Var är fotbollens Tony Wilson?

Den svenska hemsidan för det engelska klubblaget Bradford City skrev idag något intressant. Rubriken lydde: Var är fotbollens Tony Wilson? Tony Wilson drev, som vissa av er kanske vet, det legendariska Manchesterbaserade skivbolaget Factory Records (Joy Division, New Order, Happy Mondays, A Certain Ratio, OMD) men avled nyligen och hyllningsartiklarna har självklart inte låtit vänta på sig. Inget konstigt med det, jag är den förste att hävda att hans geni-stämpel är välförtjänt. Men många sådana hyllningar är bara väldigt jobbiga att läsa och oftast ganska ointressanta och intetsägande.

Men sen stötte jag på den här texten och tyckte den var lite spännande på något vis. Framför allt blir jag tilltalad bara av det faktum att någon försöker koppla samman fotboll och pop.

Mycket kan sägas om denna man men kopplingen till fotboll kanske är vag? Inte alls, tänk vad en man som han kunde uträtta i en klubb eller för ett förbund, någon med visioner som förverkligas, en drivkraft som kan utvecklas och leda framåt. Finansiärer finns det gott om i dagsn toppfotboll, ja den letar sig till och med ner till Bradfords nivåer när klubbarna i Premier League och Championship börjar bli upptagna så går jakten på pengar ner till gärdsgårdsserierna. Många menar att det är en oroande trend, men så längde eldsjälarna finns, dom som kan bevara klubbens själ, då kommer aldrig några oljepengar hota det genuina.

Resonemanget kanske låter en smula naivt och skillnaderna mellan att driva ett skivbolag och en fotbollsklubb är många. Men det är ändå en smula intressant på en teoretisk nivå. Factory Records skrev aldrig några kontrakt med sina band, de hade "rätten att dra åt helvete när dom ville". Bland annat bandet New Order gjorde så dyra omslag till sina singlar och album att de gick i förlust istället för vinst för varje såld skiva. Tänk er en sådan inställning hos en fotbollsklubb!

De största fotbollsklubbarna är gigantiska miljardmaskiner och att någon skulle kunna ta en liten lokalklubb och göra den stor och "inflytelserik" utan kapitalistiska förtecken är som sagt väldigt otroligt. Men Factory Records valde också att spela ett annat spel i en bransch fylld av überkommersiellt tänkande. Deras eko gör sig fortfarande hörd i dagens musik medan de stora jättarna är nere på knäna. Men som sagt, samtidigt som likheterna är intressanta är också skillnaderna stora. Faktum kvarstår dock; bollen är rund, allt kan hända.

-----------------------------------------

Och på tal om fotboll kan jag inte låta bli att jubla när Simon Bank på Aftonbladet avslutar sin artikel efter landskampen mellan Sverige och USA på det här viset:

I andra halvlek representerades Sverige av finsk-egyptiske Shaaban, bosniske Majstorovic, chilenske Concha, assyriske Bakircioglü, serbiske Djuric och bosnien-kroatiske Ibrahimovic.

Det var lite historia som svepte förbi där, någonstans. Medan Sverigedemokrater firade nya opinionsframgångar.