Vi bollade idéer om hur vi skulle göra för att lura journalisterna att skriva.eller
Henrik sa vi kan ju alltid dissa andra band och få några rubriker som ni vet.
Vi kan kalla Timbuk för julklappsrimmarkungen och Jocke Berg för högstadiepoet.
Martin sa vi måste ha en visuell profil, likadana jackor ska vi ha.
Uje du får raka allt ditt proggskägg nu på måndag för det ger fel signaler tycker jag.
Anders sa hur ska vi vara när vi intervjuas, ska vi vara skygga som The Knife.Ja, ni ser, det är skoj och det är träffande. Men sen kommer nåt som gnager mig och säger; varför skriver dom inte en artikel? Släpper en pressrelease eller nåt annat? Jag vill inte säga att det är fel att föra fram en åsikt i en poplåt, tvärtom. Jag förespråkar en mer politisk svensk popmusik men kan också tycka att manifesta budkskap i poplåtar kan ofta beröva musiken dess kraft. Det kan bli lite för enkelt, lite för banalt.
Ska vi låtsas vara naturliga som Håkan eller låtsas kaxiga som Hives. Sen så kan vi säga till dom som intervjuar att vi jobbade på post i Hallstavik.
Och lärde oss att spela på postens gummiband och hade aldrig hört om popmusik.
Sen så tror jag att det är en jättebra idé att vi sjunger om vårt band och vår musik.
Så att våra popkrönikörer sen kan skriva att Doktor Kosmos skildrar rockmusik.
Vad gäller Doktor Kosmos så har jag väl aldrig varit något stort fan. Deras humoristiska ton har aldrig slagit an hos mig. Visst någon låt kan jag väl gilla ibland men som sagt det kan bli för klämkäckt och tokroligt för min smak. Låten som jag citerar ur ovanför får mig musikaliskt knappast att höja något ögonbryn, det är i lyriken behållningen finns. Men å andra sidan hade jag kanske aldrig kommit i kontakt med texten och sedan publicera den här i min blogg om det inte var för att den figurerade i en poplåt. På så sätt har dom lyckats fått ut sitt budskap.
