Tja, ni ser ju själva. Jag behöver inte direkt motivera varför jag vägrar låna mitt öra ens för några sekunder till The Stooges nya album på över 30 år. Kalla det nonchalant om ni vill men det handlar faktiskt inte bara om musiken. Bilderna här ovan talar sitt tydliga språk. Rockmusik handlar inte bara om rockmusik, det handlar om så mycket annat omkring också. Som stil, mode, attityd tex.
Det är knappast något nytt. Det har det gjort ända sedan Elvis himself vickade på höfterna till Hound Dog fullt med gelé i håret och snygg kostym. Det revolutionerande var inte så mycket musiken utan att sättet han gjorde det på. The right place in the right time. Musiken fanns ju redan där sen några år tillbaka, Hound Dog var ju t ex redan inspelad av Big Mama Thornton nåt år tidigare.
Drygt tio år senare ville The Stooges döda all tristess med att bilda ett band och göra kaosartade spelningar där sångaren i tid och tid attackerade publiken för att väcka dem ur deras apati. Allt detta ackompanjerat av befriande enkla och montona bluesriff, ett mullrande oväsen i ett USA mitt i en tid då budskapet var kärlek. Detroit-bandet var istället död, hat, sex. Ett kamikazeplan som gladeligen mötte sin egen död. The Stooges ansågs livsfarliga.
Men saker och ting har ändrats sen dom fick släppa av en blodig Iggy från scen på deras sista spelning. Karln gjorde några briljanta soloalbum under 70-talet, bla i samarbete med David Bowie, innan han försvann in i en kokaindimma som han kreativt aldrig återhämtade sig ifrån.
Idag är The Stooges finkultur (nåja) och får långa artiklar i Dagens Nyheter. Saker och ting har som sagt förändrats sedan mitten av 70-talet. Och det spelar inte ens någon roll om deras nya album till och med låter helt okej. Det. Blir. Ändå. Inte. Samma. Sak.
Och det är totalt ointressant. Jag är alldeles för upptagen med Panda Bear, kommande Franke plattan och The Fields The Little Heart Beats So Fast. Och så borde ni också vara. Eller leta upp andra nya grejer. Kanske leta upp ett nytt, morgondagens Stooges. Och då talar jag inte om ett band som gör och låter exakt som de gjorde utan självklart ett band som tar risker, bryter regler och skapar sina egna regler. Ett band som låter spännande, explosiva och bryter ny mark 2007.
Nej, ingen borde ha tid för ett nytt The Stooges-album förutom kanske Per Bjurman som enligt egen utsago tröttnat på musik. Och det är väl kanske för dom som plattan berör. Folk som är trötta på ny musik. Folk som tycker att den bästa musik redan är gjord och bara vill ha sina gamla hjältar i en oföränderlig värld av UNCUT och MOJO-tidningar.
Framför allt vill jag inte höra nåt nytt av The Stooges för att jag inte vill förstöra min bild av dem som ett sånt fruktansvärt bra band. Jag vill inte behöva tänka på några dammiga farbröder som harvar seg punkrock och låtsas vara unga och kåta. Jag kan inte tänka mig nåt mer sorgligt och patetisk. Jag vill komma ihåg dom för att dom har gjort ett av det, i min bok, bästa rockalbumen som någonsin släppts. Jag talar självklart om deras andra platta Fun House från 1970.
By the way...Dreamgirls var ju en alldeles hemsk film. När de brast ut i sång för femtioelfte gången i filmen så var det också samma antal som jag och mina vänner fick hålla oss från skratt. My god. Det hade ju kunnat blivit en bra film, en historia värd att berätta. Men icke. Men tro det eller ej, Eddie Murphy var ganska bra som en Little Richard-liknande typ.
