Labrador = good music?

Igår hade det svenska skivbolaget Labrador en tillställning på Debaser Medis för att fira att dom levererat inte mindre än 100 releaser som också summeras på en box på fyra skivor som innehåller hundra låtar; en från varje release. I kultursidorna i Dagens Nyheter fyller en lång intervju med Labradors boss Johan Angergård upp ett helt uppslag. Aftonbladet-krönikören Fredrik Virtanen ärar skivbolaget en plats på sin inne-lista och den engelska tidningen The Guardian kallar dom för "Sveriges mest inflytelserika indiepopbolag".

Labrador är ett hyllat skivbolag just nu men för mig står dom för allt som jag tycker illa om med indie (förutom det alldeles underbara lilla undantaget The Radio Dept). I DN-artikeln nämns Sarah Records och tidiga Creation Records som förebilder och de beskrivs som "tjurskalligt konsekventa från dag ett" men jag kan inte tänka mig ett mer konservativt svensk indiebolag idag. Jag tänker på de allra flesta urbota tråkiga band som ligger under deras vingar som känns som baserade på någon sorts indiepops formel 1A.

Och jag tänker på Johan Angergårds hyllande av band som The Cure, The Smiths, Kent, Depeche Mode och Soft Cell. Jag tror inte jag kan komma på fem band som skulle vara mer sönderkopierade i dagens indievärld än just dom fem. Jo, det skulle väl isåfall vara kanske Joy Division och New Order. Så otroligt ospännande. Allt Johan vill är nämligen att hitta ett nytt The Smiths. Det känns ju det som är problemet med indie kan stagnera ihop så fullständigt är just ett ständigt letande efter ett nytt The Smiths. Anledningen till att indie har blivit så folkkär är att det slutat ta risker, slutat varit i framkanten och istället blivit nostalgisk och feg som alla andra musikstilar.

Fast det är bara också just den delen som är så omåttligt populär just nu. Det finns fortfarande andra människor, band och skivbolag som tar det som sitt livsuppdrag att hela tiden rita om kartan om vad begreppet indie egentligen är. Som hela tiden vill flytta fram positionerna och inkorporera ytterliggare något nytt istället för att idissla samma regelbok om och om igen. Jag talar främst om svenska etiketter som Friendly Noise, Häpna, Sincerely Yours och Rabid Records.

Och lika gäller också om Labradors estetiska profil. Det är förvisso en konsekvent men samtidig otrolig förutsägbar och tråkig genomgång av 60-talets popkulturella stil som präglar all design. Att The Mary Onettes är deras senaste signing känns typiskt och får mig att sucka ännu en gång. Singeln "Lost" innehåller Peter Hook-basgångar och klyschiga texter om utanförskap a la Robert Smiths värsta stunder. USch. Fan. Ge mig The Honeydrips, Action Biker och Jens Lekmans nya album istället.