00-talets 100 bästa låtar

(Lyssna här på Spotify.)

01 Julian Jabre - Swimming Places
02 The Embassy - Information
03 Fennesz - Circassian
04 The Avalanches - Since I Left You
05 My Morning Jacket - Steam Engine
06 Panda Bear - Bros
07 Anna Järvinen - Kom hem
08 Animal Collective - Grass
09 The Studio - Out There
10 Wilco - At least that's what you said

11 Håkan Hellström - Brännö Serenad
12 Johnny Boy - You are the generation that bought more shoes and get what you deserve
13 The Knife - Heartbeats
14 The Streets - Weak become heroes
15 Jens Lekman - Maple Leaves
16 Phoenix - If I ever feel better
17 The Radio Dept. - Pulling Our Weight
18 Hot Chip - Boy from school
19 Franke - Ställs mot dig
20 LCD Soundsystem - Losing My Edge

21 Håkan Hellström - Ramlar
22 The Libertines - Can't stand me now
23 Silverbullit - Star
24 The Juan Maclean - Happy House
25 The Tough Alliance - Take No Heroes
26 Cut Copy - Time Stands Still
27 The Strokes - Hard to explain
28 The Go! Team - Ladyflash
29 Nicolas Makelberge - Dying in Africa
30 Out Hud - It's For You

31 Badly Drawn Boy - Once Around The Block
32 The Field - Everyday
33 Animal Collective - My Girls
34 Vampire Weekend - Cape Cod Kwassa Kwassa
35 The Hidden Cameras - Golden Streams
36 The Radio Dept. - This Past Week
37 Handsomeboy Technique - Your Blessings
38 Glasvegas - Geraldine
39 José González - Crosses
40 Khonnor - Daylight and delight

41 Radiohead - Idioteque
42 Wilco - Impossible Germany
43 Colleen - Summer Water
44 Broder Daniel - Shoreline
45 Tracey Thorn - It's All True
46 Hal - Worry about the wind
47 Broadcast - Ominous Cloud
48 Junior Boys - Birthday
49 Ron Sexsmith - How on earth?
50 Ada - The red shoes

51 Phoenix - Consolation Prices
52 Boards of Canada - Tears from the compound eye
53 Richard Hawley - Tonight the streets are ours
54 Four Tet - Hands
55 Au Revoir Simone - Through the backyards
56 The Radio Dept. - Keen on boys
57 Super Furry Animals - Juxtaposed with you
58 Moodyman - The thief that stole my sad days
59 Grizzle Bear - Fine for now
60 The Embassy - It never entered my mind

61 Ellen Allien & Apparat - Jet
62 Animal Collective - Fireworks
63 Girls Tape Store - Niji
64 Franke - Jag älskar dig
65 Camera Obscura - Let's get out of this country
66 The Magnetic Fields - I thought you were my boyfriend
67 Håkan Hellström - Minnen av Aprilhimlen
68 My Morning Jacket - At dawn
69 A Sunny Day In Glasgow - 5:15 Train
70 Kalle J - Vingslag

71 The Rapture - House of jealous lovers
72 The Concretes - Lonely As Can Be
73 The Tough Alliance - 25 years and runnin
74 Kevin Shields - Goodbye
75 Gentle Touch - Smedby
76 Tindersticks - Can our love...
77 Silverbullit - Run
78 LCD Soundsystem - Yeah (Crass version)
79 Martha Wainwright - Bloody Mother Fucking Asshole
80 New Order - Crystal

81 Bloc Party - So here we are
82 The Kid - The noble art of jealousy
83 Lemon Jelly - Stay with you
84 M83 - Couleurs
85 Fleet Foxes - Quiet Houses
86 The Very Best - Warm heart of Africa
87 The Clientele - We could walk together
88 Fontän - Alla kan se dig
89 Arcade Fire - Neighborhood #1 (Tunnels)
90 Brooks - Roxxy (Hot Chip Women of the world mix)

91 The Embassy - Now that's what I Call indulgence (TTA mix)
92 Jarvis Cocker - Cunts are still running the world
93 Mattias Alkberg BD - Matti Apornas Son
94 Primal Scream - Keep your dreams
95 Jens Lekman - I'm leaving you because I don't love you
96 Kaah - Innan du går
97 Atlas Sound feat. Noah Lennox - Walkabout
98 Peggy Lejonhjärta - Sista styverns trappor
99 Most Valuable Players - Rondo
100 Electrelane - The Valleys

No Tears Left To Cry

Om jag hade hört den här nya låten med Paul Weller några dagar tidigare hade den givetvis haft en odiskutabel plats på min lista över årets 100 bästa låtar. Nu hörde jag den i förrgår och förärar den istället med ett alldeles eget blogginlägg. Det är låten värd.

No Tears Left To Cry (Leo Zero Remix)
Uploaded by paul_foster. - Explore more music videos.

Vill också tipsa om Billy Rimgards kortdokumentär om svenske popartisten Parker Lewis, som fick en 21:a plats på min lista över årets 100 bästa låtar med "Ingen så blå" från hans svenskspråkiga EP "Rak som en pil".

Årets 100 bästa låtar

Så, årets 100 bästa låtar då. En lista som egentligen säger mer om mitt musiklyssnande 2009 än årets 30 bästa album. Jag gör oftast listor över mp3:or jag laddar ner på mn ipod och listorna lyssnar jag mer på än de album jag laddar ner.

Bry er inte om rangordningen på de här låtarna allt för mycket. De är inget jag lagt ner allt för mycket tid på utan är mest en liten fingervisning hur högt jag rankar dem. Låt på plats nummer 22 är inte nödvändigt bättre än den på plats nummer 39. Men den är åtminstone bättre än den på plats 93. Ha också överseende över att någon låt här och där kan ha kommit ut redan i slutet av 2008.

Jag har också gjort en spellista på Spotify som ni kan komma åt här. Den innehåller dock bara 50 låtar. Den andra hälften fanns inte på den populära musiktjänsten. Är det godkänt? Visst, en del är en aning obskyrt och en del är svåråtkomliga remixar. Men ändå. Jag hade förväntat mig att åtminstone typ 70-80 av låtarna hade funnits.

Resten går att hitta på Hype machine och/eller Myspace, tror jag. Hör av er om det skulle vara någon låt ni inte hittar så kan jag skicka den på mailen kanske.

01. The Very Best - Warm Heart Of Africa
02. Atlas Sound - Walkabout (feat. Noah Lennox)
03. Whitney Houston - Million Dollar Bill
04. Ian Brown - Stellify
05. Animal Collective - My Girls
06. Sail A Whale - See You Inside
07. Hannulelauri - Metropol
08. Washed Out - Belong
09. Taken By Trees - Watch The Waves
10. [ingenting] - Dina händer är fulla av blommor

11. Korallreven - Loved-Up
12. Bibio - Haikuesque (When She Laughs)
13. Beach Fossils - Daydream
14. Memory Tapes - Bicycle
15. Amy - Diver
16. Wilco - You and I
17. Rainbow Arabia - Haunted Hall
18. The Embassy - You Tend To Forget
19. Washed Out - New Theory
20. Memory Cassette - Ghost In The Bombox

21. Parker Lewis - Ingen Så Blå
22. Pet Shop Boys - Did You See Me Coming?
23. Yppah - Gumball Machine Weekend
24. Twisted Wires - One Night At A Raw Deal
25. The Pains of Being Pure at Heart - Stay Alive
26. Animal Collective - Bluish
27. Friend - Doki
28. Grizzly Bear - Fine for now
29. Health - Die Slow (Pink Stallone Remix)
30. El Perro Del Mar - Change of Heart

31. Dominant Legs - Young at Love and Life
32. Trailer Trash Tracys - Strangling Good Guys
33. Most Valuable Players - Some Nerve
34. Anna Järvinen - Ruth
35. Here We Go Magic - Tunnelvision
36. Grouper - Heavy Water/I'd Rather Be Sleeping
37. Xplo-sean - Headwind
38. Fever Ray - When I Grow Up (Dan Lissvik Mix)
39. Sally Saphiro - Moonlight Dance
40. Girls - Summertime

41. Milberg - It Was the End
42. Fontän - Neanderthaler
43. Friendly Fires - Skeleton Boy (Air France Remix)
44. Delorean - Seasun
45. Highlife - F Kenya RIP
46. City Center - Summer School
47. Million Young - Cynthia
48. Grizzly Bear - Two Weeks
49. The Golden Filter - Thunderbird
50. Pearl Harbour - Lost @ Sea

51. Glasser - Apply
52. Washed Out - Hold Out
53. Fan Death - Jealousy (Rollercoaster Project Remix)
54. Cold Cave - The Laurels of Erotomania
55. Avner - Bed för mig
56. Twisted Wires - Oh Hell
57. The Drums - Let's Go Surfing
58. Bullion - Time for Us All to Love
59. Factory Floor - Lying
60. Bear Quartet - Millions

61. The Sound of Arrows - M.A.G.I.C (Oh the Ashes Burnt Down Remix)
62. Babe Rainbow - Shaved
63. Au Revoir Simone - Another Likely Story (Neon Indian Remix)
64. Rainbow Arabia - Holiday In Congo
65. Fool's Gold - Surprise Hotel
66. Yeasayer - Ambling Alp
67. Saint Etienne - Spring (Air France Remix)
68. Museum of Bella Artes - Who do You Love? (Handsomeboy Technique Remix)
69. Best Coast - When I'm With You
70. Trailer Trash Tracys - Candy Girl

71. Health - Before Tigers (CFCF Remix)
72. Dum Dum Girls - Baby Don't Go
73. Air France with Roos - GBG Belongs To Us
74. A Sunny Day In Glasgow - Failure
75. Sun Araw - Horse Steppin
76. Julian Casablancas - 11th Dimension
77. Frankie Rose - Thee Only One
78. In Flagranti - Brash & Vulgar
79. Slava - Dreaming Tiger
80. Saint Etienne - Method of Modern Love

81. Top Sound - Idiot City (Yordas Beat Club Remix)
82. Silver Columns - Brow Beaten
83. Best Coast - Something In the Way
84. Ganglians - The Void
85. The Field - The More That I Do
86. Skriet - Natten
87. Memoryhouse - To the lighthouse
88. Camera Obscura - French Navy
89. Cass McCombs - Dreams Come True Girl
90. Neon Indian - Terminally Chill

91. Jenny Wilson - The Wooden Chair
92. Wilco - One Wing
93. Phoenix - Fences
94. Anna Järvinen - Låt det dö
95. Bear Quartet - I Am Your Sister
96. The xx - Crystalised
97. Markus Krunegård - Hela livet var ett disco
98. Vampire Weekend - Horchata
99. Jamie T - Fire Fire
100. Gui Boratto - Take My Breath Away

Årets album

1. Animal Collective - Merriweather Post Pavilion [Spotify]

Det är lite underligt men den här skivan har haft en sådan självklar plats bland årets bästa album att jag tagit den för given och glömt av dess briljans. Den läckte ju redan 2008 och borde med den digitala ålderns tideräkning också ha räknats in från datumet den fanns tillgänglig på nätet och inte när skivbolag bestäme sig för att tillgängligöra ett plastfodral.

Men då hade jag också missat chansen att få sätta den här etta på en årets bästa album-lista. För där hade den hamnat nästan vilket år som helst under 00-talet. Så bra är den. Sara Martinsson på Sonic gick så långt som att ifrågasätta sitt yrkesval som rockjournalist när hon inte givit skivan 9/10 när hon först recenserade skivan när den kom. Det finns så många detaljer att peka på att man lätt förvillar sig och glömmer den stora helheten.

Och det kan vara lätt att tro att det varit en unison hyllningskör. Men det finns faktiskt vissa som missförstått den här skivan å det grövsta. Som blir bländade av den starkt lysande stjärna som Merriweather Post Pavilion är. De har skrivit saker som att AC "nog skulle kunna göra en riktigt lysande popskiva om de bara kunde lägga band på nerven att ständigt twista till och hacka upp saker och ting". Eller att AC "begraver de sköna tonerna under ett berg av osorterad ljudbråte".

Folk får skylla sig själv när de missar den obestridliga skönheten i Merriweather Post Pavilion och jag borde kanske fokusera på vad som egentligen gör skivan till ett av decenniets bästa. Men som Olof Rundcrantz skriver på Digfi: "Animal Collectives musik har blivit större än ord någonsin räcker till att förklara."

2. Washed Out - Life Of Leisure [nodata.tv]

Kanske egentligen en EP. Men vem fan bryr sig om formatsbegränsningar i dessa dagar? Det här sex låtarna är några av de starkaste popmelodierna jag har haft ynnesten att få höra under 2009. Ta bara New Theory. Sakta puttrar den graciöst fram på en försiktig sångmelodi. Redan där inser man att det är en fantastisk låt. Men när versen upphör och bara den nynnade sångmelodin tar vid skjuts låten rakt upp i pophimmelen. Bara den bedriften är värd en plats på den här listan. Sen bara råkar de resterande fem spåren också hålla absolut högsta klass.

3. Anna Järvinen - Man Var Bland Molnen [Spotify]

Anna skaffade sig redan med sitt debutalbum Jag fick feeling en outbytbar plats i mitt hjärta. På Man var bland molnen nöjer hon sig inte med att spinna vidare på första skivans framgångsrecept. Här tas ytterligare musikaliska kliv framåt. Men även om det musikaliska samarbetet med Dungen är spännande så är det kanske Annas utveckling som textförfattare som firar sina största triumfer här. Jag vet ingen popartist som skriver bättre texter på svenska just nu. Håkan Hellström, Christopher Sander och Annika Norlin får alla erkänna sig besegrade.

4. Grizzly Bear - Veckatimest

Fine for now är den bästa uppdateringen på Fleetwood Mac klassiska låt Albatross jag någonsin hört och det bästa spåret på sönderhyllade Veackatimest bland alla Beach Boys-körer och gitarr-utsvävningar. Men framför allt är den här samlingen låtar så bra för att Grizzly Bear hela tiden vågar ta dem till sina logiska, och ibland ologiska, följder. Live, som jag sett dem två gånger under året, lyckas de dessutom återskapa låtarna felfritt och med en lättsamhet som beundrar.

5. Bibio - Ambivalence Avenue

När jag recenserade Ambivalence Avenue i somras för Dalarnas Tidningar skrev jag följande: "Stephen Wilkinson, som han egentligen heter, hoppar mellan instrumentalt gitarrplinkande, utflippade hiphop-beats, Curtis Mayfield-soul och spröda poplåtar. Men bara på ett fåtal ställen tappar han fokus." Den här skivan har bara växt ju mer jag lyssnat på den sedan dess. Haikuesque (When She Laughs) är en av årets vackraste låtar.

6. Atlas Sound - Logos [Spotify]

Jag gillade även Bradford Cox första soloalbum Let The Blind Lead Those Who Can See But Cannot Feel som kom förra året. Men aldrig att jag var beredd på den här kvalitetshöjningen. Men man började ana att något stort var på gång när Noah Lennox-samarbetet Walkabout dök upp i somras. Resten av skivan är kanske inte bara samma typ av fyrverkeri till popmusik. Men här finns pärlor som Criminals och utsökta Quick Canal där Laetitia Sadier från Stereolab gör en superb sånginsats.

7. Taken By Trees - East Of Eden [Spotify]

Också en glad överraskning. Föregångaren Open Field var en förvisso smått trevlig popplatta men i ärlighetens namn ganska tråkig i sin helhet. När jag såg Victoria spelade på Accelerator-festivalen gick jag därifrån p g a ointresse. På hennes andra album är det minsann andra bullar. Förutom de tveksamma försöken att sjunga på svenska så består den här av fasansfullt vacker pop som To Lose Someone, Anna, Watch the Waves, The Greyest Love of All och Day by Day.

8. The Field - Yesterday and today

Debutalbumet From Here We Go Sublime från 2007 är nog snudd på omöjligt att överträffa. Den är topp-10 av decenniets bästa album i min bok. Men på Yesterday and today gör Axel Willner ett imponerande försök som nästan når ända fram. På sitt andra album händer det mer, låtarna är inte lika återhållsamma. Det är kanske båda skivans fördel och nackdel. Det är svårt att göra om samma bedrift och därför gör Axel alldeles bäst i att utveckla konceptet.

9. Girls - Album [Spotify]

De oändliga artikelvinklarna på sångaren Christopher Owens bakgrund i Children of God har gjort sitt bästa för att grumla sikten för de fina låtar som faktiskt gömmer sig på det här debutalbumet. Men det lyckas som tur är inte helt och hållet. Framför allt är det bredden på låtarna som imponerar. Från raka poplåtar som Lust for Life, shoegase-doftande Morning Light till crooner-ballader som Headache. Bitvis mycket lovande.

10. Wilco - Wilco (the album) [Spotify]

I min recension i Dalarnas Tidningar av den här skivan skrev jag: "Faktum är att det låter bättre än någonsin. Tidigare har jag ibland kunnat irriteras av deras ojämnhet. Men inte ens där har jag något att anmärka på längre. Wilco är som ett årgångsvin och på det här albumet har de förädlat sitt sound till snudd på perfektion. Jämte My Morning Jacket framstår de mer och mer som 00-talets främsta amerikanska rockband. "

11. Here We Go Magic - Here We Go Magic
12. A Sunny Day In Glasgow - Ashes Grammar [Spotify]
13. Fontän - Winterwhila [Spotify]
14. Memory Tapes - Seek Magic
15. Prefab Sprout - Let's Change The World With Music [Spotify]
16. The Very Best - Warm Heart Of Africa [Spotify]
17. The Crêpes - What Else? [Spotify]
18. El Perro Del Mar - Love Is Not Pop [Spotify]
19. Bear Quartet - 89 [Spotify]
20. The Pains Of Being Pure At Heart - The Pains Of Being Pure At Heart [Spotify]

21. Ingenting - Tomhet, idel tomhet [Spotify]
22. Rainbow Arabia - Kabukimono [Spotify]
23. Skriet - Skriet [Spotify]
24. Neon Indian - Psychic Chasms [Spotify]
25. Jenny Wilson - Hardships [Spotify]

00-talets 20 bästa filmer

1. Eternal Sunshine Of The Spotless Mind (2004)

How happy is the blameless vestal's lot!
The world forgetting, by the world forgot.
Eternal sunshine of the spotless mind!
Each pray'r accepted, and each wish resign'd ...

Så går raderna ur dikten Eloisa To Abelard av Alexander Pope som filmen tagit sin namn i från. Raderna citeras också av Kirsten Dunts rollfigur Mary till tonerna av av Jon Brions vackra pianotoner. En av de finaste scenerna i 00-talets bästa film och en av de vackraste skildringar av kärlek som fästs på film.

Ja, i klass med Woody Allens Annie Hall till och med. Det krävde ett manus av originella Charlie Kaufman, regi av franske visionären Michel Gondry samt skådespelarprestationer från Jim Carrey och Kate Winslet som överträffade allt de gjort innan och gjort sen dess. 108 minuter pur filmmagi som lyckas vara både intellektuell och sentimental samtidigt.

2. 24 Hour Party People (2002)

En Steve Coogan i högform i historien om världens kanske bästa skivbolag någonsin. Storheten i regissören Michael Winterbottoms version av historien om Factory Records är humorn och självsäkerheten i berättandet. Här finns ingen plats för ett pretentiöst och svartvitt anslag som förstörde historien om Factory-bandet Joy Division i Anton Corbjins överskattade Control från 2007.

3. Traffic (2000)

Steven Soderberg väver samman fyra historier som tillsammans ger en stark bild av droghandeln i USA och Mexiko. Ju längre filmen lider desto hopplösare ter sig möjligheten till någon slags lösning tills slutscenen där Benicio Del Toro tittar ut över en pojklagsmatch i baseball med Brian Eno:s An ending som ackompanjerar det tobaksgula skenet.

4. There Will Be Blood (2007)
5. Lost In Translation (2003)
6. I'm Not There (2007)
7. The Hours (2002)
8. The Royal Tennenbaums (2001)
9. Sideways (2004)
10. Munich (2005)

11. The Damned United (2009)
12. City Of God (2002)
13. The Squid And The Whale (2005)
14. Best In Show (2000)
15. Talk To Her (2002)

16. Spirited Away (2001)
17. This is England (2006)
18. Hunger (2008)
19. Adaption (2002)
20. The Lives Of Others (2006)

TV-serier
Så. Jag tänker inte lista de 20 bästa TV-serierna producerade under 00-talet trots att TV-drama slog igenom som kvalitetsproduktion under detta decennium. Det skulle kännas fånigt. Jag har inte följt 20 TV-serier som jag tycker är bra, jag har inte följt 20 TV-serier i överhuvudtaget. Men jag kan nämna de få jag sett och verkligen gillat.

Six Feet Under står utom all tävlan egentligen. En ohotad förstaplats till Alan Balls fantastiska skapelse som jag tycker peakade under säsong två och tre. Sen uppskattade jag givetvis Sopranos, House M.D., Dexter och svenska Lasermannen.

Vad gäller den mer komiska falangen av TV-serier stod Ricky Gervais (The Office, Extras) och Larry David (Curb Your Enthusiasm) i en klass för sig i den mer dokumentära stilen av TV-serier.

Svart Tisdag

Detta är ett öppet och gemensamt blogginlägg - kopiera och publicera i din blogg.

Länka gärna bilden hit.

To hell with poverty

Nej, här händer inte så mycket. Men jag hoppas att det ska bli ändring nu under december. Jag har tänkt publicera lite listor, inte bara över 2009, utan också över det så kallade 00-talet.

Så länge tänkte jag lämna er med ett typ av band jag saknat under det gångna decenniet. Gang Of Four. Se bara på videon och ni förstår varför.

Mer än en resa.

Har haft en fantastisk helg i Barcelona. Jag tror den här bilden räcker som bevis.

Nothing should be forever.

Uppdatering: Nu finns en längre och mer utarbetad version av den här texten på nollnolltalet.se.

Jag möttes av ett mycket tråkigt besked när jag öppnade mailen imorse. Mailet var från i fredags vilket avslöjar min ganska hektiska helg. Det svenska skivbolaget Friendly Noise lägger ner. Det känns så otroligt trist. Friendly Noise var ett skivbolag som inga andra svenska skivbolag under 2000-talet. Kanske var de det yttersta beviset för hur bra och spännande svensk musik faktiskt har varit under de senaste tio åren.

Skivbolaget har sedan samlingen "Friendly People Making Noise" skämt bort oss med alldeles fantastisk musik av favoritband som Differnet, Action Biker, Most Valuable Players och Testbild. Jag hoppas verkligen att dessa band fortsätter trots detta avslut. Ett tag där någonstans på mitten 00-talet när Service var som bäst hade Sverige två indiebolag av yppersta världsklass. Jag tror inte att jag insåg då hur bortskämd jag var.

Båda bolagen var lite grann som olika sidor av samma Factory-mynt. Men medan Service var Happy Mondays, så var Friendly Noise mer The Durutti Column. Friendly Noises tid mellan 2003-2009 säger också en del om den utvecklingen den experimentella och alternativa musiken tagit under 00-talet. En del har hänt och FYN har ofta stått i framkant vad gäller båda synen på musiken och dess förpackning i den digitala åldern.

Men det är nya tider och kanske var det alldeles lagom att sätta punkt just nu. Jag hade gärna sett Friendly Noise fortsätta in i framtiden med ny och spännande musik. Men andra får fylla det tomrummet de nu lämnar efter sig. Det ska bli spännande att se vilka som tar sig an den uppgiften.

Och efter Digfi:s död finns det ju ett rum att fylla vad gäller den journalistika riktningen de säger sig gå mot. Vad vet jag vad det blir av det.

Hur som helst, på hemsidan uppmanar de folk att göra en topp 10-lista av Friendly Noise-låtar. Självklart!

01 Differnet - Saurau ("The title of this record...", 2005)
02 Most Valuable Players - Rondo ("Rondo", 2007)
03 Action Biker - Refridgerator ("Hesperian Puisto", 2008)
04 Peter Nilsson - Song For Stina ("Get Nowhere", 2007)
05 Sail A Whale - See You Inside ("Find Me a Boy/See you inside", 2009)
06 Most Valuable Players - Marco Polo ("You In Honey", 2005)
07 Discolor - Falls Angel ("Are You Scared To Get Happy?", 2006)
08 Differnet - Kernel Panic ("The title of this record...", 2005)
09 Erik De Vahl - The Days Before Lunch ("Are You Scared To Get Happy?", 2006)
10 Action Biker - Frosty Snow Winter ("Hesperian Puisto", 2008)

Just a piece of the puzzle.

Jag ångrar mitt förra blogginlägg. När jag skrev det var det ett par timmar efter att debattinlägget hade publicerats på Newsmill och en storm (i ett vattenglas?) var på väg att dra över debatt-Sverige. Jag hade innan bara vagt hört talas om detta TV3-program och visste att hon var gift med Paul Anka. När jag först läste det tyckte jag det var så otroligt bisarrt att jag kände mig tvungen att skriva något. Och med tanke på att den här bloggen inte uppdateras speciellt ofta så får man väl säga att det berörde mig.

Så här i efterhand kände jag mig dum och lurad som gick in i den fällan. Nu känner jag mig lite smutsig. Jag blev en pusselbit som utgjorde den uppmärksamhet-pyramid som Anna Anka stod högst uppe på, en del av det noga kalkylerade PR-trick som nästan hela Sverige blev lurade av. Jag blev en del av alla dessa tusentals blogginlägg, nätkommentarer, debattartiklar och TV-inslag som utgjorde hennes folkliga genombrott i Sverige. För det skäms jag.

Jag funderade till och med en stund att radera mitt förra inlägg. Men nu får det vara kvar som en obehaglig påminnelse om att jag borde tänka över vad jag "reagerar på" här i bloggen. Vissa artiklar, krönikor, inslag och reportage är gjorda bara för att en blogg-storm ska dundra oavsett om det är för ett bra syfte eller inte utan bara för att få uppmärksamhet.

För är det något man kan räkna med så är det att om något skrivs om i svenska bloggar så plockas det direkt upp tidningar, TV och radio. För gammelmedia är ju så oroliga att de ska missa något annars. Ibland önskar jag att de kunde bry sig lite mindre. Jag med.

Den fula ankungen

Årets roligaste och sjukaste läsning är här. Och det är ingen mindre än svenskamerikanskan Anna Anka som levererar den. Ja, just det, damen som är aktuell i TV3:s kvalitetsprogram "Svenska Hollywoodfruar". I ett debattinlägg på Newsmill proklamerar hon att hon "vill bli en förebild för svenska fruar". Texten, som slår något slags världsrekord i unkna värderingar, innehåller flera minnesvärda passager. Här är en:

"Svenska pappor är tragiska med sina blöjbyten och sin jämställdhet. En riktig amerikansk man får panik om han är ensam med barnet i mer än 20 minuter. Amerikanska pappor lagar inte mat och stryker inte, de jobbar och försörjer sina familjer."

Här är en till:

"Det är synd om svenska män. De gifter sig med snygga kvinnor som snabbt blir oattraktiva, börjar klä sig slafsigt och struntar i mannens behov. Många svenska män måste undra varför de gifte sig - och det är inte underligt att så många väljer att skilja sig."

Och ännu en:

"Och så förfasar sig svenska folket nu över att jag är gift med en betydligt äldre man. Så fort en kvinna gifter sig med en äldre man heter det att hon är en prostituerad. Men ingen säger något om Demi Moore och Madonnas unga killar. Kan någon förklara vad det är för skillnad mellan mig och Ashton Kutcher? Om du går in i en hundaffär, köper du då en gammal hund eller en söt valp?"

En favorit:

"Om du anställer någon i Sverige ska du ha utbildning och vara kvalificerad. Här är det illegala mexikaner som gör jobbet. De diskar, städar, tar hand om trädgården. Jag har en enorm trädgård och fyra trädgårdsmästare. Det är jag som ser till att de kan försörja sina familjer. De kan inte prata engelska. Det är som att prata med en vägg, de kan inte ens stava till sina egna namn. Det kan bli ganska frustrerande ibland.

Förstår ni hur förbannad man blir när man lägger ner enorma summor på gräsmattorna och trädgårdsmästarna sedan förstör det jag plöjt ner 100000-tals kronor i?. Det är väl inte konstigt att man blir rasande och skäller ut dem. Men jag förnedrar dem inte. Jag tar hand om dem och ser till att de bor i bra områden nära jobbet så att de slipper sitta i bilköer. Jag skickar de på semester och ser till så att deras familjer har det bra."

Och så får jag själv en känga:

"Sedan har vi jätteproblem här med den nya internetgenerationen. Den är obildad och missunnsam och deras liv på bloggar och twitter meningslöst."

Jag ser framför mig hjorder av män och kvinnor som demonstrerar utanför Rosenbad snart som vill flytta oss tillbaka till det medeltidssamhälle där kvinnor tillåts vara kvinnor och män män. Anna Anka blir vår räddare, hon inspirerar oss till frigöra oss från våra hemska sosse-bojor och öppna armarna mot det förlovade landet Amerika där "illegala mexikaner gör jobbet".

Vad ska jag säga? Jag älskar när människor berättar för andra hur de borde leva sina liv. Som om vi i Sverige levt en slags outvecklad helvetes-tillvaro. Och speciellt när lösningen kommer från rättvisans och föredömets land; USA.

Knatte, Fnatte och Tjatte

Förutom den tidigare nämnda bloggen så twittrar jag bort mina dagar på två olika användare: http://twitter.com/johannisanden och http://twitter.com/dtnoje. Twittrande i överflöd, säger ni. Jajemän, säger jag. Adios!

Birros hysteri över Zlatan

Marcus Birro är alltid underhållande att läsa. Dock oftast inte av positiva anledningar. Jag har haft anledning att behandla honom här i bloggen förut. Han är ju så otroligt tacksam. Och nu har han skrivit något roligt igen. Det handlar om Zlatan. Birro har i princip varit Zlatans hovskribent på Expressens sportsidor. Både i krönikor och i hans blogg. Jag kan tänka mig att Birro varit ganska nöjd över att fått betalt för att få skriva hyllande krönikor om Zlatan under den senaste säsongen. Det har ju minst sagt gått ganska bra för honom (Zlatan).

Nu ser det ju onekligen ut som att the big Z hamnar i Spanien och Barcelona. Och eftersom Marcus är självutnämnd expert av, och uppväxt med, italiensk fotboll, italiensk fotboll och italiensk fotboll så antar man ju att det kan få konsekvenser för Birros framtid på Expressens sportsidor. Jag har nämligen svårt att se honom börja blogga om spansk fotboll helt plötsligt. Och hur stort kommer det allmänna intresset för Serie A vara utan en svensk superstjärna i ligan?

Marcus inser nog det här själv. Det är just därför hans senaste blogginlägg är så otroligt lustigt. Så här skriver han bland annat:

Zlatan. Överallt och alltid. Ibland tror jag att media överskattar folks intresse för honom. Han är fantastiskt överrepresenterad, som nykteristerna i riksdagen.

Det är ju ganska roligt när det kommer från mannen som hyllat sönder Ibrahimovic i var och varannan krönika och fått en hyfsad medial exponering just på grund av medias överskattning av Zlatan. Han fortsätter:

Låt oss inte heller enbart försvinna in i ständiga orgier runt svensk medias hysteri över Zlatan. Italien har fler stjärnor än så.

Ja, "medias hysteri över Zlatan" var det ja. Det är tur att Birro aldrig drabbats av och bidragit till denna hysteri. Att han aldrig tagit till de stora orden så fort malmöpågen satt den i nätmaskorna i stövellandet. Nej, Marcus Birro har alltid varit lugn och sansad när det gäller Ibrahimovic.

Men, som sagt, det roligaste är ju just timingen. Varför börjar Birro babbla om att media överskattar folks intresse för Zlatan just nu? Det var inget han gnällde över förut när Expressen bad om en ny krönika från Birro om Zlatan flera gånger varje vecka.

Blog's out for summer

Här kommer det nog inte bli så mycket skrivet under resten av sommaren. Istället kommer jag att blogga här de närmsta veckorna. Förövrigt så kommer det att finnas texter skrivna av mig på nöjessidorna på Dalarnas Tidningars hemsida under samma tid.

Ha det så bra resten av sommaren! Jag kommer nog antagligen börja skriva här igen någon gång i mitten av augusti.

The king is dead, long live the king

"Ingen annan artist har format sista delen av 1900-talet lika starkt." [Andres Lokko, Aftonbladet]

The self-styled King of Pop, whose musical gift was overshadowed by his private life [Caroline Sullivan, The Guradian]

"Vår tids störste antirasist" [Kim Nordberg, Newsmill]

"Han upphävde tyngdlagen" [Jan Gradvall, Expressen]

En gryende rynkfascism?

Inför EU-valet reagerade flera negativt på de photoshoppade valaffischerna på EU-kandidaterna. Kanske speciellt de på Mona Sahlin, Maria Ulvskog och Marit Paulsen. Miljöpartiets före detta språkrör Birger Schalug ville krossa rynkfascismen. Jag tycker debatten var en aning absurd. Som så ofta annars, skrev Johan Wirfält klokt om saken:

Resonemanget om att retuscherade bilder skulle tyda på bristande politisk kompass hos kandidaterna till EU-parlamentet är skevt på flera sätt. Dels är det inkonsekvent – som en kompis sa: "Har ni problem med att politiker sminkar sig också? Får de ha en fin frisyr? Eller klä sig i något som eventuellt antyder pondus och raffinemang?". Dels bottnar photoshopkritiken i en populistisk tankegång om att politiker "ska vara som alla andra", en idé lika typiskt jantesvensk som den är befängd.

Lär hela blogginlägget här.

Woody & Larry

En fantastisk intervju med Woody Allen och Larry David i senaste numret av New York Magazine som båda är aktuella i Allens nygamla film Whatever Works.

Se trailer här.

Bloggkommentarerna - slaskhink eller journalistikens framtid?

Marcus Birro har nu stängt ner kommentarsfunktionen till sin fotbollsblogg på Expressen. Inte så värst förvånande. Han stängde ner kommentarsfunktionen på sin blogg på marcusbirro.se också. Och han slutade även att blogga på Svenska Fans p g a alla haters (eller var det för att Expressen erbjöd honom en hel del pengar för att göra samma sak där?). TV4-profilen och Fotbollskanalens bloggare Patrick Ekwall kör även han utan kommentarer och hyllar Birros beslut. Ekwall skriver att han hoppas att "fler bloggare hos seriösa publicister vågar välja samma linje istället för att vara ett redskap för legitimt förtal och rätt intelligensbefriade spyor som ingen vettig läsare vill ta del av."

Det är lustigt att Birro gärna spyr galla över hur rå och hatisk tonen är i kommentarsfälten på bloggarna men reflekterar inte över att han själv gärna kallar de anonyma hatarna för saker som "nedpissade efterblivna apor" eller "kopplade rabieshundar som står i sitt eget piss bakom elektriskt stängsel och skäller". Han gör ju inte så mycket själv för att förbättra tonen i samtalet. Faktum är att han aldrig bemödar sig att bemöta kommentarerna till sina egna blogginlägg. Han smäller gärna ut några tusen tecken i sin blogg men sen bryr han sig inte nämnvärt att svara för de diskussioner och frågor som uppstår efteråt. Kan det vara så att hans nonchalans till de som läser hans blogg bidrar till den hårda tonen i kommentarsfälten? Jag tror det.

I höstas intervjuade jag Kjell Häglund om etik inom journalistyrket. Vi kom då in på just hur man behandlar bloggkommentarer apropå hans artikel "Bloggarna gör det bättre" i tidningen Fokus. Han menade att en av de mest spännande delarna i den nya journalistiken är att en krönika inte är slut när den har gått i tryck och när man har satt punkt för sista meningen utan att den fortsätter i diskussionerna som uppstår i kommentarsfälten och på andra bloggar. Han ville gärna förtydliga sin text om det uppstod frågetecken och kunde inte förstå varför många journalister är så sparsamma med att bemöta kommentarer.

Vad Häglund också märkte var att när journalister inte närvarar i dom här kommentartrådarna så blir det en mycket råare och tråkigare ton. Så fort han själv deltog i kommentarerna så blir angreppen inte lika råa, i motsats till vad man kan tro. Han menade att det inte är lika lätt att bara komma med angrepp och inte någonting sakligt när han står där med namn och faktiskt är ganska vänligt bemötande även till dom som är hatiska. Resultatet är att bloggen Weird Science som Kjell Häglund är redaktör för har en väldigt spännande och god ton i kommentarsfälten. Dom är nästan lika spännande att läsa som själva blogginläggen. Diskussionen fortsätter där liksom.

Detsamma gäller för en blogg som ligger lite närmre ämnesmässigt Marcus Birros fotbollsblogg. På Simon Bank och Erik Nivas fotbollsblogg på Aftonbladet har de satt i system att besvara varenda kommentar som görs till blogginläggen. Det är lite smått häpnadsväckande vilken otrolig tid och omtanke de både fotbollsskribenterna lägger ned på att bemöta varenda läsares synpunkt. Och resultatet blir att flera läsare blir otroligt ödmjuka när de inser vilket otroligt arbete de utför med att hålla en nära kontakt med läsarna. Visst, de kritiska åsikterna och utspelen saknas så klart inte men det är på en väldigt sansad och saklig ton. Värdig. Inga "efterblivna apor" eller "kopplade rabieshundar" där inte.

Ja, det är lite öppet mål att flika in att man har de bloggkommentarer man förtjänar, men lite så känns det faktiskt. Självklart finns det en del publicistiska frågetecken kring anonyma kommentarer på bloggar och hemsidor. Men tillfället bör tas att utnyttja den här unika möjlighet till läsarkontakt. Lösningen på frågetecknen bör knappast vara att stänga av det helt och hållet.

Kommentera!

Två små steg till en bättre värld?

Dagens Industri skriver om nya (och mer rättvisa?) spelregler för Premier League-klubbarna:

En fotbollsvärldens Robin Hood. Det skulle man kunna kalla den brittiske kulturministern Andy Burnham, som vill se ett mer jämnställt Premier League och nu vill ta till okonventionella metoder för att få detta till stånd.

...och Jan Gradvall om att unga amerikanker hellre vill jobba inom den statliga sektorn än som journalister:

Den Obama-effekt som Martin Gelin beskriver i sin nya bok ”Det amerikanska löftet” är genuin. Fler och fler vill verkligen konkret hjälpa till att skapa en ny och bättre värld. Antalet ansökningar från unga amerikaner som vill jobba inom den statliga sektorn har redan ökat med 82 procent.

När ser vi samma utveckling i Sverige? När får mellanstadielärare högre status än modebloggare? När blir Landstinget det nya Stureplan?

"We say the marketplace is a false creation"

Klas Senatus Sjögren skriver bra och spännande om BBC-dokumentären Do it yourself - the story of Rough Trade på The Jet Set Junta. Inte för att jag sett dokumentären men för att den behandlar ett intressant ämne. Rough Trade var inte bara ett skivbolag som släppte musik med bra artister. Dom stod också upp för vissa estetiska och politiska ideal som gjorde dom speciella inte bara inom musibranschen under 80-talet i stort, utan även inom den amerikanska och brittiska punk- och indievärlden.

Just det tar Klas upp i sin text. Han skriver att i "somliga sekvenser, som den när Travis utfrågas om varför han sparkade Richard Scott eller om konkursen, ser man en mindre attraktiv, defensiv och företagsmässig sida av honom som jag har svårt att förlika mig med. Mannen som en gång släppte skivor med This Heat och the Young Marble Giants säkrar nu sin pension med retrorebellerna the Strokes och the Libertines. Det står klart att den som väljer att arbeta i musikindustrin, förr eller senare kommer att kompromissa med sina ideal och det skär aningen i hjärtat."

Nog kan jag ge honom rätt i sak att Rough Trades skivutgivning under 2000-talet inte varit i närheten av de estetiska ideal som rådde under 80-talet. Från dåtidens banbrytande postpunk till dagens tillrättalagd garagerock är det en stark skiljelinje. Men jag delar nog inte hans pessimistiska syn att det finns någon slags regel om att alla verksamma inom musikbranschen, utan undantag, någon gång kommer att tumma på sina ideal.

Om man som jag inte sett BBC-dokumentären men vill läsa mer om Rough Trade så rekommenderar jag varmt Rob Youngs bok om det klassiska skivbolaget. Fullt med fina bilder, skivomslag och en bra historia.

Does fotboll belong in Aftonbladets kultursidor?

En gigant om en annan gigant. Mattias Göransson (Offside/Filter) recenserar Erik Nivas bok Den nya världsfotbollen på Aftonbladets kultursidor:

"Ser man till resten av den svenska journalistkåren är det storslaget att över huvud taget ha en igenkännbar och så konsekvent genomförd Metod.

Lämna fotbollsjournalistiken för vilket ämne du vill – kultur, politik, samhälle, ekonomi – och det blir omöjligt att hitta den skribent som kommer ens i närheten av vad Erik Niva presterat i ämnet fotboll.

Och tvärtom: om det så bara funnits en skrivande journalist med Erik Nivas upptäckarlust, ambitionsnivå och produktionskapacitet inom vart och ett av dessa ämnesområden, hade det hetat att vi levde i en journalistisk guldålder."

Recensionen är verkligen välskriven och om någon är rätt man att recensera Niva så är det väl Mattias Göransson. Men man får väl kanske ifrågasätta Aftonbladets kulturredaktions icke-existerande aktualitetskrav. Visst, boken har ju självklart fortfarande relevans men boken kom trots allt ut i mitten av december förra året.

Bokrecensioner brukar ju inte sällan publiceras innan, eller åtminstone samtidigt som, böckerna släpps. Och boken kan ju inte ha varit speciellt svår att få tag på för AB:s kulturredaktion. Dom sitter ju ändå i samma byggnad som författaren.

Min gissning är att redaktörerna på Aftonbladets kultursidor inte förväntar sig att en bok om fotboll ska vara värd att nämna på deras utrymme. Men efter ha de läst andra recensioner och skriverier om Erik Nivas bok insett att den inte bara handlar om laguppställningar, diviga stjärnor, mittbackar och puckade fyllon på läktarna.

Författaren själv verkar dock överlycklig av herr Göranssons fina vitsord.

Wake up people! Your living in a socialist nightmare!

Resumé: Svenska institutets största hit

Man var bland molnen.

Jag har inte skrivit så mycket här den senaste månaden. Jag har flyttat från Kungsholmen till Aspudden och det har varit mycket och intensivt i skolan den senaste tiden (vilket ju nästan bara har varit otroligt roligt). Och egentligen är det viktigaste jag velat skriva om på sistone bara en enda sak.

Och det är Anna Järvinens andra album "Man var bland molnen". Jag är knockad av beundran för den kvinnan. Medan första skivan var en briljant homage till den typ av svenska pop Håkan Hellström gjort till sin så känns det nu nästan som om Anna är i kapp och förbi. Hon har spöat sin egen förebild på hans egen planhalva.

Det är stora ord men "Man var bland molnen" känns just nu mycket mer djärvare, lite mer personlig och beundransvärd än "Försent för Edelweiss".

Och allting blir ännu lite bättre av den fina intervjun med henne av Johan Wirfält i DN På Stan. Hon är en stor människa den kvinnan! Fan, hon har lagt upp ett klip av slutscenen från Woody Allens 'Annie Hall' på sin Myspace. Det är typ det enklaste tricket i boken för att nå mitt hjärta.

Just nu blir allting lite vackrare med hennes nya skiva i hörlurarna. Eller om man ser klippet från Nyhetsmorgon här ovanför där hon framför en av de många fantastiska låtarna på nya skivan. Hon ser så otroligt cool ut!

Den 24 april spelar hon på Strand i Stockholm. Jag längtar så tills dess.

En ding ding värld.

Tittar på Aktuellt just nu. De tio första minutrarna ägnas åt Joseph Fritzl livstidsdom. Man visar bilder från rättegången och man pratar med någon jeppe som är professor i straffrätt. Det är givetvis ett helt ofattbart hemskt fall. Inget snack om saken. Men vad är poängen med att ägna en tredjedel av programmet till det här fallet? Finns det något relevans i att prata så ingående om det? Mer än att folk är så otroligt nyfikna av det?

Låt kvällstidningarna ta hand om sådana smaklösa snaskigheter och låt tv-avgiften behandla mer seriösa och viktiga uppgifter. Annars riskerar SVT att framstå som En ding ding värld tillslut.

Bra artikel om Guantanamo Bay i SvD

Fantastisk artikel i dagens Svenska Dagbladet av Lars Berge om fångvaktaren på Guantanamo Bay, Christopher Arendt:

Sprit kostade mindre än mjölk där borta. När unga, frustrerade och våldsamma människor hålls instängda en längre tid med obegränsad tillgång på alkohol går saker och ting lätt över styr. Som när grabbgänget tejpade fast honom i sängen med gaffatejp exempelvis. Eller när han vaknade av knytnävsslag i ansiktet. Under dagen hade han och hans rumskamrat haft en dispyt och efter att hällt i sig ett flak öl tog han sin hämnd. Enligt Arendt rapporterades händelserna till befälen men inga
åtgärder vidtogs.
– De flesta soldater var hyggliga typer som bara ville få jobbet överstökat och åka hem till sina familjer. Men det fanns en grupp galningar som verkligen gick igång på att göra människor illa.

Arendt gled djupare och djupare in i en depression. Till slut gjorde han en snara av en elkabel och försökte hänga sig i takfläkten i förläggningen. I ett ögonblick sprattlade hans fötter ovanför golvet innan fläkten lossnade från sitt fäste.
– Jag skämdes och berättade inget för någon. Efter den händelsen stängde jag av alla känslor. De sista två månaderna var jag som en robot.

Drömlivet i ett hus på landet han fantiserat om på militärbasen tycktes ännu mer avlägset när han kom hem efter sina tio månader på Kuba. Den första natten tillbringade han ensam i sin bil på en parkering utanför Wal-Mart. Han hade ingenstans att bo, inget jobb och flickvännen hade lämnat honom.

När han vaknade på morgonen såg han kunderna som var på väg att fylla sina shoppingvagnar med varor.
– Allt kändes så futtigt, själlöst och utan mening. Jag försökte anpassa mig. Men jag upplevde det som att mina vänner inte förstod vad jag gått igenom. De jobb jag skaffade kunde jag inte behålla eftersom jag inte stod ut med att någon sade åt mig vad jag skulle göra.

Någon hjälp att bearbeta sina psykiska problem har han inte blivit erbjuden. Han har fortfarande ingenstans att bo utan sover hos kompisar i Chicago. Naturligtvis är han medveten om de alarmerande siffror som beskriver situationen för många av USA:s krigsveteraner. De många våldsbrotten, drogmissbruket, hemlösheten och självmorden. Armén utreder just nu 24 misstänkta självmord bland amerikanska soldater bara i januari 2009, fler än de som dödats på slagfälten i Afghanistan och Irak under samma tid. Därför låter han bli alkohol och droger förutom cigaretter, kaffe och marijuana som han röker för att lugna sina nerver. Psykofarmaka har han varken råd med eller vill äta.
– Jag är uppvuxen i en trailerpark. Min familj är fattig. Att ta värvning var min enda chans att få en collegeutbildning. Jag valde National Guard eftersom jag trodde att risken var minimal att jag skulle skickas utomlands. Istället har jag medverkat i systematiska övergrepp mot mänskliga rättigheter, säger Arendt.

Jan Guillous tomma kärna

Aftonbladet slår på stora trumman och inleder i dag en granskning av Sverigedemokraterna. Inte bara kommer det vara en granskning i flera delar. Utan i första delen är det ingen mindre än deras egen stjärnkrönikör Jan Guillou som agerar reporter och följer SD:s partiledare Jimmie Åkesson under några dagar. Guillou sitter, som vanligt, på sina höga hästar och ska minsann "finna den sanna historien om Sverigedemokraternas kärna".

Janne har alltid varit expert att blåsa upp sig själv och sitt eget ego för att, ofta skrattretande, bara spricka framför ögonen på sina läsare. Få tar sig själv på så stort allvar. Man kan riktigt se hur Guillou och Aftonbladet tänker sig att nu, nu ska han den Store Journalisten kliva ner och göra skitjobbet (granska detta främlingsfientliga parti) för att vissa andra kollegor hur det går till. Minsann.

Det blir som vanligt bara pannkaka av alltihop. Han kan inte låta bli att framhäva sig (som vanligt) och hans nonchalans och överlägsenhet lyser igenom hela det omotiverat långa textsjoket. Guillou, den store reportern, har inte ens bemödat sig att gjort någon vidare research eller ens tänkt ut några vettiga frågor. Han verkar inbilla sig att det räcker med hela tiden ställa simpa följdfrågor (t ex Hur då? Och därefter?) på varje påstående så har han varit kritisk i sin frågeställning.

Resultatet blir att Jimmie Åkesson bara kan lägga ut sina text precis som han vill utan motfrågor. Han frågar aldrig vad SD menar med "svenska värderingar och beteende" eller ber honom förklara hur det ska gå till när man ska "stimulera återvandring". Eller kanske presentera siffror som tyder på att Sverige faktiskt är beroende av invandring för att klara sig ekonomiskt och att det finns otroligt mycket andra, viktiga utgifter som slukar mer pengar än vad invandring påstås göra. Och han får bra med utrymme att basunera ut sin syn på sin politik utan Guillou ifrågasätter fakta, logik, resonemang och rimlighet. Antagligen för att Guillou inte har läst på speciellt mycket om SD:s politik eller fakta bakom deras påståenden. Ibland hejar han till och med på Åkessons utläggningar. Förbluffande usel journalistik!

Typiskt att kvällstidningarna antingen väljer att inte skriva om de främlingsfientliga partierna eller så tar de inte uppgiften på allvar. Oavsett vilket så tjänar det SD och deras meningsfränder. Guillou borde läsa Anna Tibergs grillning av Sverigedemokraternas arbetsmarknadspolitiske talesman Per Björklund i Dagens Arbete om han vill lära sig något om kritisk frågeställning och vikten av att vara påläst när man ska göra en intervju. Men varför skulle han lyssna på mig som tillhör den, enligt honom, förhatliga och okunniga bloggmobben?

Jag vill bara...

...tipsa om Lars Jämtelids briljanta sågning av Morrisseys nya album 'Years of refusal'. En typ av skarp och vågad musikkritik man sällan, eller aldrig, ser i de fega och slätstrukna morgontidningarna. Än mindre kvällstidningarna. I recensionen menar Jämtelid att "Morrisseys 00-tal har inneburit kommersiell succé och konstnärlig kollaps". Sedan gör han en halsbrytande, men träffande, liknelse mellan Morrisseys musikaliska utveckling med Magnus Ugglas dito. Mycket underhållande.

Sedan vill jag också tipsa om senaste avsnittet av Euro Talk på FanTV som förutom de återkommande gästerna Erik Niva och Jonas Dahlqvist fick besök av ingen mindre än förbundskapten Lars Lagerbäck. Programmet har alltid varit ett spännande forum för sportjournalister och ex-spelare att få prata till punkt och fördjupa sig. Men med Lagerbäck som gäst togs programmet till en ny nivå. Kan det vara hans auktoritet som gör det?

Håkan i DN Söndag.

Håkan Hellström gav en välplacerad känga till trendängsliga stockholmare i en intervju i DN's söndagsbilaga. Jag kan inte annat än älska honom för den okonstlade inställningen:

- Det senaste bandet som fick mig att gasa rejält var Glasvegas. De är lite trafikfarliga faktiskt. För mig är de det stora utropstecknet.

Man får nästan inte säga att man gillar Glasvegas, eftersom de har blivit så otroligt hajpade. Jag läste en krönika med tesen "först att gå emot hajpen vinner". Vad tycker du om det?

- Jaså är det så? Det förstår jag inte. Det där en typisk Stockholmssjukdom, ett virus som lyckligtvis inte har spritt sig till Göteborg än.

Är det så?

- Definitivt. Jag tycker det låter helt befängt. Jag vet inte vad ni har för er häruppe egentligen. Jag tycker synd om er, ärligt talat, om ni håller på med såna "mind games". Jag beklagar. Jösses vilka tilltrasslade människor. Det bekräftar min tes, att vissa musikjournalister inte håller på med musik, de håller på med mode och trender. Det har inget med känsla eller estetik att göra, de är ute efter andra saker. Det är ytterst opålitliga människor som jag som tur är aldrig umgås med.

Annars måste jag säga att det var en av de sämsta intervjuerna jag någonsin läst med den folkkäre Håkan Hellström. Inte på grund av honom. Utan på grund av den helt förvirrade uppsättning frågor DN:s Hanna Hellqvist hade laddat upp med. Till och med den alltid så tillmötesgående Håkan verkar tycka frågorna är konstiga. Varför frågar hon om hans föräldrar och syskon? Herregud människa gör din research innan intervjun och sätt sådan information i en faktaruta.

Hela intervju är ett alldeles fantastiskt praktexempel på hafsverk. Fråga-svar-artiklar kräver ju lite att svaren är fylliga och intressanta. Men eftersom frågorna är så otroligt menlösa och ogenomtänkta så blir svaren därefter. Håkan måtte ju vara en av de mest intervjuade popartisterna i Sverige under 2000-talet så, visst, att hitta nya frågor och infallsvinklar hos honom kräver kanske lite extra. Men Hanna Hellqvists frågor brinner ju verkligen av ointresse och tidsbrist.

Poängen med intervjun var givetvis Håkans segertåg på alla galor den senaste tiden. Men ändå måste jag fråga varför dom i överhuvudtaget lägger ner möda att göra den där intervjun. Vi får inte veta nåt nytt och de oinsatta i Håkan lär knappast fått en speciellt klar bild av honom. Om det inte vore för Håkans lilla utläggning om ett trendängsligt Stockholm hade jag mailat och klagat hos DN för att jag slösat min tid att läsa deras meningslösa söndagsintervjuer.

The Way We Wear

Strålande nyheter har nått mig. En av mina absoluta favoritbloggar, The Way We Wear, är tillbaks! Den tystade i somras efter dålig uppdatering. Hösten utan den har varit grå. Nu är inte jag den som har dammsugit hela internet efter bra modebloggar men The Way We Wear är den enda svenska modeblogg jag tycker ha varit värd att besöka. Och läsa.

Och just läsandet är en viktig egenskap som saknas i de flesta modebloggar jag ramlat över. De flesta verkar ju tycka att de räcker med att lägga upp mobilbilder på "Dagens outfit" och så har du en fullfjädrad modeblogg. Eller bilder på H&M's nya linnekollektion. Gjorda av personer som är besatta av shopping men med noll intresse för ämnet mode. De flesta verkar sätta likhetstecken mellan just shopping och mode.

The Way We Wear är intresserade av mode ur ett historiskt och kulturellt perspektiv. Det är en fin blandning av högt och lågt som jag gillat. Som sig bör på en blogg. Och visst behövs dom. Så här skriver dom om sin comeback:

I spåren av den största börsnedgången på över ett sekel, en åstundande lågkonjunktur som kan vara värre än vad alla läsare av den här bloggen någonsin upplevt och en modemässig baksmälla som kommer få nyårsdagen att i det närmaste likna ett rosendoftande day spa var det bara tvunget. Vem skall annars skriva om det här? Någon av Schulman, Kling, Blondinbella eller Kenza? Lycka till säger jag bara. Möjligen kan den gode Alex få till någon form av twistad ironisk historia om varför Uggs aldrig har varit snygga på något sätt som helst men jag skall vara ärlig. Om det är några som skall kommentera samtiden och dess klädedräkt som de kommer att te sig är det TWWW. Punkt slut.

Visst det är inga Roland Barthes-essäer om mode som dom postar. Men som sagt, det är en blogg och inget annat. Och det är befriande att det finns folk där ute som faktiskt vågar ta något så tillsynes ytligt som kläder på allvar och problematisera det. Några som faktiskt vågar närma sig den kulturella och historiska betydelsen av mode och kläder.

This is Anfield.

Igår kväll innan derbyt mellan Liverpool och Everton på Anfield satt jag och läste Erik Nivas briljanta artikel om Liverpool under säsongen 2004/2005 då Rafael Benitez precis tagit över som tränare. Inte för att jag på något sätt behövde komma i stämning inför det derby som Benitez själv förklarade som det viktigaste derby han stått inför under sin tid som tränare för laget. Nej, jag var nervös nog som det var. Liverpool har inte varit så här nära en ligatitel sedan de senast vann den 1990. Och efter att ha tappat ligaledningen till Manchester United var en vinst ett måste för att vara tillbaka i topp.

Men artikeln gav mig lite perspektiv. Inför säsongen 2004/2005 såg läget hyfsat risigt ut. Gerard Houllier hade fått gå efter att som Graeme Souness och Roy Evans innan honom misslyckats med att etablera Liverpool som ett topplag igen. Stjärnanfallaren och Liverpoolikonen Michael Owen lämnade laget för Real Madrid och Benitez var tvungen att snabbt åka till EM i Portugal för att övertyga Steven Gerrard, lagets andra stjärna, att inte lämna klubben. Men utöver honom var det inte mycket i laget som var att hurra över.

Vad artikelns huvudpoäng går ut på är att när "Liverpool FC går ut på planen spelar de två matcher samtidigt – en mot sina motståndare och en mot sin egen klubb". Klubbens framgångsrika historia är oftast ett tungt ok att bära för spelarna och tränarna. Mycket att leva upp till. Speciellt då inte klubben vunnit ligan på snart 20 år. Men som sagt, artikeln gav mig lite perspektiv. Myckat har hänt och det ser mycket bättre ut nu. Även om jag efter matchen igår mot Everton var otroligt frustrerad över att bara spela 1-1 och missat chansen att gå upp i ledningen igen så måste jag ju erkänna att det inte sett så här bra ut så länge jag följt laget.

Vi ligger tvåa (på samma poäng som ettan Manchester som dock har bättre målskillnad och en match mindre spelad) i januari och det är precis som Benitez sa efter matchen ett faktum som många Liverpool-supportrar hade varit mycket nöjda med i början av säsongen.

Därmed inte sagt att gårdagens match var ett misslyckande. Benitez har att stå till svars varför man med en sådan knapp ledning som 1-0 väljer att plocka ut sina båda 20-nånting-miljoner-pund-värvningar Fernando Torres och Robbie Keane och backa hemåt istället för att "döda" matchen med ytterliggare ett eller två mål. Visst, skönt att att vila sina stjärnspelare med taktiken straffade sig så sent som 89:e minuten av matchen. Då var det helt plötsligt knappt med tid att ta ledningen igen med båda tilltänka målgörarna på bänken. För det var väl lite väl mycket begärt att hoppas att Steven Gerrard ännu en gång skulle ta tag i saken?

Liverpool och Benitez kan vara fenomenala att ändra matchbilden med ett taktiskt byta och vända ett underläge. Men Benitez (onödigt?) defensiva taktik förhindrar Liverpool att verkligen "döda" matcher (undantag för när man som i december möter ett defensivt-haveri som Newcastle och med lätthet vinner med 5-1) så att man med en bra marginal faktiskt kan ta av nyckelspelare tidigt i matchen. Nu straffas Liverpool för Benitez taktiska feghet och kanske i slutändan betyder det att man går miste om den efterlängtade ligatiteln med tanke på de åtskilliga oavgjorda matcherna man spelat den här säsongen.

Så om det inte blir guld den här säsongen när blir det? Om det inte blir en ligatitel med Steven Gerrard kommer det då någonsin att hända? Det är nu han är som bäst och Liverpool behöver en sådan fullständigt dominerande spelare för att ha en chans på titeln då de inte besitter samma ekonomiska muskler som Manchester United och Chelsea. Det är därför det är nu Liverpools rekordvärdvningar Fernando Torres och Robbie Keane ska bevisa att det är värd alla pengar de kostade. Torres har fått stora delar av säsongen förstörd på grund av skador och har en bit ifrån matchformen. Robbie Keane har glimtat till då och då men har till störst del varit märkbart blek i Liverpooldressen.

Igår var de frustrerande bleka. Kanske tyngda av allvaret och pressen av att faktiskt fortfarande ha en chans att hänga på mäktiga United i toppen. Tyngda av historien med 18 ligatitlar, 5 Champions League-bucklor, 7 FA-cupvinster och 7 ligacuptroféer. En match mot motståndaren och en mot historien. Torres och Keane borde titta på sin medspelare och kapten Steven Gerrard och se någon som använder den anrika klubbhistorien till sin fördel och ser ut att ha kraften av årtionder av tidigare framgångar bakom sig när han spelare. Kanske kan man först då våga hoppas på en ny ligatitel.

Kristin Lundell ser inte skogen för alla träd.

Med jämna mellanrum ger Merriweather Post Pavilion en stark känsla av att Animal Collective nog skulle kunna göra en riktigt lysande popskiva om de bara kunde lägga band på nerven att ständigt twista till och hacka upp saker och ting

Min följdfråga på detta ofattbara konstaterande från Svenska Dagbladets musikrecensent Kristin Lundell i sin recension av Animal Collectives mästerliga nya album Merriweather Post Pavilion måste bli; hur skulle det låta om Animal Collective skulle "lägga band på nerven att ständigt twista till och hacka upp saker och ting"? Antagligen skulle en stor del av det som gör Baltimore-kollektivet så unikt skulle försvinna och kvar skulle vara en helt avpersonifierad version av den trånga mall som Kristin menar är "en riktigt lysnade popskiva".

För om inte Merriweather Post Pavilion kan få vara en riktigt lysande popskiva på grund av AC:s speciella förhållningssätt till musik så har jag tappat tron på popmusik. En popmusik som vill skapa egna regler, som vill överraska. En popmusik som tillåter sig klippa isär delar av Frankie Knuckles och The Beach Boys kasta upp dom i luften för att se dom blandas och falla ner i en ny och spännande verklighet.

Men sånt får kanske inte plats i Lundells färdiga och oföränderliga bild av vad popmusik är, borde och får vara. Själv är jag överlycklig av att ännu en gång överraskas av Animal Collective - som jag i ärlighetens namn trodde hade tappat sina spelkulor efter den lilla besvikelsen med förra albumet Strawberry Jam - och hur de för varje nytt album vill utforska nya områden för vad en popgrupp kan göra. Som John Bush skriver på All Music Guide:

"Animal Collective LPs are dizzying affairs (even to fans), jumping from song to song and mood to mood with barely a look backward at what preceded it."

Animal Collecive är ett av 2000-talets bästa band och Merriweather Post Pavilion är redan ett av 2009 års bästa album.

Skilda världar.

Samtidigt som jag, på eget bevåg, genomlider Grammisgalan sitter jag och planlöst surfar runt för att stå ut. När jag besöker Aftonbladets hemsida möts jag av en otroligt lustig men också ganska vidrig grej. Ganska typisk för kvällsjournalistik, javisst, men jag kunde inte låta bli att reagera.

Huvudnyheten jag möts av är att "Europa fryser". Medan det är bitande vinter i delar av Europa så har många värmesystem stängts av på grund av gaskonflikten mellan Ryssland och Ukraina. I tv-inslaget intill artieln hävdar man att kylan tagit 10 människors liv. Hur sanninsenlig den artikeln låter jag vara osagt.

Men man får väl fråga hur Aftonbladets internetredaktörer tänkte när dom under den artikeln hade lagt nyheten om att många svenskars Thailands-semestrar regnar bort. Visst det har en väderkoppling. Men kom igen! Hur jävla opassande får man vara? Som grädde på mossen så är en av Thailand-artikelns källor "mediaprofilen" Alex Schulmans blogg. Han skriver:

"Det värsta? Att det inte ens finns hopp om sol. Ibland kommer en regnskur, och då rafsar vi ihop boken och solkrämerna och letar efter ett tak att ställa oss under. Och så står vi där och väntar tillsammans med övriga gäster. När det slutat regna går vi ut igen. Ut till mulenheten."

Jag är övertygad om att de familjer i Bulgarien som blivit av med sin värme när graderna sjunkit ner till minus 25 tycker otroligt synd om Alex Schulman och de andra 30 000 svenskar som måste spendera januari i Thailand där det är lite mulet för tillfället.