Seduce me again, Valerie.

Läser för tillfället Valerie Solanas Scum Manifest och bitvis är den ju helt briljant. Precis som baksidetexten menar så är den ju både den helt orimlig och helt rimlig. Valerie, denna livsfarliga pionjär. Det finns uppenbarligen mycket olika och viktiga aspekter av den här omistliga pamfletten men mina favorit partier återfinns, inte helt förvånande, under delen "Stor Konst" och "Kultur".

Just följande parti tycker jag är smått fantastisk och otroligt underhållande:

Då mannens "konstnärliga" strävan inte är att kommunicera (eftersom han inte har någonting på insidan har han ingenting att säga) utan att kamouflera sin primitivism flyr han till symbolism och obegriplighet ("djupa grejer"). Den stora majoriteten - och särskilt de "utbildade" som saknar tilltro till sina egna omdömen och är underdåniga och respektfulla gentemot auktoriteter ("Daddy vet bäst" kan översättas till vuxenspråk; "Kritikern vet bäst", "Författaren vet bäst", "Filosofie doktorn vet bäst") - luras lätt att tro att det dunkla, undflyende, obegripliga, indirekta, ambivalenta och långtråkiga är tecken på djup och briljans.

Ett annat helt oumbärligt parti i manifestet vill jag gärna tolka in som en känga till alla kulturkritikers passiva och okreativa roll. Den blir i alla fall mycket roande att läsa på det sättet:

Uppskattning är de "kultiverades" enda förströelse. De är passiva och inkompetenta, saknar vett och fantasi och måste försöka hantera detta. Eftersom de är oförmögna att skapa sina egna förströelser - oförmögna att skapa en egen liten värld och på det minsta sätt påverka sin omgivning - måste de acceptera det som är givet. Då de är oförmögna att skapa och oförmögna att relatera till sin omgivning tittar de passivt på. Att sluka "kultur" är ett desperat, ursinnigt försök att gå igång på en tråkig värld, att fly fasan i en steril, själlös existens. "Kultur" mutar den inkompetentes ego, "kultur" är ett sätt att rationalisera passivt stirrande. De kan berömma sig av att ha förmågan att uppskatta "finare" saker, att se en juvel där det bara finns skit (de vill bli beundrade för själva beundrandet). Då de saknar tilltro till sin förmåga att förändra saker och är resigneradei sakernas tillstånd måste de se skönhet i skit, eftersom, så vitt de kan se, skit är allt de någonsin kan få.

Jag vet, visst är det fabulöst? Resten av boken är sprängfylld med sådan här knivskarp briljans där det ibland känns som varje mening brinner. Brinner för förändring. Brinner för alltings onödighet. Brinner för raderandet av all denna djävulska tristess. Scum Manifestet är mer angeläget än någonsin. Kom ihåg var ni läste det sist.