Årets bästa album

1. The Tough Alliance - New Waves (Sincerely Yours)
Ok, det här stämmer ju inte, tänker ni. New Waves är ju en EP, inte ett album. Den kan på sin höjd kallas för ett minialbum. Ja, det stämmer. Den innehåller också bara fyra spår. Varav öppningsspåret blott sträcker sig till en och en halv minut och mer kan ses som ett "intro" samt det sista spåret som är en cover på det gamla northern soul-örhänget Mine Was Real. Japp, allt det där stämmer. Men det här är min blogg och där slår inget fullängdsalbum jag har hört i år det som Eric och Henning klarar av på endast 4 låtar. Det är också utan tvekan det bästa dom släppt ifrån sig och det på sitt nystartade bolag Sincerely Yours efter brytningen med Service. Den kanske största bomben är tredje spåret 25 years and still runnin' som jag skrivit tidigare på den här bloggen är en helt genialisk parafras på Martha & The Vandellas Nowhere To Run. Var det nåt som gjorde hela sommaren och satt kvar i kroppen resten av året (och antagligen långt därefter) så är denna oklanderliga soliga hälsning från The Tough Alliance. Och om man som jag följer de flesta steg som Tough Alliance tar så missar man inte heller de briljanta videor som gjorts till Silly Crimes och 25 years and still runnin samt att om man tittar lite längre ner på den här listan att duon faktiskt gett ifrån sig också en riktig fullängdare, Escaping Your Ambitions fylld med fantasisk undervattensambient. Allt det här sätter upp förväntningarna något enormt inför vad deras nästa steg kan bli.

2. Hot Chip - The Warning (DFA/EMI)
Japp, och vad är en årsbästalista 2006 utan den här älskvärda plattan? Jag vet den har blivit sönderhyllad nu på sluttampen men jag lovar inget kan ta ifrån oss stunder som Colours, The Warning, Boy From School, Just Like We Breakdown och Over And Over. Nej, verkligen inget. Den här plattan var ändå den som dånade överallt i somras kändes det som och också i min ipod. Over and over again.

3. Diverse Artister - Are You Scared To Get Happy? (Friendly Noise)
I år släpptes ju Svensk Indie 1988-2006: En Kärleks Historia och sammanfattade ganska grovt hur indiens historia sett ut i Sverige. Men om man vill veta hur svensk indie ser ut idag och imorgon så finns det en samling som på allvar klarar den uppgiften. Och det är föga förvånande det underbara lilla bolaget Friendly Noise som samlade det bästa inom den svensk musik som bryter ny mark.

4. The Radio Dept. - Pet Grief (Labrador)
Malmös egna Prefab Sprout gjorde sin egen Steve McQueen för oss 2006 och låtarna är bländande. Det är hänförande och stilfullt på ett sätt som man aldrig hört svensk indie på någonsin. Framför allt har inte svensk indie låtit så här välproducerat för än Pet Grief kom i våras. Det här är ljudet av ett band som slippat sitt sound till perfektion.

5. Ellen Allien & Apparat - Orchestra Of Bubbles (BPitch Control)
Om det finns någon rättvisa i världen så borde den här plattan bli för 2006 vad Isolées hyllade technobomb We Are Monster var för 2005. Det kanske inte alla gånger är klippt och skuren för att dansa till men det är musik gjord för att färdas ensam med. Särskilt är jag förtjust och förundrad över stråkattackerna, förundrar som ett barn som för första gången ser såpbubblor lyfta mot skyn.

6. Junior Boys - So This Is Goodbye (Domino)
Den här plattan skulle kunna ha blivit ett gigantiskt luftslott av ihåliga produktioner; en fin förpackning utan något innehåll. Men jag är glad att säga att så absolut inte är fallet. Junior Boys fyller ut varenda sekund av den här skivan. »So This Is Goodbye« är ett alldeles utomordentligt popalbum om än ett ganska mörkt sådant i tomrummet mellan Talk Talk och Basic Channel.

7. The Studio - West Coast (Information)
Äsch, det var en jävla massa snack om 'balearic' hit och 'balearic' dit. Jag tjusades mest av Madchester-influenserna (så klart). Det kändes lite som Dan Lissvik och Rasmus Hägg smög sig på bakifrån och utan att man anade stordåd gjorde kanske årets bästa svenska popalbum. Tyvärr bara tillgänglig i fem hundra exemplar på vinyl. Musiken var minst lika exklusiv som tillgången av den.

8. Booka Shade - Movements (Get Physical)
Vart var du första gången du hörde Mandarine Girl? Nej ok, men nästan så. Fantastisk låt och nästan lika fantastiskt album. Visst, som min vän Göran menade i förra inlägget så är det här popnördarnas techno, för oss som inte kan dansa och känner oss lite fel på dansklubbar. Visst det här är poptechno men det är ingalunda någon dålig sådan. Sällan. Livsglädje svämmar över till bristningsgränsen på det här albumet.

9. Love Is All - Nine Times That Same Song (What's Your Rupture?)
Lite orättvist bortglömd känns det som. Eller kanske bara offret för det vanliga dilemmat om svenska band som är mycket omtyckta utomlands men knappt omnämnda i svensk press. För Love Is All faller knappast under epitetet "bra för att vara svenskt" utan brinner verkligen i båda ändarna. Från den furiösa singeln Talk Talk Talk Talk till avslutande garagebomben Busy Doing Nothing.

10. Camera Obscura - Let's Get Out Of This Country (Elephant)
Åh, hur skulle man kunna motstå Tracyannes svar till Lloyd Cole eller hennes homeage till Dory Previn. Och Jari Happalainens mäktiga Wall Of Sound-produktion. Å den bitterljuva Razzle Dazzle Rose, och det helt oslagbara titelspåret och för att inte tala om den supersköna Tears For Affairs. Dom här älskvärda skottarna tar priset för årets klassiska pop.

...och plats 11-40 tilldelas till:

11. Most Valuable Players - You In Honey (Friendly Noise)
12. Ghostface Killah - Fishscale (Def Jam)
13. Mattias Alkberg BD - Ditt Hjärta Är En Stjärna (A West Side Fabrication)
14. Diverse Artister - Kompakt Total 7 (Kompakt)
15. Nicolas Makelberge - Dying In Africa (Rico)
16. Phoenix - It's Never Been Like That (EMI)
17. The Knife - Silent Shout (Rabid)
18. Yo La Tengo - I Am Not Afraid Of You And I Will Beat Your Ass (Matador)
19. Fontän - Aktionskammarn (Best Before End)
20. Fujiya & Miyagi - Transparent Things (Amato)
21. Tough Alliance - Escaping Your Ambitions (Sincerely Yours)
22. The Magic Numbers - Those The Brokes (Heavenly)
23. Diverse Artister - Kitsuné Maison Compilation 2 (Kitsuné)
24. Ass - Ass (Headspin)
25. Lily Allen - Alright, Still (Regal)
26. The Kid - La Societé Nouvelle (Hybris)
27. Jarvis Cocker - Jarvis (Rough Trade)
28. Holiday For Strings - CD (Still)
29. M. Ward - Post War (4AD)
30. Viktor Sjöberg - On A Winters Day (Kalligrammofon)
31. Dwayne Sodahberk - Cut Open (Tigerbeat)
32. Belle & Sebastian - The Life Pursuit (Rough Trade)
33. Hans Appelqvist - Naima (Häpna)
34. Albert Hammond Jr. - Yours To Keep (Rough Trade)
35. The Concretes - In Colour (Licking Fingers)
36. Joanna Newsom - Ys (Drag City)
37. Lo-Fi Fnk - Boylife (La Vida Locash)
38. Andreas Matsson - The Lawlessness Of The Ruling Classes (Hybris)
39. Midlake - The Trials Of Van Occupanther (V2)
40. Squarepusher - Hello Everything (Warp)

+ 3 bra svenska EP:s:
Air France - On Trade Winds (Sincerely Yours)
The Embassy - A Compact Disc Including The Embassy (Service)
Mixtapes & Cellmates - If There Is Silence, Fill It With Longing

+ 3 retro-samlingar:
Broadcast - The Future Crayon (Warp)
Diverse Artister - CD86: The Birth Of Indiepop (Sanctuary)
Diverse Artister - Svensk Indie 1988-2006: En Kärleks Historia (Nonsuch)

+ 50 låtar som gjorde 2006 bättre:

The Radio Dept - We Made The Team
Wechsel Garland - White Circle
Lily Allen - Smile
Khonnor - Burning Palace
Kalle J - J.U.
Joakim - I Thought You Were Gone
Cansei De Ser Sexy - Let's Make Love And Listen To Death From Above
Peter Nilsson - Song For Stina
Hot Chip - Boy From School
Ne-Yo - Get Down Like That
Justice - Waters Of Nazareth
Ghostface Killah - Kilo
Pet Shop Boys - I'm With Stupid
Mahogany - The View From The People Wall
Cannonball Jane - Slumber Party
Kuryakin - Take My Hand
The Studio - No Comply
Ellen Allien - Jet
Nordpolen - Vem Har Sagt
Håkan Hellström - Båda Sidor Nu
Todd Terje - Eurodans
Taken By Trees - Too Young
Phoenix - Conzolation Prizes
Air France - Karibien
Merz - Dangerously Heady Love Scheme
Gentle Touch - Smedby
Band Of Horses - The First Song
Nicolas Makelberge - Dying In Africa
The Whitest Boy Alive - Burning
Ghostface Killah - Back Like That feat. Ne-Yo
Almedal - Och Alla Platserna
Cat5 - Stretch And Bend
The Concretes - Choosen One
Belle & Sebastian - Another Sunny Day
Morrissey - You Have Killed Me
The Kid - Kit Club Hotel
Lo Fi-Fnk - Wake Up (Ola Salo och Jens Andersson Remix)
Otur - Self-titled Novel
The Embassy - Don't Close Your Eyes
Taken By Trees - Lost And Found
The Rapture - Get Myself Into It
Håkan Hellström - Försent För Edelweiss
Sambassadeur - Kate
Le Sport - It's Not The End Of The World
Taxi Taxi - Old Big Trees
The Fiery Furnaces - Waiting To Know You
The Shapeshifters - Incredible
The Bear Quartet - The Lost Kid Office
The Pippettes - Pull-Shapes
My Darling You - Please Don't Talk To Me I Fall In Love So Easily

GOTT NYTT ÅR!

Mina vänners 2006.

Innan jag själv ska fylla den här bloggen med långa listor över allt jag gillat under året som gått så var jag nyfiken på vad några av mina musikintresserade vänner lyssnat på 2006. Jag har varit en fruktansvärt snäll och generös redaktör här så jag har i princip inte tagit bort någon text alls så detta inlägg är ganska långt. Varsågod, ordet är erat:


Mats Udd är 22 år och bor i Sthlm, sysslar vanligtvis med film.

I år släpptes ju samlingen ”Svensk Indie 1988-2006 En Kärleks Historia” men vilket är egentligen Sveriges just nu bästa respektive sämsta indieband och varför?
Indie är ett svårt begrepp. Men härom dagen slog det mig - Vad hände egentligen med Wannadies? Det var ju ett av 90-talets absolut bästa band som inte fick en riktig punkt på karriären. Utan de mest försvann, men inte utan att omget sig med stor mystik under försvinnandet, utan de bara försvann - kort och gott, ett snörpligt slut på karriären. En god vän till mig sa sig ha sett Per i Wannadies samla öl-sluttar på debaser för en gratis fylla. Wannadies, Brainpool och Popsicle, Sveriges tre bästa indie 90-tals band innan Radio. Dept, Håkan Hellström mm tog vid. En annan person sa sig ha blivit uppraggad på Janne Kask på Skeppsbar i Sthlm med orden "Hej du ser trevlig ut, jag bor här i närheten och jag tänkte att vi kanske kunde gå hem till mig och dricka vin och spela lite skivor". Hon följde aldrig med honom. När det gäller sämsta så har indie som genre varit så bra att hade man inte stenkoll så slapp man många av de allra värsta av den enkla anledningen att de var för dåliga och för indie för att man ens skulle ha hört talas om dom. Men fortfarande gör både Hybris och Labrador världen en otjänst genom att signa dåliga band. Ett allmänt faktum är ju deras ojämna smak för vad som är bra och dålig.

Vilken var den bästa konserten du såg i år?
Någon gång i juni varje år får jag för mig att det vore en bra ide att sammanfatta året men jag tänker alltid vidare att det ska jag ju vänta tills året verkligen är slut. Lagomt till att jag glömt allting bra, eller allting ihuvudtaget. 2006 var i alla fall mest Loney, Dear för mig. Sveriges i särklass bästa band. Jag såg dem 3 gånger, svårt att peka på en enskild spelning som absoluta höjdpunkten. Tyvärr blev 2006 även året då jag kom på mig själv att lova att aldrig gå på spelningar om jag inte var oerhört pepp på. Jag hade sett Mogwai på Berns, att se postrock när man står upp är ingenting som jag är särskilt pepp på att uppleva igen. Jag har ihuvudtaget blivit alldeles för gammal och bitter för att stå och se på spelningar om jag inte är full.

Vilken var den bästa plattan 2006?
Phoenix - It's Never Been Like That. De gamla hitsen överträffar samtliga låtar på It's Never Been Like That. Men det var länge sen jag lyssnade på ett sådant jämt album och samtidigt så jävla bra. Det här var kanske exakt den skiva som behövdes till våren 2006 och vem kunde tro att Phoenix sen skulle bli den bästa akten på Hultsfred. Pet Grief, Radio Dept.'s album var såklart grymt bra också, där gjorde Labrador världen en tjänst, nej ser man på.


Maria Nilsson är 25 år och bor oftast i Uppsala där hon leker rockjournalist med Mats Olsson som förebild. Ibland låtsas hon att hon är författare, med Kerstin Thorvall som förebild, eller luffare, som Charles Bukowski. Det vanligaste ordet folk använder om Maria, enligt henne själv, är dock knasig.

Vilken var den överlägset bästa musikupplevelsen du hade under 2006?
Mogwai live på Olympia i Paris den 26 september. Inte så mycket själva musiken eftersom jag var för dåligt inlyssnad på deras nya skivor, utan snarare själva upplevelsen av att vara där. Att ha tagit mej till Paris för att titta på Mogwai och för att gå runt bland katakomberna under jorden och för att ha picknick under Eiffeltornet och äta vin och ost och baguette varenda dag. För att det var en påminnelse om att vi är fria att göra vad som helst och allt det till tonerna av Mogwais mäktiga musik, Hunted by a freak och Glasgow Megasnake.

Vilket var det bästa respektive sämsta du såg på en scen under året som var?
Bästa:
Alltså, I'm from Barcelona är ett sånt där band som jag inte rankar särskilt högt i efterhand, när jag sitter ensam framför stereon, eller när jag går tillbaks i mina minnen. Dom är inte så kreddiga. Och det börjar bli lite tröttsamt med alla storbandskörer nu. Men om jag försöker vara helt ärlig och tänker riktigt noga, så är det nog så att jag aldrig var så lycklig framför en scen i år som framför den på V-dala nation den 2 september när I'm from Barcelona spelade kazoo, kasta konfetti, sjöng om kärlek och lycka och bjöd upp oss på scenen och det var dans dans dans! Jag såg dom även på Emmaboda och även om somliga av deras kvalitéer kom bättre till sin rätt på en stor scen i klart solsken så försvann intimiteten och interaktiviteten som lyfte klubbspelningen på V-dala. Dessutom spelade de min favoritlåt Chicken Pox på V-dala. Och den spelningen kommer nog leva kvar i mitt minne ett bra tag framför, åtminstone hittar jag fortfarande små konfettibitar i små vrår hemma.

Sämsta:
Puh, jag vill inte tänka på det. Jag vill inte påminnas om eländet. Men det var helt klart Ryan Adams på Berns i oktober. Fredagen den trettonde, så jag borde anat oråd. Och jag har ju sett honom göra usla, omdömeslösa, alldeles för långa spelningar förut men jag betalade ändå glatt 300 spänn för lotten, förlåt biljetten och gick dit. Tyvärr, nitlott, grinig gubbe, gitarronani, inga favoritlåtar, dryg publik, bara att gömma sej i mörkret bland dom andra femhundra rutiga skjortorna och hoppas att nästa lott blir en vinst. För hur mycket och hur intensivt jag än hatar karln just nu vet jag att jag har ett glömskt hjärta, jag kommer glatt betala för att se honom även nästa gång.

Vilka låtar kommer för alltid påminna dig om året 2006?
I kronologisk ordning:
Håkan Hellström Klubbland, Blood Music And she is the future, Gentle Touch Smedby, Sebastian Fors I ain't no loss, Irene Baby I love your way, Elias One Man Band The Mermaid, Rufus Wainwright Hallelujah, Billie the vision & the dancers Summercat, Persauna Broken metaphors, The Stereo Project Spark and burn, Neil Young Only love can break your heart, Ryan Adams Blossom, Tobias Fröberg When the night turns cold och Denison Witmer 24 turned 25.



Göran Dahlström är 22 år och jobbar som klubbredaktör på klubbguiden Djungeltrumman i Göteborg. Där kartlägger han utelivet och gör undersökningar på 'fältet'. Jobbet är bara halvtid och resten av halvan spelar han skivor och gör musik. För tillfället kör han en torsdagsklubb tillsammans med Dj Qlint på Locatelli på Avenyn. När han inte spelar med Qlint spelar han med sin bror Jonas under namnet Hermanos eller tillsammans med sångaren Ernesto aka Jonatan Bäckelie. Och när han inte gör det älskar han att arrangera mastodontstora svartfester i sin hemstad falun, alltid på hemlig ort.

Vilka var dom bästa tolvorna som släpptes i år?
Antena Camino Del Sol (incl Joakim Remix) (Permanent Vacation)
Bättre tech får man leta länge efter.

Mr. V feat Miss Patty Da Bump (Vega Records)
Alla älskar att hip-house is back!

Ferrer & Sydenham Inc Timbuktu (Incl Âme Main Mix) (Ibadan2x12")
Kanske är det mig det är fel på men jag har inte tröttnat än på âmes
grymma sound. Här med indianrop och allt annat man behöver.

The Locust 29 Calls, member of the Trick vol. 3 (Incl Trickski Remix) (Sonar Kollektiv)
Allt de tar i blir till guld. Ljudet får mig alltid att hamna i exstas
liknande den man får på rockkonsert men Trickski handlar strictly om
dansmusik.

Todd Terje Eurodans (Full Pupp)
Norge fortsätter att skämma bort mig med lusekofta-disco och det är
jag så sjukt glad för. Eurodans kommer vi fortfarande spela på nyår
2030!

Vilken tycker du var den genomgående trenden inom klubb/dans-musikscenen? Positivt/Negativt?
Det får väl nog bli techno-tech-trenden som alla pratar om. Ofta säger
folk att indievärlden tar upp genrer, tugger på dem ett tag för att
sedan skita ut dem i sämre skick än vad de var från början. Det ligger
nåt i det. I år har det kommit så sjukt mycket house och techno-grejer
som bara handlar om maximal energi och om möjligt ännu värre vokaler
än under electro-clash-vågen, det är lite trist. Men man måste också
säga att hypen kring tysk techno och smackig electro-house fört något
bra med sig, om inte annat så är väl Booka Shade i alla fall en
inkörsport till tyngre grejer...

Vad hoppas du på inför nästa år?
Jag hoppas som alltid på att deep-house ska bli stort. Och jag hoppas på att bra disco ska fortsätta uppskattas, jag tror inte folk orkar dans i 135 bpm så länge till...


Anne Hellman-Vold är 23 år och bor vid Fridhemsplan i Stockholm. Hon pluggar Samtids Estetik på Södertörns Högskola samt extraknäcker som butiksbiträde på skivaffären Rocks i Solna. Hon är även medverkande i Litteraturbloggen Post.

Vilka var dom bästa konserterna du såg i år?
Mitt förhållande till livespelningar är ganska dubbelt. Å ena sidan – “åh, bara tänk hur alldeles alldeles underbart det här kommer att bli”; å andra sidan – “kan alla människor gå och dö?!”. Jag är en cynisk romantiker med skyhöga tantpoäng och hög bekvämlighetsfaktor som helst vill slippa knuffas på, slippa trängas framför scenen och slippa slåss om bartenderns uppmärksamhet. Tackålov så har jag ett minne som en guldfisk, och alla obehagligheter som köer, söndertrampade tår och dåligt ljud bleknar när det är dags att köpa biljetter till nästa spelning. Om jag räknar ur minnet så blir antalet band jag sett i år tjugotvå stycken – och då tycker jag ändå att jag missat fler konserter än någonsin. Med detta sagt listar jag de fem konserter som under tvåtusensex slog an på varje sträng i mitt lilla musikhjärta.

Holly Golightly, sextonde april, Debaser.
Med en vacker klänning och en blomma i håret, ett manligt kompband och en utstråling som få kliver Holly Golightly ut på Debasers scen framför en liten, men mycket lycklig, publik. Med fem studioalbum och ett coveralbum (för att inte nämna de obskyra singlarna och collab-skivor som går att importera) finns det inte någon brist på låtar att spela. Det är å ena sidan alldeles fantastiskt, men gör å andra sidan att konserten blir lite för lång – efter närmare två timmar av låtar som snittar på två och en halv minut – så är det många i publiken som börjar titta på klockan. Absolut bäst var den halvtimma då Holly Golightly spelade guldkorn som My love, You ain´t no big thing, Through sun and wine och Don’t lie to me.

The Radio Dept, nittonde april, Kägelbanan.
Högst upp i lokalen i en mjuk soffa, med en kall öl i handen och i kungligt sällskap av mina favoritmusiknördar Saga och Johanni spelade The Radio Dept för kung och fosterland. Kombinationen minimalistisk scenshow och utomordentliga låtar är känd sedan tidigare, men kvällen blev extra spännande med eftersom de hade den nya skivan, Pet Grief, i bagaget. Utan hänsyn till alla som, precis som jag, skulle vilja höra mer! mer! mer! spelade de ett ganska kort set – men ett alldeles fabulöst sådant. Och tillskillnad från många andra dagar, och många andra konserter, så befann jag mig absolut ingen annanstans. Det var perfekt.

Belle & Sebastian sjuttonde maj, Annexet.
Konserten sålde slut fort. Så fort, faktiskt, att man bestämde sig för att flytta konserten från Berns till Annexet – till mitt stora förtret. För trots att det är glädjande att fler fick möjlighet att se fina Belle & Sebastian så är Annexet en skitåpiss lokal med gympasalsvibbar och ganska taskigt ljud. Förutfattade meningar till trots, och även fast jag knappt såg bandet (med undantag av Stuart Murdoch och hans vita byxor) så blev det en hejdundrande konsert! De levererade en fin blandning av gamla och nya hits, vackert mellansnack som var absolut omöjligt att begripa samt ett hejdlöst – men totalt passande – publikfrieri. Bäst var Electronic Renaissance.

Camera Obscura sjätte oktober, Debaser Medis.
Jag blev helt betagen! Lokalen var full, men det märktes knappt. I min värld var det bara jag, mina vänner och bandet – och kanske är det en av effekterna som Tracyannes röst har på de som lyssnar? För mig är Camera Obscura ett sådant band som balanserar på gränsen mellan vackert och för vackert; på gränsen mellan underbar nonchalas och sval likgiltighet – men alltid på rätt sida av gränsen. Och det var en fin fin fin konsert. Bäst var det mesta men bäst av allt var Razzle Dazzle Rose!

M.Ward tjugoandra oktober, Södra Teatern.
Innan konserten oroade jag mig lite för att M.Ward skulle få för sig att ta med sig ett stort kompband. Ogrundade misstankar – tackålov – för när förbandet (Joan as a Policewoman) hade spelat klart så tömdes scenen på allt utom ett piano. Med två gitarrer och en manick som gjorde det möjligt för honom att loopa sina egna gitarrslingor tog M.Ward hela publiken på en oförglömlig resa. Den karln spelar inte som någon annan! Det var underbart.

Bubblare: Acceleratorfestivalen, femte juli. Trädgårn’n Göteborg.
Det var för lite av några och för mycket av andra, men uppställningen (som jag såg den) var galant!

Love Is All – Jag hade bara hört en låt, men satan i gatan vilken show! Fabulöst!
The Essex Green – ganska ljummen konsert, men fina låtar.
Regina Spektor – bra på skiva, men ännu bättre live!
Jenny Lewis & the Watson Twins – guldklänningar, körer och gittarer. Briljant!
Death Cab For Cutie – Ben Gibbards röst hade kollapsat, annars kunde det blivit bra.
Hot Chip – vilken dans! vilka grabbar! Otroligt!

Dina favoritalbum 2006?
I alfabetisk ordning:
Asha Ali s/t
Band of Horses Everything All the Time
Camera Obscura Let’s get out of this country
Isobel Campbell & Mark Lanegan Ballad of the Broken Seas
Cat Power The Greatest
Jolie Holland – Springtime Can Kill You
Hot Chip The Warning
Love is All Nine Times That Same Song
The Knife Silet Shout
Jenny Lewis & the Watson Twins Rabbit Fur Coat
The Magic Numbers Those the brokes
Nikolas Makelberge Dying in Africa
The Radio Dept Pet Grief
Josh Ritter The animal years
TTA New Waves (ep)
M.Ward Post War
Whitest Boy Alive Dreams

Hur har din ipod förändrat ditt musiklyssnande?
Jag slipper bli puckelryggig eftersom jag inte längre springer med fem skivor i handväskan. Och min Ipod-shuffle funktion är fantastisk!!! Idag när jag åkte till skolan gjorde den en superblandning med Cat Power, Arcade Fire, The Embassy, Britta Persson, Stina Nordenstam, Bob Dylan och The Radio Dept Som att få blandband av sig själv, liksom!


Albin Boman är tjugotvå. Han bor i ett kollektiv på Linnégatan i Göteborg. Såhär beskriver Albin det: "Här lyssnas det på allt från Orup till Blümchen till The Clash. Mest popmusik alltså. Och inte bara bra popmusik. Så är det när man bor i kollektiv." När han inte jobbar som intervjuare på spårvagnarna spelar han i popband, träffar sin flickvän eller dricker öl på Kings head. Albin säger själv att nog alltid kommer att bo i Göteborg.

Albins musikår 2006:
Nu kan jag inte skjuta upp det längre. Det är inte många dagar kvar på 2006, så jag inser att det är dags att plocka fram nörden i mig och sammanfatta musikåret 2006. Jag har ramlat mellan eurodisco och punkrock, mellan nattklubbar och ölhak. På vingliga ben har jag skrapat upp låtar däremellan som jag tagit till mitt hjärta och älskat innerligt, och ibland hänsynslöst. Hur ska jag nu kunna älska någon mer än någon annan? Vad och vem ska jag välja?
I själva verket har mitt år handlat om låtar snarare än om album. Kanske har det berott på Lars Ulrichs största fiende och rädsla - fildelning. Kanske på myspace. Kanske något annat. Så här i efterhand kan jag säga att jag ändå älskat denna slit och släng-mentalitet. Att aldrig orka lyssna på ett helt album. Bara lägga upp en trehundraspårs playlist i winamp och kryssa för shuffle-knappen. DET är 2006 det.

Som de senaste typ sex åren har mitt musiklyssnande innefattat Håkan Hellström. Kanske mest av allt b-sidan För sent för edelweiss som det inte gått en för- eller efterfest utan att den spelats. Men förutom själva mannen med sjömanskostymen ifråga är det dessutom på sin plats att nämna ett litet hyllningsband. En fyraspårscd, med texten "Denna ep är tillägnad Håkan Hellström" på inneromslaget, har varit betydande för mig. Bandet heter Almedal och är världens bästa popband. Ibland. Deras första spelning, på underjorden i Gamlestan, kommer jag alltid att minnas som ett enda lyckligt ölregn. Till saken hör att jag gick hem med trasiga glasögon efter att någon trampade mig i ansiktet när att jag halkat i ölpölen. Det var så jävla värt det.
"Och alla platserna blev en fylleallsångsklassiker innan juni var slut", för att låna några ord från min vän Arnars blogg.
Bara just därför blir Almedal - och allt runt omkring dem - årets upptäckt.

Jag har förstås lyssnat skiten ur Silent Shout också. Den är på alla sätt lysande. Bara rakt igenom lysande. Jag önskar nästan att jag kunde överraska och spotta ur mig något litet punkband från Skottland som årets bästa band, men det går inte. Syskonen Dreijer har överträffat sig själva, och hela jäkla Skottlands punkscen. Att något så mörkt, kallt och minimalt ensamt kunde svänga så är för mig fortfarande obegripligt. Techno, trance och body i popkläder dansar tillsammans, och det blir ett fantastiskt dansgolv. Marble House är för övrigt en av världens bästa poplåtar. Och jag kommer för alltid gräma mig över att jag missade dem när de spelade i Götet.

Nå! Nu var det bara det roligaste kvar. Att göra en lång och intern lista på låtar som JAG har lyssnat på 2006. Flera av dessa låtar har räddat mig såväl som ställt till det för mig. Så är det med popmusik. Här kommer den. Helt i oordning. Håll i hatten:

Antony & The Johnsons Hope there's someone
Tough Alliance 25 Years And Runnin'
Håkan Hellström Försent för edelweiss
Almedal Och alla platserna
Annedal Ulla Skog
The Knife Silent Shout
Blümchen Heut ist mein tag
The Clash White man in hammersmith palaise
Euphoria and the lazy boy Open channel
Monster Don't answer the phone
Popsicle Hey Princess
Hot Chip Over and over
50 cent Many men
Orup Indiedrottning
Mattias Alkberg BD Stockholm
Almedal Springa på hustak
Emma Boman Suburbia
Lady Sovereign Pretty Vacant
Ada the red shoes
Surunmaa Cry out
Love is all talk talk talk
Cat 5 Stretch and bend
Concretes The chosen one
Belle and sebastian another sunny day
Morrissey You have killed me
Outkast Bombs over bagdad
Håkan hellström Du är det finaste jag vet
Bear quartet Mom and dad
Hansson De wolfe United Var kommer barnen in?
Galenskaparna Det är vattenpumpen Gerd
The Clash Straight to hell
The Clash Stay free
Moneybrother Brännö Serenad
Almedal Hur hamnade jag här
Jay Z 99 problems
Cumulus Höstvisa
Embassy Some Indulgence
DJ Hell & Anthony Rother German body machine
Freddie Wadling Flyg min väg
Pengabrorsan Dom vet ingenting om oss
The Kid Kit club hotel
Big Star Thirteen
Saint Etienne He´s on the phone
Orange Juice Rip it up
The Studio No comply
The Clash Junco Partner
Loney, Dear the city the airport
Allan Edwall Lilla bäcken
Hets Ulf

...och det finns så många fler.

Marknadens konformism

http://waywewear.blogspot.com/2006/12/en-gng-till-pamflett.html

http://www.svd.se/dynamiskt/noje/did_14227793.asp

Dom där två texterna gör mig så uppgiven och besviken på något sätt. Likriktningen och utarmningen. Som jag är rädd att jag är minst lika bidragande till som alla andra.

Vad är det som får oss, i ett av världens mest liberala länder, där alla möjligheter till fria val existerar, att klä oss uniformt på gränsen till skrattretande lika? Vad är det som får oss att upprepa det som några redan utvalda "gatekeepers" har valt ut som godkända åsikter, må det handla om handväskor eller politik?

(Johan B, The Way We Wear)

En ursvensk och uråldrig längtan efter ett rättesnöre, en konsensus om rätt och fel. En oundviklig bieffekt av en evighetslång tradition av socialstyrelser och motböcker som dikterat exakt vad som är bra eller dåligt för oss.
Vi vill fortfarande att någon annan bestämmer åt oss eftersom avsaknaden av en norm, en mall, ju omöjliggör alla former av opposition.

(Andres Lokko, Svenska Dagbladet)

Förhoppningarna har ju varit, iaf från min sida, att uppkomsten av bloggarna och hemsidorna skulle borga för att ett mångfald av åsikter skulle komma fram där alternativen var många. Ja, en mer demokratisk kultur. Men båda de ovan länkade texterna talar tyvärr för motsatsen och jag känner mig lite grann som en av alla onödiga hobbyskribenter som basunerar ut dåligt skrivna och ogenomtänkta texter som inbillar sig vara ett viktigt alternativ till den etablerade journalistiken men som i de stora hela idisslar samma åsikter och tankar.

Jag känner mig träffad helt klart. Jag placerar också Hot Chips andra album högt upp bland årets album och jag ser exakt ut som alla andra ungdomar i någon av Sveriges storstäder med någon sånär "koll" på modet. Gillar jag Hot Chips platta så mycket för att etablerade musiktidningar som Sonic och Nöjesguiden placerar den högst eller för att jag genuint tycker att det är en fantastisk skiva? Klär jag mig som jag gör för alla andra jag ser ute på klubbar och i tidningar gör så eller för att jag oberoende kan säga att det är kläder som jag gillar?

Den fria marknaden ska ju bereda vägen för mångfald och "sann demokrati" men i verkligheten funkar det dåligt. Det gör mig nedslagen. Det känns oinspirerande som dedicated follower of kultur. Men det är bra att ifrågasätta sig själv på något sätt. Jag ska göra mitt bästa för att bli en bättre människa.

Något som dock inspirerade mer än något annat den senaste tiden:



Jag såg denna underbara lilla film på Popcorns filmfestival i söndags och var helt tagen efteråt:

What Have You Done Today, Mervyn Day? continues Saint Etienne’s deep-seated fascination with the city of London and its inhabitants and buildings. The film is set in the vast mysterious pylon-covered wasteland that is the Lower Lea Valley, East London, on the eve of the Olympic redevelopment. Through the eyes of a paperboy on his first day at work, the band and film crew race against time to document buildings, landmarks and people before they disappear to make way for stadiums, spacious plazas and Olympic villages. David Essex, who features on the band’s critically acclaimed latest album, ‘Tales From Turnpike House’ narrates alongside Linda Robson, with accompanying musical score by St Etienne.

(Royal Institute of British Architects)

Efter filmen var jag som i en annan värld långt efter där ett helt synsätt rådde. Det var minst sagt inspirerande. Inspirerande var också dokumentären om Paul Weller på samma festival. En minst sagt imponerande man men han ser ganska lökig ut nuförtiden.

The style of The Style Council

I helgen ska jag på Popcorns filmfestival och se dokumentären om popvisionären, låtskrivaren och den gudabenådade sångaren Paul Weller.

Mattias Alkberg BD - Stockholm

MABD - Stockholm (Ditt Hjärta Är En Stjärna, 2006)

Det är här i snön vi ska bo, vi la grund innan tjälen i fjol.
Småningom kommer järnvägen, innan dess får du ta älven,
var inte rädd det blir vår igen.

Men under snön väntar ormarna, vaknar och är hungriga,
söker upp dig så fort du blundar.
Inget motgift innan midsommar sömnlös med skräcken i ådrorna.

Stockholm kommer om hundra mil,
Stockholm kommer men här är ditt liv.

Livet lika med andra människor eller, tack Gud, deras frånvaro.
Lösa korsord i midnattssolen, tillfälligt fri från förpliktelser, vakna i hettan
vid tolvsnåret.

På affärn för juice och tugummi, knappt ens klädd men ingen lägger sig i.
Piper nån så inte är det för det, de bara piper och inget mer.
De är som de och de får vara det med.

Stockholm kommer om hundra mil,
Stockholm kommer men här är ditt liv.

Ny reggaevåg?

Det kan inte vara en tillfällighet. Det började med Action Bikers cover av Young Marble Giants "Eating Noddemix" på Friendly Noise-samlingen
"Are You Scared To Get Happy?". Där låg orgeln knappt märkbart i baktakt låten igenom. Sen kom Wechsel Garland med sitt album "Easy" där den briljanta låten "White Circle" var med som hade en mycket tydlig reggae-touch. Likaså i Hot Chips singel "Over And Over"kände man av baktakten.

I Maj släppte så också Tough Alliance sin EP "New Waves" som ingen väl kan ha missat det tydliga backbeatet på tredje spåret "25 Years And Runnin" (som för övrigt är en tydlig parafras på Martha & The Vandellas "Nowhere To Run"). I början av september släpptes Junior Boys efterlängtade andra album och på ett av de bästa låtarna på skivan "The Equalizer" skönjer man också en bakomliggande baktakt. Sedan släppte The Embassy sin nya EP i höst där "Lurking (With A Distance)" fanns med i en dubversion.

Och nu senast för bara några veckor sedan la The Radio Dept ut en helt briljant mp3-singel med titeln "We Made The Team". Den låten kanske är den mest tydliga exemplet på att det verkar råda reggaefeber inom indiepopen just nu. En intressant trend för många tongivande artister att ta sig vidare med sina uttryck. Detta ger mig också ett ypperligt tillfälle att lista mina fem favorit reggae- och dubplattor:

Keith Hudson "Pick A Dub"
Tapper Zukie "M.P.L.A"
Augusto Pablo "East Of The River Nile"
Junior Murvin "Police And Thieves"
The Mighty Diamonds "Right Time"

En annan sak:

Det är intressant att läsa alla artisters olika uppfattning om vad indie är
i inneromslaget till samlingsskivan Svensk Indie 1988-2006: En Kärleks Historia.Det är varierande svar och på något sätt känns det som ingen och alla har rätt.Men det finns ju egentligen bara en definition av indie som betyder något, och det är ens egen.

Vad känner ni för begreppet indie?

Popsicle:
"Jag (Andreas Matsson) känner: Bra! För mig betyder det skivbolag som drivs av musikintresserade personer utan byråkrati och krångel. Den bästa musiken är så gott som alltid indie."

Kent:
"Ingenting."

Bear Quartet:
"Inte mer än vad jag (Mattias Alkberg) känner för andra ord, som exempelvis punk, socialism, framtidstro och nostalgi. Alltså det är ett ord som är så laddat med betydelser att det blir helt tomt om det inte passas in i en kontext som alla är överens om. Och det lär ju inte ske."

Yvonne:
"Indien var en enda lång rush för oss."

Doktor Kosmos:
"Skräck och förtjusning. Skräck känner vi för att klyschan om indie inte är så kul att leva upp till, speciellt inte om man, som vi, inte riktigt passar in i mallen.(.....) Men framförallt kan man positionera sig mot "mainstream" och gå på indieklubb och åka på indiefestival och få indiekompisar från indiescenen och ragga indietjejer och indiekillar."

Pluxus:
"Indie kommer alltid att må bra, eftersom det alltid kommer att finnas folk som skiter i vad folk tycker och som släpper sina egna saker, fast om du vill ha det till att indie är en musikstil, så har den varit lungsjuk sedan 1992."

Hell On Wheels:
"Indie har blivit en musikstil precis som punk eller jazz. (.....) Indie i Sverige är mest en affär för medelklass och övremedelklassungdom till skillnad från t ex England där ett band som New Order är arbetarklasshjältar som gillar fotboll. Klart musik har klasstillhörighet!"

Silverbullit:
"Ett daterat begrepp med fina grundvärderingar."

The Knife:
"Musikstilen "indie" vet jag ingenting om, konstigt begrepp. Typ musik som ska låta lite fult? (........) Indiebolag är ju lika beroende av media, skivförsäljning, som majors och det är inte många som gö något åt det. Jag vet väldigt få indiebolag eller band som jobbar helt underground som mycket elektronisk musik gör."

Marit Bergman:
"Det tillför inte mig någonting som konstnärlig utövare just nu, annat än möjligtvis begränsningar."

Andreas Tilliander:
"Jag tycker svensk indie mår alldeles utmärkt. (...) Om indie handlar om utanförskap så finns inte svensk indie över huvud taget."

Skillnad på musik och musik.

Förlåt mig, men det här kunde jag bara inte låta vara. I dagens Expressen har Gunilla Brodrej gjort en intervju med popstjärnan Sting. Och visar tydligt på att det är skillnad på musik och musik. Kultur och kultur. Och nöje och nöje. Sting är tydligen lite mer och finare än andra rockstjärnor. När han intervjuas sållas det in på kultursidorna istället för nöjessidorna och det kallas inte heller något så simpelt som intervju utan här får vi minsann en audiens med den engelska sångaren.

Det finns mycket att irritera sig på i denna artikel, verkligen. Den okritiska hållningen; det här är ingen kritiskt granskande kulturartikel det är helt och hållet en fanintervju som hör mer hemma i senaste numret av Okej än på en kvällstidnings kultursidor. Men ja just det, Sting gör ju inte sån där slit-och-slängpop. Han har på sitt senaste album gett sig in i klassiska musikens sfär och det, mina vänner, det är är så jävla fin kultur.

Men det som kanske fick mig att knyta näven i fickan som hårdast var nog ändå den här lilla passagen om hur artikelförfattarens första möte med den stora mannen:

Jag studsade upp och ner till The Polices ska och reggae och älskade harmoniken och rytmiken i den postpunk som var så mycket smartare och bättre än det där demokratiska alla-kan-spela-slamret. Det är banne mig ingen mänsklig rättighet att kunna göra bra låtar.

Gunilla Brodrej är feg nog att inte nämna några namn på de band som hon sållar till de "demokratiska alla-kan-spela-slamret". Antagligen för att hon inte kan namnen på några postpunkband och än mindre hört dom utan har bara en bild av en massa fulla och finniga brittiska ungdomar i 70-talet slut som för ett olyssningsbart oväsen som inte alls är lika fint och duktigt som något som Sting har medverkat på. Antagligen är inte Gunilla det minsta musikintresserad.

Om det inte vore för punkens oliktänkande gentemot branschen så skulle inte ett ska- och reggae-influerat (om än rejält utslätat) band som The Police fått ett sådant genomslag. Den nya vågen öppnade upp för det. Och när Gunilla skriver "smartare och bättre" så är hon verkligen ute och cyklar. Jag rekommenderar att hon läser Simon Reynolds "Rip It Up And Start Again: Post Punk 1978-1984" och blir varse en musikscen som saknar motstycke inom populärkulturen.

Här gjorde briljanta grupper som Joy Division, Young Marble Giants, Orange Juice, Scritti Politti, The Slits, Gang Of Four, Talking Heads och jättemånga andra band allt för att vända upp och ner på en musikbransch som hade stagnerat. Där fanns ett nytänkande och radikalitet som fortfarande ger eko inom dom alternativa musikscenerna och som miljonsäljande och strömlinjeformade band som The Police inte var i närheten av.

Och jag förstår inte hur någon, inte ens Gunilla som säkert är en ganska vettig person, kan tycka att Stings världsfrånvända och hippiedoftande andlighetstugg på något sätt låter intelligent. "Det är banne mig ingen mänsklig rättighet att kunna göra bra låtar." Nej kanske inte, men när man har tappat talangen för att skriva bra låtar så är det absolut inte heller någon mänsklig rättighet att skylla över detta faktum med att göra jazz och klassisk musik.

Hur är det Steve Coogan säger i "24 Hour Party People"? Jazz är den sista utposten för talanglösa musiker eftersom de på scenen har roligare än publiken.

Fibes Oh Fibes på Debaser Medis.

I lördags såg jag Fibes Oh Fibes och Fontän på nystartade Debaser Medis. Det var första gången jag besökte stället sedan de fått nya ägare, bytt namn och renoverat stället. Kan inte säga annat än att det är en väl godkänd ansiktslyftning. Barernas nya, mer strategiska placering, upphöjningen längst bak i konsertlokalen, de nya fräscha och effektivare toaletterna och de svarta ljuddämparna i taket. Det har blivit en mer intim konsertlokal med bättre ljud och sikt för de som föredrar att stå långt bak. Den tidigare känslan av att man befann sig i en aula på något gymnasium var så gott som det möjligtvis kunde borta.

Fontän har släppt en mycket spännande debutplatta och öppnade för Fibes Oh Fibes i lördags med att spela ett kort set på bara 4-5 låtar varav bara två innehöll sång av El Perro Del Mar-sångerskan Sarah Assbring. Men låtarna är ganska långa och innehåller mastiga experimentella stycken av jazz, shoegaze och elektronisk brus. Det är stämningsfullt och mycket bra.

Om det är nåt band som är mer "rätt" än något annat svenskt band just nu så är det Fibes Oh Fibes. Slick 80-tals pianosoul är tydligen grejen nu. Jag är inte så inlyssnad men jag betade av några enstaka mp3:or innan spelningen och var inte överdrivet imponerad men tänkte att det live skulle visa sig om de var bra eller anus. Men tyvärr så hittade jag ingenting som övertygade mig. Det är möjligt att sångaren Christian Olsson är en bra scenpersonlighet med en raffinerad röst men om något känns han enbart som en enda stor klyscha när han kvider ut sångerna med en handduk nonchalant slängd runt nacken.

Själva bandet står mest där och pumpar ut sin version av soul som de lärt sig på sina musikskolor. Det är duktigt och ambitiöst men fruktansvärt tråkigt. Live märks det att det mest spännande med bandet är hur de har producerat sig själva. På scen försvinner ju dock den biten och jag lämnar lokalen efter ungefär halva konserten.

---------------------------------------------------------------------------

Mina favvolåtar just nu:

1. Nicolas Makelberge - Dying In Africa
2. China Crisis - African And White
3. Air France - Karibien
4. Yo La Tengo - I Feel Like Going Home
5. Junior Boys - So This Is Goodbye
6. Fontän - You, Me & A Tree
7. The Style Council - My Ever Changing Moods
8. Justice - Waters Of Nazareth
9. M. Ward - Chinese Translation
10. Boat Club - Vacation Forever

---------------------------------------------------------------------------

En recension av Scissor Sisters nya platta "Ta-Dah" skriven av mig finns att läsa på The Crickets hemsida.

På jakt efter den tid som flytt

Igår när jag besökte Muggen på Götgatan för en söndagsfika med Elin och Helene fick jag min egen lilla "Madeleinekaka-upplevelse" när jag kände lukten från den espressoshot som skulle förgylla min latte (aka vuxenvälling). Och precis som i Marcel Prousts "På jakt efter den tid som flytt" så triggades ett flöde av tankar fram, bilder och känslotillstånd schvisade snabbt förbi, omöjliga att fånga mer än för några snabba sekunder. Sekunder av intryck som ögonblicket senare är omöjliga att återskapa.

Att det var just lukten av av kaffebönor som snabbt skulle försätta mitt tillstånd direkt tillbaks nästan ett och ett halvt år tillbaks i tiden var föga överraskande. Rakt tillbaks till ett Starbucks i slutet av Old Broad Street några få meter från en av Londons största tågstationer; Liverpool Street någon gång våren 2005. Det är lunchtid och det är kö ända ut på gatan och ett gäng ungdomar av olika nationaliteter jobbar febrilt för att kön ut på gatan inte ska slingra sig längre bortåt Liverpool Street Station. Det är stressigt, det finns ingen plats för misstag som skulle ytterliggare drar på tempot i kön. Trots stressen är humöret gott och lugnet behållet.

Oftast brukar det vara så att musik är det som mannar fram minnen från det förflutna men igår eftermiddag var det snarare en speciell lukt som försatte mig i ett visst känslotillstånd och jag hörde till och med låtarna från de där blandskivorna av väldigt varierande kvalité som vi spelade på vårat kafé någonstans i bakgrunden i mitt huvud. Ibland när jag vill återskapa känslan och minnena från en svunnen tid så brukar jag sätta på en platta som jag lyssnade mycket på den aktuella tiden. Problemet blir jag vill tillbaks till den tiden oftare och oftare och minnena och ljuden nöts ur och förlorar mening.

Jag antar att det är något sorts desperat sätt att försöka fylla sin existens med mening och någonting att hålla fast i. Men det finns ingen mening, allt är bara tillfälligheter, lyckan sprids vind för våg. Minnena har ingen vidare funktion, det är bara virvlande och oklara bilder. Det finns ingen anledning att titta tillbaks mer än att förvirra sig själv och ens syfte. Man måste vara här och nu för det är det enda vi vet säkert. Om ens det.

Dagens låt: M83 - I Guess I'm Floating

Musiksmak avgörande för livsstilen?

Både Aftonbladet och Svenska Dagbladet har gjort en nyhet av en brittisk undersökning som kommit fram till det revolutionära fastställandet att "Musiksmak avgörande för livsstilen" (SvD) och att "Din musiksmak avslöjar vem du är" (AB). Syftet med detta har tydligen varit att utmana stereotyperna som t ex att "goter är deprimerade eller att fans av klassisk musik är överklass". Utmaningen gick inte riktigt hem för det visade sig att stereotypera var så stereotypa som man kunde förvänta sig. Så här står det bland annat i Svenska Dagbladets-artikel:

De som lyssnar på hip-hop och dansmusik var de i undersökningen som främst nyttjar droger, som faller för kriminalitet och som dessutom gärna har åtskilliga sexpartners.

Country-fans var de som hade minst sex; bara 1,5 av dem hade haft mer än en sex partner de senaste fem åren vilket är att jämföra med hiphoparnas 37,5% och dansmusik-fansens 28,7%. Men även fans av klassisk musik och opera kunde vara lite kriminella då undersökningen visade att var fjärde av dem hade använt cannabis. Nu har jag självklart inte läst hela rapporten men jag saknar i båda nyhetsrapporteringarna någon information om indiefansens levnadsvanor. Men man kan misstänka att man fått höra något i stil med dåliga kostvanor, taskig kroppshållning och beundransvärt höga räkningar från hjärnskrynklaren.

Fredrik Strage är som vanligt otroligt läsvärd på Dagens Nyheters kultursidor. Nu senast om klubbfenomenet sittdans. Jag håller med om att det är en fascinerande fluga i utelivet men själv föredrar jag liggdansen. Men det helst efter ett ansenligt antal öl i baren innan.

Jag gjorde DNs valtest för att se vilket riksdagsparti som låg mig närmast ideologiskt. Många frågor var svåra och jag kände mig inte tillräckligt insatt ibland för att ärligt kunna svara men jag gjorde mitt bästa. Slutresultatet blev att jag blev 81% Vänsterpartist, 78% Miljöpartist och 75% Socialdemokrat. Ganska väntat även fast jag redan hunnit rösta på Miljöpartiet. Dessvärre var jag också 35% Kristdemokrat. Inte så skoj eftersom det är det riksdagsparti jag avskyr som allra mest.

Det ska bli skönt när valet är över även om jag befarar att den borgerliga alliansen ligger farligt nära en seger. Hela valet har mer och mer liknat en löjlig mediefars som verkar ha så lite med politik att göra som möjligt och så mycket om smutskastning och skandaler att göra som möjligt. Trist.

Dagens låt: The Razorcuts - I Heard You The First Time

The Embassys nya skivomslag

Japp, det här är alltså omslaget till The Embassys nya minialbum som i skrivande stund inte verkar ha något riktigt releasedatum men man kan väl anta att den ska komma någon gång under hösten eller kanske början av vintern (hårfin gräns där). Omslaget är helvit och denna enda text som finns på framsidan är: "a compact disc digital audio including the embassy". Resten av skivan verkar vara minst lika minimalistiskt utformat och helt saknad av någon uttömmande information vilket verkar ha förbryllat de som ska pressa skivan. Allt enligt den här länken: http://www.acompactdiscincludingtheembassy.com/

Där framgår det att stor förvirring har uppstått till detta, ska jag säga, lite "provocerande" skivomslag. Visst är det lite annorlunda om man jämför med andra skivomslag där det oftast finns duktigt med bilder på artisten/bandet och tydlig information om låtarna, vilka som medverkat, var skivan spelats in och i vissa fall finns även texterna till låtarna. Men så är alltså icke fallet med The Embassys nya minialbum och egentligen är det inte så chockerande om man är bekant med vilket typ av band de är och vilken attityd de har mot skivindustrin och allt omkring den.

Något releasedatum är jag, som sagt, inte medveten om och inte heller hur många eller vilka spår som kommer att finns med. Förhoppningsvis är det uteslutande nya spår på minialbumet men det är möjligt att det kan bli några nya, kanske nån remix och en cover kanske? Hur som helst ska det bli otroligt spännande. The Embassy är också aktuella med att "Some Indulgence" är bakgrunsmusik till en video på märket Gucci's hemsida. Titta här: http://www.gucci.com/uk/video/behind-the-scenes/ .

På tal om Service och nya releaser så verkar både Franke (enligt Carl Reinholdtzon Belfrage på Nöjesguiden) och Jens Lekman (enligt Erlend Oye på Popdakar förra helgen) också på gång med nya album. Men mer än så vet jag inte om det.

En artikel om årets upplaga av Popdakar skriven av mig finns by the way att läsa här i det nya numret av den briljanta nättidningen Slummer.se bland annan mycket bra läsning.

Dessutom verkar The Embassy fått sitt första riktiga efterföljare. Bandet heter Boat Club och kommer självklart från Göteborg. "Vacation Forever" [ladda hem mp3] finns att ladda hem på Shaktars hemsida och på Boat Clubs Myspace-sida kan man lyssna på fyra spår. Det är bra men doftar som sagt väldigt mycket Embassy så framtiden får avgöra om de har något mer att komma med än att härma Fredrik och Torbjörn.

Jag har för övrigt slutat lägga upp bilder här av privat karaktär efter en vedergällning med mig själv om vad jag ville att den här bloggen egentligen skulle handla om och därmed hålla en klar linje med vad jag postade för inlägg här. Därför lägger jag nu upp bilderna tagna med min digitalkamera på http://lazysod.bilddagboken.se/ istället och arkivet där kommer att öka så småningom.

Var är dagens Suede?

När jag promenerade med min ipod från Mariatorget till Aspudden lyssnandes på Suedes fantastiska andra album "Dog man star" från 1994 slog det mig att det inte finns några bra rockband längre. Jag vet inte vad det beror på, är det all den här antirockismen som spridit sig över popvärlden? Är folk rädda för att vara ett superpretentiöst arenarockband nuförtiden. Nej så är det ju inte. Coldplay röner ju stora framgångar över världen som superpretentiöst arenarockband och på hemmaplan har vi Kent som en svensk motsvarighet.

Problemet är bara att de banden inte alls har den stil, smak och klass som kännetecknade det tidiga Suede. Det kommer inte fram några band i deras klass längre. Nu får vi istället Keane som fortfarande är något av det värsta jag hört sedan Placebo. Babyshambles och The Libertines med Pete Doherty i spetsen har glimtat till då och då. Men det har varit korta stunder av briljans mellan knarkrubrikerna.

Nej, få fyller upp den kostym som grandios rockorkester som Brett Anderson och Bernard Butler anförde under några få men intensiva år i mitten av 90-talet innan gitarrgeniet Butler hoppade av och Suede blev ett mer radiovänligt popband, trevligt och hitigt men mindre angeläget och framför allt mindre intressant.

På "Dog man star" når Suede sin höjdpunkt som band. Brett sjunger helt gudomligt och Bernard lägger osannolikt vacka gitarrslingor genom hela skivan. "The wild ones", "The two of us", "The power", "We are the pigs" och "The asphalt world" är låtar som talar sitt tydliga språk. Vilket band med sådana låtar har en fantastisk platta. Ändå valde dom att ge ut deras kanske bästa låt "Stay together" bara som singel.

The old man's back again

Yepp, och hyllningskören har repat in superlativen in i minsta detalj. Den store legendaren Bob Dylan är alltså aktuell med nytt album och de ledande musikskribenterna i landet har tagit sig an hans nya material. Men hur förhåller sig egentligen recensenterna till rockens kanske största ikon? Vågar de ge såga honom eller är står han över sånt?

Så här skriver Po Tidholm i DN:

Jag har hört Bob Dylans musik i hela mitt liv, och på sista tiden har jag börjat fundera på om jag inte fortfarande lyssnar på honom som ett barn. Det vill säga: i någon mån är hans musik och texter bara ljud för mig, så som de tedde sig när jag var två eller tre år gammal. Jag är kapabel till ett annat slags lyssning också, en mer distanserad och analyserande lyssning. Jag kan särskilja hans influenser, följa tråden, upptäcka förändringarna från album till album. Men jag tycker bäst om att lyssna som ett barn, att vaggas till ro av det mycket bekanta i hans röst, frasering och harmonik. Det är därför jag aldrig brytt mig om att tyda hans texter. Jag kan fastna för någon fras, men överlag är det nog snarare hans musik som intresserar mig.

Herr Tidholm verkar ha ett livslångt förhållande till Dylan och växte upp med hans musik. Självklart kan man aldrig vara objektiv i recenserande av musik men hur hälsosamt är det verkligen för herr Tidholms kritiska förhållningssätt med denna tillsynes storögda relation och pojkrumsfascination?

Dan Backman kallar "Modern Times" för "ännu ett klassiskt Dylan-album" och fyrar av näst högsta betyg i Svenska Dagbladet:

Bob Dylan är ett mysterium. Ett kraxande, oförutsägbart konstnärsoriginal i vilda västern-kläder och urfånig mustasch. Ett starkt varumärke som kan släppa dåliga album, ge slappa konserter och låna sitt namn till vin- och underklädesfabrikanter (alltså, kan någon förklara vad det där med Victoria"s secret handlade om?) utan att dylanologerna ens överväger att sluta upp med sitt devota analyserande.

Hör Backman själv till en av dessa devota? Han pratar om Dylan som "ett mysterium", "oförutsägbart konstnärsoriginal" och någon som står över det här med kritik. Det känns väldigt mycket som målande av det stora manliga geniet.

Anders Dahlbom orerar i Expressen också om den "speciella Dylan" som svår och ogreppbar:

Dylan är och har alltid varit en artist full av motsägelser. Han hatar att spela in skivor, ändå låter han som uppfödd i studion på Modern times. De senaste årens Dylanhausse märks överhuvudtaget inte alls. Fram träder i stället en tidlös grubblande gubbe som tittar sig omkring och undrar var han passar in.

Det här är bara ett axplock av exempel på den blinda och onyanserade bild som målas upp av Sveriges ledande manliga musikskribenter och det är ett sådant starkt fall av gubbromantik att jag får lust att ringa upp Natalia Kazmierska så att hon kan ta fram sågen och skära av händerna på dem.

Faktum är att "Modern Times" är ett av de mest orelevanta album jag hört med honom på länge. På skivan vaggar han runt och med med hjälp av ett gäng pastischartade bagateller till låtar försöker han som en skrämd sköldpadda febrilt hitta tillbaka till sin oskuldsfulla tid som tonåring i ett amerikanskt 50-tal. Detta är långt ifrån det djup och svärta som fanns väldigt närvarande på 1997-års "Time Out Of Mind". Love & Theft" från 2004 framstår nu i mycket sämre dager som jag från början tyckte var en småtrevlig platta som hade sina stunder.

Nu håller 00-talet på att bli karlns kanske sämsta decennium med albumlösa låten "Things Have Changed" som det starkaste kortet. 90-talet hade ju som bekant "Time Out Of Mind" och 80-talet hade "Oh Mercy" och "Infidels". 60- och 70-talets höjdpunkter behöver jag väl inte räkna upp va?

Teenage Kicks

Asså, Håkan på Grönan igår var så sinnesjukt bra att jag känner mig som en okritisk och hysterisk fjortis. Vilket jag säkert stundtals betedde mig som igår kväll också. Men herregud hur skulle han kunna misslyckas? Med alla dessa låtar! "Klubbland", "En Vän Med En Bil", "Brännö Serenad", "Jag Hatar Att Jag Älskar Dig...", "Mitt Gullbergs Kaj Paradis", "Nu Kan Du Få Mig Så Lätt" och kanske framför allt den nya, och souligare, versionen av "Tretton". Att Håkan dessutom sjöng bättre än någonsin gjorde inte saken sämre. Och det enorma publikstödet.

Och att han sedan går på scen med en av världens bästa poplåtar The Undertones "Teenage Kicks" i högtalarna och sedan går av till en av världens bästa soullåtar Smokey Robinsons "The Tracks Of My Tears" gör ju inte det hela sämre. Det känns som jag fortfarande inte återhämtat mig från den en och en halvtimme av oslagbar kärlek han gav igår kväll. Jag har till och med halvseriösa planer på att se hans turnéavslutning på Liseberg i Göteborg den 22 September. Jag vet inte om det kan bli bättre men säkert minst lika bra.

Dagens låt: Boat Club - Daydream Attitude

Rent leverne under svåra omständigheter

I fredags var jag på en ska/soul-klubb på Carpte Noctem på Bondegatan. Där samsades jag och mina vänner om platsen med mods och skins. Mods och skins är ungdomskulturer sprungna ur brittisk arbetarklasskultur starkt sammanbundna med just musik just ska och soul. Tyvärr har också skins med sina raka skallar blivit förknippade med rasister vilket är en av ungdom- och subkulturernas absolut största missförstånd. Nå väl, det jag framför allt fascninerades av under min kväll på Carpe Noctem i fredags var alla mods och skins och deras uniformklädda uppenbarelser. Har kunde man lätt märka att det fanns vissa klädmärken, attribut och accesoarer som var återkommande från person till person. Modsen med deras Fred Perry-jackor och tröjor och ofta gärna en så kallad gubbkeps på huvudet. Skinsen med sina rutiga arbetarskjortor, hängslen och kängor.

Samtidigt som modskulturen är en "aforism för rent leverne under svåra omständigheter" (Pete Meaden) så står det, eller stod kanske man ska säga, för modernitet. Viljan att vara först med det senaste och bästa inom musik, film, konst och litteratur. Ett främjande för en ren och framåtskridande estetik. Idag verkar inte modskulturen alls speciellt framåtskridande, idag verkar den mest vilja återskapa ljuden och stilen från mitten av 60-talet. Som om ingenting hade hänt. Man skulle kunna kalla Mods och Skins för en död subkultur; den är konservativ och bakåtskridande. Så här skriver susning.nu om mods:

Mods var en ungdomskultur på 1960-talet. Här var det parkas som gällde - helst grön - och välsydda skjortor och slipovers.
Modsen hade hjälmfrisyrer och senare kajalmålade ögon. Svarta polotröjor eller skjortor och ökenkängor var livsviktiga accessoarer. Vespan var transportmedlet och på skivspelaren snurrade The Who, the Kinks och andra 1960-talsband. Stilen har fått en renässans från 1990-talet och framåt. Det var även en stor renässans 1979.

Det är den här oföränderliga bild som fortfarande råder. Modskulturen har tappat kontakten med det moderna samhället ironiskt nog. Den närliggande subkulturen Skins har också råkat ut för samma stagnation. Precis som med Modskulturen handlar det mer än om bara hur man klär sig: "Skinhead is more than a fashion statement, it's a way of life." (Richard Collins). Likheterna är många eftersom Skinheadkulturen i princip bara är en fortsättning på Modskulturen:

Skinheadrörelsen var, som inte så många vet, från början antirasistisk. Modet utvecklades från 60-talets kostymklädda Mods, som i grunden var en arbetarklassrörelse. Modsen lyssnade mest på soul och är mest kända för sina små kostymer och vespor. Men när hippierörelsen och "peace and love" började bli mode så splittrades modsen åt olika håll. Medelklassmodsen började ha längre hår och svika sina grundideal, medan vissa mods föraktade knarkhippies och "middleclasstwats". Dessa mods började kallas "hardmods" och klippte håret kortare för att visa avstånd från hippies och andra. "Hårdmodsen" var de första skinnskallarna, som stog för stil och arbetarklassstolthet. Inspirerade av modsens kostymer och arbetskläder som kängor och jeans så fick skinheadsen sitt eget mode. På den här tiden fast det också både svarta och vita skinnskallar, eftersom jamaicanska imigranter, rudeboys, kom till england. De hade också med sig ska, som blev den musiken som blev skinnskallarnas ledtema.

Skinskallarna är ju starkt förknippade med öl och fotboll och lite mindre angenämnt huliganism. Men ur just denna huligankultur som är nära sammanlänkad med skinheads och mods så har det kommit ännu en ny och modernare subkultur; casuals. Den går enkelt förklarat ut på att fotbollshuliganer jämt blev upptäckta av polisen för att de såg så typiskt ut som huliganer. Då började många huliganer klä sig mer som de mer vanliga människorna som gick på fotboll så de inte såg så misstänksamma ut. De såg helt enkelt mer casual ut.

Så på så sätt kan man säga att både mods- och skinkulturen lever kvar i vårt moderna samhälle i casualkulturen. För att fortsätta existera utan att bli exploaterad och stagnerad har den gått under jorden och gjort "anti-fashion" till fashion.

Musikministeriet

Musikministeriet. Ja, så heter SVTs nya musikprogram som hade premiär igår kväll. Programmet undersökte i sitt första avsnitt om det finns äkta eller oäkta musik. Som så ofta när det gäller teveprogram på 30 minuter så hinns det sällan med att gå ner på något betydande djup. Men Musikministeriet verkar ta upp en del intressanta frågeställningar i den programserien som kommer sändas i höst och ser ut att kunna bli ett småtrevligt program. Visst fanns det en del billiga poänger som håvades in under programmets halvtimme och några frågor besvarades egentligen aldrig vilket kan ses som både en styrka och en svaghet.

Bäst var nog ändå medverkan av Flaming Lips sångare Wayne Coyne som liknade vid att lyssna på sin favoritmusik med att äta sin favoriträtt; den är din favorit och ingen annans, musiktyckande är och kommer alltid vara en högst subjektiv företelse. Samt att en artist inte är samma sak som sångare; bara för att Britney Spears sångröst inte håller i alla lägen så är det ju ingen som kan betvivla hennes status som underhållningsartist. En annan lustig grej jag funderade på var att programmets stämning och bildningsambitioner kändes väldigt snarlikt Fredrik Lindströms briljanta språksprogram Värsta Språket. How come?

Dagens låt: M. Ward - Chinese Translation

En jävla pajas.

Lasse Anrell har kommit på hur den svenska damfotbollen ska räddas och det är helt otroligt att en sådan intelligensbefriad människa får fortsätta skriva för Aftonbladet. Han menar att damfotbollen måste göras mer kvinnlig. Så här skriver han i en krönika på aftonbladet.se:

Då kom jag på det.Damfotbollen måste bli mycket trevligare. Här är några ytterst konkreta förslag:

Mindre mål.
Kvinnor är kortare än män, alltså är det orimligt att målen ska vara lika stora. Nu är det ju bara att skjuta högt så blir det mål. Det ger ett lite fånigt intryck.

Bollen är för stor och tung.
Flickor är spädare än pojkar, varför ska de en lika svintung boll. Fram med en flickboll, precis som flickkulstötare har en lättare och mindre kula. Flickhänder är mindre än pojkhänder.

Trevligare kläder till damfotbollspelare.
Det där är ett gammalt förslag från Malmö FF som en gång la fram tanken om att spelarna skulle ha kjol. Jättetrevlig idé, säger jag. Såna där tenniskjolar som damtennisens stjärnor har med så stor framgång. Till och med Mauresmo har en sån nu och det har bara varit bra för henne att byta.

"Våga vara kvinnliga, tjejer" fortsätter sedan karln. Jag trodde helt klart att han skämtade först. Jag trodde, i min stilla naivitet, att sådana uttalanden inte fick yttras av en ledande krönikör på en kvällstidning. Jag vet förvisso att Lasse Anrell är en jävla pajas. Men han är en pajas med mycket inflytande. Otroligt många läser vad han skriver. Allt ett sådan här idé vill göra är att ytterliggare förminska och bagatellisera damfotboll. Det hjälper inte ett dugg.

Han skriver också: "Och glöm inte en sak: värre kan det inte bli. Ingen bryr sig om er lilla halvtaskiga liga. Publiksiffrorna blir bara sämre och sämre.
Snart kommer ingen alls." Jo, det kan visst bli värre. Ett sådant förslag kan göra att inte ens de få som kommer tar damfotbollen på allvar. Lasse Anrells idéer är ett sådant klassiskt exempel på kvinnoförakt som av oaktsamma människor kan misstas för omtänksamhet för tjejers utövande av fotbollen. Jag tror egentligen att Lasse Anrell hatar både fotboll och kvinnor.

Läs hela Lasses krönika här.

Bokutmaning

1) En bok som förändrade ditt liv?
Hm, det kan jag nog inte riktigt säga att någon bok har gjort. Men jag kom ihåg att Marcus Birros "Alla djävulska främlingar" satte stort intryck på mig för det var den första boken som verkligen fick mig att inse vilket värde litteratur verkligen kan ha. Idag tycker jag mest att Marcus Birro är en ganska tråkig, torr och bitsk person men jag minns gärna "Alla djävulska främlingar".

2) En bok du läst mer än en gång?
Madame Bovary av Gustave Flaubert. Första gången var när jag var som djupast nere i Broder Daniels pojkrumsångest och Henrik Berggren sa att det var en av hans favoritböcker för han kände igen sig i Emma Bovarys utanförskap. Jag hade svårt att att inse storheten då men det gick bättre när jag läste den andra gången nu i våras under litteraturvetenskapen. Kanske var det alla litteraturteorier som fick mig att uppskatta den bättre.

3) En bok du skulle vilja ha med på en öde ö?
Fernando Pessoas Orons Bok, för då skulle jag antagligen inte längta tillbaks så mycket till en tillvaro med andra människor.

4) En bok som fick dig att skratta?
Jag läser sällan böcker som jag tror kommer att få mig att skratta. Det är sällan det jag vill ha ut av litteratur, vill jag ha humor vänder jag mig främst åt tv-serier, filmer och serietidningar. Men Fredrik Wikingsons och Filip Hammars "Två nötcremé och en moviebox" hade sina stunder. Likaså Jerry Seinfelds "Seinlanguage" även fast den mest var hans sketcher transkriberade till texter samlat i en bok.

5) En bok som fick dig att gråta?
Hm, lite lika som första frågan. Jag har gråtit till poplåtar, filmer och Six feet under men böcker har inte, ännu, haft den förmågan. Men jag vet att ett delar av Lars Åbergs "Cowboy - På drift i ett annat Amerika" berörde mig väldigt starkt. Livet överträffar dikten, ni vet.

6) En bok du önskar hade skrivits?
En roman som vore en blandning av filmerna "Groundhog day" och "Eternal sunshine of the spotless mind" skulle antagligen bli den bästa romanen jag någonsin läst.

7) En bok som inte borde skrivits?
Ooo, det är så många så jag blir deprimerad av att tänka på det. Men det är likadant där som med skivor, filmer och tv-serier.

8) En bok du just nu läser?
"Härifrån till allmänningen" av Steve Sem-Sandberg

9) En bok du tänkt läsa?
Sylvia Plath "Glaskupan", Laurence Sterne "Tristram Shandy", Monika Fagerholm "Diva", Sture Dahlström "Den galopperande svensken", Stig Larsson Nyår.

10) Den bästa boken du läst?
Chuck Palahniuk "Survivor", Virginia Wolf A room of ones own", Stig Larsson "Autisterna", Clarice Lispector "Stjärnans ögonblick", Klas Östergren "Gentlemen".

En liten portion kulturläsning.

Det är måndag, början på en ny vecka och varför inte dela med sig lite finfin läsning från Expressens kultursidor:

Nils Forsberg om Matthew Robertsons bok "Factory Records - The Complete Graphic Album":

Första fasen av Factorys grafiska profil handlar om Peter Saville. Han blandade bauhausmodernism och industriell formgivning med punkens gör-det-själv-attityd, och resultatet irriterade inte bara vetgiriga tonåringar i Norrland. När The Smiths spelade på Hacienda 1983 vevade Morrissey runt med blommor på scenen i protest mot lokalernas kyliga estetik.
Men Savilles svartvita omslag till Joy Divisions debut Unknown Pleasures - ett diagram över radiovågorna från en slocknad stjärna - är fortfarande universums bästa visuella tolkning av förtätade musikaliska stämningar.
I slutet av åttiotalet var postpunken stendöd, men en ny klubbkultur desto mer levande. Factory började ge ut Happy Mondays, och nya husformgivarna Central Station Design stod för allt som Savilles maskinklassicism inte var. Det var rörigt, grällt och galet (knarkigt, tror jag att vi sa) och fångade en helt annan populärkulturell era, men lika kongenialt som tidigare.

[läs hela artikeln här]

Stig Larsson om en av sina favoritskribenter (också en av mina) Malena Rydell som skriver för Dagens Nyheter:

Det är inte helt omöjligt att du som läser den här texten läser den därför att du har sett att det är jag som har skrivit den.
Så tror jag att det fungerar på kultursidor: Innan man läser en text kollar man vem det är som har skrivit den.
När det handlar om kritiker, krävs det att du ska ha ett visst förtroende för kritikern i fråga.
Hur uppstår detta förtroende?
Det behöver inte vara så att du i x antal fall har haft samma åsikt som denne kritiker. Det kan också vara någonting i kritikerns stil - i kritikerns engagemang - som gör att du intresserar dig för vad denne har skrivit.

[läs hela artikeln här]

Andres Lokko om den svenska översättningen av Neil Strauss bok om Mötley Crüe "The dirt":

Utan pekpinnar, utan att någonsin bli dömande, är det en bok om livets extremer, om yin och yang, om hur det ena uteslutande leder till det andra. Och hur vi, oavsett om vi sysslar med rocknroll eller bokföring, egentligen aldrig lär oss någonting.
Precis som Mötley Crües musik - och metal i allmänhet - strävar medlemmarna hela tiden mot att utan ansträngning, utan intellektuella pretentioner, fånga essensen i livet. Som en målarbok där människans mest grundläggande drivkrafter till varje pris ska färgläggas och få evigt liv.

[läs hela artikeln här]

Dagens låt: New Order - Procession

Härifrån till Allmänningen

Men nu har stormen verkligen nått öronbedövande styrka. Medan barnen sitter och tittar på Hylands hörna har Sigvard Pernheden just blandat till kvällens tredje gin och tonic (svag, precis som jag vill ha den) och dragit sig tillbaka till sitt arbetsrum på övervåningen för att ta en titt på originalen igen.

Kvällen innan hade han gått och lagt sig tidigt - det är ju fredag, som han berusat förklarat för sin hustru, man kan ju inte hålla på och härja hur länge som helst - bara för att vakna i den sedvanliga bakfylleångesten. Fyra på morgonen, Astrid som vanligt hopkurad med ryggen till, som om hon också i sömnen försökte undkomma honom; och om och om igen hör han byråchefens ord dåna i öronen:
Kan du stava till ordet KOMPETENS, Sigvard, säger Ljunggren samtidigt som han slänger ned de kasserade originalen på Pernhedens skrivbord.

(Utdrag ur Steve Sem-Sandbergs "Härifrån till Allmänningen")

Vad heter du på MySpace?

Följande text går att läsa på det Göteborgsbaserade skivbolaget Service hemsida:

Myspace is an internet inside the Internet, but with pyramid scheme-like features, full of targeted adverts based on detailed logs of its users' preferences and personal information, and in the hands of super capitalist Rupert Murdoch. Why not instead link a personal web site to your friends' and decide about it's content, free from ads and in no-one's control except yours?

Nej, det går inte att ta miste på. Service ställningstagandet emot musikbranschens just nu mest omtalade och populäraste lyssnarkanal fullkomligen briserar av DIY-estetik. Det är den kompromisslöshet vi är vana vid att dom praktiserar hela tiden men sällan blir det så uppenbart som i detta "statement".

Myspace skulle ju annars lätt kunnas tas för något nydanande och revolutionerande som ett "rebelliskt" skivbolag som Service skulle alliera sig med snarare än opponera sig emot. Men Myspace har blivit lite av ett fenomen som handlar mer om nyhetens behag och sensationen av något som går emot musikbranschen invanda distributionssätt än om själva musiken.

Ett band som Arctic Monkeys gjorde ju kometkarriär genom Myspace utan att släppt en enda singel och jag har själv svårt att de det stora med det bandet. Att det blivit så populärt kan ha mycket med att göra att folk tror att det här är deras "egen grej" utan inblandning från de stora bolagen och företagen. Men så är knappast fallet. Tvärtom. Myspace är en reklamjätte inte alls på något vis alternativ eller underground om någon nu fått för sig det. Här är några siffror från en artikel i Advertising Critic:

- Myspace accounts for 4.46% of all internet traffic and 80% of all social networking traffic (Reuters, July 11, 2006)

- Newscorp (owner of Myspace) is hosting a summitthis week in Pebble Beach. Bono, Bill Clinton, Tony Blair, Al Gore, John McCain and many other dignitaries will speak to top Newscorp management and investors. The only non-celebrity hosted panel will be a panel hosted by Myspace users discussing their generation and Myspace.

- Myspace’s revenue is expected to be $1 billion by 2010, compared to the $47 million it made in 2005.

Det nämns också i den artikeln hur sidan på många olika sätt distribueras och hur de tack vare att människor tipsat om sidan från mun till mun lyckats skapa känslan av "ett fenomen som bara ungdomarna pysslar med". En mycket smart taktik som ger kidsen känslan av att de måste vara med för att Myspace är det nya och häftiga.

På så sätt så bidrar Myspace med att precis som de stora skivbolagen att utarma alternativen och mångfalden av kanaler. Internet har ju fört med sig den goda saken att musikartister fått nya och annorlunda sätt att sprida sin musik. Myspace verkar för en utarmning av de olika spridningssätten.

Kritikern och musikartisten Billy Rimgard (aka Mr. Suitcase) skriver följande på sin blogg Beneath A Steel Sky:

Det fanns en tid när folk frågade »Aha, har du en hemsida?« när jag sa att jag spelade in lite låtar. Nu frågar de istället »Aha, vad heter du på MySpace?«. Den där »tiden« som fanns var för ett år sen. Måste man ha MySpace för att existera numera? Jag är av naturen skeptisk till standardisering på det sättet. Särskilt eftersom MySpaces business model av vad jag har förstått är att sälja konsumtionsprofiler till andra företag. Pattern recognition. Jojo. Alla som kan sin William Gibson vet vad sånt kan leda till (»the warm wet life in Alison Shires«!). Men det är lite som med kundkort hos ICA eller Konsum: Antingen har man det och blir lurad eftersom de knyter en massa band till en som man inte vill ha, eller så har man det inte och blir lurad eftersom man får pröjsa mer. Damned if you do, damned if you don’t.

Det finns många sätt att visa upp sin musik på nätet. Myspace är ett försök att samla alla på ett ställe och stoppa alla i en och samma mall. Jag läste nyss på Aftonbladet att porrstjärnan Jenna Jameson hade en användare på Myspace. Jag kan tänka mig att flera grupper inte gillar tanken av att hänga på samma community som henne. So do it yourself!

Ny musik 20060808

Fibes Oh Fibes - Get Up [ladda hem mp3]
Fibes Oh Fibes fortsätter sin resa in i den blåögdt plastiga soulpopen. Nu med en ännu mer glassig produktion som får en att tänka på de produktionsideal som rådde inom mainstreampopen på 80-talet. Stilfullt.


The Rapture - Get Myself Into It [ladda hem mp3]
The Rapture är tillbaka! Tre år efter koskällehysterin ger New York-snubbarna iväg en ny singel som kanske inte är värt något uttropstecken direkt men som ändå är en helt ok låt.


The Legends - Lucky Star [ladda hem mp3]
Jag piskade The Legends rätt rejält i min recension av deras andra album "Public Radio" som kom förra året. Deras nya singel "Lucky Star" känns dock lite som ett steg i en bättre riktning.


Kalle J - G.B.I.T [ladda hem mp3]
Många var besvikna när Västeråssonen Kalle J väl debuterade med en fullängdare på Hybris i år. Borta var de lekfulla klippa-och-klistra-takterna som återfanns på de tidiga mp3:orna till förmån för en mindre originell elektronisk pop på svenska. Men jag tycker ändå albumet hade sina stunder; som den här låten.

Sommar

Medan jag tvättar så lyssnar jag på några sommarpratare på P1's hemsida. Jenny Wilson och Klas Östergren närmare bestämt. Klas Östergren berörde att när han var debuterande författare så ansågs böcker vara en utdöende konstart. Men idag läser folk mer än de gjorde för 25 år sedan och det kryllar av personer som har en historia att berätta. Men Klas vill påpeka skillnaden mellan en mediaperson vars liv hängs ut var och varannan dag och bara vill berätta i en bok att dom är vanlig och som alla andra mot en en person som är blyg och vanlig och inte gör så mycket väsen av sig som i textform hänger ut sitt liv och dess underliga uppenbarelse. En tankvärd skillnad menar Klas.

Det mesta Östergren pratar om är väldigt intressant som jag egentligen skulle vilja ta upp men just nu är jag mest fascinerad av hans blandade och bra musikval. Khonnor, Grace Jones, Evert Taube, Underworld, Serge Gainsbourg, Right Said Fred och Shane McGowan. Wow. Jennys musikval är inte lika förvånande men ändå fruktansvärt bra: Kate Bush, Aphex Twin, Missy Elliot, Brian Eno, PJ Harvey, Phillip Glas och Nina Simone. Jenny pratade också om intressanta och tänkvärda saker men hade en liten oengagerande berättarröst tyvärr.

Prideparaden igår var upplyftande att se minst sagt. En sån glädje och en sån fest. Men framför allt en sån stolthet som får en att tro på någin sorts framtid där vårt samhälle kan vara en bättre plats att bo. Det finns ju faktiskt en del saker som kan tyda på det mitt i allt elände. Årets Prideparad i Stockholm verkar vara den första, enligt DN, på alla år som varit befriad på incidenter som att pridedeltagare blivit attackerade av högerextrema grupper. Så tycks fallet inte vara i år.

Men samtidigt som det var otroligt spännande och glädjande att titta på så kändes det otroligt töntigt att stå bredvid att titta på som det vore någon sorts cirkus som kommit till stan, eller freaks som visade upp sig för allmän beskådning. Det var ju bara modiga och stolta medlemmar av vårt samhälle som tycker att kärlek hur den än ser ut är en mänslig rättighet. Därför tänker jag gå med Prideparaden nästa år.

Lo-fi-fnks uppträdande på Debasers klubb Fritz Corner igår kväll var småcharmigt men samtidigt framstod dom live tydligare än på skiva som ett gäng TTA-wannabes. Inte allt för spännande.

Mixtapes & Cellmates nya EP "If there is silence, fill it with longing" är lika vacker som man kan förvänta sig. Förhoppningsvis en recension på The Cricket inom kort.

Nu drar jag strax till Ehrensvärdsgatan där det blir pasta med tomatsås och förmodligen förkovring i ett ovisst antal avsnitt av Six Feet Under.

Dagens låt: The Sleepy Jackson - How Was I Supposed To Know

Hej konsument

I väntan på att DN På Stan ska höra av sig och intervjua mig för en "Hej konsument" så ger jag er alla en alldeles ypperlig chans att få läsa den här alldeles gratis på min blogg Sally Cinnamon, som ni väl alla vet också är titeln på en av världens bästa poplåtar.

Senaste impulsköp: Håkans senaste singel "Klubbland" med den fabulösa b-sidan "Försent för Edelweiss"
Bästa promenad: Västerbron över till söder
Här äter jag helst middag: Indian Inn på Verkstadsgatan
Fikar gärna på: Blå Lotus på Skånegatan
Bästa lunchställe: Tobias Sergel på Mäster Samuelsgatan
Favoritklädmärke: Adam och Merc
Popstjärna jag gärna vill träffa: Håkan Hellström och Edwyn Collins
Favvoskor: Gola
Klädkonto per månad: Just nu otroligt snålt men kreativt
Det dyraste jag köpt: En Epiphone Sheraton för nära 8000
Favoritprodukt på Systembolaget: Leffe och Staropramen
Dansar helst till: Cat5 "Stretch and bend"
Senast gnolade: "Walk to the water" med John Martyn
Senaste fyndet: Falafel på Medborgarplatsen
Bästa film: Federico Fellinis "Amarcord", Sofia Coppollas "Lost In Translation" och Michel Gondrys "Eternal Sunshine of the Spotless Mind"
Snyggaste popstjärnan: Victoria Bergsman (fd The Concretes) [Se bild] och Vic Godard (Vic Godard & The Subway Sect) [Se bild]
Snyggaste skäggväxt: Nej, men fulaste skäggväxt har Andres Lokko [Se bild]
Bästa t-tröje-text: "I used to be schizophrenic, but we're ok now"
Bästa förfestplattan: The Kids "La Société Nouvelle" och TTAs "New Waves"
Bästa läsningen på stranden: Jan Gradvalls "Artiklar, Intervjuer, Essäer; 1981-1994" och senaste numret av tidningen Rodeo
Skönaste utflykten: Långholmens klippbad