söndag, februari 22, 2009

Bra artikel om Guantanamo Bay i SvD

Fantastisk artikel i dagens Svenska Dagbladet av Lars Berge om fångvaktaren på Guantanamo Bay, Christopher Arendt:

Sprit kostade mindre än mjölk där borta. När unga, frustrerade och våldsamma människor hålls instängda en längre tid med obegränsad tillgång på alkohol går saker och ting lätt över styr. Som när grabbgänget tejpade fast honom i sängen med gaffatejp exempelvis. Eller när han vaknade av knytnävsslag i ansiktet. Under dagen hade han och hans rumskamrat haft en dispyt och efter att hällt i sig ett flak öl tog han sin hämnd. Enligt Arendt rapporterades händelserna till befälen men inga
åtgärder vidtogs.
– De flesta soldater var hyggliga typer som bara ville få jobbet överstökat och åka hem till sina familjer. Men det fanns en grupp galningar som verkligen gick igång på att göra människor illa.

Arendt gled djupare och djupare in i en depression. Till slut gjorde han en snara av en elkabel och försökte hänga sig i takfläkten i förläggningen. I ett ögonblick sprattlade hans fötter ovanför golvet innan fläkten lossnade från sitt fäste.
– Jag skämdes och berättade inget för någon. Efter den händelsen stängde jag av alla känslor. De sista två månaderna var jag som en robot.

Drömlivet i ett hus på landet han fantiserat om på militärbasen tycktes ännu mer avlägset när han kom hem efter sina tio månader på Kuba. Den första natten tillbringade han ensam i sin bil på en parkering utanför Wal-Mart. Han hade ingenstans att bo, inget jobb och flickvännen hade lämnat honom.

När han vaknade på morgonen såg han kunderna som var på väg att fylla sina shoppingvagnar med varor.
– Allt kändes så futtigt, själlöst och utan mening. Jag försökte anpassa mig. Men jag upplevde det som att mina vänner inte förstod vad jag gått igenom. De jobb jag skaffade kunde jag inte behålla eftersom jag inte stod ut med att någon sade åt mig vad jag skulle göra.

Någon hjälp att bearbeta sina psykiska problem har han inte blivit erbjuden. Han har fortfarande ingenstans att bo utan sover hos kompisar i Chicago. Naturligtvis är han medveten om de alarmerande siffror som beskriver situationen för många av USA:s krigsveteraner. De många våldsbrotten, drogmissbruket, hemlösheten och självmorden. Armén utreder just nu 24 misstänkta självmord bland amerikanska soldater bara i januari 2009, fler än de som dödats på slagfälten i Afghanistan och Irak under samma tid. Därför låter han bli alkohol och droger förutom cigaretter, kaffe och marijuana som han röker för att lugna sina nerver. Psykofarmaka har han varken råd med eller vill äta.
– Jag är uppvuxen i en trailerpark. Min familj är fattig. Att ta värvning var min enda chans att få en collegeutbildning. Jag valde National Guard eftersom jag trodde att risken var minimal att jag skulle skickas utomlands. Istället har jag medverkat i systematiska övergrepp mot mänskliga rättigheter, säger Arendt.

torsdag, februari 19, 2009

Jan Guillous tomma kärna

Aftonbladet slår på stora trumman och inleder i dag en granskning av Sverigedemokraterna. Inte bara kommer det vara en granskning i flera delar. Utan i första delen är det ingen mindre än deras egen stjärnkrönikör Jan Guillou som agerar reporter och följer SD:s partiledare Jimmie Åkesson under några dagar. Guillou sitter, som vanligt, på sina höga hästar och ska minsann "finna den sanna historien om Sverigedemokraternas kärna".

Janne har alltid varit expert att blåsa upp sig själv och sitt eget ego för att, ofta skrattretande, bara spricka framför ögonen på sina läsare. Få tar sig själv på så stort allvar. Man kan riktigt se hur Guillou och Aftonbladet tänker sig att nu, nu ska han den Store Journalisten kliva ner och göra skitjobbet (granska detta främlingsfientliga parti) för att vissa andra kollegor hur det går till. Minsann.

Det blir som vanligt bara pannkaka av alltihop. Han kan inte låta bli att framhäva sig (som vanligt) och hans nonchalans och överlägsenhet lyser igenom hela det omotiverat långa textsjoket. Guillou, den store reportern, har inte ens bemödat sig att gjort någon vidare research eller ens tänkt ut några vettiga frågor. Han verkar inbilla sig att det räcker med hela tiden ställa simpa följdfrågor (t ex Hur då? Och därefter?) på varje påstående så har han varit kritisk i sin frågeställning.

Resultatet blir att Jimmie Åkesson bara kan lägga ut sina text precis som han vill utan motfrågor. Han frågar aldrig vad SD menar med "svenska värderingar och beteende" eller ber honom förklara hur det ska gå till när man ska "stimulera återvandring". Eller kanske presentera siffror som tyder på att Sverige faktiskt är beroende av invandring för att klara sig ekonomiskt och att det finns otroligt mycket andra, viktiga utgifter som slukar mer pengar än vad invandring påstås göra. Och han får bra med utrymme att basunera ut sin syn på sin politik utan Guillou ifrågasätter fakta, logik, resonemang och rimlighet. Antagligen för att Guillou inte har läst på speciellt mycket om SD:s politik eller fakta bakom deras påståenden. Ibland hejar han till och med på Åkessons utläggningar. Förbluffande usel journalistik!

Typiskt att kvällstidningarna antingen väljer att inte skriva om de främlingsfientliga partierna eller så tar de inte uppgiften på allvar. Oavsett vilket så tjänar det SD och deras meningsfränder. Guillou borde läsa Anna Tibergs grillning av Sverigedemokraternas arbetsmarknadspolitiske talesman Per Björklund i Dagens Arbete om han vill lära sig något om kritisk frågeställning och vikten av att vara påläst när man ska göra en intervju. Men varför skulle han lyssna på mig som tillhör den, enligt honom, förhatliga och okunniga bloggmobben?

tisdag, februari 17, 2009

Jag vill bara...

...tipsa om Lars Jämtelids briljanta sågning av Morrisseys nya album 'Years of refusal'. En typ av skarp och vågad musikkritik man sällan, eller aldrig, ser i de fega och slätstrukna morgontidningarna. Än mindre kvällstidningarna. I recensionen menar Jämtelid att "Morrisseys 00-tal har inneburit kommersiell succé och konstnärlig kollaps". Sedan gör han en halsbrytande, men träffande, liknelse mellan Morrisseys musikaliska utveckling med Magnus Ugglas dito. Mycket underhållande.

Sedan vill jag också tipsa om senaste avsnittet av Euro Talk på FanTV som förutom de återkommande gästerna Erik Niva och Jonas Dahlqvist fick besök av ingen mindre än förbundskapten Lars Lagerbäck. Programmet har alltid varit ett spännande forum för sportjournalister och ex-spelare att få prata till punkt och fördjupa sig. Men med Lagerbäck som gäst togs programmet till en ny nivå. Kan det vara hans auktoritet som gör det?

tisdag, februari 03, 2009

Håkan i DN Söndag.

Håkan Hellström gav en välplacerad känga till trendängsliga stockholmare i en intervju i DN's söndagsbilaga. Jag kan inte annat än älska honom för den okonstlade inställningen:

- Det senaste bandet som fick mig att gasa rejält var Glasvegas. De är lite trafikfarliga faktiskt. För mig är de det stora utropstecknet.

Man får nästan inte säga att man gillar Glasvegas, eftersom de har blivit så otroligt hajpade. Jag läste en krönika med tesen "först att gå emot hajpen vinner". Vad tycker du om det?

- Jaså är det så? Det förstår jag inte. Det där en typisk Stockholmssjukdom, ett virus som lyckligtvis inte har spritt sig till Göteborg än.

Är det så?

- Definitivt. Jag tycker det låter helt befängt. Jag vet inte vad ni har för er häruppe egentligen. Jag tycker synd om er, ärligt talat, om ni håller på med såna "mind games". Jag beklagar. Jösses vilka tilltrasslade människor. Det bekräftar min tes, att vissa musikjournalister inte håller på med musik, de håller på med mode och trender. Det har inget med känsla eller estetik att göra, de är ute efter andra saker. Det är ytterst opålitliga människor som jag som tur är aldrig umgås med.
Annars måste jag säga att det var en av de sämsta intervjuerna jag någonsin läst med den folkkäre Håkan Hellström. Inte på grund av honom. Utan på grund av den helt förvirrade uppsättning frågor DN:s Hanna Hellqvist hade laddat upp med. Till och med den alltid så tillmötesgående Håkan verkar tycka frågorna är konstiga. Varför frågar hon om hans föräldrar och syskon? Herregud människa gör din research innan intervjun och sätt sådan information i en faktaruta.

Hela intervju är ett alldeles fantastiskt praktexempel på hafsverk. Fråga-svar-artiklar kräver ju lite att svaren är fylliga och intressanta. Men eftersom frågorna är så otroligt menlösa och ogenomtänkta så blir svaren därefter. Håkan måtte ju vara en av de mest intervjuade popartisterna i Sverige under 2000-talet så, visst, att hitta nya frågor och infallsvinklar hos honom kräver kanske lite extra. Men Hanna Hellqvists frågor brinner ju verkligen av ointresse och tidsbrist.

Poängen med intervjun var givetvis Håkans segertåg på alla galor den senaste tiden. Men ändå måste jag fråga varför dom i överhuvudtaget lägger ner möda att göra den där intervjun. Vi får inte veta nåt nytt och de oinsatta i Håkan lär knappast fått en speciellt klar bild av honom. Om det inte vore för Håkans lilla utläggning om ett trendängsligt Stockholm hade jag mailat och klagat hos DN för att jag slösat min tid att läsa deras meningslösa söndagsintervjuer.