När jag promenerade med min ipod från Mariatorget till Aspudden lyssnandes på Suedes fantastiska andra album "Dog man star" från 1994 slog det mig att det inte finns några bra rockband längre. Jag vet inte vad det beror på, är det all den här antirockismen som spridit sig över popvärlden? Är folk rädda för att vara ett superpretentiöst arenarockband nuförtiden. Nej så är det ju inte. Coldplay röner ju stora framgångar över världen som superpretentiöst arenarockband och på hemmaplan har vi Kent som en svensk motsvarighet.
Problemet är bara att de banden inte alls har den stil, smak och klass som kännetecknade det tidiga Suede. Det kommer inte fram några band i deras klass längre. Nu får vi istället Keane som fortfarande är något av det värsta jag hört sedan Placebo. Babyshambles och The Libertines med Pete Doherty i spetsen har glimtat till då och då. Men det har varit korta stunder av briljans mellan knarkrubrikerna.
Nej, få fyller upp den kostym som grandios rockorkester som Brett Anderson och Bernard Butler anförde under några få men intensiva år i mitten av 90-talet innan gitarrgeniet Butler hoppade av och Suede blev ett mer radiovänligt popband, trevligt och hitigt men mindre angeläget och framför allt mindre intressant.
På "Dog man star" når Suede sin höjdpunkt som band. Brett sjunger helt gudomligt och Bernard lägger osannolikt vacka gitarrslingor genom hela skivan. "The wild ones", "The two of us", "The power", "We are the pigs" och "The asphalt world" är låtar som talar sitt tydliga språk. Vilket band med sådana låtar har en fantastisk platta. Ändå valde dom att ge ut deras kanske bästa låt "Stay together" bara som singel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar