En bit av Hugh Laurie.

Lång innan Hugh Laurie blev en sexsymbol som den bittra och cyniska Gregory House på bästa sändningstid i den republikanska propagandakanalen FOX var han en briljant komiker. Istället för att härma amerikansk accent så brukade han och Stephen Fry i deras komediserie 'A bit of Fry & Laurie' göra typisk intellektuell brittisk humor som gärna drev med de konservativa i landet. Som här ovan där de driver med Thatcherismens privatiseringsiver (jag älskar när Laurie säger: Well, I am a citizen! varpå Fry replikerar: Citizen? Oh, you mean client!) eller Rupert Murdoch.

Men jag gissar att Hugh Laurie inte skulle få något vidare gehör för sådana idéer som att till exempel kritisera USA:s sjukvård i nästa avsnitt av House. Eller för den delen driva med Rupert Murdoch i kanalen han själv äger. Istället spelar han den "okoventionella hjälten" med antisocial uppsyn som ska rädda de stackars drabbade människorna.

IPRED-lagen.

Jag vill dra mitt strå till stacken. Idag på DN:s Debatt-sida publicerades något slags upprop av artister inom musik-, film- och bokbranschen för IPRED-lagen. Den går i stora delar ut på att de upphovsrättsinnehavare ska få själva jaga de som laddar deras verk. Detta skulle i förlängningen betyda att skivbolag, filmbolag och förlag skulle få rätten att ta hand om ett polisiärt arbete. Vilket är ett ytterst tvivelaktigt tillvägagångssätt.

Och vad sänder det ut för signaler när regeringen vill skydda de stora företag gentemot folket med ett lagförslag som inte har någon vidare stöd hos människor. Dessutom finns det väldigt lite som tyder på att nedladdning och minskade intäkter hos nöjesindustrin har något direkt sammanband.

Den alltid så briljante Kjell Häglund hade en viktig poäng i en krönika på filmnyheterna.se i och med att ett gäng småstadsbiografer publicerat ett liknande upprop (som artisterna i DN Debatt) om samma lagförslag i en annons för några veckor sedan:

De flitigaste fildelarna går mest på bio och köper mest dvd-filmer. Energin i filmindustrin har blivit fullständigt självalstrande. En typisk sådan effekt syns tydligt i den färska SOM-undersökningen, som inte bara visar att svenskarna går på bio lika mycket i dag som för 15 år sedan, utan också att siffrorna peakade under ”Sagan om ringen”-åren – tack vare de tre filmer som är världens överlägset mest fildelade.

Jag vet inte. Det här gäller kanske inte mig eftersom jag inte laddar hem Per Gessles nya platta eller Colin Nutleys senaste film (de som så gärna vill se att IPRED-lagen går igenom). Jag ser ju oftast bara filmer och lyssnar på musik av konstnärer som är välvilligt inställda till fildelning.

Jag gör det självklart inte medvetet. Det har bara blivit så. Men det känns som det finns någon logisk förklaring till det också. Jag tror det har att göra någonting om synen på kultur och demokrati.

http://www.stoppaipred.nu

I sammanhanget vill jag också tipsa om en artikel av Emil Arvidsson som handlar om den kreativitet som internet utlöst hos människors musikskapande.

Oh Frida.

Jag saknar ord för hur mycket jag tycker om Frida Hyvönens nya platta "Silence Is Wild". Häpnadsväckande? Förunderlig? Spännande? Utsökt? Briljant? De där är fina ord allihop. Men de ger ändå inte rättvisa till hennes fantastiska samling låtar. Den smygande skönheten i "Dirty Dancing", den grandiosa "Oh Shanghai", abortdramat "December", den dramatiska "Highway 2 U"...åh I could go on forever.

Jag kan bara konstatera att hon, truly, är en av det här landets största textförfattare. Och "Silence Is Wild" har precis den dramatik och större produktion jag har saknat innan hos Frida och som gör den till ett av de bästa albumen jag hört i år.

En sammanfattning.

Jag har praktiserat på nöjesredaktionen på Falu Kuriren i två veckor. Här är nästan alla texter jag producerade under den tiden:

En intervju med Detektivbyrån.

En intervju med Joacim Cans om hårdrocksfestivalen Monster of Mora.

En intervju med Markus Krunegård inför hans spelning på S2 i Borlänge.

En recension av boken "Den stora landsvägen" om Eldkvarn.

En lista över Woody Allens fem bästa filmer (jag har redan ångrat den).

En recension av Tiger Lous senaste album.

En intervju med skivaktuella Borlängebandet Stonewall Noise Orchestra.

En recension av Håkan Hellströms konsert på Magasinet i Falun.

En recension av Lill-Babs konsert på Maximteatern i Borlänge.

På lördag får ni gärna komma till restaurang Momma på Renstiernas Gata 30. För då ska jag och Anne spela skivor från halv elva till stängning på klubben Bon Chance. Bara bra grejer utlovas!