The Way We Wear

Strålande nyheter har nått mig. En av mina absoluta favoritbloggar, The Way We Wear, är tillbaks! Den tystade i somras efter dålig uppdatering. Hösten utan den har varit grå. Nu är inte jag den som har dammsugit hela internet efter bra modebloggar men The Way We Wear är den enda svenska modeblogg jag tycker ha varit värd att besöka. Och läsa.

Och just läsandet är en viktig egenskap som saknas i de flesta modebloggar jag ramlat över. De flesta verkar ju tycka att de räcker med att lägga upp mobilbilder på "Dagens outfit" och så har du en fullfjädrad modeblogg. Eller bilder på H&M's nya linnekollektion. Gjorda av personer som är besatta av shopping men med noll intresse för ämnet mode. De flesta verkar sätta likhetstecken mellan just shopping och mode.

The Way We Wear är intresserade av mode ur ett historiskt och kulturellt perspektiv. Det är en fin blandning av högt och lågt som jag gillat. Som sig bör på en blogg. Och visst behövs dom. Så här skriver dom om sin comeback:

I spåren av den största börsnedgången på över ett sekel, en åstundande lågkonjunktur som kan vara värre än vad alla läsare av den här bloggen någonsin upplevt och en modemässig baksmälla som kommer få nyårsdagen att i det närmaste likna ett rosendoftande day spa var det bara tvunget. Vem skall annars skriva om det här? Någon av Schulman, Kling, Blondinbella eller Kenza? Lycka till säger jag bara. Möjligen kan den gode Alex få till någon form av twistad ironisk historia om varför Uggs aldrig har varit snygga på något sätt som helst men jag skall vara ärlig. Om det är några som skall kommentera samtiden och dess klädedräkt som de kommer att te sig är det TWWW. Punkt slut.

Visst det är inga Roland Barthes-essäer om mode som dom postar. Men som sagt, det är en blogg och inget annat. Och det är befriande att det finns folk där ute som faktiskt vågar ta något så tillsynes ytligt som kläder på allvar och problematisera det. Några som faktiskt vågar närma sig den kulturella och historiska betydelsen av mode och kläder.

This is Anfield.

Igår kväll innan derbyt mellan Liverpool och Everton på Anfield satt jag och läste Erik Nivas briljanta artikel om Liverpool under säsongen 2004/2005 då Rafael Benitez precis tagit över som tränare. Inte för att jag på något sätt behövde komma i stämning inför det derby som Benitez själv förklarade som det viktigaste derby han stått inför under sin tid som tränare för laget. Nej, jag var nervös nog som det var. Liverpool har inte varit så här nära en ligatitel sedan de senast vann den 1990. Och efter att ha tappat ligaledningen till Manchester United var en vinst ett måste för att vara tillbaka i topp.

Men artikeln gav mig lite perspektiv. Inför säsongen 2004/2005 såg läget hyfsat risigt ut. Gerard Houllier hade fått gå efter att som Graeme Souness och Roy Evans innan honom misslyckats med att etablera Liverpool som ett topplag igen. Stjärnanfallaren och Liverpoolikonen Michael Owen lämnade laget för Real Madrid och Benitez var tvungen att snabbt åka till EM i Portugal för att övertyga Steven Gerrard, lagets andra stjärna, att inte lämna klubben. Men utöver honom var det inte mycket i laget som var att hurra över.

Vad artikelns huvudpoäng går ut på är att när "Liverpool FC går ut på planen spelar de två matcher samtidigt – en mot sina motståndare och en mot sin egen klubb". Klubbens framgångsrika historia är oftast ett tungt ok att bära för spelarna och tränarna. Mycket att leva upp till. Speciellt då inte klubben vunnit ligan på snart 20 år. Men som sagt, artikeln gav mig lite perspektiv. Myckat har hänt och det ser mycket bättre ut nu. Även om jag efter matchen igår mot Everton var otroligt frustrerad över att bara spela 1-1 och missat chansen att gå upp i ledningen igen så måste jag ju erkänna att det inte sett så här bra ut så länge jag följt laget.

Vi ligger tvåa (på samma poäng som ettan Manchester som dock har bättre målskillnad och en match mindre spelad) i januari och det är precis som Benitez sa efter matchen ett faktum som många Liverpool-supportrar hade varit mycket nöjda med i början av säsongen.

Därmed inte sagt att gårdagens match var ett misslyckande. Benitez har att stå till svars varför man med en sådan knapp ledning som 1-0 väljer att plocka ut sina båda 20-nånting-miljoner-pund-värvningar Fernando Torres och Robbie Keane och backa hemåt istället för att "döda" matchen med ytterliggare ett eller två mål. Visst, skönt att att vila sina stjärnspelare med taktiken straffade sig så sent som 89:e minuten av matchen. Då var det helt plötsligt knappt med tid att ta ledningen igen med båda tilltänka målgörarna på bänken. För det var väl lite väl mycket begärt att hoppas att Steven Gerrard ännu en gång skulle ta tag i saken?

Liverpool och Benitez kan vara fenomenala att ändra matchbilden med ett taktiskt byta och vända ett underläge. Men Benitez (onödigt?) defensiva taktik förhindrar Liverpool att verkligen "döda" matcher (undantag för när man som i december möter ett defensivt-haveri som Newcastle och med lätthet vinner med 5-1) så att man med en bra marginal faktiskt kan ta av nyckelspelare tidigt i matchen. Nu straffas Liverpool för Benitez taktiska feghet och kanske i slutändan betyder det att man går miste om den efterlängtade ligatiteln med tanke på de åtskilliga oavgjorda matcherna man spelat den här säsongen.

Så om det inte blir guld den här säsongen när blir det? Om det inte blir en ligatitel med Steven Gerrard kommer det då någonsin att hända? Det är nu han är som bäst och Liverpool behöver en sådan fullständigt dominerande spelare för att ha en chans på titeln då de inte besitter samma ekonomiska muskler som Manchester United och Chelsea. Det är därför det är nu Liverpools rekordvärdvningar Fernando Torres och Robbie Keane ska bevisa att det är värd alla pengar de kostade. Torres har fått stora delar av säsongen förstörd på grund av skador och har en bit ifrån matchformen. Robbie Keane har glimtat till då och då men har till störst del varit märkbart blek i Liverpooldressen.

Igår var de frustrerande bleka. Kanske tyngda av allvaret och pressen av att faktiskt fortfarande ha en chans att hänga på mäktiga United i toppen. Tyngda av historien med 18 ligatitlar, 5 Champions League-bucklor, 7 FA-cupvinster och 7 ligacuptroféer. En match mot motståndaren och en mot historien. Torres och Keane borde titta på sin medspelare och kapten Steven Gerrard och se någon som använder den anrika klubbhistorien till sin fördel och ser ut att ha kraften av årtionder av tidigare framgångar bakom sig när han spelare. Kanske kan man först då våga hoppas på en ny ligatitel.

Kristin Lundell ser inte skogen för alla träd.

Med jämna mellanrum ger Merriweather Post Pavilion en stark känsla av att Animal Collective nog skulle kunna göra en riktigt lysande popskiva om de bara kunde lägga band på nerven att ständigt twista till och hacka upp saker och ting

Min följdfråga på detta ofattbara konstaterande från Svenska Dagbladets musikrecensent Kristin Lundell i sin recension av Animal Collectives mästerliga nya album Merriweather Post Pavilion måste bli; hur skulle det låta om Animal Collective skulle "lägga band på nerven att ständigt twista till och hacka upp saker och ting"? Antagligen skulle en stor del av det som gör Baltimore-kollektivet så unikt skulle försvinna och kvar skulle vara en helt avpersonifierad version av den trånga mall som Kristin menar är "en riktigt lysnade popskiva".

För om inte Merriweather Post Pavilion kan få vara en riktigt lysande popskiva på grund av AC:s speciella förhållningssätt till musik så har jag tappat tron på popmusik. En popmusik som vill skapa egna regler, som vill överraska. En popmusik som tillåter sig klippa isär delar av Frankie Knuckles och The Beach Boys kasta upp dom i luften för att se dom blandas och falla ner i en ny och spännande verklighet.

Men sånt får kanske inte plats i Lundells färdiga och oföränderliga bild av vad popmusik är, borde och får vara. Själv är jag överlycklig av att ännu en gång överraskas av Animal Collective - som jag i ärlighetens namn trodde hade tappat sina spelkulor efter den lilla besvikelsen med förra albumet Strawberry Jam - och hur de för varje nytt album vill utforska nya områden för vad en popgrupp kan göra. Som John Bush skriver på All Music Guide:

"Animal Collective LPs are dizzying affairs (even to fans), jumping from song to song and mood to mood with barely a look backward at what preceded it."

Animal Collecive är ett av 2000-talets bästa band och Merriweather Post Pavilion är redan ett av 2009 års bästa album.

Skilda världar.

Samtidigt som jag, på eget bevåg, genomlider Grammisgalan sitter jag och planlöst surfar runt för att stå ut. När jag besöker Aftonbladets hemsida möts jag av en otroligt lustig men också ganska vidrig grej. Ganska typisk för kvällsjournalistik, javisst, men jag kunde inte låta bli att reagera.

Huvudnyheten jag möts av är att "Europa fryser". Medan det är bitande vinter i delar av Europa så har många värmesystem stängts av på grund av gaskonflikten mellan Ryssland och Ukraina. I tv-inslaget intill artieln hävdar man att kylan tagit 10 människors liv. Hur sanninsenlig den artikeln låter jag vara osagt.

Men man får väl fråga hur Aftonbladets internetredaktörer tänkte när dom under den artikeln hade lagt nyheten om att många svenskars Thailands-semestrar regnar bort. Visst det har en väderkoppling. Men kom igen! Hur jävla opassande får man vara? Som grädde på mossen så är en av Thailand-artikelns källor "mediaprofilen" Alex Schulmans blogg. Han skriver:

"Det värsta? Att det inte ens finns hopp om sol. Ibland kommer en regnskur, och då rafsar vi ihop boken och solkrämerna och letar efter ett tak att ställa oss under. Och så står vi där och väntar tillsammans med övriga gäster. När det slutat regna går vi ut igen. Ut till mulenheten."

Jag är övertygad om att de familjer i Bulgarien som blivit av med sin värme när graderna sjunkit ner till minus 25 tycker otroligt synd om Alex Schulman och de andra 30 000 svenskar som måste spendera januari i Thailand där det är lite mulet för tillfället.