måndag, februari 26, 2007

Seasonal Affective Disorder.

Höst- och vinterdepression eller SAD är en naturlig men ovanligt kraftig reaktion på den mörka årstiden. Ingenting känns roligt och det är svårt att koncentrera sig. Orsaken till SAD är att våra ögon inte utsätts för tillräckligt med ljus under dessa årstider men brist på ljus behöver inte vara den enda orsaken.
- Ur Vårdguiden

fredag, februari 23, 2007

The sense of inferiority.



Från Valerie Solanas Scum Manifest till onsdagens fantastiska kväll på Camp Nou i Barcelona. Ett drama i två akter, med ett stort antal rollspelare men bara två som rätteligen kan kallas för huvudaktörer; norrmannen John Arne Rise och hans kollega i vått och torrt; walesaren Craig Bellamy samt incidenten inkluderande en golfklubba.

Detta är citerat ur en artikel från gårdagens The Guardian:

This precious result was just one element in an astounding night for Liverpool. They had initially been outclassed in the delicate facets of the game but are now on the verge of knocking out the holders and entering the quarter-finals.

Such was the transformation that they were a far sounder line-up by the end than psychologically fragile Barcelona, who conceded two hapless goals.

In its own manner it was a recovery as uncanny as the overhauling of the 3-0 deficit to Milan before winning this tournament in 2005. Last night the task was to resist the sense of inferiority that might have been stamped indelibly on to Liverpool minds when Barcelona's panache was at its most hypnotic. In reality that stretch of the game was short, but the flakiness of Frank Rijkaard's line-up could never have been exploited without the self-belief of Rafael Benítez's squad.
Japp, en historia om hur en samling män gav allt för varandra och sitt lags fans och historia medan den andra samlingen män, tagna av stundens allvar, upplöstes som ett lag framför våra ögon. Men, beware, det är fortfarande bara halvtid. Men jag tänker i alla fall njuta av dom här bilderna. Igen och igen.

fredag, februari 16, 2007

Seduce me again, Valerie.



Läser för tillfället Valerie Solanas Scum Manifest och bitvis är den ju helt briljant. Precis som baksidetexten menar så är den ju både den helt orimlig och helt rimlig. Valerie, denna livsfarliga pionjär. Det finns uppenbarligen mycket olika och viktiga aspekter av den här omistliga pamfletten men mina favorit partier återfinns, inte helt förvånande, under delen "Stor Konst" och "Kultur".

Just följande parti tycker jag är smått fantastisk och otroligt underhållande:

Då mannens "konstnärliga" strävan inte är att kommunicera (eftersom han inte har någonting på insidan har han ingenting att säga) utan att kamouflera sin primitivism flyr han till symbolism och obegriplighet ("djupa grejer"). Den stora majoriteten - och särskilt de "utbildade" som saknar tilltro till sina egna omdömen och är underdåniga och respektfulla gentemot auktoriteter ("Daddy vet bäst" kan översättas till vuxenspråk; "Kritikern vet bäst", "Författaren vet bäst", "Filosofie doktorn vet bäst") - luras lätt att tro att det dunkla, undflyende, obegripliga, indirekta, ambivalenta och långtråkiga är tecken på djup och briljans.
Ett annat helt oumbärligt parti i manifestet vill jag gärna tolka in som en känga till alla kulturkritikers passiva och okreativa roll. Den blir i alla fall mycket roande att läsa på det sättet:

Uppskattning är de "kultiverades" enda förströelse. De är passiva och inkompetenta, saknar vett och fantasi och måste försöka hantera detta. Eftersom de är oförmögna att skapa sina egna förströelser - oförmögna att skapa en egen liten värld och på det minsta sätt påverka sin omgivning - måste de acceptera det som är givet. Då de är oförmögna att skapa och oförmögna att relatera till sin omgivning tittar de passivt på. Att sluka "kultur" är ett desperat, ursinnigt försök att gå igång på en tråkig värld, att fly fasan i en steril, själlös existens. "Kultur" mutar den inkompetentes ego, "kultur" är ett sätt att rationalisera passivt stirrande. De kan berömma sig av att ha förmågan att uppskatta "finare" saker, att se en juvel där det bara finns skit (de vill bli beundrade för själva beundrandet). Då de saknar tilltro till sin förmåga att förändra saker och är resigneradei sakernas tillstånd måste de se skönhet i skit, eftersom, så vitt de kan se, skit är allt de någonsin kan få.
Jag vet, visst är det fabulöst? Resten av boken är sprängfylld med sådan här knivskarp briljans där det ibland känns som varje mening brinner. Brinner för förändring. Brinner för alltings onödighet. Brinner för raderandet av all denna djävulska tristess. Scum Manifestet är mer angeläget än någonsin. Kom ihåg var ni läste det sist.

söndag, februari 11, 2007

Labrador = good music?



Igår hade det svenska skivbolaget Labrador en tillställning på Debaser Medis för att fira att dom levererat inte mindre än 100 releaser som också summeras på en box på fyra skivor som innehåller hundra låtar; en från varje release. I kultursidorna i Dagens Nyheter fyller en lång intervju med Labradors boss Johan Angergård upp ett helt uppslag. Aftonbladet-krönikören Fredrik Virtanen ärar skivbolaget en plats på sin inne-lista och den engelska tidningen The Guardian kallar dom för "Sveriges mest inflytelserika indiepopbolag".

Labrador är ett hyllat skivbolag just nu men för mig står dom för allt som jag tycker illa om med indie (förutom det alldeles underbara lilla undantaget The Radio Dept). I DN-artikeln nämns Sarah Records och tidiga Creation Records som förebilder och de beskrivs som "tjurskalligt konsekventa från dag ett" men jag kan inte tänka mig ett mer konservativt svensk indiebolag idag. Jag tänker på de allra flesta urbota tråkiga band som ligger under deras vingar som känns som baserade på någon sorts indiepops formel 1A.

Och jag tänker på Johan Angergårds hyllande av band som The Cure, The Smiths, Kent, Depeche Mode och Soft Cell. Jag tror inte jag kan komma på fem band som skulle vara mer sönderkopierade i dagens indievärld än just dom fem. Jo, det skulle väl isåfall vara kanske Joy Division och New Order. Så otroligt ospännande. Allt Johan vill är nämligen att hitta ett nytt The Smiths. Det känns ju det som är problemet med indie kan stagnera ihop så fullständigt är just ett ständigt letande efter ett nytt The Smiths. Anledningen till att indie har blivit så folkkär är att det slutat ta risker, slutat varit i framkanten och istället blivit nostalgisk och feg som alla andra musikstilar.

Fast det är bara också just den delen som är så omåttligt populär just nu. Det finns fortfarande andra människor, band och skivbolag som tar det som sitt livsuppdrag att hela tiden rita om kartan om vad begreppet indie egentligen är. Som hela tiden vill flytta fram positionerna och inkorporera ytterliggare något nytt istället för att idissla samma regelbok om och om igen. Jag talar främst om svenska etiketter som Friendly Noise, Häpna, Sincerely Yours och Rabid Records.

Och lika gäller också om Labradors estetiska profil. Det är förvisso en konsekvent men samtidig otrolig förutsägbar och tråkig genomgång av 60-talets popkulturella stil som präglar all design. Att The Mary Onettes är deras senaste signing känns typiskt och får mig att sucka ännu en gång. Singeln "Lost" innehåller Peter Hook-basgångar och klyschiga texter om utanförskap a la Robert Smiths värsta stunder. USch. Fan. Ge mig The Honeydrips, Action Biker och Jens Lekmans nya album istället.