Ey, det var roligt igår. Vilket syns på bilderna här nedanför. Och då var det fortfarande bara förfest! Jag tror vi fick nog någon gång vid sextiden i morse. När jag vaknade sen var jag väldigt sliten.




Dagens låt är Donovans 'Turquoise'. Ack en sån vacker höstlåt. Speglar mitt sinnestillstånd väldigt bra just nu.

Ok, från med igår är jag också helt såld på The Killers. Såg dom igår på Debaser med Anne, Ulrika och Mikael. Asså jag trodde dom skulle vara bra, jag hade ju hört mycket om dom. Jag är egentligen ingen reggaeskalle men jag blev fan jävligt imponerad av dom. Det var så tajt och det var SÅ bra. Det bästa jag sett live i år faktiskt.

Men det ska sägas att jag inte sett så mycket live i år heller. Nu är jag dock sugen på plocka fram alla mina reggae/dub-plattor när jag ska hem i helgen och ha fest för mig själv någon av dom dagarna jag inte ska ut i Falun. Tapper Zukie, Might Diamonds, Big Youth, Junior Murvin, Augusto Pablo oh yeah!

Förresten vill jag höja ett varningensfinger för höstlöven. Dom kan vid en första anblick te sig fina och harmlösa. Ja, man skulle nästan kunna påstå att dom är riktigt vackra som dekoration för den här årstiden. Men man ska inte vara naiv och låta sig luras. Så sent som i tisdags gapade rubrikerna om i Stockholm Metro att höstlöven stoppat inte mindre än 50 stycken pendeltåg.

Det finns alltså tydligen inga gränser för vad dom här bestialiska varelserna, kallade höstlöven, kan ta sig till. Gå inte ensam på kvällarna, undvik mörka parker med mycket träd och vad ni än gör kliv för guds skull inte på dom! Man vet som sagt inte vad dom kan ta till sig. Det har SL bitter fått erfara och jag bävar för hur vår vardag kommer se ut när de första snöflingorna faller på marken. Det kommer bli en lång och kall vinter.

I vinter är Radio Depts sjukt efterlängtade (i alla fall av mig och säkert en massa andra sneluggar) andra album planerat att bli släppt. Allt enligt Labradors hemsida. Som sagt sjukt efterlängtat. Kanske inte i nivå med Embassy men nästan. Embassys skiva är det bara tre veckor ungefär kvar till!

Redan nu kan man se hur skivomslaget ska se ut och vilka låtar som blir med på Service hemsida. Men dom kunde ha skippat att ha med "Information" tycker jag. Den är ju grym men känns lite gammal; nästan ett och ett halvt år sedan den släpptes som singel. Nästan. Men då skulle det bara bli 8 låtar i och för sig.

Varför så få låtar egentligen? Hoppas det är ett tecken på att bara dom allra bästa låtarna kom med. Håkans senaste hade ju också bara nio låtar. Båda dom skivorna är producerade av Björn Olsson. Finns det ett sorts sammanband där?

Igår inträffade en sak som inte händer mig så ofta. Det händer några få gånger om året bara faktiskt. Jag hade inte någon lust att lyssna på musik. Det fanns ingenting som jag var sugen att lyssna på. Inget kändes liksom relevant att lyssna på. Det var inget som passade min sinnesstämning just då.

Det måste vara en speciell sinnesstämning för mig eftersom den bara inträffar vid ett fåtal tillfällen om året. Men igår och halva den här dagen spelade jag inga låtar här på datorn. Jag tog varken med min cd-freestyle eller kassettfreestyle när jag skulle någonstans som jag verkligen alltid gör. Ibland kan jag få panik om till exempel mina batterier dör efter halva resan hem från skolan. Men igår ville jag bara att det skulle vara tyst.

Fast det fanns faktiskt en låt igår som jag ville lyssna på och det var Rolling Stones - Indian Girl. Vet inte riktigt varför. Jag har fått för mig att jag tröttnat på Stones på senaste tiden bara för att jag tycker att dom inte känns relevanta för mig längre. Deras texter säger aldrig någonting om mig och mitt liv.

Men sen tänker jag vilket otroligt puckat resonemang jag fört där för mig själv. Rolling Stones dragningskraft har aldrig någonsin legat i deras texter. Deras musik har aldrig varit djup musik som rört mig ända in i själen. Det har aldrig varit deras poäng eller syfte. Stones är vad jag skulle vilja kalla ett "feel-good-band". Stones har bara en dragningskraft och det är kärleken till musiken och det räcker långt, mycket långt om jag får tilläga.

Men visst deras texter är fruktansvärt, vad kan jag säga, ytliga egentligen med några få undantag. Men det spelar ingen roll. När den enda låten jag ville höra under mitt ett och ett halvt musikbefriade dygn var deras "Indian Girl" så betyder det ganska mycket. Det var en av få låtar som talade till mig just då. Jag vet absolut inte vad den sa till mig. Antagtligen ingenting alls.

Men ibland vill man inte ha låtar som säger en massa saker. Man vill inte ha låtar som måste ha någon jävla mening eller låtar som gör att man måste fundera om det finns någon jävla mening. "Indian Girl" är verkligen "feel-good" musik precis på samma sätt som feel good-filmerna funkar. Det är mycket trevligt.

Ibland vill man ju ha musik som bara är trevlig, ler när man tilltalar den och skakar hand vänligen men bestämt. Musik som man kan umgås meed utan krav och press. Musik som man kan slappna av till och känna sig hemma hos. Indian Girl.

Alla borde besöka bloggen Veckans Terry. Eller ja den är mest relevant för dom som vet om vem Terry Ericsson är och vad han pysslar med. Men för dom som vet är det hysteriskt rolig läsning. Eller ja det finns ju inte så mycket att läsa än så länge. Men bilderna och bildtexterna gör tillsammans denna trevliga blogg till en fantastisk kulturgärning. Jag hoppas på mer frekventa uppdateringar framöver.

Nej nu måste jag plugga. Ikväll bjuder min käre far som är i staden på mat. Schyssta bananer...hoppas jag kanske inte att det blir eller i alla fall inte bara.

Dagens låt: The Embassy - Make Me Sad (som självklart är helt fantastisk i Vic Godards original men idag föredrar jag Embassys tolkning)

En lugn och stillsam fredagskväll i oktober i en etta på Östermalmstorg featuring Kerstin och Elin.

Idag är en sån där dag då jag skulle kunna ha blivit överkörd av en bil, eller gått in i en lyktstolpe. Det är en sån där dag när man har tankarna någon helt annanstans än det man egentligen håller på med.

Men dagen är inte slut än och jag har planer på att lämna lägenheten igen. Så än är det inte omöjligt att något av det ovanstående inträffar.

Jag är avundsjuk på folk som gör blandband som låter som att det var lätt och naturligt att göra dom. Eller dom kanske också våndas och svettas och förbannar sin egen värdelöshet men isåfall märks det inte alls.

Den senaste veckan har jag lyssnat på blandbanden av Albin och Elin och har fått två nya favoritlåtar. Ron Sexsmith 'How On Earth' (från Elins blandband) och Alicia Keys 'You Don't Know My Name' (från Albins blandband). Båda låtarna får mitt hjärta att brista i denna karga höstkyla.

Dagens låt: Bloc Party - This Modern Love

Yes, I did it! Och det kändes som det gick väldigt bra också! Men det kan ju vara inbillning också. Men jag satt ju där i 3 och en halv timme. Jag trodde jag kannpt skulle sitta där till tolv, dvs två timmar.

Asså, det var ju första gången jag gjorde en salstenta, har bara gjort hemtentor förut. Var liksom sjukt nervös igår morse. Men värre var det för Lovisa som jag träffade på pendeln till skolan. Hon såg verkligen helt förstörd ut; hon klarade inte av att stå upp!

Efteråt unnade jag mig själv mig tre skivor. My Morning Jacket - Z, Animal Collective - Feels och Boards Of Canada - The Campfire Headphase. Alla tre mycket bra så här långt. Inte så inlyssnad än men några pärlor har jag hunnit hittat.

'Grass' med Animal Collective kan vara kanske årets bästa poplåt, kanske. My Morning Jacket har förändrats en del sen förra skivan. I like it. Reverb-orgierna har skallats av till förmån för en mer torr ljudbild. Det finns mycket gott på plattan. Lyssna bara på Jim James yllande falset i slutet av öppningsspåret.

Eller Joy Division-trummorna i 'It Beats 4 U'. De enda spår av alt.country hittar man i vackra 'Knot Comes Loose' som bevisar att Jim James inte förnekar sig som textförfattare:

"B.B.B.B can't you see I'm smiling? Can't you see - there's a part of me that's brand new?
Used to be - was a part of me felt like hidin - but now it comes thru!
Deep in my heart - that's where the knot comes loose
Deep in my heart - I will remember you
All my lovely life I been waitin - hot heels anticipatin
Another love I found not to let it down
Deep in my heart - that's where the knot comes loose
Deep in my heart - I will remember you"

Fint. Eller det här ur 'Anytime':

"Cause anytime's a good time to move on
Things I could say to myself - I could never say to anyone else.
But what Madonna said really helped - she said:
'Boy - you better learn to express yourself!'"

Hehe. Yeah. Men samtidigt kan han vara ganska tragikomisk också:

"A good showerhead and my right hand - the best two lovers that I ever had.
Now if you find you agree with what I just said, you'd better find a new love and let em into your head."

Haha. Ännu en gång lyckas också My Morning Jacket förbrylla och fascinera mig med sina skivomslag och alla mytiska målningar och vaga bilder. Nu lyssnar jag på nya Kitsuné-samlingen "Maison" det är bra skit det också.

Var till Mondo igår och Suburban Kids With Biblical Names spelade ju. Kom dock inte ihåg så mycket hur spelningen var; jag unnade mig kanske lite för många öl?. Det var väl okej antar jag.

Efteråt hade jag en lång och bisarr diskussion från Medborgarplatsen till Mariatorget med Anne huruvida Håkan var tondöv eller inte. När jag var som mest uppeldad så sa hon att hon bara vill provocera mig. Okej, fan hehe. Man brinner så mycket för saker när man är full.

Asså jag är helt slut i huvudet av allt läsande idag. Och igår. Igår satt vi ett gäng i klassen och diskuterade alla dom stora antika dramerna samt delade ut sammanfattningar av dom till varandra. Det kändes jävligt bra, och jävligt seriöst.

Men nu känner jag mej helt förstörd nästan. Ska bli skönt och få det här gjort imorgon. Sen ska jag ut och supa och bränna bort precis allt det jag slitit livet ur mig för att lära mig den här veckan. Det är skitsamma om jag gör bra ifrån mig imorgon eller inte (lögn!). Jag vill bara få det gjort. Så jag kan slappna av över helgen. Sen börjar ju nästa jävla delkurs!

Oj nu låter det som att det här pluggandet har stigit mig åt huvudet. Nej då. Det har bara varit väldigt intensivt de här senaste dagarna. Väldigt intensivt. Vore väl fan om jag inte hade koll på allt om antiken nu. Eller det har jag ju inte. Men iaf så att det räcker för att få godkänt på tentan.

Well, Harold Pinter har blivit utsedd till vinnare av nobelpriset i litteratur och Horace var med i tv och såg ut som en skolpojke som haft huvudet in i ett hästarsle. Han var väldigt stel och hade slickad pottfrilla. Nice.

Det var mycket kul i Lördags. Galet. Och det var kul i Torsdags också. Allt som allt måste jag säga att föregående veckan var en av de bästa på mycket länge. Flera kilon bättre än veckan före det. Den här veckan blir det mycket pluggande. Tenta på fredag. Nervös? Nja, lite grann. Jag vet inte. Det får gå som det går. Jag kan inte göra mer än mitt bästa. Ah vilken klyscha!

Jag börjar bli smått irriterad på det faktum att på ungefär 75% av alla klubbar jag hamnar på i den här staden sen jag flyttade hit ser jag också indiefarfar Terry Ericksson. Och vid 99,9& av fallen står killen jämt och ”hänger” vid dj-båset. Han spelar aldrig plattor själv (inte dom gånger jag träffat på honom iaf) utan han bara står där med en öl i handen och skrålar med i låtarna.

Han ser lite tragisk. Ser lite ut som att han vill vara med. Han får inte spela plattor men han vill gärna vara nära dom som är djs. Jag blir lite ledsen när jag ser det. Undrar om jag också står så där om 15 år och ”hänger” vid dj-båset? Jag hade nog föredragit att jag gjorde något annat vid 36-årsålder. Inte för att jag skulle bli ”vuxen” och slutat att gått ut på klubbar men kanske gjorde NÅT annat vid den åldern än att hänga på på popklubbar där medelåldern ligger runt 20-21. Men det kanske är kul. Han kanske egentligen är jävligt ball som är med i svängen än. Haha.

Dessutom en snygg övergång är att gå från New Orders ”´Bizarre Love Triangle” till Pet Shop Boys ”What Have I Done To Deserve This?”. Fan. Måste gå med i musikföreningen på södertörn så jag kan dja på kåren.

Idag uppmärksammade jag och mina studentkamrater att det är Kanelbullensdag (eller Kanylbullen som min far så ordvitsigt brukar säga). Inte mer än att vi just skänkte det en tanke. Men det är ju just det som räknas. Fast just nu ångrar jag mig lite att jag inte köpte med mig en bulle hem. Det hade suttit fint så här efter maten.

För någon timme sedan skrev jag klart min första skivrecension på nästan ett år. Nej, okej det var kanske att ta i men jag har absolut inte skrivit någon det här året i alla fall. Det gick ganska bra och har jag tur så vill kanske Stardust lägga ut den om den är bra nog.

På tal om Stardust så har dom gjort en ganska massiv uppdatering häromdagen. Det finns till och med en bild på mig och allt. Fast när jag läser en del saker som andra har skrivit där så blir jag lite rädd att träffa en del av dom.

Jag är rädd att dom skulle ta alla Andres Lokkos samlade Svenska Dagbladet-krönikor, smälta ihop dom och forma den till en hård och vass atrapp och sedan fistfucka mig tills jag skriker: "Jag hatar tidningen POP, jag hatar soul, jag hatar Dexys Midninght Runners, jag hatar smart popmusik, jag hatar snobbism, jag är inte trendängslig, jag hatar Fredrik Strage, jag hater Terry Ericksson, jag hatar Jan Gradvall, jag hatar Killinggänget, jag hatar ironi! Jag kan tycka något eget, jag är inte rädd!". Eller så är jag lite paranoid och överdriver lite grann.

Okej, nog om det. Datumet 16 november 2005 är redan inristat i min själ. Det får gå som det går. Jag vet att det brukar skita sig när jag har stora förväntingar. Men i dagsläget så kan Torbjörn och Fredrik spela in tio spår där dom på varje spår sitter och fjärtar ikapp och sedan faller ihop i varandras armar och bara skrattar så där spontant som bara två smala popsnubbar från Göteborg kan. Jag kommer att älska det ändå.