Loranga, Masarin och Dartanjang på SVT

Det var väl ganska förståeligt att det skulle bli så här. Det finns få saker som är mer heliga för folk än barndomsminnen. Till mina favoritbarndomsminnen hör Loranga, Masarin och Dartanjang. Alltså Barbro Lindgrens legendariska berättelser. Jag har inge minne av att någon läste den ur en bok till mig. Men jag vet att jag lyssnade sönder den på ett kassetband jag hade.

Lorangas okonventionella fadersskap, Dartanjangs ständiga hypokondri, girafferna och tigrarna. Det var inte svårt att fängslas vid en värld så befriad från den vanliga världens förutsägbara och gråa verklighet som förespråkade än mer spontan och nästan nihilistisk livshållning. Visst Loranga är en otroligt dryg farsa och Barbro har blivit kritiserad för frånvaron av kvinnor i berättelserna. Men berättelserna är egentligen oklanderliga i sin absurditet och uppkäftighet.

Just absurditeten, uppkäftigheten och, kanske ska jag säga, exotismen går förlorad i den nya SVT-producerade animerade TV-serien av 'Loranga, Masarin Och Dartanjang'. Allt är för snyggt gjort; det är alldeles för tillrättalagt och konventionellt. Figurerna är alldeles för mesigt framställda; uppkäftigheten hos Loranga har helt gått förlorad och han framstår bara som dryg.

Animeringen är plågsamt fantasilös. När man var liten och fick historien berättad för sig så bildade man helt egna ideér i sitt huvud om hur allt såg ut. Jag vet att ett barns fantasi med råge överstiger allting som skulle produceras fram och realiseras på en bildskärm och det är väl självklart att man blir besviken när man får se det konkretiseras på TV.

Men man hade ändå kunnat förväntat sig lite mer risktagande och egenart när serierna gjordes. Rösterna är också tråkiga. Endast Gösta Ekman kommer undan med hedern i behåll som den förvirrade och klene farfarn Dartanjang.