Abstrakt

Du gav mig allt. Du gav mig allt en dag när jag stod där ensam för många, många år sedan. Du lyfte upp mig och tog mig iväg på ett äventyr som jag inte glömt och aldrig kommer att glömma. Genom tomma eftermiddagar, spännande kvällar och dimmiga nätter följde du med mig. Varje steg jag tog. Du lämnade mig aldrig, vilken väg jag än tog så följde du efter mig. Du muterade dig för mina behov, du såg alltid till att vara mig till lags. Du gav aldrig löften du inte kunde hålla. När det var kallt och trångt så fyllde du hela min kropp med värme och en åtminstone tillfällig känsla av att allt var okej och att det skulle ordna sig. Du räddade mig när allt såg ut att ha gått lite för långt. Min kärlek för dig avtog aldrig i och med att tiden gick; den växte sig bara starkare och starkare och blev bara viktigare och viktigare.

Du var där när en julafton helt brakade ihop, du var där när någon svek, du var där när tillvaron inte alls såg hoppfull ut, du var där när jag kände mig som mest genomskinlig, du var där när jag skrattade helt hysteriskt på en fest hos någon någonstans, du var där när jag flyttade runt mig själv, du var där alla dom där nätterna när jag inte kunde sova, du var där när jag var i någons varma famn, du var där när jag inte orkade fundera längre och dom gångerna jag funderade alldeles för mycket. Du var stjärnan på min himmel och du gjorde dagen lite bättre. Du gjorde förloraren till en tillfällig vinnare (åtminstone för honom själv i hans egen lilla värld). Du gjorde allting lite mer verkligt samtidigt som du gjorde allting lite mer drömskt. Du gjorde så att allting blev lite mer värt att minnas; någonting att hålla sig fast vid.

Men du lurade mig också. Du fick mig att tro att allt var bra men när jag kom på dig var allt försent. Du fick mig att låta bli att ta i tu med verkligheten och istället leva drömmandes i en bubbla. Du fick mig att tänka på saker som var ouppnåliga, som var en drömvärld som jag aldrig skulle komma till. Saker som bara skulle göra mig besviken och inte alls var som den vardag som jag kände den. Jag ville hela tiden få tillträde i den och jag ville alltid sjunga med i dess lovsång. Men jag insåg att den aldrig var för mig. Det var för dom andra, dom där oidentifierbara människorna. Dom där som jag skulle skaka hand med men aldrig förstå. Du hängde med dom hela tiden och jag kände det där äckliga utanförskapet. Du lät mig aldrig komma in helt till fullo. Du lät mig bara lukta på den röda rosen och sen ryckte du den ur sin rot, slängde den på marken och trampade sönder den framför mina ögon.

Jag hatade dig för vem du var och för vad du representerade. Du var glättighet, du var vind för våg och visade mig aldrig något allvar och inget djup. Du gav mig aldrig några svar och det kanske var fel av mig att kräva några. Du fyllde mig med så mycket känslor och förhoppningar men när det kom till kritan så hade du inget att säga, inget att svara på alla de vackra bilder du hade planterat i mitt huvud. Då var du plötsligt luft; helt meningslös. Så abstrakt; det fanns inget kvar att hålla fast vid. Plötsligt var jag ensam, plötsligt var du inte längre med mig något mer. Allt det vi hade delat med varandra förlorade betydelse. Jag grät men du förblev alldeles tyst och likgiltig inför allt. Och jag hatade dig för det precis lika mycket som jag strax innan hade älskat dig.

The Clientele - We Could Walk Together