Jag var där

"Jag var där" är ett prestigeladdat uttryck inom rockmusikens hängivelse till känslan av "här och nu". Rocken lever starkt på det som skapas för sekunden, det som aldrig igen kan återskapas. Den intensiva men korta explosion av intryck som fyller varje organ i din kropp för en kort stund och sedan snabbt lämnar en omtumlad och totalt jävla överkörd. Det var och är grundintentionen i rockens värld och så den funkar när den är som allra, allra bäst och mest närvarande. Då är den en oumbärlig urkraft som utplånar de flesta andra ursäkter till kulturyttringar.

Det finns en sådan löjligt stark mytbildning runt det här att det har bildats en hel skola kring rockmusikens regler för hur den ska framföras och presenteras. Detta gör att majoriteten av alla moderna rockband snabbt rättar sig efter mallarna som skapats sedan mitten av 1950-talet för att få en chans att nämnas i samband med de klassiska rockbanden. Detta slutar nio fall av tio i tomma poser och återanvändande av gamla beprövade riff vilket är otroligt tröttsamt och lätt att se igenom.

Pete Doherty, sångare i Babyshambles, är en vandrande rockklyscha. Vad som dock gör honom så fascinerande och mer intressant än nästan alla sina kollegor i samma skola är att han löper hela linan ut. De flesta band spelar en roll när de står på scenen som en del av en pojkdröm då de stod och mimade till sina hjältar framför spegeln. Visst, de kanske lever en aning mer dekadent än gemene man men är i slutändan inte så annorlunda från oss andra. Pete däremot lever rockmyten dygnet runt.

Myten om honom själv har stigit långt ovanför framgångarna för hans band The Libertines och Babyshambles. Allt det där om hans skandalomsusade leverne går att läsa vecka ut och vecka in i kvällspressen trots att otroligt få svenskar skulle kunna nynna på någon låt av vare sig The Libertines eller Babyshambles.

Igår kväll gjorde Babyshambles en hemlig spelning på Fritz Corner på Debaser. Spelningen var ca en och en halv timme försenad och endast 4 låtar hann spelas innan arrangörerna stängde av strömmen och Pete fick brottas av scenen av säkerhetsvakterna då han vägrade sluta sjunga. Det var lite av en freakshow som var väldigt underhållande men lämnade åtminstone mig lite med känslan av att det var lite planerat. Eftersom bandet hann köra båda sina hitar "Fuck Forever" och "Killamangiro" på de fyra låtar som spelades. Hade de verkligen tänkt att riva av sina två kändaste låtar i början av setet om spelningen varit längre?

Idag går det självklart att läsa om rocksångarens upptåg i Stockholmsnatten på våra två stora kvällstidningars nöjessidor:

"Skandalstjärnan Pete Doherty löpte amok på en rockklubb i Stockholm i natt. Efter att sångaren skadat personer i publiken och förstört utrustning på scenen tvingades vakter brotta ned honom. Under sitt Sverigebesök har den drogmissbrukande stjärnan tidigare omhändertagits av både tulltjänstemän och polis." (Expressen)

"Konserten på Debaser urartade – inte helt oväntat. Pete Doherty trillade av scenen och skadade ryggen. Sedan ville han aldrig sluta sjunga, och arrangörerna tvingades stänga av elektriciteten." (Aftonbladet)

I artiklarna på webben får vi se ett tiotal bilder som visar kaoset som utspelade sig på gårdagens spelning på Debban.

Pete Doherty är 27 år gammal. Den åldern får klockan att ringa hos flertalet rockfans. Kurt Cobain, Jimi Henrix, Brian Jones, Jim Morrison checkade alla ut vid den åldern. Så om Pete verkligen är en sådan bokstavstrogen klyscha till rocksångare som han verkar så förväntar jag mig inte något annat än att han inte är i livet vid årets slut. Och därifrån finns det säkert inga gränser för hur odödlig rockikon karln kan bli. Det ser nog Mojo och Uncut till.

Dagens låt: Klaxons - Atlantis To Interzone