"High culture for low brows"

Jag hade egentligen tänkt att skriva om Mikael Wiehes saggiga debattinlägg på DN:s kultursidor om fildelning för att det gjorde mig så otroligt irriterad. Enda anledningen till att han får nästan ett helt uppslag i Dagens Nyheter är för att han är känd och någon slags respekterad kulturpersonlighet för insatt i ämnet kan man ju knappast påstå att han var.

Men sen kände jag mig så otroligt uttråkad av tanken att skriva om fildelningsdebatten här igen och snubblade istället över Jan Gradvalls fina text om den framlidne kulturjournalisten Per Ögren. Jag har aldrig tagit del av något Per har gjort men fick väldigt stor lust nu när jag läste den inspirerande homage. Speciellt sätter den fingret på vad jag kände saknades i debatten om högt och lågt inom kulturen. Öppenhet.

Per Ögren tillträdde som chef för ”Kulturnytt” 1989. I övergången mellan åttiotal och nittiotal lade han grunden för den moderna form av kulturjournalistik som i dag är självklar på alla svenska kultursidor men då endast kunde urskiljas på andra sidan Nordsjön. Per Ögren dyrkade engelska tidningen The Modern Review (1991-1995). Under hans tid på radion utvecklades ”Kulturnytt” i P1 till en svensk motsvarighet.

Medan dagstidningar och TV fortsatte att slumra i sin 100-åriga törnrosasömn, där ogenomträngliga häckar vuxit upp mellan olika bevakningsområden, stod radions ”Kulturnytt” för en friare och mer intuitiv bevakning. Lågbudgettidningen The Modern Review, som trycktes på dagstidningspapper och var svår att hitta i tidningskiosker, hade devisen ”low-culture for high brows”. Ambitionen var att skriva lika skarpt, analytiskt och underhållande om Roland Barthes som Bart Simpson.

När tidningen gick i graven, efter ett bråk mellan grundarna Julie Burchill och Toby Young, värvades samtliga skribenter av engelska dagstidningar. Sunday Times baserade hela sin Culture-bilaga på The Modern Review. Det enklaste sättet att förklara vad The Modern Review gjorde i England och vad Per Ögren gjorde i Sverige vore att säga att de gav populärkulturen plats på kultursidorna.

Men det handlade inte om det. Det har aldrig handlat om en fusion mellan högt och lågt, fint och fult, smart och dumt. I dag är problemet snarare det motsatta. Kultursidorna anno 2008 borde kanske skriva lite mindre om nya HBO-serier och lite mer om det nya klassamhället.

Vad det handlar om är i stället en öppen syn på kultur, en syn på kultur som något ständigt föränderligt. Ingen vet i dag vad som är den mest intressanta och viktigaste kulturyttringen i morgon.

Jag hade gärna sett ett DN Kultur där skribenterna inte var så fasta i sina mallar och ramar. Som inte suttit på sina krönikörplatser i flera årtionden och gjort det dom alltid gjort. Därför är det kul att få läsa just Jan Gradvall där ibland utöver min personliga favorit Johan Croneman.

All together now

Åsså var ännu ett fotbolls-EM till ända. Jag tror jag inte följt ett fotbollsmästerskap så hängivet som detta. Inte ångrar jag mig heller. Det bjöds ju på fantastisk fotboll emellanåt. Experterna talade om att den positiva och anfallsrika fotbollen var den som segrade i år. Detta i och med framgångarna hos t ex Spanien, Ryssland, Holland och Turkiet. Den defensiva fotbollen som gick segrande ur förra EM:et (Grekland) föll pladask redan i gruppspelet och var rent pinsamt att beskåda. Jag tror jag aldrig sett ett sådant defensivt spel av ett fotbollslag på en sån här hög nivå som när jag såg Grekland spela.

Att vissa dock har klagat på att detta EM saknat i vackra frisparksmål och distansskott, tror jag, har med det mer offensiva spelets framfart att göra. Speciellt distansskotten. Om man möter ett kompakt försvar som är svårt att luckra upp genom antingen passningar eller dribblingar så blir ju konsekvensen att man gärna chansar med ett skott en bit utanför straffområdet. Men man kommer ju ändå ihåg Michael Ballacks fantastiska frispark mot Österrike och Zlatans kanon mot Grekland.

Fantstisk var även att se Holland spöa 2006 års VM-finalister, Italien och Frankrike, med sammanlagda 7-1 i målskillnad. Synd att det tog stopp mot Ryssland som dock också var sjukt imponerande att se gå så långt. Att Spanien gick segrande ur hela skiten var otroligt kul att se, inte bara för den fina fotboll dom spelar utan också för den 44-åriga väntan dom genomlidit. Fernando Torres är redan en legend vid 24 års ålder!

Det är rätt komiskt att läsa många experter hävda nu i efterhand att det inte alls är konstigt att Sverige åkt ut redan i gruppspelet; "vi är inte bättre än så här", säger dom alla. Samma experter som tävlade i att innan EM bygga förväntningarna om stordåd från Sveriges landslag.

TV4, som rätteligen fått ganska mycket skit för sina EM-sändningar (själv har jag kollat på FANTV:s program "EM-joddel" för att få lyssna på lite djupare analyser och åsikter), har på sluttampen försökt peppa TV-publiken att stanna kvar efter EM och titta på deras kommande sändningar från den allsvenska fotbollen som börjar nu i veckan. Haha, snacka om anti-klimax. I förrgår fick vi en EM-final mellan Tyskland och Spanien där Ballack, Torres, Klose och Fabregas gav sitt allt. På torsdag sänder TV4 matchen mellan Helsingborg och Gais. Till och med Bojan Djordic kunde inte hålla sig för skratt i studion när Peter Jihde försökte entusiasmera tittarna inför den matchen.

Idag öppnar så också transferfönstret för alla europeiska fotbollsklubbar och en ny säsong tar sin början, nämligen den löjliga "silly season". Tiden på året då hoppet tänds om att just den här säsongen kommer ditt favoritlag gå riktigt långt. För det ser ju så bra ut på papperet! Men sen börjar det på allvar till hösten och alla de där förhoppningarna och drömmarna dödas en efter en. Och då står man där efter slutet på säsongen, besviken, och tänker att nästa säsong då jävlar!