It's only rock n' roll.

Det är ju kul sånt här, tycker jag. Men framför allt känns det som det pratas om två olika saker här. Det ena om det faktiskt är med sanningen överensstämmande att Keith Richards var "superfull" eftersom Expressen hade som rubrik "Stones fylleskandal på Ullevi" och passar ganska bra in på de saker jag läser om just nu. T ex att en journalist ska "levandegöra fakta" men också att man måste intressera publiken vilket leder till de gärna tänjer lite på sanningen.

Den andra debatten, som fått mest utrymme, är om kritik ska vara subjektiv eller objektiv. Å denna eviga diskussion. Keefan avslutar sitt brev till de svenska musikskribenterna som sågat honom: "Write the truth. It was a good show". Richards kräver en ursäkt från Aftonbaldet och Expressen. Thomas Johansson på EMA Telstar menar att i de andra 14 nordiska tidningarna fick Stones mycket bättre betyg. "Kan fjorton tidningar ha totalt fel?", frågar han sig.

Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Både Anders Nunstedt och Markus Larsson tycker att det är Keith som ska be om ursäkt. Markus säger till Aftonbladet:

Jag tänker inte be någon om ursäkt för min subjektiva åsikt. Det är Keith som borde be om ursäkt. Det kostar trots allt runt 1000 kronor för att få se en rockstjärna som knappt klarar av riffet till ”Brown sugar” längre.

Anders är inne på samma linje på sin blogg på Expressens hemsida:

Jag tror att Keith Richards frustration beror på att han innerst vet att han under de senaste åren levererat det ena usla framträdandet efter det andra. Det är faktiskt han som borde be om ursäkt.

Fredrik Virtanen kommenterar i sin tur på sin blogg Thomas Johanssons förslag att att varje kritikers recension ska avslutas med "det här är vad jag tycker":

Yeah. Och varje kock skickar en lapp med varje maträtt där det står "den här rätten har jag lagat".

Det finns ju aldrig någon sanning när det gäller bedömande av kultur. Alla femtio-någonting-tusen som var på Nya Ullevi lär ju inte ha gått därifrån alla med samma känsla att "det här sög ju" eller "det här var fantastiskt". Åsikterna var nog väldigt spridda (en vän som besökte konserten tyckte den var ok men sa att Keith såg sliten ut). Det finns ingen objektiv sanning. Vad en professionell recensent gör är att utifrån vissa estetiska principer baserade vad den anser som "god smak" avgör om något uppfyller kraven för vad som är ett bra respektive dåligt uppträdande.

Det här påminner mig också en del om när jag recenserade en skiva med Hjalle och Heavys band Mimikry för Falu Kuriren för 4 år sedan. Jag fick höra att Jonas "Heavy" Stentäpp hade försökt fått tag på mig för han var arg på min recension. Jag behöver väl inte nämna att jag sågade dem? Jag önskar att han fått tag i mig. Jag skulle så gärna vilja veta vad han hade att säga mig. Var mitt språk undermåligt? Hade jag missuppfattat någonting? Presenterade jag bandet orättvist? För han skulle väl inte ringa och skälla på mig för att jag hade dålig smak?

Jag tyckte till och med att jag hade den fina känslan att tipsa läsarna om ett annat svenskt band som jag tyckte gjorde det Mimikry gjorde fast flera ljusår bättre. Nämligen Mattias Alkberg BD som också var aktuella med ny skiva vid den tiden. Jag kom ihåg att jag tyckte att det kändes väldigt konstruktiv att peka på något som var bättre istället för att bara såga, såga och såga. Men för "Heavy" gjorde det tyvärr nog ingen skillnad. Han kanske också tyckte att det fanns en objektiv sanning. Att HANS skiva var väldigt bra?

Idag, och även då, var/är "Heavy" en jävligt undermålig musikrecensent för Dala-Demokraten. Någon borde ringa och skälla ut honom. Eller åtminstone skriva ett brev och be honom skriva sanningen istället.

Länkar till artiklarna:
Dagens Nyheter
Expressen (Anders Nunstedt)
Fredrik Virtanens blogg
Aftonbladet

Var är fotbollens Tony Wilson?

Den svenska hemsidan för det engelska klubblaget Bradford City skrev idag något intressant. Rubriken lydde: Var är fotbollens Tony Wilson? Tony Wilson drev, som vissa av er kanske vet, det legendariska Manchesterbaserade skivbolaget Factory Records (Joy Division, New Order, Happy Mondays, A Certain Ratio, OMD) men avled nyligen och hyllningsartiklarna har självklart inte låtit vänta på sig. Inget konstigt med det, jag är den förste att hävda att hans geni-stämpel är välförtjänt. Men många sådana hyllningar är bara väldigt jobbiga att läsa och oftast ganska ointressanta och intetsägande.

Men sen stötte jag på den här texten och tyckte den var lite spännande på något vis. Framför allt blir jag tilltalad bara av det faktum att någon försöker koppla samman fotboll och pop.

Mycket kan sägas om denna man men kopplingen till fotboll kanske är vag? Inte alls, tänk vad en man som han kunde uträtta i en klubb eller för ett förbund, någon med visioner som förverkligas, en drivkraft som kan utvecklas och leda framåt. Finansiärer finns det gott om i dagsn toppfotboll, ja den letar sig till och med ner till Bradfords nivåer när klubbarna i Premier League och Championship börjar bli upptagna så går jakten på pengar ner till gärdsgårdsserierna. Många menar att det är en oroande trend, men så längde eldsjälarna finns, dom som kan bevara klubbens själ, då kommer aldrig några oljepengar hota det genuina.

Resonemanget kanske låter en smula naivt och skillnaderna mellan att driva ett skivbolag och en fotbollsklubb är många. Men det är ändå en smula intressant på en teoretisk nivå. Factory Records skrev aldrig några kontrakt med sina band, de hade "rätten att dra åt helvete när dom ville". Bland annat bandet New Order gjorde så dyra omslag till sina singlar och album att de gick i förlust istället för vinst för varje såld skiva. Tänk er en sådan inställning hos en fotbollsklubb!

De största fotbollsklubbarna är gigantiska miljardmaskiner och att någon skulle kunna ta en liten lokalklubb och göra den stor och "inflytelserik" utan kapitalistiska förtecken är som sagt väldigt otroligt. Men Factory Records valde också att spela ett annat spel i en bransch fylld av überkommersiellt tänkande. Deras eko gör sig fortfarande hörd i dagens musik medan de stora jättarna är nere på knäna. Men som sagt, samtidigt som likheterna är intressanta är också skillnaderna stora. Faktum kvarstår dock; bollen är rund, allt kan hända.

-----------------------------------------

Och på tal om fotboll kan jag inte låta bli att jubla när Simon Bank på Aftonbladet avslutar sin artikel efter landskampen mellan Sverige och USA på det här viset:

I andra halvlek representerades Sverige av finsk-egyptiske Shaaban, bosniske Majstorovic, chilenske Concha, assyriske Bakircioglü, serbiske Djuric och bosnien-kroatiske Ibrahimovic.

Det var lite historia som svepte förbi där, någonstans. Medan Sverigedemokrater firade nya opinionsframgångar.