Vad kan jag säga? Plötsligen känns all annan popmusik sådär futtig och obetydlig.
Det här är bra från en intervju i Smålandsposten:
- Some indulgence är rolig. Den markerar vårt uppbrott från producenten Björn Olsson. Vi gjorde grunden till den ett år innan den blev färdig men Björn ville inte ha några synthar utan höga trummor och sång. Han använde Eddie Meduza som referens och vi kom inte överens. Vi var aldrig nöjda med inspelningen utan försökte få till det med andra producenter men till slut insåg vi att den faktiskt var bra och då löste sig arbetet med resten av skivan. Jag minns att det sista Björn sa om Some indulgence var att: "den är värdelös och ni är helt slut", säger Torbjörn Håkansson.
Ja, ikväll blir jag bjuden på indiska mat. Fan vad gott det ska bli. I love it.
Och, Mats Olsson har rätt, som vanligt:
http://expressen.se/index.jsp?a=471812
Åh, det finns så många skivor jag vill höra och så många böcker jag vill läsa. Det tar liksom aldrig slut. Det blir bara mer och mer. Det är tur att jag bara är 21 år än så länge. Jag har gott om tid på mig. Men om jag skulle dö imorgon? Så många skivor som skulle blivit för mig olyssnade och så många böcker som skulle förblivit olästa. Så många världar som jag inte skulle få tillträde till. Det skulle vara så sorgligt.
1 kommentar:
jag har oxå tänkt på det. fast det jag är mest orolig över är att min generationsroman aldrig hanns ge ut och världen fick aldrig veta vilket geni jag var. haha. jag är nog mer egocentrerad än dej :)
Skicka en kommentar