Sally Cinnamon

Idag uppmärksammade jag och mina studentkamrater att det är Kanelbullensdag (eller Kanylbullen som min far så ordvitsigt brukar säga). Inte mer än att vi just skänkte det en tanke. Men det är ju just det som räknas. Fast just nu ångrar jag mig lite att jag inte köpte med mig en bulle hem. Det hade suttit fint så här efter maten.

För någon timme sedan skrev jag klart min första skivrecension på nästan ett år. Nej, okej det var kanske att ta i men jag har absolut inte skrivit någon det här året i alla fall. Det gick ganska bra och har jag tur så vill kanske Stardust lägga ut den om den är bra nog.

På tal om Stardust så har dom gjort en ganska massiv uppdatering häromdagen. Det finns till och med en bild på mig och allt. Fast när jag läser en del saker som andra har skrivit där så blir jag lite rädd att träffa en del av dom.

Jag är rädd att dom skulle ta alla Andres Lokkos samlade Svenska Dagbladet-krönikor, smälta ihop dom och forma den till en hård och vass atrapp och sedan fistfucka mig tills jag skriker: "Jag hatar tidningen POP, jag hatar soul, jag hatar Dexys Midninght Runners, jag hatar smart popmusik, jag hatar snobbism, jag är inte trendängslig, jag hatar Fredrik Strage, jag hater Terry Ericksson, jag hatar Jan Gradvall, jag hatar Killinggänget, jag hatar ironi! Jag kan tycka något eget, jag är inte rädd!". Eller så är jag lite paranoid och överdriver lite grann.

Okej, nog om det. Datumet 16 november 2005 är redan inristat i min själ. Det får gå som det går. Jag vet att det brukar skita sig när jag har stora förväntingar. Men i dagsläget så kan Torbjörn och Fredrik spela in tio spår där dom på varje spår sitter och fjärtar ikapp och sedan faller ihop i varandras armar och bara skrattar så där spontant som bara två smala popsnubbar från Göteborg kan. Jag kommer att älska det ändå.