The old man's back again

Yepp, och hyllningskören har repat in superlativen in i minsta detalj. Den store legendaren Bob Dylan är alltså aktuell med nytt album och de ledande musikskribenterna i landet har tagit sig an hans nya material. Men hur förhåller sig egentligen recensenterna till rockens kanske största ikon? Vågar de ge såga honom eller är står han över sånt?

Så här skriver Po Tidholm i DN:

Jag har hört Bob Dylans musik i hela mitt liv, och på sista tiden har jag börjat fundera på om jag inte fortfarande lyssnar på honom som ett barn. Det vill säga: i någon mån är hans musik och texter bara ljud för mig, så som de tedde sig när jag var två eller tre år gammal. Jag är kapabel till ett annat slags lyssning också, en mer distanserad och analyserande lyssning. Jag kan särskilja hans influenser, följa tråden, upptäcka förändringarna från album till album. Men jag tycker bäst om att lyssna som ett barn, att vaggas till ro av det mycket bekanta i hans röst, frasering och harmonik. Det är därför jag aldrig brytt mig om att tyda hans texter. Jag kan fastna för någon fras, men överlag är det nog snarare hans musik som intresserar mig.

Herr Tidholm verkar ha ett livslångt förhållande till Dylan och växte upp med hans musik. Självklart kan man aldrig vara objektiv i recenserande av musik men hur hälsosamt är det verkligen för herr Tidholms kritiska förhållningssätt med denna tillsynes storögda relation och pojkrumsfascination?

Dan Backman kallar "Modern Times" för "ännu ett klassiskt Dylan-album" och fyrar av näst högsta betyg i Svenska Dagbladet:

Bob Dylan är ett mysterium. Ett kraxande, oförutsägbart konstnärsoriginal i vilda västern-kläder och urfånig mustasch. Ett starkt varumärke som kan släppa dåliga album, ge slappa konserter och låna sitt namn till vin- och underklädesfabrikanter (alltså, kan någon förklara vad det där med Victoria"s secret handlade om?) utan att dylanologerna ens överväger att sluta upp med sitt devota analyserande.

Hör Backman själv till en av dessa devota? Han pratar om Dylan som "ett mysterium", "oförutsägbart konstnärsoriginal" och någon som står över det här med kritik. Det känns väldigt mycket som målande av det stora manliga geniet.

Anders Dahlbom orerar i Expressen också om den "speciella Dylan" som svår och ogreppbar:

Dylan är och har alltid varit en artist full av motsägelser. Han hatar att spela in skivor, ändå låter han som uppfödd i studion på Modern times. De senaste årens Dylanhausse märks överhuvudtaget inte alls. Fram träder i stället en tidlös grubblande gubbe som tittar sig omkring och undrar var han passar in.

Det här är bara ett axplock av exempel på den blinda och onyanserade bild som målas upp av Sveriges ledande manliga musikskribenter och det är ett sådant starkt fall av gubbromantik att jag får lust att ringa upp Natalia Kazmierska så att hon kan ta fram sågen och skära av händerna på dem.

Faktum är att "Modern Times" är ett av de mest orelevanta album jag hört med honom på länge. På skivan vaggar han runt och med med hjälp av ett gäng pastischartade bagateller till låtar försöker han som en skrämd sköldpadda febrilt hitta tillbaka till sin oskuldsfulla tid som tonåring i ett amerikanskt 50-tal. Detta är långt ifrån det djup och svärta som fanns väldigt närvarande på 1997-års "Time Out Of Mind". Love & Theft" från 2004 framstår nu i mycket sämre dager som jag från början tyckte var en småtrevlig platta som hade sina stunder.

Nu håller 00-talet på att bli karlns kanske sämsta decennium med albumlösa låten "Things Have Changed" som det starkaste kortet. 90-talet hade ju som bekant "Time Out Of Mind" och 80-talet hade "Oh Mercy" och "Infidels". 60- och 70-talets höjdpunkter behöver jag väl inte räkna upp va?