Skillnad på musik och musik.

Förlåt mig, men det här kunde jag bara inte låta vara. I dagens Expressen har Gunilla Brodrej gjort en intervju med popstjärnan Sting. Och visar tydligt på att det är skillnad på musik och musik. Kultur och kultur. Och nöje och nöje. Sting är tydligen lite mer och finare än andra rockstjärnor. När han intervjuas sållas det in på kultursidorna istället för nöjessidorna och det kallas inte heller något så simpelt som intervju utan här får vi minsann en audiens med den engelska sångaren.

Det finns mycket att irritera sig på i denna artikel, verkligen. Den okritiska hållningen; det här är ingen kritiskt granskande kulturartikel det är helt och hållet en fanintervju som hör mer hemma i senaste numret av Okej än på en kvällstidnings kultursidor. Men ja just det, Sting gör ju inte sån där slit-och-slängpop. Han har på sitt senaste album gett sig in i klassiska musikens sfär och det, mina vänner, det är är så jävla fin kultur.

Men det som kanske fick mig att knyta näven i fickan som hårdast var nog ändå den här lilla passagen om hur artikelförfattarens första möte med den stora mannen:

Jag studsade upp och ner till The Polices ska och reggae och älskade harmoniken och rytmiken i den postpunk som var så mycket smartare och bättre än det där demokratiska alla-kan-spela-slamret. Det är banne mig ingen mänsklig rättighet att kunna göra bra låtar.

Gunilla Brodrej är feg nog att inte nämna några namn på de band som hon sållar till de "demokratiska alla-kan-spela-slamret". Antagligen för att hon inte kan namnen på några postpunkband och än mindre hört dom utan har bara en bild av en massa fulla och finniga brittiska ungdomar i 70-talet slut som för ett olyssningsbart oväsen som inte alls är lika fint och duktigt som något som Sting har medverkat på. Antagligen är inte Gunilla det minsta musikintresserad.

Om det inte vore för punkens oliktänkande gentemot branschen så skulle inte ett ska- och reggae-influerat (om än rejält utslätat) band som The Police fått ett sådant genomslag. Den nya vågen öppnade upp för det. Och när Gunilla skriver "smartare och bättre" så är hon verkligen ute och cyklar. Jag rekommenderar att hon läser Simon Reynolds "Rip It Up And Start Again: Post Punk 1978-1984" och blir varse en musikscen som saknar motstycke inom populärkulturen.

Här gjorde briljanta grupper som Joy Division, Young Marble Giants, Orange Juice, Scritti Politti, The Slits, Gang Of Four, Talking Heads och jättemånga andra band allt för att vända upp och ner på en musikbransch som hade stagnerat. Där fanns ett nytänkande och radikalitet som fortfarande ger eko inom dom alternativa musikscenerna och som miljonsäljande och strömlinjeformade band som The Police inte var i närheten av.

Och jag förstår inte hur någon, inte ens Gunilla som säkert är en ganska vettig person, kan tycka att Stings världsfrånvända och hippiedoftande andlighetstugg på något sätt låter intelligent. "Det är banne mig ingen mänsklig rättighet att kunna göra bra låtar." Nej kanske inte, men när man har tappat talangen för att skriva bra låtar så är det absolut inte heller någon mänsklig rättighet att skylla över detta faktum med att göra jazz och klassisk musik.

Hur är det Steve Coogan säger i "24 Hour Party People"? Jazz är den sista utposten för talanglösa musiker eftersom de på scenen har roligare än publiken.

Fibes Oh Fibes på Debaser Medis.

I lördags såg jag Fibes Oh Fibes och Fontän på nystartade Debaser Medis. Det var första gången jag besökte stället sedan de fått nya ägare, bytt namn och renoverat stället. Kan inte säga annat än att det är en väl godkänd ansiktslyftning. Barernas nya, mer strategiska placering, upphöjningen längst bak i konsertlokalen, de nya fräscha och effektivare toaletterna och de svarta ljuddämparna i taket. Det har blivit en mer intim konsertlokal med bättre ljud och sikt för de som föredrar att stå långt bak. Den tidigare känslan av att man befann sig i en aula på något gymnasium var så gott som det möjligtvis kunde borta.

Fontän har släppt en mycket spännande debutplatta och öppnade för Fibes Oh Fibes i lördags med att spela ett kort set på bara 4-5 låtar varav bara två innehöll sång av El Perro Del Mar-sångerskan Sarah Assbring. Men låtarna är ganska långa och innehåller mastiga experimentella stycken av jazz, shoegaze och elektronisk brus. Det är stämningsfullt och mycket bra.

Om det är nåt band som är mer "rätt" än något annat svenskt band just nu så är det Fibes Oh Fibes. Slick 80-tals pianosoul är tydligen grejen nu. Jag är inte så inlyssnad men jag betade av några enstaka mp3:or innan spelningen och var inte överdrivet imponerad men tänkte att det live skulle visa sig om de var bra eller anus. Men tyvärr så hittade jag ingenting som övertygade mig. Det är möjligt att sångaren Christian Olsson är en bra scenpersonlighet med en raffinerad röst men om något känns han enbart som en enda stor klyscha när han kvider ut sångerna med en handduk nonchalant slängd runt nacken.

Själva bandet står mest där och pumpar ut sin version av soul som de lärt sig på sina musikskolor. Det är duktigt och ambitiöst men fruktansvärt tråkigt. Live märks det att det mest spännande med bandet är hur de har producerat sig själva. På scen försvinner ju dock den biten och jag lämnar lokalen efter ungefär halva konserten.

---------------------------------------------------------------------------

Mina favvolåtar just nu:

1. Nicolas Makelberge - Dying In Africa
2. China Crisis - African And White
3. Air France - Karibien
4. Yo La Tengo - I Feel Like Going Home
5. Junior Boys - So This Is Goodbye
6. Fontän - You, Me & A Tree
7. The Style Council - My Ever Changing Moods
8. Justice - Waters Of Nazareth
9. M. Ward - Chinese Translation
10. Boat Club - Vacation Forever

---------------------------------------------------------------------------

En recension av Scissor Sisters nya platta "Ta-Dah" skriven av mig finns att läsa på The Crickets hemsida.

På jakt efter den tid som flytt

Igår när jag besökte Muggen på Götgatan för en söndagsfika med Elin och Helene fick jag min egen lilla "Madeleinekaka-upplevelse" när jag kände lukten från den espressoshot som skulle förgylla min latte (aka vuxenvälling). Och precis som i Marcel Prousts "På jakt efter den tid som flytt" så triggades ett flöde av tankar fram, bilder och känslotillstånd schvisade snabbt förbi, omöjliga att fånga mer än för några snabba sekunder. Sekunder av intryck som ögonblicket senare är omöjliga att återskapa.

Att det var just lukten av av kaffebönor som snabbt skulle försätta mitt tillstånd direkt tillbaks nästan ett och ett halvt år tillbaks i tiden var föga överraskande. Rakt tillbaks till ett Starbucks i slutet av Old Broad Street några få meter från en av Londons största tågstationer; Liverpool Street någon gång våren 2005. Det är lunchtid och det är kö ända ut på gatan och ett gäng ungdomar av olika nationaliteter jobbar febrilt för att kön ut på gatan inte ska slingra sig längre bortåt Liverpool Street Station. Det är stressigt, det finns ingen plats för misstag som skulle ytterliggare drar på tempot i kön. Trots stressen är humöret gott och lugnet behållet.

Oftast brukar det vara så att musik är det som mannar fram minnen från det förflutna men igår eftermiddag var det snarare en speciell lukt som försatte mig i ett visst känslotillstånd och jag hörde till och med låtarna från de där blandskivorna av väldigt varierande kvalité som vi spelade på vårat kafé någonstans i bakgrunden i mitt huvud. Ibland när jag vill återskapa känslan och minnena från en svunnen tid så brukar jag sätta på en platta som jag lyssnade mycket på den aktuella tiden. Problemet blir jag vill tillbaks till den tiden oftare och oftare och minnena och ljuden nöts ur och förlorar mening.

Jag antar att det är något sorts desperat sätt att försöka fylla sin existens med mening och någonting att hålla fast i. Men det finns ingen mening, allt är bara tillfälligheter, lyckan sprids vind för våg. Minnena har ingen vidare funktion, det är bara virvlande och oklara bilder. Det finns ingen anledning att titta tillbaks mer än att förvirra sig själv och ens syfte. Man måste vara här och nu för det är det enda vi vet säkert. Om ens det.

Dagens låt: M83 - I Guess I'm Floating

Musiksmak avgörande för livsstilen?

Både Aftonbladet och Svenska Dagbladet har gjort en nyhet av en brittisk undersökning som kommit fram till det revolutionära fastställandet att "Musiksmak avgörande för livsstilen" (SvD) och att "Din musiksmak avslöjar vem du är" (AB). Syftet med detta har tydligen varit att utmana stereotyperna som t ex att "goter är deprimerade eller att fans av klassisk musik är överklass". Utmaningen gick inte riktigt hem för det visade sig att stereotypera var så stereotypa som man kunde förvänta sig. Så här står det bland annat i Svenska Dagbladets-artikel:

De som lyssnar på hip-hop och dansmusik var de i undersökningen som främst nyttjar droger, som faller för kriminalitet och som dessutom gärna har åtskilliga sexpartners.

Country-fans var de som hade minst sex; bara 1,5 av dem hade haft mer än en sex partner de senaste fem åren vilket är att jämföra med hiphoparnas 37,5% och dansmusik-fansens 28,7%. Men även fans av klassisk musik och opera kunde vara lite kriminella då undersökningen visade att var fjärde av dem hade använt cannabis. Nu har jag självklart inte läst hela rapporten men jag saknar i båda nyhetsrapporteringarna någon information om indiefansens levnadsvanor. Men man kan misstänka att man fått höra något i stil med dåliga kostvanor, taskig kroppshållning och beundransvärt höga räkningar från hjärnskrynklaren.

Fredrik Strage är som vanligt otroligt läsvärd på Dagens Nyheters kultursidor. Nu senast om klubbfenomenet sittdans. Jag håller med om att det är en fascinerande fluga i utelivet men själv föredrar jag liggdansen. Men det helst efter ett ansenligt antal öl i baren innan.

Jag gjorde DNs valtest för att se vilket riksdagsparti som låg mig närmast ideologiskt. Många frågor var svåra och jag kände mig inte tillräckligt insatt ibland för att ärligt kunna svara men jag gjorde mitt bästa. Slutresultatet blev att jag blev 81% Vänsterpartist, 78% Miljöpartist och 75% Socialdemokrat. Ganska väntat även fast jag redan hunnit rösta på Miljöpartiet. Dessvärre var jag också 35% Kristdemokrat. Inte så skoj eftersom det är det riksdagsparti jag avskyr som allra mest.

Det ska bli skönt när valet är över även om jag befarar att den borgerliga alliansen ligger farligt nära en seger. Hela valet har mer och mer liknat en löjlig mediefars som verkar ha så lite med politik att göra som möjligt och så mycket om smutskastning och skandaler att göra som möjligt. Trist.

Dagens låt: The Razorcuts - I Heard You The First Time

The Embassys nya skivomslag

Japp, det här är alltså omslaget till The Embassys nya minialbum som i skrivande stund inte verkar ha något riktigt releasedatum men man kan väl anta att den ska komma någon gång under hösten eller kanske början av vintern (hårfin gräns där). Omslaget är helvit och denna enda text som finns på framsidan är: "a compact disc digital audio including the embassy". Resten av skivan verkar vara minst lika minimalistiskt utformat och helt saknad av någon uttömmande information vilket verkar ha förbryllat de som ska pressa skivan. Allt enligt den här länken: http://www.acompactdiscincludingtheembassy.com/

Där framgår det att stor förvirring har uppstått till detta, ska jag säga, lite "provocerande" skivomslag. Visst är det lite annorlunda om man jämför med andra skivomslag där det oftast finns duktigt med bilder på artisten/bandet och tydlig information om låtarna, vilka som medverkat, var skivan spelats in och i vissa fall finns även texterna till låtarna. Men så är alltså icke fallet med The Embassys nya minialbum och egentligen är det inte så chockerande om man är bekant med vilket typ av band de är och vilken attityd de har mot skivindustrin och allt omkring den.

Något releasedatum är jag, som sagt, inte medveten om och inte heller hur många eller vilka spår som kommer att finns med. Förhoppningsvis är det uteslutande nya spår på minialbumet men det är möjligt att det kan bli några nya, kanske nån remix och en cover kanske? Hur som helst ska det bli otroligt spännande. The Embassy är också aktuella med att "Some Indulgence" är bakgrunsmusik till en video på märket Gucci's hemsida. Titta här: http://www.gucci.com/uk/video/behind-the-scenes/ .

På tal om Service och nya releaser så verkar både Franke (enligt Carl Reinholdtzon Belfrage på Nöjesguiden) och Jens Lekman (enligt Erlend Oye på Popdakar förra helgen) också på gång med nya album. Men mer än så vet jag inte om det.

En artikel om årets upplaga av Popdakar skriven av mig finns by the way att läsa här i det nya numret av den briljanta nättidningen Slummer.se bland annan mycket bra läsning.

Dessutom verkar The Embassy fått sitt första riktiga efterföljare. Bandet heter Boat Club och kommer självklart från Göteborg. "Vacation Forever" [ladda hem mp3] finns att ladda hem på Shaktars hemsida och på Boat Clubs Myspace-sida kan man lyssna på fyra spår. Det är bra men doftar som sagt väldigt mycket Embassy så framtiden får avgöra om de har något mer att komma med än att härma Fredrik och Torbjörn.

Jag har för övrigt slutat lägga upp bilder här av privat karaktär efter en vedergällning med mig själv om vad jag ville att den här bloggen egentligen skulle handla om och därmed hålla en klar linje med vad jag postade för inlägg här. Därför lägger jag nu upp bilderna tagna med min digitalkamera på http://lazysod.bilddagboken.se/ istället och arkivet där kommer att öka så småningom.

Var är dagens Suede?

När jag promenerade med min ipod från Mariatorget till Aspudden lyssnandes på Suedes fantastiska andra album "Dog man star" från 1994 slog det mig att det inte finns några bra rockband längre. Jag vet inte vad det beror på, är det all den här antirockismen som spridit sig över popvärlden? Är folk rädda för att vara ett superpretentiöst arenarockband nuförtiden. Nej så är det ju inte. Coldplay röner ju stora framgångar över världen som superpretentiöst arenarockband och på hemmaplan har vi Kent som en svensk motsvarighet.

Problemet är bara att de banden inte alls har den stil, smak och klass som kännetecknade det tidiga Suede. Det kommer inte fram några band i deras klass längre. Nu får vi istället Keane som fortfarande är något av det värsta jag hört sedan Placebo. Babyshambles och The Libertines med Pete Doherty i spetsen har glimtat till då och då. Men det har varit korta stunder av briljans mellan knarkrubrikerna.

Nej, få fyller upp den kostym som grandios rockorkester som Brett Anderson och Bernard Butler anförde under några få men intensiva år i mitten av 90-talet innan gitarrgeniet Butler hoppade av och Suede blev ett mer radiovänligt popband, trevligt och hitigt men mindre angeläget och framför allt mindre intressant.

På "Dog man star" når Suede sin höjdpunkt som band. Brett sjunger helt gudomligt och Bernard lägger osannolikt vacka gitarrslingor genom hela skivan. "The wild ones", "The two of us", "The power", "We are the pigs" och "The asphalt world" är låtar som talar sitt tydliga språk. Vilket band med sådana låtar har en fantastisk platta. Ändå valde dom att ge ut deras kanske bästa låt "Stay together" bara som singel.

The old man's back again

Yepp, och hyllningskören har repat in superlativen in i minsta detalj. Den store legendaren Bob Dylan är alltså aktuell med nytt album och de ledande musikskribenterna i landet har tagit sig an hans nya material. Men hur förhåller sig egentligen recensenterna till rockens kanske största ikon? Vågar de ge såga honom eller är står han över sånt?

Så här skriver Po Tidholm i DN:

Jag har hört Bob Dylans musik i hela mitt liv, och på sista tiden har jag börjat fundera på om jag inte fortfarande lyssnar på honom som ett barn. Det vill säga: i någon mån är hans musik och texter bara ljud för mig, så som de tedde sig när jag var två eller tre år gammal. Jag är kapabel till ett annat slags lyssning också, en mer distanserad och analyserande lyssning. Jag kan särskilja hans influenser, följa tråden, upptäcka förändringarna från album till album. Men jag tycker bäst om att lyssna som ett barn, att vaggas till ro av det mycket bekanta i hans röst, frasering och harmonik. Det är därför jag aldrig brytt mig om att tyda hans texter. Jag kan fastna för någon fras, men överlag är det nog snarare hans musik som intresserar mig.

Herr Tidholm verkar ha ett livslångt förhållande till Dylan och växte upp med hans musik. Självklart kan man aldrig vara objektiv i recenserande av musik men hur hälsosamt är det verkligen för herr Tidholms kritiska förhållningssätt med denna tillsynes storögda relation och pojkrumsfascination?

Dan Backman kallar "Modern Times" för "ännu ett klassiskt Dylan-album" och fyrar av näst högsta betyg i Svenska Dagbladet:

Bob Dylan är ett mysterium. Ett kraxande, oförutsägbart konstnärsoriginal i vilda västern-kläder och urfånig mustasch. Ett starkt varumärke som kan släppa dåliga album, ge slappa konserter och låna sitt namn till vin- och underklädesfabrikanter (alltså, kan någon förklara vad det där med Victoria"s secret handlade om?) utan att dylanologerna ens överväger att sluta upp med sitt devota analyserande.

Hör Backman själv till en av dessa devota? Han pratar om Dylan som "ett mysterium", "oförutsägbart konstnärsoriginal" och någon som står över det här med kritik. Det känns väldigt mycket som målande av det stora manliga geniet.

Anders Dahlbom orerar i Expressen också om den "speciella Dylan" som svår och ogreppbar:

Dylan är och har alltid varit en artist full av motsägelser. Han hatar att spela in skivor, ändå låter han som uppfödd i studion på Modern times. De senaste årens Dylanhausse märks överhuvudtaget inte alls. Fram träder i stället en tidlös grubblande gubbe som tittar sig omkring och undrar var han passar in.

Det här är bara ett axplock av exempel på den blinda och onyanserade bild som målas upp av Sveriges ledande manliga musikskribenter och det är ett sådant starkt fall av gubbromantik att jag får lust att ringa upp Natalia Kazmierska så att hon kan ta fram sågen och skära av händerna på dem.

Faktum är att "Modern Times" är ett av de mest orelevanta album jag hört med honom på länge. På skivan vaggar han runt och med med hjälp av ett gäng pastischartade bagateller till låtar försöker han som en skrämd sköldpadda febrilt hitta tillbaka till sin oskuldsfulla tid som tonåring i ett amerikanskt 50-tal. Detta är långt ifrån det djup och svärta som fanns väldigt närvarande på 1997-års "Time Out Of Mind". Love & Theft" från 2004 framstår nu i mycket sämre dager som jag från början tyckte var en småtrevlig platta som hade sina stunder.

Nu håller 00-talet på att bli karlns kanske sämsta decennium med albumlösa låten "Things Have Changed" som det starkaste kortet. 90-talet hade ju som bekant "Time Out Of Mind" och 80-talet hade "Oh Mercy" och "Infidels". 60- och 70-talets höjdpunkter behöver jag väl inte räkna upp va?

Teenage Kicks

Asså, Håkan på Grönan igår var så sinnesjukt bra att jag känner mig som en okritisk och hysterisk fjortis. Vilket jag säkert stundtals betedde mig som igår kväll också. Men herregud hur skulle han kunna misslyckas? Med alla dessa låtar! "Klubbland", "En Vän Med En Bil", "Brännö Serenad", "Jag Hatar Att Jag Älskar Dig...", "Mitt Gullbergs Kaj Paradis", "Nu Kan Du Få Mig Så Lätt" och kanske framför allt den nya, och souligare, versionen av "Tretton". Att Håkan dessutom sjöng bättre än någonsin gjorde inte saken sämre. Och det enorma publikstödet.

Och att han sedan går på scen med en av världens bästa poplåtar The Undertones "Teenage Kicks" i högtalarna och sedan går av till en av världens bästa soullåtar Smokey Robinsons "The Tracks Of My Tears" gör ju inte det hela sämre. Det känns som jag fortfarande inte återhämtat mig från den en och en halvtimme av oslagbar kärlek han gav igår kväll. Jag har till och med halvseriösa planer på att se hans turnéavslutning på Liseberg i Göteborg den 22 September. Jag vet inte om det kan bli bättre men säkert minst lika bra.

Dagens låt: Boat Club - Daydream Attitude