Musikens fragmentisering.

Det är inte ofta jag blir glad av att läsa det Po Tidholm på DN skriver men nu i veckan i och med en recension av Feists spelning på Cirkus i Stockholm så berörde han plötsligt något ganska intressant:

Det finns en grundläggande svårighet för artister i den postmoderna eran att få ett brett existentiellt och socialt genomslag, även om de rent konstnärligt förtjänar det. Det mesta är redan gjort, allt är en upprepning av något gammalt och musik kan inte längre fungera som katalysator i kollektiva processer. Musikkonsumtion har blivit något privat.

Jag tycker det pratas aldrig för lite om sådant här inom musikjournalistiken. Det är en problematik som tas upp alldeles för sällan. Om man nu ska kalla det för en problematik? Det är ju onekligen en oundviklig och spännande utveckling! Vi har fortfarande storsäljare (James Blunts första album har sålt 14 miljoner exemplar och är därmed 00-talets mest sålda album) men inte alls lika många som på 70- och 80-talet.

Jag ska inte säga att det här ämnet inte berörts. Diskussionen och teorierna togs ju delvis upp i och med Chris Andersons bok "The Long Tail" där han förklarar att de stora utgivarna av musik, film och böcker etc tjänar mer på jättemånga smala produkter som säljer litegrann istället för ett fåtal stora produkter som säljer stora enorma mängder. Just eftersom det finns få enstaka böcker, skivor och filmer som idag drar till sin sån stor publik att de kan kallas "kioskvältare".

Det kan ju ge upphov till frågan var publiken är? Allting är så differentierat och fragmentiserat idag. Det inte längre något gemensamt som alla kan samlas och prata om på fika- eller lunchrasterna. Som Tidholm skriver så har musikkonsumtionen blivit privat. Det kan verka som att alla har tittat på och kan prata om Melodifestivalen men vi var ju ca 6 miljoner svenskar som valde att inte titta på det.

De stora dinosauriernas, drakarnas och revolutionernas tid är förbi. Det är en aspekt av de stora skivbolagens kris som jag också tycker tas upp för sällan. Att det finns en stor ändring i vår musikkonsumtion. Inget storskivbolag är heller beredda att betala några stora summor för en skivinspelning längre. Istället blomstrar de små och självständiga skivbolagen med många artister som gjort musiken billigt framför datorn. Att tekniken blivit smidigare och billigare är ju också en aspekt på det.

Anledningen till att skivbranschen var en av 1900-talets mest lönsamma branscher är ju att den också var den kanske mest monopoliserande av mediebranscherna. Monopolitiseringen och de enorma överpriserna (vilket ledde till enorma övervinster) blev ju till slut ett problem. Bolagen var nöjda och ville inte utvecklas tekniskt när nedladdningsbomben kom med 2000-talet.

Ja, Feist hade antagligen varit större om hon kommit på 70-talet och det av flera olika anledningar. Kanske hade också The Tough Alliance varit större om de legat på ett "majorbolag" men samtidigt hade deras uttryck kanske också varit tvunget att kompromissats. Flera hade gillat dom litegrann istället för nu när få tycker om dom jättemycket för att dom gör det på sitt sätt. På så sätt välkomnar jag självklart utvecklingen.