Kalle J - Vingslag

Ja, jag har ju redan postat den här tidigare i år. Men den här låten är ju så fantastisk att den förtjänar att få ännu mer uppmärksamhet. Kalle Js debutalbum var ju lite av en besvikelse. Kanske för att den inte innehöll alla dom fina samplingar som man hade förknippat Kalle med innan. Men på mp3-singeln "Vingslag" så var han tillbaks i samma goda anda som innan debuten och måste räknas som hans absolut finaste stund hitills. Tonerna av hans underbara kreation får ringa ut året för mig och med det önskar jag ett gott nytt år!

Panda Bear - Bros

Animal Collective-medlemmen Noah Lennox (aka Panda Bear) gjorde kort och gott årets bästa album. "Person Pitch" kapslar in vad som är så fantastiskt med popmusik. Det är pur glädje från början till slut. Ett mästerverk helt klart. "Bros" är en av mina absoluta favoriter från skivan. Lyssna och njut!

A Sunny Day In Glasgow - C'mon

"Scribble Mural Comic Journal" var en av årets mest trevliga debuter och upptäckter. Phildelphia-trion gjorde en skimrande och förunderlig typ av popmusik som jag föll som en fura för och håller som ett av årets tio bästa album. Videon visar New Orleans efter Katrina och dess skräckinjagande efterdyningar.

The Maps - It Will Find You

En till som förde vidare My Bloody Valentine-manteln med ära och med en liten Spiritualized-platta i vänstra handen. Nottingham-baserade enmansprojektet The Maps skapade fina landskap av gitarrmator, sprakande elektronik och sömnig sång på albumet "We can create".

The Honeydrips - (Lack of) Love will tear us apart

"Here comes the future" var ett småtrevligt popalbum från göteborgska indielabeln Sincerely Yours. En samling Felt-inspirerade popkristaller att vila sig emot när man är trött. Lite annorlunda lät dock första singeln som innehöll ett gästspel av Hanna från Cat 5 på sval sång. Ett plus för den stela 90-talsrappen mitt i låten som aldrig hört talas som uttrycket "grymt flow".

Babyshambles - French Dog Blues

The freak show continued men det var ju skitsamma när musiken var så mycket roligare och intressantare. Många spår är bra på nya skivan och speciellt den här låten pockar med sin Motown-basgång och, som vanligt, Petes skönt släpande sång. Schysst video.

Blonde Redhead - 23

Om Caribou kanske tog priset som årets 60-tals psykadelia så tar Blonde Redhead definitivt hem priset som årets My Bloody Valentine-inspirerade. Att MBV ska släppa en ny platta var ju faktiskt en av 2007s mest spännande nyheter, långt mer kittlande än idén om ett återförenat Led Zeppelin. Hur som helst är "23" den bästa medicinen på en aldrig sinande längtan efter nytt liv från Kevin Shields, Bilinda Buther och de andra.

Caribou - Melody Day

Jag sitter och lyssnar på Caribous "Andorra" nu. Fantastisk platta. Känns som 60-tals psykadelia varit lite av en röd tråd i musik jag lyssnat på i år. Den här låten är kanske det bästa exemplet på det. Det här är inte den officiella musikvideon, här kör dom den live i någon tv-studio. Fantastiska ljud.

The Tough Alliance - A New Chance

Vad ska man säga? Världsklass. Jag älskar "A new chance" från första till sista sekund. Och då pratar jag både om albumet och låten som har ärats en postning här. Man är ju inte bortskämd med popmusik som verkligen känns som den är viktig och betyder någonting även om det inte alltid är säkert vad det kan vara. Men något slags motstånd mot allt värdelöst omkring en som man möter varje dag. Så vad göra? Ta din bästa vän på en mopedtur en mild svensk sommardag och fly allt det andra.

Burial - Ghost Hardware

Burial charmade många med sin mörka men själfullt vridna dubrytmer på albumet "Untrue". Så även mig. En "Blue Lines" för 2000-talet kanske man kan säga. Personen bakom namnet vägrar dock att träda fram ur skuggan av sitt mästerverk "Untrue" och har endast gjort ett fåtal intervjuer. Emil Arvidsson har dock gjort en fin artikel i Dagens Nyheter om Burial och fenomenet dubstep.

The Go! Team - Grip Like A Vice

På »Proof of Youth« målar de med en palett av vitt, svart och rosa. En kakofoni av rock ’n’ roll-trummor, soulsamplingar och old school-rap. Allt på en gång och så få döda sekunder som möjligt. En dvd med bara ihop klippta scener av fester från amerikanska high school-filmer.

Så skrev jag i min recension av The Go! Teams platta "Proof of youth" och här bjuder jag på videon till singeln "Grip Like A Vice".

Jamie T - Calm Down Dearest

Det här är en av årets bästa låtar. Videon lämnar dock mycket i övrigt att önska. Jag hade hellre sett att den utspelade sig under nattetid på gatorna där han bor i Wimbledon. Det är iaf den bilden jag får av musiken. Och jag kan väl avslöja att jag själv rumlat hem från krogen genom Pontonjärsparken med den här låten på hög volym i ipoden och ett fånigt leende på läpparna.

Jonas Game - ADHD

Jonas Lundqvist (ex-Bad Cash Quartet) togs om hand av TTA's etikett Sincerely Yours och släppte i år den lite ojämna "ADHD". Men där den ibland svajade på sina ställen så tog den igen det med 100% charm och benhård vilja. Titelspåret är en klar favorit.

Feist - My Moon My Man

Feists "The Reminder" blev utsedd till årets bästa album av den svenska musiktidningen Sonic. Det var väl att ta i, tycker jag, men visst är den en mycket trevlig och kompetent platta, helt klart. En favorit är ju givetvis den här låten och videon är alldeles briljant.

Laakso - Västerbron

Jag hade tänkt posta Laaksos möte med Peter Jöback här först i den schlagerdoftande "Italy vs. Helsinki" tills jag såg att de gjort en video till låten "Västerbron" från nya skivan "Mother, am I good looking?". Egentligen är den här videon inte alls som den videon jag hade tänkt mig till den här låten men jag kan inte låta bli att älska alla dessa fina bilder från Stockholms finaste brovy.

Richard Hawley - Tonight The Streets Are Ours

Har det någonsin skrivits om Richard Hawley utan att ordet "crooner" nämnts? Antagligen inte. I slutet av 50-talet/början av 60-talet var det en sån vanlig sångstil att det nog inte alls nämndes lika frekvent som det görs idag när det inte är lika vanligt förekommande. Nåväl. Låten här är från "Lady's Bridge" som inte är fullt lika briljant som hans förra album "Cole's Corner" men ändå en mycket trevlig historia. Det här är en fantastisk hit och en fin video.

Chromatics - In The City

Chromatics byggde upp ett rykte om sig själv genom mp3-bloggar och, inte minst, sin egen Myspace-sida där de hela tiden under året la upp nya låtar för nedladdning. Det var mörk och monoton discopop i långsamt tempo och även jag fick upp intresset för bandet. I höst kom äntligen albumet (som ännu, mig veterligen, inte har någon svensk distribution) "Night Drive" och var väl kanske ingen bomb direkt men ändå en mycket lyssningsvärd och suggestivt vacker skiva.

The Coral - Jacqueline

The Coral är en mycket trevlig liten engelsk popgrupp. "Roots & Echoes" är ett mycket trevlig litet engelskt popalbum. "Jacqueline" är en alldeles förtjusande vacker poplåt.

Most Valuable Players - Rondo

En av årets absolut finaste singlar (dock bara släppt som mp3) och, visade det sig, en av de bästa videorna. Most Valuable Players "Rondo" höjer tillsammans med "b-sidan" "Open Night" förväntningarna något fruktansvärt inför deras andra albumsläpp. "Rondo" för sig med någon slags undertryckande känsla av...ja, jag vet inte men det finns något där i hela låten pockar på någon slags känslostämning som jag saknat i mycket av den popmusik jag hört på senaste tiden. Och jag är glad att videon gör allt annat än försöker ta den känslan ifrån mig. Jag är ett MVP-fan!

LCD Soundsystem - Get Innocuous

"Sound Of Silver" har blivit rikligt hyllad sen den kom tidigt i år. Själv var jag inte lika impad och kanske var jag lite hård i mitt omdöme kan jag känna lite grann så här i efterhand. Men jag hade förväntat mig lite bättre. Den här "Talking Heads möter Kraftwerk"-tintade öppningslåten är dock fantastisk. Videon är inte officiell men jag gillar grafiken även om den blir lite tröttsam i längden. Njut av ljuden istället.

(Jag kommer försöka uppdatera lite oftare framöver om jag ska hinna med alla mina videor innan tolvslaget den 31 december.)

José González - Down The Line

José's andra album "In Our Nature" är en trevlig och småmysig historia med en del fina höjdpunkter. En favorit var den avslutande "Cycling Trivialities" samt den här låten. Temat i videon är i linje med albumets titel; naturen.

Tracey Thorn - It's All True

Everything But The Girl var en fantastisk duo och Tracey Thorn är en fantastisk sångerska. Den här grymma låten är tagen från hennes album "Out Of The Woods" och är i min bok en av årets tio bästa album (min årsbästalista redovisas på The Cricket om några dagar). Videon är en pur uppvisning i estetiskt fulländad symmetri.

Animal Collective - Fireworks

Jag var besviken första gången jag hörde den här låten. Jag var besviken när jag hörde Animal Collective's senaste platta "Strawberry Jam" första gången. Den var ju inte till närmelsevis en sån häpnadsväckande musikalisk resa som "Feels" som kom för två år sedan. Men när jag fick distans till den här låten och inte nödvändigtvis tänkte på den som just en Animal Colletive så är det ju svårt att argumentera emot att det är en mycket, mycket bra poplåt.

Anna Järvinen - Götgatan

Som jag nämnde tidigare så har Anna Järvinen gjort en av årets bästa svenska album. Att nämna Håkan Hellström känns lite för självklart, Anna har en alldeles egen känsla och stil i sin högst personliga version av popmusik. Den här videon är regisserad av Fredrik Wenzel som gjorde Farväl Falkenberg och är väl iofs kanske inte sådär jättespektakulär.

Wilco - Impossible Germany

Den här upptagningen ska tydligen vara från en DVD-utgåva av Wilcos album "Sky Blue Sky" som kom i våras. Här ser vi gubbarna från Chicago i studion där de spelar det albumets främsta spår "Impossible Germany" live. Det är nåt med känslan i låten som jag fastnar för, kan inte riktigt säga vad det är. Jag avskyr i 9 fall av 10 gitarronanerande men här och i The Studios "Self Service" jublar jag av ett sådant tilltag som gitarrbändande. Bonus är att Jeff Tweedy efter låten pratar om sina sångtexter.

Justice - D.A.N.C.E

"D.A.N.C.E" hörde man ju överallt i somras, varje klubb man gick på nästan. Den spelas väl fortfarande antar jag (länge sedan jag var ut) och det är ju en riktig Jackson 5-dänga. Fullängdaren var hos vissa efterlängtad som en "Homework" för 2000-talet. Men de förväntningarna lyckades den tyvärr inte leva upp till. Men en helt ok platta är det om än lite för hård och brutal för min smak, allt lät ju inte så poppigt som den här.

Edwyn Collins - You'll Never Know

Åsså var han tillbaks efter hjärnblödningen utan den minsta förminskade kraft i uttrycket. Albumet "Home Again", som den här sköna soultintade singeln är tagen ifrån, innehåller ett knippe låtar fylld med värme och kärlek. Sånt som man alltid fått ut av fd Orange Juice-sångarens lyrik och musik.

Taken By Trees - Lost And Found

Victoria Bergsman lämnade The Concretes under uppmärksammade former och startade istället sitt egna projekt Taken By Trees och släppte i år albumet "Open Field". Albumet innehåller en samling mycket försiktiga folkinspirerade poplåtar; mycket fint men bitvis ganska tråkigt också tyvärr. Den här singeln gillar jag dock skarpt och videon till den är gjord av de goa grabbarna i The Tough Alliance.

Thieves Like Us - Drugs In My Body

Trion Thieves Like Us beskriver sig själva som "Half Daft-Punk. Half Factory. All Kitsuné" och att namnet kommer från en New Order-låt har väl ingen missat? De är två svenskar och en amerikan som träffades i Berlin och gillade inte den elektroniska musiken som fanns där och bestämde sig för att göra det bättre själv. Och resultatet är här; "Drugs In My Body" en av årets bästa låtar! Sen kan jag inte låta bli att charmas av upplopskänslan i videon.

Liars - Houseclouds

Liars har gett ut ett gäng intressanta men ganska svårlyssnade album sedan början av 2000-talet. På deras senaste självbetitlade album så har de använt sig av lite mer konventionella ljudstrukturer och folk har nämnt klassiska brittiska popband som Happy Mondays och Jesus & Mary Chain. På den här singeln/videon "Houseclouds så tycker jag faktiskt att det låter lite som Beck någon gång från mitten av 90-talet. Och jag gillar det!

Electrelane - To The East

Jag har sett Electrelane två gånger i år. Först som förband till Arcade Fire på Cirkus och sedan på Acceleratorfestivalen i Stockholm. Dom spöade kanadensarna på Cirkus enligt mig (något jag säkert var nästan ensam om att tycka där) och de gjorde en av de bästa spelningarna under festivalen på Universitetsområdet i juni. Det här är singeln från deras platta "No Shouts, No Calls" som kanske inte kom upp i samma klass som deras två tidigare album "The Power Out" och "Axes" men som jag ändå lyssnade mycket på när den kom i våras. Svårt för dem att göra riktigt fel på något sätt. Men jag hörde rykten om att de kanske hade splittrats, det vore väldigt synd.

Dr. Dog - My Old Ways

Tecknade musikvideor kan vara roliga och dom kan vara tråkiga. Den här videon är väl rätt ok. Det är videon till "My Old Ways" från Dr. Dogs grymma album "We All Belong" som kom i februari som är fylld med gammal 60- och 70-tals pop/rock starkt influerad av band som The Band och The Beach Boys men med en egen prägel på det. Fantastiskt!

Jens Lekman - Sipping On The Sweet Nectar

Jens Lekmans "Night Falls Over Kortedala" är tillsammans med The Field, Anna Järvinen, The Studio och The Tough Alliance ett av årets bästa svenska album och "Sipping On The Sweet Nectar" är ett av det albumets mest centrala spår. The Avalanches-influenserna i musiken är så uttjatade att det borde jag inte behöva nämna men det gör mig glad varje gång jag tänker på att det kan göras sån här musik i Sverige. Videon är väl egentligen inge vidare, den saknar den typiska Lekman-humorn som präglade videon till "You Are The Light".

Au Revoir Simone - The Lucky One.

Jag tänkte från och med idag börja lägga upp videor till låtar jag gillat som kommit under året. Som en sorts årssammanfattning av den musik jag gillat och lyssnat på under 2007 och samtidigt kombinera det med musikvideon som medie och uppsvinget det fått i och med You Tube. Tyvärr finns ju inte alla mina favoritlåtar från året som video upplagt där så jag gör inga anspråk på att göra min ultimata 2007-lista. Se det bara som många bra tips på ny musik och kanske som en renässans för musikvideon. Eller nåt.

Först ut är Au Revoir Simone:



Jag tror inte den här videon på något sätt är officiell men det kvittar. Jag tycker den är fin vem nu än som gjort den. Jag är alltid lättimponerad när jag ser musik och rörelse gå i takt som här i inledningen när hennes fotsteg är i takt med hur pianotonerna klingar ut. Låten är också min favorit från deras album "The Bird Of Music" som kom tidigt i år. Ett fantastiskt när alla instrument försvinner och bara kören är kvar.

Does politics belong in music?

Jag nickar instämmande när Anton Gustavsson i sin krönika på Digfi skriver om en musikscen i Sverige idag med nära på noll intresse för politik. Det finns ju en del undantag så klart men huvudtendensen är ändå tydlig. Men det är ju givetvis lite problematiskt det där. Vilken typ av politisk musik skulle man föredra? Hur skulle den se ut? Det finns ju otaliga exempel på när band och artister gjort pinsamma och löjliga försök till politiska ståndpunkter. Det finns därmed också en rädsla att stänga ute vissa lyssningsgrupper och skriva dem på näsan med att yttra för tydliga åsikter. Men man tänker ändå att det borde finnas ett gäng musiker i Sverige som inte är helt nöjda med en borgerlig regering? Eller? Råder det konsensus? Är alla överens att det Fredrik Reinfeldt och hans hejdukar pysslar med är det bästa för Sverige?

Jag läste till exempel i DN idag om en samlingsskiva som gjorts i England mot rasism där bland andra Babyshambles, Bloc Party, MIA och Charlatans medverkar. Detta som en reaktion på att British National Party försökt värva medlemmar genom att just dela ut skivor med rasistisk musik på skolgårdarna. Det känns ju som en ganska enkel och självklar grej att göra och inte någon direkt provocerande eller komplicerad ståndpunkt att ta. En lika mycket missionärsställningen för artister som vill visa sig vara politiskt medvetna som att säga George Bush är skit.

Med den svenska dramaserien "Upp Till Kamp" färskt i minnet där de mossiga vänsterfolket proklamerade att "musiken inte får bli ett självändamål" så slår man ju bakut och vill fly från all sort av politisk musik. Nu är inte jag heller något fan alls av svensk proggmusik så jag håller ibland verkligen med Karin Dreijer från The Knife när hon sa som sommarpratare för några år sedan att om man har en politisk åsikt eller idé så borde man nog kanske hellre starta ett parti, skriva en artikel, diskutera med andra människor eller demonstrera för att göra sig hörd.

Problemet är ju att det sällan blir speciellt bra när någon artist försöker vara politisk i sin musik då låtarna bara blir ett instrument för att pracka på folk sina åsikter. Popformatet lämpar sig oftast ganska illa för det. Som Fredrik Strage någon gång sa så är det mycket tuffare och rock-rebelliskt att sjunga att man vill störta kungahuset än att kanske skriva en saklig låttext om utförsäljningen av statliga företag eller för höga skatter etc.

Jag gillar verkligen låten "Shirin" på Jens Lekmans nya platta där han på ett snyggt och subtilt sätt tar upp kriget i Irak som ett faktum och inte en politisk fråga:

When Shirin cuts my hair her mom's sitting in a rocking chair,
She tells me stories from the war in Iraq cause they where there,
Shirin pulls my head to the side,
But in the mirror I can see a tear in her eye

En verklig favorit inom genren politisk popmusik är ju kanske framför allt Mattias Alkberg. På förra årets platta "Ditt hjärta är en stjärna" fanns det en del briljanta stunder. Där tar han bland annat upp mobbing ("Här är ditt liv"), jämställdhet ("Matti Apornas Son") och fattigdom ("Vi lägger oss igen") utan att det känns krystat. Men så är ju Mattias en mycket bra poet också. Han är expert på att bygga upp stämningar tack vare både grymt bra musik och sylvass lyrik:

Nedstämd på uppåttjack, helt väck på ett sexpack, panikångestattack.
Nere på parkeringen i skymningen i förskingringen.
Firar moderaterna ovanpå kloakerna. Ensam i taxin hem, tvåsam på avgiftningen, söndag morgon klockan fem.
Vilse på öppet hav, trygg kugge i ett nav, arg ledsen men på vad?
Tre månader i livslängder. Klappar eller limpåsar i källaren.
Två sidor av ett mynt. Ölburkar som julpynt. Ingenting har hänt.
Herren Guds bemärkelsedag, finns här några snälla barn? Inte fan vet jag.

Som sagt, "två sidor av ett mynt", det finns både dålig och bättre sätt att göra politisk musik på. Vissa artister är ju ganska korkade så man önskar att de kunde hålla sin åsikter för sig själva. Men stor del av att man köper vissa artisters politiska hållning och andras inte är ju självklart om musiken är bra helt enkelt. Nu är inte jag något fan av genren hardcore men jag gillade det svenska bandet Refused med deras agitator Dennis Lyxsén i spetsen. Speciellt på deras inflytelserika sista album "The Shape Of Punk To Come" där de överträffades sig själva och alla andra musikaliskt.

Dennis står nog och pratar om ungefär samma saker (med viss variation) mellan låtarna med sitt nya band The (International) Noise Conspiracy men det bandet gör en sådan oinspirerande och trött rockmusik att klockorna stannar så nu är jag inte det minsta intresserad vad han har att säga. Det är idel tomma rock-rebelliska poser.

Nej, jag öppnar gärna för en mer politisk svensk popmusik men för den skull tänker jag inte gå med på att vad skit som helst får passera bara för att artisten i fråga lyckats formulera en politisk åsikt.

Musikens fragmentisering.

Det är inte ofta jag blir glad av att läsa det Po Tidholm på DN skriver men nu i veckan i och med en recension av Feists spelning på Cirkus i Stockholm så berörde han plötsligt något ganska intressant:

Det finns en grundläggande svårighet för artister i den postmoderna eran att få ett brett existentiellt och socialt genomslag, även om de rent konstnärligt förtjänar det. Det mesta är redan gjort, allt är en upprepning av något gammalt och musik kan inte längre fungera som katalysator i kollektiva processer. Musikkonsumtion har blivit något privat.

Jag tycker det pratas aldrig för lite om sådant här inom musikjournalistiken. Det är en problematik som tas upp alldeles för sällan. Om man nu ska kalla det för en problematik? Det är ju onekligen en oundviklig och spännande utveckling! Vi har fortfarande storsäljare (James Blunts första album har sålt 14 miljoner exemplar och är därmed 00-talets mest sålda album) men inte alls lika många som på 70- och 80-talet.

Jag ska inte säga att det här ämnet inte berörts. Diskussionen och teorierna togs ju delvis upp i och med Chris Andersons bok "The Long Tail" där han förklarar att de stora utgivarna av musik, film och böcker etc tjänar mer på jättemånga smala produkter som säljer litegrann istället för ett fåtal stora produkter som säljer stora enorma mängder. Just eftersom det finns få enstaka böcker, skivor och filmer som idag drar till sin sån stor publik att de kan kallas "kioskvältare".

Det kan ju ge upphov till frågan var publiken är? Allting är så differentierat och fragmentiserat idag. Det inte längre något gemensamt som alla kan samlas och prata om på fika- eller lunchrasterna. Som Tidholm skriver så har musikkonsumtionen blivit privat. Det kan verka som att alla har tittat på och kan prata om Melodifestivalen men vi var ju ca 6 miljoner svenskar som valde att inte titta på det.

De stora dinosauriernas, drakarnas och revolutionernas tid är förbi. Det är en aspekt av de stora skivbolagens kris som jag också tycker tas upp för sällan. Att det finns en stor ändring i vår musikkonsumtion. Inget storskivbolag är heller beredda att betala några stora summor för en skivinspelning längre. Istället blomstrar de små och självständiga skivbolagen med många artister som gjort musiken billigt framför datorn. Att tekniken blivit smidigare och billigare är ju också en aspekt på det.

Anledningen till att skivbranschen var en av 1900-talets mest lönsamma branscher är ju att den också var den kanske mest monopoliserande av mediebranscherna. Monopolitiseringen och de enorma överpriserna (vilket ledde till enorma övervinster) blev ju till slut ett problem. Bolagen var nöjda och ville inte utvecklas tekniskt när nedladdningsbomben kom med 2000-talet.

Ja, Feist hade antagligen varit större om hon kommit på 70-talet och det av flera olika anledningar. Kanske hade också The Tough Alliance varit större om de legat på ett "majorbolag" men samtidigt hade deras uttryck kanske också varit tvunget att kompromissats. Flera hade gillat dom litegrann istället för nu när få tycker om dom jättemycket för att dom gör det på sitt sätt. På så sätt välkomnar jag självklart utvecklingen.

Lennart.

Poof! säger det när jag slår upp sida 80 i nya numret av den svenska musiktidningen Sonic. "Poof" är, om du inte redan förstått det, ljudet av när dammet yr omkring mig när jag slår upp det uppslag som utgöra av sida 80-81. Där huserar nämligen rockskribenten Lennart Persson som en återkommande punkt i varje nummer av tidningen i form av en så kallad retrokrönika.

Som ni ser på bilden här ovanför är inte Lennart inte direkt purung. Killen har också några år på nacken som respekterad musikskribent i Sverige på framför allt Expressen. Att det dammar till varje gång jag kommer till hans avdelning av tidningen kan bero på två saker. Antingen är det från all aska från alla de nu döda artister han skriver om. Eller så kommer dammet från de gamla vinylskivor han tipsar om.

Det kan kvitta vilken anledningen är men av någon anledningen får jag alltid kroniska gäspningar när jag kommer till hans krönikor och brukar då genast byta sida. Jag har inga problem med att Sonic har en retrokrönika. Tvärtom, det är en alldeles ypperlig grej för en som mig som hela tiden jagar de senaste plattorna och kanske behöver lite vägledning in i det gamla och vidga mina perspektiv.

Problemet är bara Lennart gör mig så fruktansvärt trött. Jag fick nog en överdos av honom under hans Feber-period. Tröttnade på hans gnäll i Studio Pop. Idag får jag bilden av att han lever endast i sina gamla vinyler av gammal traditionell amerikansk musik. Det som han tycker är värt att nämna och tipsa om från över 50 års pophistoria känns snabbt ganska enahanda. Det är alltid samma gamla rock, country, blues och soul samt kanske någon reggae-samling ibland från 50-, 60- och 70-talet.

Visst, det är väl självklart en del av pophistorien man inte kan komma runt men det finns ju så mycket annan och annorlunda pophistoria att välja av utöver det. Dessutom får man känslan av att Lennart inte direkt har någonting övers för ny popmusik. Ett sånt faktum sänker hans trovärdighet hos mig något otroligt.

Hellre läser jag då Marcus Joons reportage från Australien där han äntligen fått något vettigt ur hur det går för The Avalanches (det visar sig att dom bara är en trio nuförtiden och tar sjukt lång tid på sig). Eller Jenny Dambergs fina intervju med Sveriges nu mest klara popstjärna Jens Lekman.

I övrigt hoppas jag verkligen att Anna Järvinen, som Pierre Hellqvist skriver i sin recension i Sonic, verkligen är den nya kvinnliga Håkan Hellström. Om så nu är fallet så står jag verkligen med båda armarna öppna för ett sådant faktum. Det skulle vara efterlängtat från min sida. Singeln "Götgatan" lovar ju väldigt gott.

It's only rock n' roll.

Det är ju kul sånt här, tycker jag. Men framför allt känns det som det pratas om två olika saker här. Det ena om det faktiskt är med sanningen överensstämmande att Keith Richards var "superfull" eftersom Expressen hade som rubrik "Stones fylleskandal på Ullevi" och passar ganska bra in på de saker jag läser om just nu. T ex att en journalist ska "levandegöra fakta" men också att man måste intressera publiken vilket leder till de gärna tänjer lite på sanningen.

Den andra debatten, som fått mest utrymme, är om kritik ska vara subjektiv eller objektiv. Å denna eviga diskussion. Keefan avslutar sitt brev till de svenska musikskribenterna som sågat honom: "Write the truth. It was a good show". Richards kräver en ursäkt från Aftonbaldet och Expressen. Thomas Johansson på EMA Telstar menar att i de andra 14 nordiska tidningarna fick Stones mycket bättre betyg. "Kan fjorton tidningar ha totalt fel?", frågar han sig.

Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Både Anders Nunstedt och Markus Larsson tycker att det är Keith som ska be om ursäkt. Markus säger till Aftonbladet:

Jag tänker inte be någon om ursäkt för min subjektiva åsikt. Det är Keith som borde be om ursäkt. Det kostar trots allt runt 1000 kronor för att få se en rockstjärna som knappt klarar av riffet till ”Brown sugar” längre.

Anders är inne på samma linje på sin blogg på Expressens hemsida:

Jag tror att Keith Richards frustration beror på att han innerst vet att han under de senaste åren levererat det ena usla framträdandet efter det andra. Det är faktiskt han som borde be om ursäkt.

Fredrik Virtanen kommenterar i sin tur på sin blogg Thomas Johanssons förslag att att varje kritikers recension ska avslutas med "det här är vad jag tycker":

Yeah. Och varje kock skickar en lapp med varje maträtt där det står "den här rätten har jag lagat".

Det finns ju aldrig någon sanning när det gäller bedömande av kultur. Alla femtio-någonting-tusen som var på Nya Ullevi lär ju inte ha gått därifrån alla med samma känsla att "det här sög ju" eller "det här var fantastiskt". Åsikterna var nog väldigt spridda (en vän som besökte konserten tyckte den var ok men sa att Keith såg sliten ut). Det finns ingen objektiv sanning. Vad en professionell recensent gör är att utifrån vissa estetiska principer baserade vad den anser som "god smak" avgör om något uppfyller kraven för vad som är ett bra respektive dåligt uppträdande.

Det här påminner mig också en del om när jag recenserade en skiva med Hjalle och Heavys band Mimikry för Falu Kuriren för 4 år sedan. Jag fick höra att Jonas "Heavy" Stentäpp hade försökt fått tag på mig för han var arg på min recension. Jag behöver väl inte nämna att jag sågade dem? Jag önskar att han fått tag i mig. Jag skulle så gärna vilja veta vad han hade att säga mig. Var mitt språk undermåligt? Hade jag missuppfattat någonting? Presenterade jag bandet orättvist? För han skulle väl inte ringa och skälla på mig för att jag hade dålig smak?

Jag tyckte till och med att jag hade den fina känslan att tipsa läsarna om ett annat svenskt band som jag tyckte gjorde det Mimikry gjorde fast flera ljusår bättre. Nämligen Mattias Alkberg BD som också var aktuella med ny skiva vid den tiden. Jag kom ihåg att jag tyckte att det kändes väldigt konstruktiv att peka på något som var bättre istället för att bara såga, såga och såga. Men för "Heavy" gjorde det tyvärr nog ingen skillnad. Han kanske också tyckte att det fanns en objektiv sanning. Att HANS skiva var väldigt bra?

Idag, och även då, var/är "Heavy" en jävligt undermålig musikrecensent för Dala-Demokraten. Någon borde ringa och skälla ut honom. Eller åtminstone skriva ett brev och be honom skriva sanningen istället.

Länkar till artiklarna:
Dagens Nyheter
Expressen (Anders Nunstedt)
Fredrik Virtanens blogg
Aftonbladet

Var är fotbollens Tony Wilson?

Den svenska hemsidan för det engelska klubblaget Bradford City skrev idag något intressant. Rubriken lydde: Var är fotbollens Tony Wilson? Tony Wilson drev, som vissa av er kanske vet, det legendariska Manchesterbaserade skivbolaget Factory Records (Joy Division, New Order, Happy Mondays, A Certain Ratio, OMD) men avled nyligen och hyllningsartiklarna har självklart inte låtit vänta på sig. Inget konstigt med det, jag är den förste att hävda att hans geni-stämpel är välförtjänt. Men många sådana hyllningar är bara väldigt jobbiga att läsa och oftast ganska ointressanta och intetsägande.

Men sen stötte jag på den här texten och tyckte den var lite spännande på något vis. Framför allt blir jag tilltalad bara av det faktum att någon försöker koppla samman fotboll och pop.

Mycket kan sägas om denna man men kopplingen till fotboll kanske är vag? Inte alls, tänk vad en man som han kunde uträtta i en klubb eller för ett förbund, någon med visioner som förverkligas, en drivkraft som kan utvecklas och leda framåt. Finansiärer finns det gott om i dagsn toppfotboll, ja den letar sig till och med ner till Bradfords nivåer när klubbarna i Premier League och Championship börjar bli upptagna så går jakten på pengar ner till gärdsgårdsserierna. Många menar att det är en oroande trend, men så längde eldsjälarna finns, dom som kan bevara klubbens själ, då kommer aldrig några oljepengar hota det genuina.

Resonemanget kanske låter en smula naivt och skillnaderna mellan att driva ett skivbolag och en fotbollsklubb är många. Men det är ändå en smula intressant på en teoretisk nivå. Factory Records skrev aldrig några kontrakt med sina band, de hade "rätten att dra åt helvete när dom ville". Bland annat bandet New Order gjorde så dyra omslag till sina singlar och album att de gick i förlust istället för vinst för varje såld skiva. Tänk er en sådan inställning hos en fotbollsklubb!

De största fotbollsklubbarna är gigantiska miljardmaskiner och att någon skulle kunna ta en liten lokalklubb och göra den stor och "inflytelserik" utan kapitalistiska förtecken är som sagt väldigt otroligt. Men Factory Records valde också att spela ett annat spel i en bransch fylld av überkommersiellt tänkande. Deras eko gör sig fortfarande hörd i dagens musik medan de stora jättarna är nere på knäna. Men som sagt, samtidigt som likheterna är intressanta är också skillnaderna stora. Faktum kvarstår dock; bollen är rund, allt kan hända.

-----------------------------------------

Och på tal om fotboll kan jag inte låta bli att jubla när Simon Bank på Aftonbladet avslutar sin artikel efter landskampen mellan Sverige och USA på det här viset:

I andra halvlek representerades Sverige av finsk-egyptiske Shaaban, bosniske Majstorovic, chilenske Concha, assyriske Bakircioglü, serbiske Djuric och bosnien-kroatiske Ibrahimovic.

Det var lite historia som svepte förbi där, någonstans. Medan Sverigedemokrater firade nya opinionsframgångar.

Here comes the future.

You Tube är ett stort svart hål. Så känns det verkligen ibland. Jag vet att jag delar den här känslan med flera andra. Det tar liksom aldrig slut. Det känns ibland som ett bottenlöst hav eller tunneln utan slut. Det finns alltid nåt nytt man kan tänkas söka fram, ibland saker man aldrig ens fått för sig att man ville se. Oftast hamnar jag själv självklart framför klipp av olika musikartister. Men ofta mycket annat också.

En obestridbar favorit på sistone är det fem och en halv minut långa klippet jag har lagt in här nedanför. Kolla in det om du är det minsta sugen på lite 90-talsnostalgi. Det är fantastiskt skojigt. Det är ett klipp från Andres Lokko tv-program Tempo som hade på TV4. Det är otroligt roligt hur han berättar att "framtiden är kommunikation. Framtiden är information. Datorer, fax och telefoner" och sedan följer ett inslag om en man med en gigantisk mobiltelefon.

Det är självklart väldigt tacksamt att 2007 sitta och fnissa åt sådant som ansågs modernt och häftigt då på 90-talet men som nu känns stenålder. Jag fnissar också lite grann hur Andres väljer att kalla det för "sju knalladdade program". Knalladdade? Det var inte igår jag hörde det ordet. Njut:

This is my hometown.

Jag skulle kunna redogöra mina upplevelser av den eminenta Acceleratorfestivalen som pågått under helgen som varit. Jag skulle kunna berätta om hur Electrelane's gitargudinna Mia Clarke ännu en gång imponerar på mig med sina kontrollerade oväsen. Jag skulle också kunna berätta om Frida Hyvönen i en bedårande bröloppsklänning sjungandes vid ett piano om städer runt i världen. Jag skulle kunna berätta om hur Junior Boys tog sin ångestförlamade syntpop och gjorde den till funkig disco.

Om att höra Jens Lekman med band spela för mig och min älskade sittandes på gräsmattan med en varsin burköl medan solen höll på att gå ner. Eller hur Jamie T nästan rev ner tältet med sina punkigt moderna folksånger om livet i London-förorten Wimbledon så att orden hopades på varandra. Eller hur The Studio med knarkig ljussättning genomförde sin älskvärda hyllning till Factory Records, Madchester, brittiskt 80-tal och Bez.

Men just nu har jag bara två brottsycken ur två olika exemplar av svensk poplyrik snurrandes i mitt huvud. Där båda cirkulerar kring ämnet komma från en liten stad/flytta till en storstad/komma tillbaka till småstaden. Ena exemplet kommer från ett band som varit med ett tag och släppt en stor mängd album; Eldkvarn. Låten kommer från deras senaste album Svart Blogg och heter Fulla För Kärlekens Skull:

Söndagskväll i den stad jag föddes, jag står i en bar med gamla vänner. Vi svor eden när vi var unga 'alla för en' vad som än händer. Men det vilda livet red mig. Nån reser och nån blir kvar. Guds ära till dom som stannar och bär den döde till sin grav. Nu går jag gator genom minnen genom spårvagnars larm, genom röken från fabrikerna, innan alla jobb försvann. Bilder från min hemstad jagar mig i sömnen. Det här är för dom som aldrig kom fram till andra sidan drömmen.

Det andra exemplet är av ett mycket yngre popband som än så länge bara get ifrån sitt ett album. Peggy Lejonhjärta, heter dom och låten heter AB Stockholmshem:

Vi flydde byarna för stan. Vi flydde pappersbruken, fördomar och prat. Bland Stockholms andra landsortsbarn vimlar vi på Krogen-utan-stereoapparat. Skrattar vi åt dom som stannat hemma, som tar hand om våra gamla. Vi borde skämmas. Men här är trendset diktatur. Vi granskar våran spegelbild i skyltfönstren i smyg. Vi tar ett tåg hem över jul.Runt granen viskas det om dialekt och attityd.

Det som jag främst tycker är fint med de här två exemplen är att vill höja statusen för unga att jobba inom äldrevården; "Skrattar vi åt dom som stannat hemma, som tar hand om våra gamla. Vi borde skämmas" och "Guds ära till dom som stannar och bär den döde till sin grav". Och det är fint hur de hyllar sina små hemstäder. En sentimental blick på sin ungdoms tid. Jag blir lite rörd eftersom jag själv flyttat till från lilla byn till storstaden.

Men det är ju inte helt oproblematiskt. Peggy Lejonhjärta sjunger ju: "Vi flydde pappersbruken, fördomar och prat." Och i Jens Lekmans nya singel Friday Night At The Drive-In Bingo sjunger han, göteborgsgrabben, hur han föreställer sig folk på landet att vara öppna och snälla men att det visar sig att de egentligen är väldigt fördomsfulla och har stora svarta hundar som biter dig. Haha. Ja, det finns ju en anledning varför jag och de flesta av mina vänner inte längre bor kvar i Dalarna utan har flytt till Stockholm och Göteborg.

Gimme deathpunk, baby!

Idag börjar årets Hultsfredsfestivalen och allt jag kan säga är bara att fy fan vad glad jag är att jag inte är där. Jag tycker inte om att bo i tält, jag hatar att vara oren och majoriteten av artisterna på Hultsfredsfestivalen tilltalar mig inte. Och i ärlighetens namn så är ju festivalspelningar sällan bra. Jag har inget emot att supa flera dagar i sträck. Inte alls. Men det måste vara med lyxen att kunna springa hem till sitt eget hem och sova och duscha när jag vill om jag ska trivas. Folk snackar om stämningen och att man träffar mycket olika folk. Men jag känner aldrig av någon schysst stämning och tycker bara att folk på festivaler verkar vara dumma i huvudet.

Nåväl, ett av banden som står på största scenen på Hultsfredsfestivalen i helgen, det norska deathpunkbandet Turbonegro, som gjorde ett skojigt uttalande i senaste Nöjesguiden apropå sin festivalspelning och varför den alltid ser likadan ut:

"Konstnärlig utveckling" är en högerkonspiration för att undertrycka den hårt arbetande artisten. Vi kommer aldrig att snudda vid musik som ens påminner om Andres Lokko.

Först tyckte jag det var ofantligt roligt sagt och en intressant synvinkel på konstnärskapets ideologi. Men vid en andra läsning blev jag mer fundersam och vid en tredje koll så kändes uttalandet lite fel ute. Och allt det här förutsatt att de menar allvar här vilket man kanske inte ska vara helt säker på vad gäller just Turbonegro (uttalandet kan ju också baseras på att de enbart vill vara den diametrala motsatsen till allt som har med herr Lokko att göra, vilket härstammar från den fina idén att man formar sitt konstnärskap först och främst utifrån vad man ogillar och inte vill vara som). Men om jag väljer att ta det på största allvar så finns det ju en del hål i resonemanget om man säger så.

Ok att de snackar om artistskapet som ett arbete, det låter ju hyggligt "vänster" kanske även om jag vet att det finns radikaler som skulle motsätta sig den idén. Men att aldrig förändras och utvecklas låter ju...konservativt! Att saker och ting ska få vara som dom alltid varit är väl en högeridé om något? Och även om man själv vägrar förändras så förändras ju världen och allt omkring en, man stiger ju aldrig ner i samma flod två gånger, som det heter! Att släppa en skiva med deathpunk 2005 är inte riktigt samma sak som att släppa en skiva med deathpunk 2007 hur gärna än Turbonegro vill att dom ska få göra det i ett tidlöst vakuum. Pop - och rockmusik bör vara en färskvara men också, för all del, gärna av återvinningsbart material.

Silly Crimes?

Det har varit märkbart tyst sen The Tough Alliance hyllade de främlingsfientliga rockbandet Ultima Thule i senaste numret av gratistidningen Rodeo. Eller det kanske bara är jag som missat en massa? Eller är folk för fega för att uttala sig emot de senaste årens mest hypade svenska popakt? Vad jag har sett och hört är det bara DN På Stan som gjorde en liten notis av det samt musikskribenten Pierre Hellqvist som på musiktidingen Sonics hemsida tagit allra mest avstånd ifrån deras uttalande. Han väljer att hålla TTA utanför sin lista över årets hitills bästa album p g a sin hyllning nationalistrockarna.

Men annars har det varit tyst. Kanske är det inte så många som tar ett gratis exemplar av Rodeo och läser den? Kanske är det inte så många som bryr sig om vad ett litet indiepopband tycker om saker och ting? Fast både Rodeo som tidning och TTA som popband känns som ganska inflytelserika i den lilla ankdamm i Sverige som bryr sig om pop, mode och konst. Så jag tycker nog ändå att det är märkligt tyst.

DN På Stan skriver under rubriken "Ultima hipsters":

Ingen blir upprörd av Tough Alliance playbackframträdanden längre. Därför har den hajpade duon höjt ribban för sina provokationer. De säger i Rodeo att Ultima Thule "skrev extremt vackra melodier". Göteborgarna är knappast nationalister men en av dem känner igen sig i "utanförskapet och kompromisslösheten". Med tanke på vilken status Tough Alliance har just nu blir vi inte förvånade om det dj:as patriotisk vikingarock på Riche redan ikväll.

Tough Alliance säger i intervjun vid samtal om politisk musik att de kan tycka om att lyssna på Ultima Thule för att "reta tråkmånsar". De säger dock i samma andetag att de gillar den politiska musiken i Afrika och Sydamerika men framför allt uppskattar de Centralasiatisk. När intervjuaren Marcus Joons frågar vad de ser i Ultima Thule svarar en av dem:

En massa kärlek och hängivenhet som på grund av dålig smak, brist på intelligens och ett hårt och exkluderande samhälle har förvandlats till missriktat hat. Jag känner igen mig i utanförskapet och kompromisslösheten och dessutom skrev de extremt vackra melodier. Ultima Thule berättar väldigt mycket om skådespelssamhället. Den som bara ser de ytliga budskapen borde inte få kalla sig tänkande människa.

Pierre Hellqvist skriver på Sonics hemsida att det riktigt läskiga i uttalandet är inte att det pratas om att Ultima Thule är bra (frågar du mig hör jag musikaliskt ingen skillnad mellan dem och your average local punk band) utan att de säger i intervjun att de "kan känna igen sig i deras »utanförskap«. Hey, du har inte provat att försöka identifiera dig med de människor som tvingas lämna sina hemländer?"

Det har påminner ju onekligen ganska tydligt om när vissa popartister gör klumpiga uttalanden som t ex nu senast när Bryan Ferry hyllade den nazistiska estetiken. Men här kanske det finns en skillnad. Ferry gjorde ju i sin ursäkt tydligt att han avsåg bara konsten inte politiken. När TTA nämner "utanförskapet och kompromisslösheten" så känns det ganska politiskt. Men det här är kanske också bara ett försök av dem att hitta nya vägar att provocera och röra om i grytan? Isåfall får man väl ändå starkt ifrågasätta deras val av provokationer?

Det känns lika dumt och ogenomtänkt som när David Bowie i mittan av 70-talet tyckte att Storbritanien skulle må bra av en fascistisk diktatur. Eller finns det en poäng i det här? Att vår kultur blivit alldeles för stagnerad och nergyttjad i politisk korrekthet? Har alla post-koloniala teorier och genusteorier förlamat konsten? Eller är det här bara ett urbota dumt uttalande av två förvirrade ungdomar från medelklass-Göteborg som fått alldeles för mycket uppmärksamhet och inflytande?

Jag hoppas diskussionen kommer att fortsätta i högre grad än vad den gjort tidigare.

----------------------------------------------------------------------------------

Som vanligt vill jag pusha för Slummer igen. Nytt grymt nummer ute nu. Jag tipsar bland annat om två bra sommarskivor och gör en intervju med Juni Järvi.

Stop being influenced by fools.

Fredrik Virtanen är rolig. I lördags skrev han en krönika om hur man inte måste likna alla andra (läs här). Han talar högtidligt om kulturens likriktning och hur alla spännande alternativ blir färre och färre. Och, tro det eller ej, så citerar han Bob Dylan minsann. Karln måste ju ha något slags rekord i att skriva, referera, tipsa, nämna Dylans namn.

Förutom att allt känns som ett jättetröttsamt och typiskt gubbigt "det-var-bättre-förr"-snack på en otroligt ytlig nivå (så som sig passar och får plats på Aftonbladets Nöjeslivs sidor) så gillar jag avslutningen bäst. Så vad är då Virtanens alternativ till svennifieringen av vår kultur? Jo, vi ska titta mer på Sopranos istället för Grey's Anatomy och vi ska också hellre kolla in den senaste Scorsese-filmen än Spielbergs dito.

Wow, Fredrik! Jag är helt övertygad att så fort det händer så kommer vår kultur helt plötsligt bli fylld av fritänkare och vi slipper den masskonformitet av kulturen som vi har idag. För nu har vi helt plötsligt bytt ut en amerikansk vit gubbe till filmregissör (Spielberg) till en annan vit amerikansk filmregissör (Scorsese) samt byt ut en amerikansk tv-serie (Grey's Anatomy) till en annan amerikanske tv-serie (Sopranos).

När jag läser det där tänker jag att det kanske inte alls blir fel för att folket får bestämma (som leder till mer kommersialism och mindre artisteri, enligt Fredrik) utan för att vi lyssnar alldeles för mycket vad korkade Aftonbladet-krönikörer tycker att vi ska titta och lyssna på. Så mitt råd blir också, precis som Fredrik, att influeras av vad Dylan sjöng: "stop being influenced by fools".

Young Hearts.

Wow! Kalle J är tillbaka. Och efter en liten besvikelse till debutalbum känns det här som ett styrkebesked helt klart. På nya singeln och videon "Vingslag" medverkar Johan Tuvesson, sångare i Nicolas Makelberge, som gästvokalist. Det tillsammans med fina Burt Bacharach-stråkar skapar en poplåt i sann The Avalanches-klass. Och självklart, och som vanligt, en jättefin video av Marcus Söderlund.

Doubts Even Here.

Ett av mina absoluta favoritband verkar ha bestämt sig för att lägga av. Men inte gråter jag för det. New Order slutade vara briljanta när 80-tal blev 90-tal och har sedan dess bara sporadiskt gett ifrån sig något minnesvärt. För de var verkligen ett 80-talsband. Ett av årtiondets största med hård konkurrens från Pet Shop Boys, Style Council, Orange Juice, Jesus & Mary Chain, The Stone Roses och The Smiths (Oj, gick det att få en samling mer anglofila band?).

New Order är nästan mer att betrakta som ett singelband än som ett albumband. Missförstå mig inte nu, de släppte några av 80-talets bästa album helt klart (kanske framför allt Power, Corruption & Lies, Low-Life och Technique)men kanske kan det inte riktigt mäta sig med de nivåer de lyckades nå på deras singlar de släppta som inte fanns med på deras fullängdare.

Everything's Gone Green, Temptation, Confusion, Thieves Like Us, Shellshock, Here To Stay och många fler. Det där är fantastiska poplåtar överträffade av mycket få band. Och tillsammans med albumens mer experimentella sidor lyckades de trolla fram ett sjukt inflytelserikt sound. Det märks inte minst på dagens svenska indiescen där "Peter Hook-basgångarna" står som spön i backen.

Tyvärr har det gjort New Order till en ganska tröttkörd referens. Det är sällan jag hör ett band som de influerat som jag gillar. De flesta känns som de missförstått vad dom handlade om. De flesta härmar bara ett 80-talssound med ett sorts nostalgiskt skimmer. Det får mig att känna lite äckelkänslor men så fort jag får höra originalplattorna från när det begav sig försvinner dom och jag blir glad igen.

-----------------------

Gå gärna in på kultursajten Slummers hemsida och läs nya numret. Där finns bland annat en text av mig om Häpna i Botkyrka Konsthall.

Greetings from Midsommarkransen, Hägersten.

CD 1
01 The Tough Alliance Sailing Is Not A Crime
02 Tracey Thorn Grand Canyon
03 Action Biker Eating Noddemix
04 Peter Nilsson Song For Stina
05 Broadcast Ominous Cloud
06 Kuryakin Take My Hand
07 Electrelane To The East
08 Most Valuable Players Guess My Name
09 Feist My Man My Moon
10 Erik De Vahl Brdzola
11 Chromatics In The City
12 The Studio Self Service
13 Cacoy Yoko Majikick Ono
14 A Sunny Day In Glasgow 5:15 Train
15 The Metronomes Cub
16 Dr. Dog We All Belong

CD 2
01 LCD Soundsystem Get Innocous
02 Differnet Revolution Nein
03 Young Marble Giants Choci Loni
04 The Honeydrips (Lack Of) Love Will Tear Us Apart
05 Panda Bear Take Pills
06 Quiet Village Too High Too Move
07 Blonde Redhead 23
08 Ben Watt North Marine Drive
09 Field Music Kingston
10 Kleerup With Every Heartbeat feat. Robyn (Meat Boys-Remix)
11 Jamie T Brand New Bass Guitar
12 Dwayne Sodahberk White Hand
13 Mahogany The View From The People Wall
14 Todd Terje Eurodans
15 The Radio Dept. We Made The Team
16 Air France Never Content

First Class Riot.

The Tough Alliance nya singel och video "First Class Riot". Wow! Fantastisk pop av en fantastisk duo. Referserna till Orange Juice omslag till albumet "You Can't Hide Your Love Forever" är tydliga och vackra. Popmusik blir inte bättre och roligare än så här.

The Classical.

Det intressanta är inte vad som är en klassiker, utan vad som gör en klassiker intressant här och nu. Det räcker inte att ge ut böcker som bara är bra, eller för den delen briljanta, och placera dem i samma serie. För att en klassiker ska vara intressant här och nu kanske den behöver bara icke-konformistisk, spretig och jobbig, litterärt eller politiskt problematisk. En klassiker som får en att känna sig nöjd med sig själv och som bara bekräftar ens världsbild är inte relevant.

Kände bara att jag var tvungen citera Pietro Maglio från gårdagens DN-artikel om återutgivningen av klassiska böcker. Ett tänkvärt uttalande som skulle kännas viktig i den absurda och nu avsomnade debatten om en svensk litteratur kanon anförd av det främlingsfientliga partiet Folkpartiet.

Men också tänkvärt i den bemärkelsen att litteraturen alltid erbjuder en plågsam sanning som ofta sticker dig själv, dina vänner samt makthavare i ögonen. Litteratur värd att läsas för att den bråkar med gamla konventioner, vill bryta loss och slå ett slag för förändring. Och för att få förändring behövs att man omvärderar sin världsbild. Den bästa litteraturen har alltid erbjudit den sortens revision.

Ett till citat som jag också tycker passar in väldigt bra här kommer från Jarvis Cocker (så klart), från en intervju med Pitchfork:

Culture shouldn't be a pacifying thing. It shouldn't be something you passively accept. I think it should be something that, in some ways, is quite disruptive - makes you think and question things, and actually sparks debate. And a lot of time now, people use culture and music and films and stuff in the same ways you use them on kids. If the kids are driving you mad and chucking stuff around the house, you put a Disney CD or DVD on, and they shut up and watch it, and you get some peace. I've done it. I feel guilty about it sometimes, but I do it. And I think that kind of thing, in some ways, has moved into adult culture as well.

Not Right.

Tja, ni ser ju själva. Jag behöver inte direkt motivera varför jag vägrar låna mitt öra ens för några sekunder till The Stooges nya album på över 30 år. Kalla det nonchalant om ni vill men det handlar faktiskt inte bara om musiken. Bilderna här ovan talar sitt tydliga språk. Rockmusik handlar inte bara om rockmusik, det handlar om så mycket annat omkring också. Som stil, mode, attityd tex.

Det är knappast något nytt. Det har det gjort ända sedan Elvis himself vickade på höfterna till Hound Dog fullt med gelé i håret och snygg kostym. Det revolutionerande var inte så mycket musiken utan att sättet han gjorde det på. The right place in the right time. Musiken fanns ju redan där sen några år tillbaka, Hound Dog var ju t ex redan inspelad av Big Mama Thornton nåt år tidigare.

Drygt tio år senare ville The Stooges döda all tristess med att bilda ett band och göra kaosartade spelningar där sångaren i tid och tid attackerade publiken för att väcka dem ur deras apati. Allt detta ackompanjerat av befriande enkla och montona bluesriff, ett mullrande oväsen i ett USA mitt i en tid då budskapet var kärlek. Detroit-bandet var istället död, hat, sex. Ett kamikazeplan som gladeligen mötte sin egen död. The Stooges ansågs livsfarliga.

Men saker och ting har ändrats sen dom fick släppa av en blodig Iggy från scen på deras sista spelning. Karln gjorde några briljanta soloalbum under 70-talet, bla i samarbete med David Bowie, innan han försvann in i en kokaindimma som han kreativt aldrig återhämtade sig ifrån.

Idag är The Stooges finkultur (nåja) och får långa artiklar i Dagens Nyheter. Saker och ting har som sagt förändrats sedan mitten av 70-talet. Och det spelar inte ens någon roll om deras nya album till och med låter helt okej. Det. Blir. Ändå. Inte. Samma. Sak.

Och det är totalt ointressant. Jag är alldeles för upptagen med Panda Bear, kommande Franke plattan och The Fields The Little Heart Beats So Fast. Och så borde ni också vara. Eller leta upp andra nya grejer. Kanske leta upp ett nytt, morgondagens Stooges. Och då talar jag inte om ett band som gör och låter exakt som de gjorde utan självklart ett band som tar risker, bryter regler och skapar sina egna regler. Ett band som låter spännande, explosiva och bryter ny mark 2007.

Nej, ingen borde ha tid för ett nytt The Stooges-album förutom kanske Per Bjurman som enligt egen utsago tröttnat på musik. Och det är väl kanske för dom som plattan berör. Folk som är trötta på ny musik. Folk som tycker att den bästa musik redan är gjord och bara vill ha sina gamla hjältar i en oföränderlig värld av UNCUT och MOJO-tidningar.

Framför allt vill jag inte höra nåt nytt av The Stooges för att jag inte vill förstöra min bild av dem som ett sånt fruktansvärt bra band. Jag vill inte behöva tänka på några dammiga farbröder som harvar seg punkrock och låtsas vara unga och kåta. Jag kan inte tänka mig nåt mer sorgligt och patetisk. Jag vill komma ihåg dom för att dom har gjort ett av det, i min bok, bästa rockalbumen som någonsin släppts. Jag talar självklart om deras andra platta Fun House från 1970.

By the way...Dreamgirls var ju en alldeles hemsk film. När de brast ut i sång för femtioelfte gången i filmen så var det också samma antal som jag och mina vänner fick hålla oss från skratt. My god. Det hade ju kunnat blivit en bra film, en historia värd att berätta. Men icke. Men tro det eller ej, Eddie Murphy var ganska bra som en Little Richard-liknande typ.

Seasonal Affective Disorder.

Höst- och vinterdepression eller SAD är en naturlig men ovanligt kraftig reaktion på den mörka årstiden. Ingenting känns roligt och det är svårt att koncentrera sig. Orsaken till SAD är att våra ögon inte utsätts för tillräckligt med ljus under dessa årstider men brist på ljus behöver inte vara den enda orsaken.

- Ur Vårdguiden

The sense of inferiority.

Från Valerie Solanas Scum Manifest till onsdagens fantastiska kväll på Camp Nou i Barcelona. Ett drama i två akter, med ett stort antal rollspelare men bara två som rätteligen kan kallas för huvudaktörer; norrmannen John Arne Rise och hans kollega i vått och torrt; walesaren Craig Bellamy samt incidenten inkluderande en golfklubba.

Detta är citerat ur en artikel från gårdagens The Guardian:

This precious result was just one element in an astounding night for Liverpool. They had initially been outclassed in the delicate facets of the game but are now on the verge of knocking out the holders and entering the quarter-finals.

Such was the transformation that they were a far sounder line-up by the end than psychologically fragile Barcelona, who conceded two hapless goals.

In its own manner it was a recovery as uncanny as the overhauling of the 3-0 deficit to Milan before winning this tournament in 2005. Last night the task was to resist the sense of inferiority that might have been stamped indelibly on to Liverpool minds when Barcelona's panache was at its most hypnotic. In reality that stretch of the game was short, but the flakiness of Frank Rijkaard's line-up could never have been exploited without the self-belief of Rafael Benítez's squad.

Japp, en historia om hur en samling män gav allt för varandra och sitt lags fans och historia medan den andra samlingen män, tagna av stundens allvar, upplöstes som ett lag framför våra ögon. Men, beware, det är fortfarande bara halvtid. Men jag tänker i alla fall njuta av dom här bilderna. Igen och igen.

Seduce me again, Valerie.

Läser för tillfället Valerie Solanas Scum Manifest och bitvis är den ju helt briljant. Precis som baksidetexten menar så är den ju både den helt orimlig och helt rimlig. Valerie, denna livsfarliga pionjär. Det finns uppenbarligen mycket olika och viktiga aspekter av den här omistliga pamfletten men mina favorit partier återfinns, inte helt förvånande, under delen "Stor Konst" och "Kultur".

Just följande parti tycker jag är smått fantastisk och otroligt underhållande:

Då mannens "konstnärliga" strävan inte är att kommunicera (eftersom han inte har någonting på insidan har han ingenting att säga) utan att kamouflera sin primitivism flyr han till symbolism och obegriplighet ("djupa grejer"). Den stora majoriteten - och särskilt de "utbildade" som saknar tilltro till sina egna omdömen och är underdåniga och respektfulla gentemot auktoriteter ("Daddy vet bäst" kan översättas till vuxenspråk; "Kritikern vet bäst", "Författaren vet bäst", "Filosofie doktorn vet bäst") - luras lätt att tro att det dunkla, undflyende, obegripliga, indirekta, ambivalenta och långtråkiga är tecken på djup och briljans.

Ett annat helt oumbärligt parti i manifestet vill jag gärna tolka in som en känga till alla kulturkritikers passiva och okreativa roll. Den blir i alla fall mycket roande att läsa på det sättet:

Uppskattning är de "kultiverades" enda förströelse. De är passiva och inkompetenta, saknar vett och fantasi och måste försöka hantera detta. Eftersom de är oförmögna att skapa sina egna förströelser - oförmögna att skapa en egen liten värld och på det minsta sätt påverka sin omgivning - måste de acceptera det som är givet. Då de är oförmögna att skapa och oförmögna att relatera till sin omgivning tittar de passivt på. Att sluka "kultur" är ett desperat, ursinnigt försök att gå igång på en tråkig värld, att fly fasan i en steril, själlös existens. "Kultur" mutar den inkompetentes ego, "kultur" är ett sätt att rationalisera passivt stirrande. De kan berömma sig av att ha förmågan att uppskatta "finare" saker, att se en juvel där det bara finns skit (de vill bli beundrade för själva beundrandet). Då de saknar tilltro till sin förmåga att förändra saker och är resigneradei sakernas tillstånd måste de se skönhet i skit, eftersom, så vitt de kan se, skit är allt de någonsin kan få.

Jag vet, visst är det fabulöst? Resten av boken är sprängfylld med sådan här knivskarp briljans där det ibland känns som varje mening brinner. Brinner för förändring. Brinner för alltings onödighet. Brinner för raderandet av all denna djävulska tristess. Scum Manifestet är mer angeläget än någonsin. Kom ihåg var ni läste det sist.

Labrador = good music?

Igår hade det svenska skivbolaget Labrador en tillställning på Debaser Medis för att fira att dom levererat inte mindre än 100 releaser som också summeras på en box på fyra skivor som innehåller hundra låtar; en från varje release. I kultursidorna i Dagens Nyheter fyller en lång intervju med Labradors boss Johan Angergård upp ett helt uppslag. Aftonbladet-krönikören Fredrik Virtanen ärar skivbolaget en plats på sin inne-lista och den engelska tidningen The Guardian kallar dom för "Sveriges mest inflytelserika indiepopbolag".

Labrador är ett hyllat skivbolag just nu men för mig står dom för allt som jag tycker illa om med indie (förutom det alldeles underbara lilla undantaget The Radio Dept). I DN-artikeln nämns Sarah Records och tidiga Creation Records som förebilder och de beskrivs som "tjurskalligt konsekventa från dag ett" men jag kan inte tänka mig ett mer konservativt svensk indiebolag idag. Jag tänker på de allra flesta urbota tråkiga band som ligger under deras vingar som känns som baserade på någon sorts indiepops formel 1A.

Och jag tänker på Johan Angergårds hyllande av band som The Cure, The Smiths, Kent, Depeche Mode och Soft Cell. Jag tror inte jag kan komma på fem band som skulle vara mer sönderkopierade i dagens indievärld än just dom fem. Jo, det skulle väl isåfall vara kanske Joy Division och New Order. Så otroligt ospännande. Allt Johan vill är nämligen att hitta ett nytt The Smiths. Det känns ju det som är problemet med indie kan stagnera ihop så fullständigt är just ett ständigt letande efter ett nytt The Smiths. Anledningen till att indie har blivit så folkkär är att det slutat ta risker, slutat varit i framkanten och istället blivit nostalgisk och feg som alla andra musikstilar.

Fast det är bara också just den delen som är så omåttligt populär just nu. Det finns fortfarande andra människor, band och skivbolag som tar det som sitt livsuppdrag att hela tiden rita om kartan om vad begreppet indie egentligen är. Som hela tiden vill flytta fram positionerna och inkorporera ytterliggare något nytt istället för att idissla samma regelbok om och om igen. Jag talar främst om svenska etiketter som Friendly Noise, Häpna, Sincerely Yours och Rabid Records.

Och lika gäller också om Labradors estetiska profil. Det är förvisso en konsekvent men samtidig otrolig förutsägbar och tråkig genomgång av 60-talets popkulturella stil som präglar all design. Att The Mary Onettes är deras senaste signing känns typiskt och får mig att sucka ännu en gång. Singeln "Lost" innehåller Peter Hook-basgångar och klyschiga texter om utanförskap a la Robert Smiths värsta stunder. USch. Fan. Ge mig The Honeydrips, Action Biker och Jens Lekmans nya album istället.

Jarvis oh Jarvis.

Jag vet det är inte så superbra kvalité på bilden, men den är trots allt tagen med en mobil inte med en kamera. Men Jarvis Cocker var otroligt bra igår på Berns. En toppen konsert helt klart. Vilken scenkaraktär karln är. Och alla fantastiska låtar som blev nästan ännu bättre live. Och alla hans snygga danser. Och dom grymma coverna av Lee Hazlewood och Wire.

Sen kan jag inte låta bli att bli sjukt irriterad av puckona som står och skriker efter Pulp-låtar på konserten. Ok, att flera av dem säkert var påtagligt påverkade av alkohol men ändå. Var ligger poängen i det? Antingen går man dit som oss andra för att få höra låtar från hans senaste fantastiska album eller så går man inte dit alls.

Det var länge sedan jag skrev här och det blir inte så mycket skrivande när jag jobbar och alltid är borta (inte hemma i kransen). Men jag har i alla fall hunnit med att skriva en ganska lång recension av Bloc Partys senaste platta. Läs den här.