It's only rock n' roll.

Det är ju kul sånt här, tycker jag. Men framför allt känns det som det pratas om två olika saker här. Det ena om det faktiskt är med sanningen överensstämmande att Keith Richards var "superfull" eftersom Expressen hade som rubrik "Stones fylleskandal på Ullevi" och passar ganska bra in på de saker jag läser om just nu. T ex att en journalist ska "levandegöra fakta" men också att man måste intressera publiken vilket leder till de gärna tänjer lite på sanningen.

Den andra debatten, som fått mest utrymme, är om kritik ska vara subjektiv eller objektiv. Å denna eviga diskussion. Keefan avslutar sitt brev till de svenska musikskribenterna som sågat honom: "Write the truth. It was a good show". Richards kräver en ursäkt från Aftonbaldet och Expressen. Thomas Johansson på EMA Telstar menar att i de andra 14 nordiska tidningarna fick Stones mycket bättre betyg. "Kan fjorton tidningar ha totalt fel?", frågar han sig.

Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Både Anders Nunstedt och Markus Larsson tycker att det är Keith som ska be om ursäkt. Markus säger till Aftonbladet:

Jag tänker inte be någon om ursäkt för min subjektiva åsikt. Det är Keith som borde be om ursäkt. Det kostar trots allt runt 1000 kronor för att få se en rockstjärna som knappt klarar av riffet till ”Brown sugar” längre.

Anders är inne på samma linje på sin blogg på Expressens hemsida:

Jag tror att Keith Richards frustration beror på att han innerst vet att han under de senaste åren levererat det ena usla framträdandet efter det andra. Det är faktiskt han som borde be om ursäkt.

Fredrik Virtanen kommenterar i sin tur på sin blogg Thomas Johanssons förslag att att varje kritikers recension ska avslutas med "det här är vad jag tycker":

Yeah. Och varje kock skickar en lapp med varje maträtt där det står "den här rätten har jag lagat".

Det finns ju aldrig någon sanning när det gäller bedömande av kultur. Alla femtio-någonting-tusen som var på Nya Ullevi lär ju inte ha gått därifrån alla med samma känsla att "det här sög ju" eller "det här var fantastiskt". Åsikterna var nog väldigt spridda (en vän som besökte konserten tyckte den var ok men sa att Keith såg sliten ut). Det finns ingen objektiv sanning. Vad en professionell recensent gör är att utifrån vissa estetiska principer baserade vad den anser som "god smak" avgör om något uppfyller kraven för vad som är ett bra respektive dåligt uppträdande.

Det här påminner mig också en del om när jag recenserade en skiva med Hjalle och Heavys band Mimikry för Falu Kuriren för 4 år sedan. Jag fick höra att Jonas "Heavy" Stentäpp hade försökt fått tag på mig för han var arg på min recension. Jag behöver väl inte nämna att jag sågade dem? Jag önskar att han fått tag i mig. Jag skulle så gärna vilja veta vad han hade att säga mig. Var mitt språk undermåligt? Hade jag missuppfattat någonting? Presenterade jag bandet orättvist? För han skulle väl inte ringa och skälla på mig för att jag hade dålig smak?

Jag tyckte till och med att jag hade den fina känslan att tipsa läsarna om ett annat svenskt band som jag tyckte gjorde det Mimikry gjorde fast flera ljusår bättre. Nämligen Mattias Alkberg BD som också var aktuella med ny skiva vid den tiden. Jag kom ihåg att jag tyckte att det kändes väldigt konstruktiv att peka på något som var bättre istället för att bara såga, såga och såga. Men för "Heavy" gjorde det tyvärr nog ingen skillnad. Han kanske också tyckte att det fanns en objektiv sanning. Att HANS skiva var väldigt bra?

Idag, och även då, var/är "Heavy" en jävligt undermålig musikrecensent för Dala-Demokraten. Någon borde ringa och skälla ut honom. Eller åtminstone skriva ett brev och be honom skriva sanningen istället.

Länkar till artiklarna:
Dagens Nyheter
Expressen (Anders Nunstedt)
Fredrik Virtanens blogg
Aftonbladet