A shockingly spineless way

Jag vill egentligen inte hoppa in i diskussionen om vem som kastade ölglas i vems huvud och vem som hamnade på sjukhus, eftersom det vet ju bara de inblandade. Jag tänker inte hålla med någon eller säga emot någon heller. Alla bara antar saker fram och tillbaka och skvallrar värre än någon av kvällstidningarnas fredagsbilagor. Det man vet säkert är att på The Tough Alliances hemsida kan läsa att dom "hereby declare a Fatwa on the Swedish rock group The Sounds. This is for laying their filthy hands on The Embassy in a shockingly spineless way".

Ja, alltså något sorts bråk mellan The Embassy och The Sounds. TTA ställer sig givetvis på Embassys sida (vem ställer sig på stackarna The Sounds sida? hehe). Rykten (dom flesta går att läsa i The Sounds gästbok)säger att det hände nu i helgen och att någon hamnat på akuten.

Okej, jag bryr mig nämnvärt vad som sägs i de flesta popkulturella forumena om denna tvist. Det som dock stör mig är att vissa hävdar att både TTA och Embassy av någon anledning skulle vara nazister och att det skulle vara det som utlöste bråket. Hur kan någon för sig att tro det? Först och främst finns det antagligen otroligt många andra anledningar till att ett bråk skulle uppstå mellan The Sounds och The Embassy.

Men också; TTA är otroligt influerade av hiphop vilket lätt kan spåras i deras musik. De har bland annat gjort en cover av 50 Cents 'Many Men' och i deras hit "Take No Heroes" sjunger de ut sin kärlek till Snopp Doggy Dog, Jackie Wilson och Ice Cube bland andra. Och The Embassy i sin tur är starkt influerad av amerikansk house som t ex Mr. Fingers. Housescenen startades i grunden av homosexuella afroamerikaner under 80-talet i städer som Chicago och Detroit. Homosexualitet och afroamerikaner är INTE något nazister skulle ha med att göra i överhuvudtaget.

Dagens låt: Handsomeboy Technique - Your Blessings

Söndagslyrik

Idag bjuder jag på lite söndagslyrik här på min blogg. Jag tänkte börja med den gamle gode Baudelaire och hans dikt "Dimmor och regn" som handlar om årstider. Det är ju ett fenomen som i stor utsträkning påverkar ens vardag. Men sällan behandlas det inte mer än väldigt ytligt oss människor emellan. Det blir lätt väldigt klyschigt och det är väl inte så konstigt med ett ämne som inte alls går att påverka. Det är bara att acceptera att det styr ens sinne.

Sena höstar, vintrar, vårar dränkta i lera,
sövande årstider, ni som min själ håller av
för att ni sveper i slöjor och vet balsamera
hjärta och hjärna djupt i er vaga grav!

På denna slätt där en isig stormvind hörs snyfta
och där i långa nätter vindflöjeln kvider
skulle min andres korpvingar lättare lyfta,
öppna till flykt, än i milda knoppningstider.

Intet ljuvare finns för ett dystert hjärta
och för en sorg, sen länge i rimfrost klädd,
än ert slocknade grå på ögats hinnor,

bleka årstider, ni vårt klimats härskarinnor
- om ej att två och två bedöva sin smärta
sent i månlös kväll på en tillfällig bädd.

Jag vill ha vår. Nu.

För ca 6 år sedan var jag på klassresa i Österrike. En dag så åkte vi ner till Italien och besökte Venedig över en dag. Vi var bara där några timmar men jag glömmer aldrig hur vackert det var där. Någon gång måste jag återvända dit. Det är någon sorts skimrande mystik över den staden. Jag tänker ibland på Marcus Birros skildringar av Venedig i "Alla djävulska främlingar" och ett kort jag tog från Rialtobron på alla båtar i vattnet. Det är kanske som Lord Byron skriver i sin dikt "Venedig" att det "är Italiens mask, Europas spegelsal". Jag vet inte, men såhär börjar i alla falla den dikten:

Jag såg Venedig från den sorgens bro
Som från palats till blykammar går;
Jag såg hur speglade i vattnets ro
Hus efter hus en magisk strålglans får;
Runt om mig spänner många hundra år
Ut vingarna, en svunnen Äras prakt
Sprids som ett leende; bevingat står
San Marcos pelarlejon än på vakt
Som då när havet självt det till sitt välde lagt.

Jag vill härmed avsluta söndagslyriken med en popkulturell text signerad ingen mindre än Plura Jonsson; en av Sveriges bästa poptextförfattare. Låten heter "Stora steg, stora tårar" och finns på Eldkvarns album "Himmelska Dagar".

Kom ut ur kulissen, älskling, kom ut ur din
stad av sönderskjutna minnen.
Det var en målande historia, men föreställningen
är slut se'n en timme.
Ridån föll; du verkar trött och sjuk.
Drick inger mer nu, inget blir ändå som förut.


Dagens låt: Squarepusher - Tommib

Can you feel it?

Sitter och laddar hem gamla houseklassiker. Love it. Mr Fingers 'Can You Feel It?', Frankie Knuckles 'Tears', Joe Smooths 'Promised Land', A Guy Called Gerald 'Voodoo Ray' osv osv... Jag har liksom inte lyssnat på på så mycket house den senaste tiden. Det var mycket mer för några år sedan då favoriterna var Metro Area och Moodyman. Visst jag gick också ner i spagat när Isolées fantastiska album 'We are monster' kom förra året, jag gjorde piruetter till Lemon Jellys 'Stay With You' när jag hörde den första gången för ett år sedan, spelade lufthousepiano till Out Huds 'It's For You' i våras och trodde jag var i paradiset när jag hörde Julian Jabres 'Swimming Places' inne på Honest Jons på Portobello Road för första gången i somras. Annars har det varit mest pop och elektroniskt för mig den senaste tiden. Men nu, nu ska jag fylla min ipod med så mycket gammal klassisk house jag bara kan komma på. Har ni några bra tips så är ni mycket välkomna!

Utöver de ovan nämnda spåren så blir nog dagens låt: New Order - Fine Time

Ralph Wiggum

Åså skjuter han bara iväg och lämnar alla sina kollegor långt bakom sig:
Fredrik Strage om Ralph Wiggum

Karln är genialisk.

Jag har ont i halsen just nu och har inte så mycket pengar. Men jag försöker leva ett anständigt liv ändå. Jag kurerar mig med att köpa fyra skivor, ett magasin, ett par jeans och en kofta. Tur att man har en sån snäll mor att låna pengar av när man är på så frikostigt humör som jag var på igår och idag.

Dagens låt: Saint Etienne - Hug My Soul

Electronic - Getting away with it

Dagens låt: Electronic - Getting Away With It

Ipod

Sitter och fyller min julklapps-ipod med musik nu. Spännande. Det kommer bli som ingen annans. Eftersom ingen fått för sig att fylla den med så bra musik som jag gör nu. Imorgon börjar B-kursen i Litteraturvetenskap med genusinriktning och skapande svenska. Det ska nog bli trevligt ska ni se. Kul att få träffa alla i klassen igen.

Här är min senaste recension av The Legends

Det ska bli mer av den varan i år har jag ju bestämt. Ni får klaga på mig hur mycket ni vill om det inte blir någon påtaglig bättring. Jag lovar. Jag ska skämmas om så icke är fallet att en markant uppryckning har skett jämfört med 2005.

Dagens låt: Differnet - Searching for Mr. Right

Abstrakt

Du gav mig allt. Du gav mig allt en dag när jag stod där ensam för många, många år sedan. Du lyfte upp mig och tog mig iväg på ett äventyr som jag inte glömt och aldrig kommer att glömma. Genom tomma eftermiddagar, spännande kvällar och dimmiga nätter följde du med mig. Varje steg jag tog. Du lämnade mig aldrig, vilken väg jag än tog så följde du efter mig. Du muterade dig för mina behov, du såg alltid till att vara mig till lags. Du gav aldrig löften du inte kunde hålla. När det var kallt och trångt så fyllde du hela min kropp med värme och en åtminstone tillfällig känsla av att allt var okej och att det skulle ordna sig. Du räddade mig när allt såg ut att ha gått lite för långt. Min kärlek för dig avtog aldrig i och med att tiden gick; den växte sig bara starkare och starkare och blev bara viktigare och viktigare.

Du var där när en julafton helt brakade ihop, du var där när någon svek, du var där när tillvaron inte alls såg hoppfull ut, du var där när jag kände mig som mest genomskinlig, du var där när jag skrattade helt hysteriskt på en fest hos någon någonstans, du var där när jag flyttade runt mig själv, du var där alla dom där nätterna när jag inte kunde sova, du var där när jag var i någons varma famn, du var där när jag inte orkade fundera längre och dom gångerna jag funderade alldeles för mycket. Du var stjärnan på min himmel och du gjorde dagen lite bättre. Du gjorde förloraren till en tillfällig vinnare (åtminstone för honom själv i hans egen lilla värld). Du gjorde allting lite mer verkligt samtidigt som du gjorde allting lite mer drömskt. Du gjorde så att allting blev lite mer värt att minnas; någonting att hålla sig fast vid.

Men du lurade mig också. Du fick mig att tro att allt var bra men när jag kom på dig var allt försent. Du fick mig att låta bli att ta i tu med verkligheten och istället leva drömmandes i en bubbla. Du fick mig att tänka på saker som var ouppnåliga, som var en drömvärld som jag aldrig skulle komma till. Saker som bara skulle göra mig besviken och inte alls var som den vardag som jag kände den. Jag ville hela tiden få tillträde i den och jag ville alltid sjunga med i dess lovsång. Men jag insåg att den aldrig var för mig. Det var för dom andra, dom där oidentifierbara människorna. Dom där som jag skulle skaka hand med men aldrig förstå. Du hängde med dom hela tiden och jag kände det där äckliga utanförskapet. Du lät mig aldrig komma in helt till fullo. Du lät mig bara lukta på den röda rosen och sen ryckte du den ur sin rot, slängde den på marken och trampade sönder den framför mina ögon.

Jag hatade dig för vem du var och för vad du representerade. Du var glättighet, du var vind för våg och visade mig aldrig något allvar och inget djup. Du gav mig aldrig några svar och det kanske var fel av mig att kräva några. Du fyllde mig med så mycket känslor och förhoppningar men när det kom till kritan så hade du inget att säga, inget att svara på alla de vackra bilder du hade planterat i mitt huvud. Då var du plötsligt luft; helt meningslös. Så abstrakt; det fanns inget kvar att hålla fast vid. Plötsligt var jag ensam, plötsligt var du inte längre med mig något mer. Allt det vi hade delat med varandra förlorade betydelse. Jag grät men du förblev alldeles tyst och likgiltig inför allt. Och jag hatade dig för det precis lika mycket som jag strax innan hade älskat dig.

The Clientele - We Could Walk Together

En rytmens kollaps. Ett gränslöst tomrum.

"Att uppfatta och omfattas av ett avgränsat "nu" är så påfrestande att man brister, går sönder inombords, faller i bitar som aldrig mer kan fogas ihop på samma sätt som "nyss". Man hamnar mellan två hjärtslag, mellan två andetag, utan minne av det förra och utan föreställning om det nästa. En rytmens kollaps. Ett gränslöst tomrum. Hjärtats rytm slår vakt om tomheten, den tomhet som är minnen av löften och löften om kommande minnen, en underbar tomhet i vårt innersta, en tomhet som bara dårar försöker att fylla, dårar och riktigt onda."
- Klas Östergren

En gång för länge, länge sedan var jag gitarrist i ett riktigt rockband:




















Vi var som de flesta rockband. Dryga, självdestruktiva, störiga, stöddiga, macho och alldeles, alldeles underbara. Sällan var vi nyktra då vi genomförde ett uppträdande. Gladast var nog vi, inte publiken.

Den här bilden på oss gillar jag för att vi ser att ha kul åt att Göran måttar hur lång snopp han har:














Dagens låt: Bob Dylan - I Threw It All Away

Imorgon sänder Canal+ första avsnittet av femte och sista säsongen med Six Feet Under. Jag är sjukt pepp. Men inser att jag inte kommer kunna följa hela sista säsongen eftersom jag inte har Canal+ nere i Stockholm. Istället får jag hålla tillgodo med att se säsong 4, som jag till största del redan sett, som börjas sändas på SVT den 29 januari. SVT kommer kommer TROLIGEN (?) sända säsong 5 i höst 2006.


Och på tal om "världens bästa dramaserie" så hade DN en småtevlig intervju med Rodrigo Garcia som regisserat flera av dom absolut bästa avsnitten av Six Feet Under i dagens tidning.


"The Knife will return with a new album "Silent Shout" in March 2006. The first single, also called "Silent Shout" will be out digitally January 16th. A 12" with nice remixes will be released by the end of the month."
En radioedit av nya singeln "Silent Shout" finns att ladda hem under länken nedanför. Det låter minst sagt suggestivt och monotont; lite åt trance hållet också faktiskt. I like it.
The Knife Silent Shout

Man kan inte hävda annat än att Hybris är ett mycket trevligt litet svenskt indiebolag. Förutom underbara El Perro Del Mar, nördiga Montt Mardié och blipp-bloppande TIAC finns nu också nysignade The Kid och Kalle J. The Kid verkar ha vuxit ur sin "Jesus & Mary Chain med synthar"-kostym (haha Albin!) och drar, föga originellt men mycket lyckat, mer åt Joy Division-hållet nu. Kalle J är, för mig, tidigare okänd men verkar också ganska lovande. Hybris är så solidariska att dom lagt ut en varsin mp3:a från båda de nysignade artisterna på sin hemsida. Varsågod:


The Kid Kit Club Hotel


Kalle J Vart stack du?

När vi ändå är inne på trevliga små svenska indiebolag så är ju Friendly Noise dubbeltaktuella med samlingsalbumet "Are You Scared To Get Happy?" som jag ser framemot mycket innehållande bland annat låtar från The Radio Dept, Action Biker, Erik De Vahl samt Differnet som bidrar med en cover på Embassys "It Never Entered My Mind". Dessutom ger Friendly Noise i samma veva ut Most Valuabe Players debutalbum "You In Honey". Båda skivorna ska släppas vid månadsskiftet Januari/Februari. På Most Valuable Players hemsida kan man ladda hem ett smakprov från nya skivan i form av låten "Stockholm Doesn't Belong To Me". En mycket mysig låt:


Most Valuable Players Stockholm Doesn't Belong To Me

Eftersom jag upptar min tid med att uppdatera min blogg så är det väl ganska underförstått att mitt hemtentaskrivande inte går som det borde. Ja, det går ganska segt även fast jag tycker det är otroligt intressant hur radikalt litteraturen förändrades under 1700-talet då man gick från det pragmatiska och mimetiska till det expressiva och romantiska författandet. Det hela förklaras bäst i att jag har dålig disciplin på mig själv. Men det borde ordna sig tillslut även fast arbetet för tillfället går i snigelfart.

"Förhållandet mellan liv och dikt är i vissa fall oupplösligt, det ena förutsätter det andra på ett sätt som gör dem fullständigt omöjliga för en utomstående att hålla isär, liksom ibland också för den som själv för pennan. Litteraturen erbjuder tröst och kompensation, är de ofärdigas disciplin, förlorarnas konst. Man flyr en så kallad verklighet för att upprätta en annan, som i sin tur kan göra den förra mer påtaglig, liksom omvänt. Allt liv blir, för övrigt, till slut dikt."
- Klas Östergren

Absolut det galnaste nyåret jag haft, speciellt eftefesten ute i Stenslund. Bilderna jag tog ger dock inte en riktigt rättvis bild av kvällen. Alla sjuka saker som hände hann jag inte riktigt med att fånga. Kanske lika bra det.



Nu ska jag nog gå i ide.
Dagens låt: Håkan Hellström - Går Vidare