Mer än en resa.

Har haft en fantastisk helg i Barcelona. Jag tror den här bilden räcker som bevis.

Nothing should be forever.

Uppdatering: Nu finns en längre och mer utarbetad version av den här texten på nollnolltalet.se.

Jag möttes av ett mycket tråkigt besked när jag öppnade mailen imorse. Mailet var från i fredags vilket avslöjar min ganska hektiska helg. Det svenska skivbolaget Friendly Noise lägger ner. Det känns så otroligt trist. Friendly Noise var ett skivbolag som inga andra svenska skivbolag under 2000-talet. Kanske var de det yttersta beviset för hur bra och spännande svensk musik faktiskt har varit under de senaste tio åren.

Skivbolaget har sedan samlingen "Friendly People Making Noise" skämt bort oss med alldeles fantastisk musik av favoritband som Differnet, Action Biker, Most Valuable Players och Testbild. Jag hoppas verkligen att dessa band fortsätter trots detta avslut. Ett tag där någonstans på mitten 00-talet när Service var som bäst hade Sverige två indiebolag av yppersta världsklass. Jag tror inte att jag insåg då hur bortskämd jag var.

Båda bolagen var lite grann som olika sidor av samma Factory-mynt. Men medan Service var Happy Mondays, så var Friendly Noise mer The Durutti Column. Friendly Noises tid mellan 2003-2009 säger också en del om den utvecklingen den experimentella och alternativa musiken tagit under 00-talet. En del har hänt och FYN har ofta stått i framkant vad gäller båda synen på musiken och dess förpackning i den digitala åldern.

Men det är nya tider och kanske var det alldeles lagom att sätta punkt just nu. Jag hade gärna sett Friendly Noise fortsätta in i framtiden med ny och spännande musik. Men andra får fylla det tomrummet de nu lämnar efter sig. Det ska bli spännande att se vilka som tar sig an den uppgiften.

Och efter Digfi:s död finns det ju ett rum att fylla vad gäller den journalistika riktningen de säger sig gå mot. Vad vet jag vad det blir av det.

Hur som helst, på hemsidan uppmanar de folk att göra en topp 10-lista av Friendly Noise-låtar. Självklart!

01 Differnet - Saurau ("The title of this record...", 2005)
02 Most Valuable Players - Rondo ("Rondo", 2007)
03 Action Biker - Refridgerator ("Hesperian Puisto", 2008)
04 Peter Nilsson - Song For Stina ("Get Nowhere", 2007)
05 Sail A Whale - See You Inside ("Find Me a Boy/See you inside", 2009)
06 Most Valuable Players - Marco Polo ("You In Honey", 2005)
07 Discolor - Falls Angel ("Are You Scared To Get Happy?", 2006)
08 Differnet - Kernel Panic ("The title of this record...", 2005)
09 Erik De Vahl - The Days Before Lunch ("Are You Scared To Get Happy?", 2006)
10 Action Biker - Frosty Snow Winter ("Hesperian Puisto", 2008)

Just a piece of the puzzle.

Jag ångrar mitt förra blogginlägg. När jag skrev det var det ett par timmar efter att debattinlägget hade publicerats på Newsmill och en storm (i ett vattenglas?) var på väg att dra över debatt-Sverige. Jag hade innan bara vagt hört talas om detta TV3-program och visste att hon var gift med Paul Anka. När jag först läste det tyckte jag det var så otroligt bisarrt att jag kände mig tvungen att skriva något. Och med tanke på att den här bloggen inte uppdateras speciellt ofta så får man väl säga att det berörde mig.

Så här i efterhand kände jag mig dum och lurad som gick in i den fällan. Nu känner jag mig lite smutsig. Jag blev en pusselbit som utgjorde den uppmärksamhet-pyramid som Anna Anka stod högst uppe på, en del av det noga kalkylerade PR-trick som nästan hela Sverige blev lurade av. Jag blev en del av alla dessa tusentals blogginlägg, nätkommentarer, debattartiklar och TV-inslag som utgjorde hennes folkliga genombrott i Sverige. För det skäms jag.

Jag funderade till och med en stund att radera mitt förra inlägg. Men nu får det vara kvar som en obehaglig påminnelse om att jag borde tänka över vad jag "reagerar på" här i bloggen. Vissa artiklar, krönikor, inslag och reportage är gjorda bara för att en blogg-storm ska dundra oavsett om det är för ett bra syfte eller inte utan bara för att få uppmärksamhet.

För är det något man kan räkna med så är det att om något skrivs om i svenska bloggar så plockas det direkt upp tidningar, TV och radio. För gammelmedia är ju så oroliga att de ska missa något annars. Ibland önskar jag att de kunde bry sig lite mindre. Jag med.

Den fula ankungen

Årets roligaste och sjukaste läsning är här. Och det är ingen mindre än svenskamerikanskan Anna Anka som levererar den. Ja, just det, damen som är aktuell i TV3:s kvalitetsprogram "Svenska Hollywoodfruar". I ett debattinlägg på Newsmill proklamerar hon att hon "vill bli en förebild för svenska fruar". Texten, som slår något slags världsrekord i unkna värderingar, innehåller flera minnesvärda passager. Här är en:

"Svenska pappor är tragiska med sina blöjbyten och sin jämställdhet. En riktig amerikansk man får panik om han är ensam med barnet i mer än 20 minuter. Amerikanska pappor lagar inte mat och stryker inte, de jobbar och försörjer sina familjer."

Här är en till:

"Det är synd om svenska män. De gifter sig med snygga kvinnor som snabbt blir oattraktiva, börjar klä sig slafsigt och struntar i mannens behov. Många svenska män måste undra varför de gifte sig - och det är inte underligt att så många väljer att skilja sig."

Och ännu en:

"Och så förfasar sig svenska folket nu över att jag är gift med en betydligt äldre man. Så fort en kvinna gifter sig med en äldre man heter det att hon är en prostituerad. Men ingen säger något om Demi Moore och Madonnas unga killar. Kan någon förklara vad det är för skillnad mellan mig och Ashton Kutcher? Om du går in i en hundaffär, köper du då en gammal hund eller en söt valp?"

En favorit:

"Om du anställer någon i Sverige ska du ha utbildning och vara kvalificerad. Här är det illegala mexikaner som gör jobbet. De diskar, städar, tar hand om trädgården. Jag har en enorm trädgård och fyra trädgårdsmästare. Det är jag som ser till att de kan försörja sina familjer. De kan inte prata engelska. Det är som att prata med en vägg, de kan inte ens stava till sina egna namn. Det kan bli ganska frustrerande ibland.

Förstår ni hur förbannad man blir när man lägger ner enorma summor på gräsmattorna och trädgårdsmästarna sedan förstör det jag plöjt ner 100000-tals kronor i?. Det är väl inte konstigt att man blir rasande och skäller ut dem. Men jag förnedrar dem inte. Jag tar hand om dem och ser till att de bor i bra områden nära jobbet så att de slipper sitta i bilköer. Jag skickar de på semester och ser till så att deras familjer har det bra."

Och så får jag själv en känga:

"Sedan har vi jätteproblem här med den nya internetgenerationen. Den är obildad och missunnsam och deras liv på bloggar och twitter meningslöst."

Jag ser framför mig hjorder av män och kvinnor som demonstrerar utanför Rosenbad snart som vill flytta oss tillbaka till det medeltidssamhälle där kvinnor tillåts vara kvinnor och män män. Anna Anka blir vår räddare, hon inspirerar oss till frigöra oss från våra hemska sosse-bojor och öppna armarna mot det förlovade landet Amerika där "illegala mexikaner gör jobbet".

Vad ska jag säga? Jag älskar när människor berättar för andra hur de borde leva sina liv. Som om vi i Sverige levt en slags outvecklad helvetes-tillvaro. Och speciellt när lösningen kommer från rättvisans och föredömets land; USA.

Oh, it's nothing special, it's just the end of a decade

De senaste veckorna har det börjat mullra igång. Ja, och då menar jag inte hösten med allt vad det innebär med jobb, skola, mörkare tider och kallare väder. Vad vi snackar om är ju givetvis the end of a decade. 00-talet. Det känns ju inte alls lika spännande som för tio år sedan då det var slutet av ett århundrade och ett årtusende på samma gång. Men ändå, slutet av ett decennium är det likafullt.

Och slutet av någonting vill vi alltid sammanfatta, vi människor. För att få översikt, för att få avslutning. För att få koll över vad vi lämnar bakom oss. Inom kulturen kan det vara för att upprätta en kanon. De senaste veckorna har just musikvärlden börjat samla ihop sina listor för att avgöra det bästa som presterats från 2000 till 2009.

Den amerikanska musiksajten Pitchfork avslutade nyss sin ambitiösa lista på de 500 bästa låtarna från 00-talet och ska också ta hand om albumen så småningom. Mp3-bloggen Gorilla vs. Bear gjorde en tveksam lista på de 20 bästa albumen och de bästa låtarna.

Mest ambitiös verkar den svenska musiktidningen Novell vara. Istället för att låta redaktionen själva göra listan så har de slängt ut jobbet på "svenska musiker, dj:s, musikkritiker, konsertarrangörer, musikjournalister och människor vi gillar att lista de 100 absolut bästa låtarna som spelades in under 2000-talets första decennium, det så kallade 00-talet". Sedan ska de sammanställa listan och presentera låtarna NollNollTalet.se, en efter en, fram till nyår.

Några av de tillfrågade har redan tillkännagivit sin lista. Hanna Fahl är en. Billy Rimgard en annan och Kinky Afro en tredje. Under hösten lär flera publikationer ta sig an uppgiften att definiera och lista det gångna årtiondet. Och alla sitter givetvis inne med "facit".

List-ivern är känd bland musiknördar. Jag utgör verkligen inget undantag. Så det försvinnande få som fortfarande tittar in här ibland kan vänta sig en fullödig lista av mina 100 bästa låtar och album från 00-talet. När vet jag inte, men någon gång under hösten ska det väl uppenbara sig troligtvis.

Knatte, Fnatte och Tjatte

Förutom den tidigare nämnda bloggen så twittrar jag bort mina dagar på två olika användare: http://twitter.com/johannisanden och http://twitter.com/dtnoje. Twittrande i överflöd, säger ni. Jajemän, säger jag. Adios!

Birros hysteri över Zlatan

Marcus Birro är alltid underhållande att läsa. Dock oftast inte av positiva anledningar. Jag har haft anledning att behandla honom här i bloggen förut. Han är ju så otroligt tacksam. Och nu har han skrivit något roligt igen. Det handlar om Zlatan. Birro har i princip varit Zlatans hovskribent på Expressens sportsidor. Både i krönikor och i hans blogg. Jag kan tänka mig att Birro varit ganska nöjd över att fått betalt för att få skriva hyllande krönikor om Zlatan under den senaste säsongen. Det har ju minst sagt gått ganska bra för honom (Zlatan).

Nu ser det ju onekligen ut som att the big Z hamnar i Spanien och Barcelona. Och eftersom Marcus är självutnämnd expert av, och uppväxt med, italiensk fotboll, italiensk fotboll och italiensk fotboll så antar man ju att det kan få konsekvenser för Birros framtid på Expressens sportsidor. Jag har nämligen svårt att se honom börja blogga om spansk fotboll helt plötsligt. Och hur stort kommer det allmänna intresset för Serie A vara utan en svensk superstjärna i ligan?

Marcus inser nog det här själv. Det är just därför hans senaste blogginlägg är så otroligt lustigt. Så här skriver han bland annat:

Zlatan. Överallt och alltid. Ibland tror jag att media överskattar folks intresse för honom. Han är fantastiskt överrepresenterad, som nykteristerna i riksdagen.

Det är ju ganska roligt när det kommer från mannen som hyllat sönder Ibrahimovic i var och varannan krönika och fått en hyfsad medial exponering just på grund av medias överskattning av Zlatan. Han fortsätter:

Låt oss inte heller enbart försvinna in i ständiga orgier runt svensk medias hysteri över Zlatan. Italien har fler stjärnor än så.

Ja, "medias hysteri över Zlatan" var det ja. Det är tur att Birro aldrig drabbats av och bidragit till denna hysteri. Att han aldrig tagit till de stora orden så fort malmöpågen satt den i nätmaskorna i stövellandet. Nej, Marcus Birro har alltid varit lugn och sansad när det gäller Ibrahimovic.

Men, som sagt, det roligaste är ju just timingen. Varför börjar Birro babbla om att media överskattar folks intresse för Zlatan just nu? Det var inget han gnällde över förut när Expressen bad om en ny krönika från Birro om Zlatan flera gånger varje vecka.

Blog's out for summer

Här kommer det nog inte bli så mycket skrivet under resten av sommaren. Istället kommer jag att blogga här de närmsta veckorna. Förövrigt så kommer det att finnas texter skrivna av mig på nöjessidorna på Dalarnas Tidningars hemsida under samma tid.

Ha det så bra resten av sommaren! Jag kommer nog antagligen börja skriva här igen någon gång i mitten av augusti.

The king is dead, long live the king

"Ingen annan artist har format sista delen av 1900-talet lika starkt." [Andres Lokko, Aftonbladet]

The self-styled King of Pop, whose musical gift was overshadowed by his private life [Caroline Sullivan, The Guradian]

"Vår tids störste antirasist" [Kim Nordberg, Newsmill]

"Han upphävde tyngdlagen" [Jan Gradvall, Expressen]

En gryende rynkfascism?

Inför EU-valet reagerade flera negativt på de photoshoppade valaffischerna på EU-kandidaterna. Kanske speciellt de på Mona Sahlin, Maria Ulvskog och Marit Paulsen. Miljöpartiets före detta språkrör Birger Schalug ville krossa rynkfascismen. Jag tycker debatten var en aning absurd. Som så ofta annars, skrev Johan Wirfält klokt om saken:

Resonemanget om att retuscherade bilder skulle tyda på bristande politisk kompass hos kandidaterna till EU-parlamentet är skevt på flera sätt. Dels är det inkonsekvent – som en kompis sa: "Har ni problem med att politiker sminkar sig också? Får de ha en fin frisyr? Eller klä sig i något som eventuellt antyder pondus och raffinemang?". Dels bottnar photoshopkritiken i en populistisk tankegång om att politiker "ska vara som alla andra", en idé lika typiskt jantesvensk som den är befängd.

Lär hela blogginlägget här.