Does politics belong in music?

Jag nickar instämmande när Anton Gustavsson i sin krönika på Digfi skriver om en musikscen i Sverige idag med nära på noll intresse för politik. Det finns ju en del undantag så klart men huvudtendensen är ändå tydlig. Men det är ju givetvis lite problematiskt det där. Vilken typ av politisk musik skulle man föredra? Hur skulle den se ut? Det finns ju otaliga exempel på när band och artister gjort pinsamma och löjliga försök till politiska ståndpunkter. Det finns därmed också en rädsla att stänga ute vissa lyssningsgrupper och skriva dem på näsan med att yttra för tydliga åsikter. Men man tänker ändå att det borde finnas ett gäng musiker i Sverige som inte är helt nöjda med en borgerlig regering? Eller? Råder det konsensus? Är alla överens att det Fredrik Reinfeldt och hans hejdukar pysslar med är det bästa för Sverige?

Jag läste till exempel i DN idag om en samlingsskiva som gjorts i England mot rasism där bland andra Babyshambles, Bloc Party, MIA och Charlatans medverkar. Detta som en reaktion på att British National Party försökt värva medlemmar genom att just dela ut skivor med rasistisk musik på skolgårdarna. Det känns ju som en ganska enkel och självklar grej att göra och inte någon direkt provocerande eller komplicerad ståndpunkt att ta. En lika mycket missionärsställningen för artister som vill visa sig vara politiskt medvetna som att säga George Bush är skit.

Med den svenska dramaserien "Upp Till Kamp" färskt i minnet där de mossiga vänsterfolket proklamerade att "musiken inte får bli ett självändamål" så slår man ju bakut och vill fly från all sort av politisk musik. Nu är inte jag heller något fan alls av svensk proggmusik så jag håller ibland verkligen med Karin Dreijer från The Knife när hon sa som sommarpratare för några år sedan att om man har en politisk åsikt eller idé så borde man nog kanske hellre starta ett parti, skriva en artikel, diskutera med andra människor eller demonstrera för att göra sig hörd.

Problemet är ju att det sällan blir speciellt bra när någon artist försöker vara politisk i sin musik då låtarna bara blir ett instrument för att pracka på folk sina åsikter. Popformatet lämpar sig oftast ganska illa för det. Som Fredrik Strage någon gång sa så är det mycket tuffare och rock-rebelliskt att sjunga att man vill störta kungahuset än att kanske skriva en saklig låttext om utförsäljningen av statliga företag eller för höga skatter etc.

Jag gillar verkligen låten "Shirin" på Jens Lekmans nya platta där han på ett snyggt och subtilt sätt tar upp kriget i Irak som ett faktum och inte en politisk fråga:

When Shirin cuts my hair her mom's sitting in a rocking chair,
She tells me stories from the war in Iraq cause they where there,
Shirin pulls my head to the side,
But in the mirror I can see a tear in her eye

En verklig favorit inom genren politisk popmusik är ju kanske framför allt Mattias Alkberg. På förra årets platta "Ditt hjärta är en stjärna" fanns det en del briljanta stunder. Där tar han bland annat upp mobbing ("Här är ditt liv"), jämställdhet ("Matti Apornas Son") och fattigdom ("Vi lägger oss igen") utan att det känns krystat. Men så är ju Mattias en mycket bra poet också. Han är expert på att bygga upp stämningar tack vare både grymt bra musik och sylvass lyrik:

Nedstämd på uppåttjack, helt väck på ett sexpack, panikångestattack.
Nere på parkeringen i skymningen i förskingringen.
Firar moderaterna ovanpå kloakerna. Ensam i taxin hem, tvåsam på avgiftningen, söndag morgon klockan fem.
Vilse på öppet hav, trygg kugge i ett nav, arg ledsen men på vad?
Tre månader i livslängder. Klappar eller limpåsar i källaren.
Två sidor av ett mynt. Ölburkar som julpynt. Ingenting har hänt.
Herren Guds bemärkelsedag, finns här några snälla barn? Inte fan vet jag.

Som sagt, "två sidor av ett mynt", det finns både dålig och bättre sätt att göra politisk musik på. Vissa artister är ju ganska korkade så man önskar att de kunde hålla sin åsikter för sig själva. Men stor del av att man köper vissa artisters politiska hållning och andras inte är ju självklart om musiken är bra helt enkelt. Nu är inte jag något fan av genren hardcore men jag gillade det svenska bandet Refused med deras agitator Dennis Lyxsén i spetsen. Speciellt på deras inflytelserika sista album "The Shape Of Punk To Come" där de överträffades sig själva och alla andra musikaliskt.

Dennis står nog och pratar om ungefär samma saker (med viss variation) mellan låtarna med sitt nya band The (International) Noise Conspiracy men det bandet gör en sådan oinspirerande och trött rockmusik att klockorna stannar så nu är jag inte det minsta intresserad vad han har att säga. Det är idel tomma rock-rebelliska poser.

Nej, jag öppnar gärna för en mer politisk svensk popmusik men för den skull tänker jag inte gå med på att vad skit som helst får passera bara för att artisten i fråga lyckats formulera en politisk åsikt.

Musikens fragmentisering.

Det är inte ofta jag blir glad av att läsa det Po Tidholm på DN skriver men nu i veckan i och med en recension av Feists spelning på Cirkus i Stockholm så berörde han plötsligt något ganska intressant:

Det finns en grundläggande svårighet för artister i den postmoderna eran att få ett brett existentiellt och socialt genomslag, även om de rent konstnärligt förtjänar det. Det mesta är redan gjort, allt är en upprepning av något gammalt och musik kan inte längre fungera som katalysator i kollektiva processer. Musikkonsumtion har blivit något privat.

Jag tycker det pratas aldrig för lite om sådant här inom musikjournalistiken. Det är en problematik som tas upp alldeles för sällan. Om man nu ska kalla det för en problematik? Det är ju onekligen en oundviklig och spännande utveckling! Vi har fortfarande storsäljare (James Blunts första album har sålt 14 miljoner exemplar och är därmed 00-talets mest sålda album) men inte alls lika många som på 70- och 80-talet.

Jag ska inte säga att det här ämnet inte berörts. Diskussionen och teorierna togs ju delvis upp i och med Chris Andersons bok "The Long Tail" där han förklarar att de stora utgivarna av musik, film och böcker etc tjänar mer på jättemånga smala produkter som säljer litegrann istället för ett fåtal stora produkter som säljer stora enorma mängder. Just eftersom det finns få enstaka böcker, skivor och filmer som idag drar till sin sån stor publik att de kan kallas "kioskvältare".

Det kan ju ge upphov till frågan var publiken är? Allting är så differentierat och fragmentiserat idag. Det inte längre något gemensamt som alla kan samlas och prata om på fika- eller lunchrasterna. Som Tidholm skriver så har musikkonsumtionen blivit privat. Det kan verka som att alla har tittat på och kan prata om Melodifestivalen men vi var ju ca 6 miljoner svenskar som valde att inte titta på det.

De stora dinosauriernas, drakarnas och revolutionernas tid är förbi. Det är en aspekt av de stora skivbolagens kris som jag också tycker tas upp för sällan. Att det finns en stor ändring i vår musikkonsumtion. Inget storskivbolag är heller beredda att betala några stora summor för en skivinspelning längre. Istället blomstrar de små och självständiga skivbolagen med många artister som gjort musiken billigt framför datorn. Att tekniken blivit smidigare och billigare är ju också en aspekt på det.

Anledningen till att skivbranschen var en av 1900-talets mest lönsamma branscher är ju att den också var den kanske mest monopoliserande av mediebranscherna. Monopolitiseringen och de enorma överpriserna (vilket ledde till enorma övervinster) blev ju till slut ett problem. Bolagen var nöjda och ville inte utvecklas tekniskt när nedladdningsbomben kom med 2000-talet.

Ja, Feist hade antagligen varit större om hon kommit på 70-talet och det av flera olika anledningar. Kanske hade också The Tough Alliance varit större om de legat på ett "majorbolag" men samtidigt hade deras uttryck kanske också varit tvunget att kompromissats. Flera hade gillat dom litegrann istället för nu när få tycker om dom jättemycket för att dom gör det på sitt sätt. På så sätt välkomnar jag självklart utvecklingen.