This is my hometown.

Jag skulle kunna redogöra mina upplevelser av den eminenta Acceleratorfestivalen som pågått under helgen som varit. Jag skulle kunna berätta om hur Electrelane's gitargudinna Mia Clarke ännu en gång imponerar på mig med sina kontrollerade oväsen. Jag skulle också kunna berätta om Frida Hyvönen i en bedårande bröloppsklänning sjungandes vid ett piano om städer runt i världen. Jag skulle kunna berätta om hur Junior Boys tog sin ångestförlamade syntpop och gjorde den till funkig disco.

Om att höra Jens Lekman med band spela för mig och min älskade sittandes på gräsmattan med en varsin burköl medan solen höll på att gå ner. Eller hur Jamie T nästan rev ner tältet med sina punkigt moderna folksånger om livet i London-förorten Wimbledon så att orden hopades på varandra. Eller hur The Studio med knarkig ljussättning genomförde sin älskvärda hyllning till Factory Records, Madchester, brittiskt 80-tal och Bez.

Men just nu har jag bara två brottsycken ur två olika exemplar av svensk poplyrik snurrandes i mitt huvud. Där båda cirkulerar kring ämnet komma från en liten stad/flytta till en storstad/komma tillbaka till småstaden. Ena exemplet kommer från ett band som varit med ett tag och släppt en stor mängd album; Eldkvarn. Låten kommer från deras senaste album Svart Blogg och heter Fulla För Kärlekens Skull:

Söndagskväll i den stad jag föddes, jag står i en bar med gamla vänner. Vi svor eden när vi var unga 'alla för en' vad som än händer. Men det vilda livet red mig. Nån reser och nån blir kvar. Guds ära till dom som stannar och bär den döde till sin grav. Nu går jag gator genom minnen genom spårvagnars larm, genom röken från fabrikerna, innan alla jobb försvann. Bilder från min hemstad jagar mig i sömnen. Det här är för dom som aldrig kom fram till andra sidan drömmen.

Det andra exemplet är av ett mycket yngre popband som än så länge bara get ifrån sitt ett album. Peggy Lejonhjärta, heter dom och låten heter AB Stockholmshem:

Vi flydde byarna för stan. Vi flydde pappersbruken, fördomar och prat. Bland Stockholms andra landsortsbarn vimlar vi på Krogen-utan-stereoapparat. Skrattar vi åt dom som stannat hemma, som tar hand om våra gamla. Vi borde skämmas. Men här är trendset diktatur. Vi granskar våran spegelbild i skyltfönstren i smyg. Vi tar ett tåg hem över jul.Runt granen viskas det om dialekt och attityd.

Det som jag främst tycker är fint med de här två exemplen är att vill höja statusen för unga att jobba inom äldrevården; "Skrattar vi åt dom som stannat hemma, som tar hand om våra gamla. Vi borde skämmas" och "Guds ära till dom som stannar och bär den döde till sin grav". Och det är fint hur de hyllar sina små hemstäder. En sentimental blick på sin ungdoms tid. Jag blir lite rörd eftersom jag själv flyttat till från lilla byn till storstaden.

Men det är ju inte helt oproblematiskt. Peggy Lejonhjärta sjunger ju: "Vi flydde pappersbruken, fördomar och prat." Och i Jens Lekmans nya singel Friday Night At The Drive-In Bingo sjunger han, göteborgsgrabben, hur han föreställer sig folk på landet att vara öppna och snälla men att det visar sig att de egentligen är väldigt fördomsfulla och har stora svarta hundar som biter dig. Haha. Ja, det finns ju en anledning varför jag och de flesta av mina vänner inte längre bor kvar i Dalarna utan har flytt till Stockholm och Göteborg.