Bilder från glöggfesten i Göteborg i lördags. Jag tror aldrig jag druckit så mycket glögg i hela mitt liv. Jag är fortfarande konstig i magen. Men det var skoj. "Konstigt trevligt" som Albin sa.



Snart åker man hem för jul. En sista helg i stan bara. Har inte köpt några julklappar än dock. Måste bli av imorgon eller på fredag. Jag är ju ganska på det klara vad jag ska köpa till alla. Ska inte bli så svårt att fixa.

Imorgon är det sista föreläsningen också för hela A-kursen. Shit vad snabbt det gått. Föreläsningen är med Horace Engdahl av alla människor också. Men senaste hemtentan får vi kanske inte tillbaks för än på måndag. Drygt. Hoppas jag har godkänt i alla fall. Annars måste jag fixa den hemtentan mellan den tionde och tjugofjärde januari. Då jag helst velat vara ledig från skolan. Men men. Man får inte alltid som man vill. Ganska sällan faktiskt.

Vilket leder oss passande in på dagens låt: Håkan Hellström - Jag Vill Ha Allting (är med på nya skivan 'Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått' som släpps den 28:e december. Det kommer bli grymt!)

Vintern tillhör dig Richard!

Ok, nu är jag tillbaks från de döda här på bloggen. Det har varit en tid med otroligt mycket skola. Bland annat har jag skrivit en hemtenta som jag lämnade in i tisdags morse. Så jag har inte engagerat mig i att skriva här så mycket på sistone. Men nu ska det bli ändring på det. Jag fick dock ta till elchocker för att skaka liv i den här bloggen igen men nu ska min bloggs hjärta slå med normala slag som vanligt.

Den senaste tiden har jag lyssnat mycket på (förutom embassys nya skiva såklart och Annes blandskiva) soft pop. En pop helt utan friktioner och jag är helt frälst på det. Det handlar framför allt om Trembling Blue Stars otroligt vackra skiva 'Her Handwriting' men också Prefab Sprouts åttiotalsfluffiga 'Steve McQueen'. Allt det här är ju självklart Embassys fel och det kommer inte bli bättre när jag få de 12 skivorna som jag beställt för 1300 kr. Däribland finns liksom Pale Fountains och China Crisis. Mitt vältrande i softpop kommer att fortsätta ett tag till märker jag.

Dessutom, och detta är väldigt svårt att erkänna, så kan vinterns bästa låt mycket väl vara Thåströms nya singel 'Fanfanfan'. Ja, jag vet, jag har också otroligt svårt för hans raspiga röst. Men det spelar liksom ingen roll. 'Fanfanfan' går inte att värja sig emot; det är som att gå runt i ett kallt och mörkt decembersverige med hjärtat i en liten påse i handen.

Igår var vi ut några i klassen och tog vi-är-klara-med-tentan-öl. Kul att flera i min klass är lika förtjusta som mig i att ta några öl då och då.

Jag håller med Johan Croneman. Lasemannen är en av de bästa SVT-produktioner jag någonsin sett. Även "God morgon alla barn" var mycket bra men tredje och sista delen blev tyvärr ett antiklimax.

Nu ska jag ut och leta efter en tröja även fast jag rätteligen borde leta efter en vinterjacka. Men det är så tråkigt att köpa saker som man MÅSTE köpa. Skulle jag vara tvungen att köpa en tröja skulle jag nog gå ut och leta efter jacka. Jag har en femåringspsyke.

Dagens låt: Aztec Camera - Just Like Gold (softpopens mästare)

"Andra söker forma människan, jag beskriver henne och framvisar en enskild individ, mycket illa formad, som jag verkligen skulle göra helt annorlunda än han är, om jag kunde skapa honom. Men nu är det gjort.
Dragen i mitt porträtt är inte vilseledande, även om de växlar och skiftar. Världen är en evig gungbräda. Allt i den gungar oupphörligt: jorden, Kaukasus klippor, Egyptens pyramider - de gungar allmänt och de gungar särskilt. Själv beständigheten är inget annat än en långsammare gungning.
Jag kan aldrig fixera mitt objekt. Det rör sig förvirrat och vacklande, i ett medfött rus. Jag fångar det precis som det är i det ögonblick jag ägnar mig åt det. Jag skildrar inte varat. Jag skildrar övergången: inte en övergång från en ålder till en annan, eller som folk brukar säga från sjuårsperiod till sjuårsperiod, utan från dag till dag, från minut till minut. Jag måste anpassa min berättelse efter timmen. Snart kan jag förändras, inte bara slumpvis utan även överlagt. Det här är en granskning av skiftande och föränderliga händelser och obestämda tankar som när det faller sig motsägande, antingen därför att jag själv är ett annat jag eller därför jag närmar mig ämnena från andra omständigheter och överväganden. Hur som helst, jag motsäger mig nog, men sanningen motsäger jag inte, som Demades sade. Kunde min själ finna ett stadigt fotfäste skulle jag inte pröva mig själv, jag skulle bestämma mig; den går ständigt i lära och på prov.
Jag framställer ett enkelt och lågt liv utan glans, men det gör inget. Hela moralfilosofin kan likaväl tillämpas på ett vanligt och enskilt liv som på ett liv av rikare stoff: varje människa bär hela människonaturens form i sig.
Författarna vänder sig till folk med hjälp av ett speciellt och säreget kännetecken; jag är den första som gör det med hela mitt väsen, som Michel de Montaigne, inte som grammatiker eller poet eller jurist. Beklagar sig folk över att jag talar för mycket om mig själv, så beklagar jag mig över att de inte ens tänker på sig själva."

- Michel Eyquem de Montaigne (1533-1592)

Vad kan jag säga? Plötsligen känns all annan popmusik sådär futtig och obetydlig.

Det här är bra från en intervju i Smålandsposten:
- Some indulgence är rolig. Den markerar vårt uppbrott från producenten Björn Olsson. Vi gjorde grunden till den ett år innan den blev färdig men Björn ville inte ha några synthar utan höga trummor och sång. Han använde Eddie Meduza som referens och vi kom inte överens. Vi var aldrig nöjda med inspelningen utan försökte få till det med andra producenter men till slut insåg vi att den faktiskt var bra och då löste sig arbetet med resten av skivan. Jag minns att det sista Björn sa om Some indulgence var att: "den är värdelös och ni är helt slut", säger Torbjörn Håkansson.

Ja, ikväll blir jag bjuden på indiska mat. Fan vad gott det ska bli. I love it.

Och, Mats Olsson har rätt, som vanligt:
http://expressen.se/index.jsp?a=471812

Åh, det finns så många skivor jag vill höra och så många böcker jag vill läsa. Det tar liksom aldrig slut. Det blir bara mer och mer. Det är tur att jag bara är 21 år än så länge. Jag har gott om tid på mig. Men om jag skulle dö imorgon? Så många skivor som skulle blivit för mig olyssnade och så många böcker som skulle förblivit olästa. Så många världar som jag inte skulle få tillträde till. Det skulle vara så sorgligt.

Ok, Tough Alliance igår var nåt av de bästa jag sett i hela mitt liv. Kalla mig gärna lättpåverkad och naiv men jag har aldrig sett något liknande i hela mitt liv. Det var som om dom letat sig in i mitt huvud och tagit reda på hur det ultimata liveframträdandet ska se ut.

Det var så intensivt och det var så mäktigt. Jag tror det var över på en kvart-tjugo minuter. Under den tiden stod jag först på DJ-båspodiet och skrålade, sen upp på scenen, sen ner i publikhavet igen och sen tillbaks till podiet och jag och Johan la armarna om varandra när dom körde 'Holiday'.

Samtidigt som det var TTA's egen spelning så kändes det som en stor hyllning till The Embassy. Jag förstår dom. Embassy är vår tids största popgrupp. Dom körde en skitbra "cover" på deras 'Some Indulgence'; vida överlägsen Cat5's eurodiscoremix.

Och, fan, när dom körde 'Take No Heroes' och alla hjältar som flimmrade förbi på skärmen. Ian Curtis, Brian Wilson, Henrik Berggren, Snopp Dog, Vic Godard, Jackie Wilson, Buzzcocks, Ice Cube osv...och då var det bara första låten, jag var helt såld direkt. Det är som om dom visste alla mina svaga beröringspunkter och tryckte på dom allt vad dom bara hade.

Shit. Hur ska jag kunna gå på en "vanlig" konsert efter det här? Ett band som står med sin gitarrer och harvar? Det går nog inte. Den enda konserten jag ska gå på nu är The Embassy på Berns den 2 december. Men det är jag helt övertygad om att det inte kommer att bli en "vanlig" konsert.

Det här med Webbkamera är ju stenkul. Ska verkligen skaffa mig en sån någon gång. Vigo-Stockholm direkt live, liksom.

Morrissey är verkligen en hjälte oavsett vad dom säger. Everyday Is Like Sunday säger ju allt. Det är nog dagens låt. Eller "nattens låt". Kanske har en annan låt i huvudet när jag vaknar. Nu har jag inget mer att säga (=lögn). Har verligen jättemycket i mitt huvud, men det har ni inte med att göra. God natt.

Min text om hur Dante tappar sin tro i ett möte med Odysseus var uppskattat bland mina klasskamrater. Alltså fler än jag som tröttnat på den medeltida kristna övertron. Kul när man skriver saker som folk kan känna igen sig i.

EMBASSY ÄR VÄRLDENS BÄSTA POPGRUPP!!!!!!!!!!!:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2198&a=486519&previousRenderType=2

och Radio Dept. kanske är världens nästa bästa band:
http://www.digfi.com/default.aspx?id=7976

Yes jag fick Väääääl Godkänt på min första tenta. Det var ett otroligt peppande besked. Det gör tillvaron lite lättare. Det blir lättare att lyfta den ena foten framför den andra. Att bre ut smöret på mackan på morgonen. Att vänta dom där 2-3 sekunderna innan dörrarna öppnas på tunnelbanetåget när det står still när man har bråttom. Ah, en lättnadens suck.

Jag har just läst ut Erik Zsigas 'Popvänstern' nu. Tyvärr måste jag säga att den är otroligt tunn. Jag trodde verkligen att det skulle kunna göras ett beskt piller för popvänstern att svälja. Men icke. Hans brist på argument är allt för påtagliga. Hans desperata försök att klumpa ihop en massa olika kändisar med vänsteråsikter till en enad popvänster känns just....desperat.

Jag menar hur mycket gemensamt har egentligen Jan Emanuel Johansson med Mattias Alkberg? Dessutom verkar han inte alls förstå (även fast han påstår det) varken humor eller ironi. Och nej, pop är inte röj och pop är inte glamour(som han påstår). Popmusik är det som behövs för att ibland kunna orka gå genom dagen utan att ramla ihop.

Popmusik är det som behövs för att våga ringa till den där tjejen/killen du träffade förra helgen. Popmusik kan föra en högt över molnen. Popmusik är, för att citera Everett True från Plan B nummer 6, livsblodet självt.

Jag var och hälsade på i Uppsala igår; det var trevligt.

Dagens låt - The Embassy - It Pays To Belong

Ok, en vecka kvar tills guldtackan kommer. I Am Waiting.

Det känns så typiskt och förutsägbart att jag ska gilla Sydvenskans Björn Af Kleen. Denna Lokkoian till kulturkritiker som han är. Men det spelar mindre roll eftersom han skriver så otroligt bra.

Här är en text som inte kanske är en av hans bästa men som pratar om ämnet "hemvändare" på film som är ett ämne jag kan relatera till och säkert han också eftersom han är uppvuxen i Hedemora. Ett stenkast från min uppväxtsort. Det gör mig glad att han är en framstående kulturskribent uppväxt i Dalarna. Det ger mig hopp. Han har dessutom, liksom jag gör nu, studerat litteraturvetenskap.

http://sydsvenskan.se/kultur/article93512.ece
eller den här, den här, den här:
http://sydsvenskan.se/kultur/article92909.ece
eller den här om Dylan:
http://sydsvenskan.se/kultur/article82800.ece
och den här får mig nästan att darra och knyta min näve i fickan på mina mjukisbyxor:
http://www.journalisten.se/a.aspx?article_id=9689

Mina favoritskribenter just nu är nog Natalia Kazmierska, Björn Af Kleen, Fredrik Strage och Ika Johanneson. Andres Lokko är fortfarande en helt oantastlig musikupptäckare som saknar motstycke i svensk musikjournalistik. Det han hyllar är för många popmänniskor (inklusive mig själv) det som går varmast i cd-spelaren, ipoden - eller vad nu unga, moderna människor använder för att spela upp sin musik i - den närmsta tiden framöver.

Han är inte sällan först med att hitta det nya och det oupptäckta före alla andra. Många irriterar sig på detta outröttliga vis att jämt vara först att hylla det nya. Snobbist, elitist och trendängslig får man ofta höra om denne man. Men ingen av hans belackare kan bestridda denna unika ställning inom svensk kulturjournalistik som han har.

Andres är fortfarande mästare på att upptäcka nya saker. Jag tycker dock att idag är hans krönikor inte lika intressanta som de en gång har varit. Visst han har en hög lägstanivå men de brinner inte lika mycket som de brukade göra.

Ofta känns det som att han lite halvintresserat tar upp samma gamla ämnen som han gjorde för tio år sedan , då han också skrev i Svenska Dagbladet; endast namnen och titlarna är utbytta. Det handlar fortfarande oftast om hatet mot arenarocken, modernism och senaste besöket i London. Han återanvänder ofta de gamla argumenten han alltid haft och formulerar om dem lite grann. Men jag ser mycket fram emot den där boken som han håller på med som aldrig verkar bli klar. Tror jag hörde om den för första gången för två och ett halvt år sedan.

Jag blev så otroligt sugen på att köpa eller beställa böcker just nu. Vill ha Truman Capote, Stig Larsson, William S Burroughs och en massa till. Får ta någon dag att gå igenom den här stans bokhandlare. Men det är så svårt att orka med att läsa utöver den kurslitteraturen jag redan läser. Det blir liksom lite mycket läsande. Allt på kursen tycker man ju inte är bra.

Och ofta läser vi bara stycken ur böckerna, aldrig en hel bok. Det blir som man kan förstå inte riktigt den där läsupplevelsen. Dessutom har jag liten förståelse för den här medeltida litteraturen som vi behandlar just nu, gillade antiken mycket bättre. Trött på denna oändliga kristna övertron. Var finns problematiken? Vem tvekar?

Måste säga att Boards Of Canadas senaste platta är bättre än vad jag tyckte den första genomlyssningen. Den funkar helt klart. Devendra har jag umgåtts med en del också. Men jag ska hålla mig från att ge ett slutgiltigt bedömande. Ska vänta lite. Men det ser positivt ut.

Flera av låtarna på Animal Collectives nya platta känns bara som olika varianter på My Bloody Valentines låt "No More Sorry" och jag älskar det. Alla som förvaltar Kevin Shields och Bilinda Butchers ideér på detta vackra sätt får en omsorsfullt vald plats i mitt indiehjärta.

Dagens låt: El Perro Del Mar - Candy (Sockersött ledsamt så det förslår en sån här seg bakisdag)