Poof! säger det när jag slår upp sida 80 i nya numret av den svenska musiktidningen Sonic. "Poof" är, om du inte redan förstått det, ljudet av när dammet yr omkring mig när jag slår upp det uppslag som utgöra av sida 80-81. Där huserar nämligen rockskribenten Lennart Persson som en återkommande punkt i varje nummer av tidningen i form av en så kallad retrokrönika.
Som ni ser på bilden här ovanför är inte Lennart inte direkt purung. Killen har också några år på nacken som respekterad musikskribent i Sverige på framför allt Expressen. Att det dammar till varje gång jag kommer till hans avdelning av tidningen kan bero på två saker. Antingen är det från all aska från alla de nu döda artister han skriver om. Eller så kommer dammet från de gamla vinylskivor han tipsar om.
Det kan kvitta vilken anledningen är men av någon anledningen får jag alltid kroniska gäspningar när jag kommer till hans krönikor och brukar då genast byta sida. Jag har inga problem med att Sonic har en retrokrönika. Tvärtom, det är en alldeles ypperlig grej för en som mig som hela tiden jagar de senaste plattorna och kanske behöver lite vägledning in i det gamla och vidga mina perspektiv.
Problemet är bara Lennart gör mig så fruktansvärt trött. Jag fick nog en överdos av honom under hans Feber-period. Tröttnade på hans gnäll i Studio Pop. Idag får jag bilden av att han lever endast i sina gamla vinyler av gammal traditionell amerikansk musik. Det som han tycker är värt att nämna och tipsa om från över 50 års pophistoria känns snabbt ganska enahanda. Det är alltid samma gamla rock, country, blues och soul samt kanske någon reggae-samling ibland från 50-, 60- och 70-talet.
Visst, det är väl självklart en del av pophistorien man inte kan komma runt men det finns ju så mycket annan och annorlunda pophistoria att välja av utöver det. Dessutom får man känslan av att Lennart inte direkt har någonting övers för ny popmusik. Ett sånt faktum sänker hans trovärdighet hos mig något otroligt.
Hellre läser jag då Marcus Joons reportage från Australien där han äntligen fått något vettigt ur hur det går för The Avalanches (det visar sig att dom bara är en trio nuförtiden och tar sjukt lång tid på sig). Eller Jenny Dambergs fina intervju med Sveriges nu mest klara popstjärna Jens Lekman.
I övrigt hoppas jag verkligen att Anna Järvinen, som Pierre Hellqvist skriver i sin recension i Sonic, verkligen är den nya kvinnliga Håkan Hellström. Om så nu är fallet så står jag verkligen med båda armarna öppna för ett sådant faktum. Det skulle vara efterlängtat från min sida. Singeln "Götgatan" lovar ju väldigt gott.
