Äntligen Premier League

Om tre veckor, den 19 augusti, startar Premier League och då slipper man äntligen låtsas att man bryr sig om hur det går i den allsvenska fotbollen längre. Så som fallet varit i några horribla veckor sedan finalmatchen med den berömda skallningen orättvist avgjordes till Italiens fördel. Kan inte tänka mig något annat landslag jag mindre hade velat fått lyft VM-bucklan än just Italien. Sättet dom tog sig vidare på var i vissa fall, som i Australien-match, rent vämjeligt. Men för att dra fram klyschorna så är det ju aldrig det laget som spelar bäst som vinner, utan det laget som gör mest mål.

Någon som spelar bäst fotboll i hela världen är, in my opinion, Steven Gerrard. Denna mittfältsgigant bland mittfältsgiganter. I år hoppas jag att han äntligen ska ta mitt favoritlag Liverpool till seger i den engelska ligan. 2005 tog dom Champions League, i år tog dom FA-cupen och 2007 hoppas jag att dom står där som ligasegrare. För det ser lovande ut vad gäller värvningarna.

Problemet har i Liverpool varit de senaste säsongerna att dom har haft med ordinarielag kapacitet att slå vilket lag som helst i världen (vilket dom också gjort) men dom har haft en alldeles för tunn trupp för att kunna mäta sig med Chelsea i det långa loppet. Men med nyförvärv som Craig Bellamy, Mark Gonzales och Jermaine Pennant så tror och hoppas jag att allt det där ska förändras och att jag får se Steven Gerrard lyfta bucklan medan The Kop sjunger allt vad dom har: "You never walk alone!"

Dagens låt: Khonnor - Burning Palace

Pop, pop, pop

Jag var och såg Radio Dept och Most Valuable Players på Kulturhusets terass i torsdags. Det var bra men inget jag vill slösa mer text på än så här. Istället funderar jag på nyheten om att Victoria hoppat av The Concretes. Märkligt på nåt sätt men samtidigt finns det en del av mig som tycker det ska bli jätteintressant att kanske både få en soloplatta med Victoria och en ny Concretes-platta med Maria eller Lisa (eller varför inte båda två?) bakom micken. Splittringen känns också lite välkommen då deras senaste platta "In Colour" som kom tidigare i år kändes, visserligen ambitiös och välgjord, men ändå som en ganska tråkig och förutsägbar storbolagsproduktion.

Annars går mitt musikrecenserande segt. Det kan vara den förslöande sommarvärmen i kombination med att det släpps få skivor så här års. Just nu kämpar jag med en recension av Junior Boys kommande platta "So This Is Goodbye". Men det är egentligen ingen panik eftersom den släpps först i början av september men finns redan idag att tanka hem på Soulseek för den som inte kan hålla sig med uppföljaren till 2004-års briljanta "Last Exit". Jag kan skvallra om att den fluffiga och luftiga produktionen är intakt medan beatsen är lite mer återhållsamma. Men kylan är alltjämt där.

I fredags fyndade jag fyra gamla nummer av den legendariska svenska musiktidningen Pop på Mickes skivor vid Hornstull. Jag börjar få på mig ett fint antal nummer av den tidningen nu. Nu fick jag tag i nummer 20 och 23 samt nummer 5 och 8 av Pop volym 2. I nummer 23 finns en helt fantastisk intervjuartikel med Daft Punk av Fredrik Strage och i nummer 5 från volym 2 så finns Andres Lokkos definitiva hyllning till det superba skotska skivbolaget Postcard. Postcard-bossen Alan Horne framstår ju minst sagt som en härligt galen man!

Dagens låt: Kalle J - J.U.

Sally cinnamon 1 år!

Igår fyllde min blogg 1 år. Och samtidigt som allt ser ut att vara ganska lika som för ett år sedan så finns det så mycket som är helt annorlunda också. Ungefär som att designen på den här bloggen är en annan så är innehållet som förut och kommer antagligen fortsätta i samma anda framöver. Just nu ser mitt liv lite likadant ut som för ett år sedan men samtidigt finns det en del väsentliga skillnader. Bara den lilla detaljen som att jag har ett helt år i Stockholm och allt vad det innebär bakom mig.

För ett år sedan hade jag också precis kommit hem från London fyra dagar tidigare. Igår var "Londongänget"; jag, Anders, Vivi och Anni återförenade i Falun för att i nostalgins tecken samla och idissla gamla minnen från förra våren. Det var fint och gav många goda skratt i Annis föräldrars trädgård. Sen bar det av till Banken och technodans. Skoj!

Annars är det Lily Allens singel "Smile" som är sommarens soundtrack; härligt modern solskensbaktakt!

Måste bara också bara bjuda på en rolig bild från i onsdags då jag och Anne blev antastade av ett freak vid Slussen på vägen hem från Mosebacke (fotograf Ulrika):

On the run

Jag har varit ute på rymmen från Stockholm den senaste tiden och här är lite (nja ganska många) bilder från från olika ställen och på olika människor jag spenderat de senaste dagarna med.







Dagens låt: Camera Obscura - Let's Get Out Of This Country

Effekterna av YouTube

Ibland kan man verkligen fastna i timmar framför datorn när man är inne på YouTube.com. Speciellt när man hittar obetalbara saker som den här videon ovanför när Orange Juice framför sin första, största och enda hit Rip It Up på det brittiska topplisteprogrammet Top Of The Pops 1982. För att knyta an till mitt förra inlägg skulle jag faktiskt kunna tänka mig att offra mitt ena lillfinger för att stå i publiken där på den TV-inspelningen. Edwyn Collins ser självklart helt fantastisk ut med sin oklanderliga frisyr och reklamvita leende. Det är pophistoria så det slår härliga till. I alla fall i min bok är det en milstolpe inom popmusik.

På tisdag åker jag till Göteborg och dan efter är det Acceleratorfestivalen som gäller. Där är det mycket som är värt att kika in men framför allt vill jag se Love Is All, Vashti Bunyan, Essex Green, Death Cab For Cutie, Silver Jews och, kanske allra helst, Hot Chip. Antagligen stannar jag i Gbg tills på fredag för på lördag har jag antagit mig att springa Ingemarsömaran på 10 km. Vi får se hur det går. Jag har ju tränat lite grann i alla fall. Så helt åt helvete lär det väl inte gå. Annars har de senaste dagarna handlat mest om fotboll, film, motorcykel, båt, läsande och något Tecquila-race inklämt där mittemellan.

Dagens låt: Primal Scream - If They Move, Kill Em'