Mina vänners 2006.

Innan jag själv ska fylla den här bloggen med långa listor över allt jag gillat under året som gått så var jag nyfiken på vad några av mina musikintresserade vänner lyssnat på 2006. Jag har varit en fruktansvärt snäll och generös redaktör här så jag har i princip inte tagit bort någon text alls så detta inlägg är ganska långt. Varsågod, ordet är erat:


Mats Udd är 22 år och bor i Sthlm, sysslar vanligtvis med film.

I år släpptes ju samlingen ”Svensk Indie 1988-2006 En Kärleks Historia” men vilket är egentligen Sveriges just nu bästa respektive sämsta indieband och varför?
Indie är ett svårt begrepp. Men härom dagen slog det mig - Vad hände egentligen med Wannadies? Det var ju ett av 90-talets absolut bästa band som inte fick en riktig punkt på karriären. Utan de mest försvann, men inte utan att omget sig med stor mystik under försvinnandet, utan de bara försvann - kort och gott, ett snörpligt slut på karriären. En god vän till mig sa sig ha sett Per i Wannadies samla öl-sluttar på debaser för en gratis fylla. Wannadies, Brainpool och Popsicle, Sveriges tre bästa indie 90-tals band innan Radio. Dept, Håkan Hellström mm tog vid. En annan person sa sig ha blivit uppraggad på Janne Kask på Skeppsbar i Sthlm med orden "Hej du ser trevlig ut, jag bor här i närheten och jag tänkte att vi kanske kunde gå hem till mig och dricka vin och spela lite skivor". Hon följde aldrig med honom. När det gäller sämsta så har indie som genre varit så bra att hade man inte stenkoll så slapp man många av de allra värsta av den enkla anledningen att de var för dåliga och för indie för att man ens skulle ha hört talas om dom. Men fortfarande gör både Hybris och Labrador världen en otjänst genom att signa dåliga band. Ett allmänt faktum är ju deras ojämna smak för vad som är bra och dålig.

Vilken var den bästa konserten du såg i år?
Någon gång i juni varje år får jag för mig att det vore en bra ide att sammanfatta året men jag tänker alltid vidare att det ska jag ju vänta tills året verkligen är slut. Lagomt till att jag glömt allting bra, eller allting ihuvudtaget. 2006 var i alla fall mest Loney, Dear för mig. Sveriges i särklass bästa band. Jag såg dem 3 gånger, svårt att peka på en enskild spelning som absoluta höjdpunkten. Tyvärr blev 2006 även året då jag kom på mig själv att lova att aldrig gå på spelningar om jag inte var oerhört pepp på. Jag hade sett Mogwai på Berns, att se postrock när man står upp är ingenting som jag är särskilt pepp på att uppleva igen. Jag har ihuvudtaget blivit alldeles för gammal och bitter för att stå och se på spelningar om jag inte är full.

Vilken var den bästa plattan 2006?
Phoenix - It's Never Been Like That. De gamla hitsen överträffar samtliga låtar på It's Never Been Like That. Men det var länge sen jag lyssnade på ett sådant jämt album och samtidigt så jävla bra. Det här var kanske exakt den skiva som behövdes till våren 2006 och vem kunde tro att Phoenix sen skulle bli den bästa akten på Hultsfred. Pet Grief, Radio Dept.'s album var såklart grymt bra också, där gjorde Labrador världen en tjänst, nej ser man på.


Maria Nilsson är 25 år och bor oftast i Uppsala där hon leker rockjournalist med Mats Olsson som förebild. Ibland låtsas hon att hon är författare, med Kerstin Thorvall som förebild, eller luffare, som Charles Bukowski. Det vanligaste ordet folk använder om Maria, enligt henne själv, är dock knasig.

Vilken var den överlägset bästa musikupplevelsen du hade under 2006?
Mogwai live på Olympia i Paris den 26 september. Inte så mycket själva musiken eftersom jag var för dåligt inlyssnad på deras nya skivor, utan snarare själva upplevelsen av att vara där. Att ha tagit mej till Paris för att titta på Mogwai och för att gå runt bland katakomberna under jorden och för att ha picknick under Eiffeltornet och äta vin och ost och baguette varenda dag. För att det var en påminnelse om att vi är fria att göra vad som helst och allt det till tonerna av Mogwais mäktiga musik, Hunted by a freak och Glasgow Megasnake.

Vilket var det bästa respektive sämsta du såg på en scen under året som var?
Bästa:
Alltså, I'm from Barcelona är ett sånt där band som jag inte rankar särskilt högt i efterhand, när jag sitter ensam framför stereon, eller när jag går tillbaks i mina minnen. Dom är inte så kreddiga. Och det börjar bli lite tröttsamt med alla storbandskörer nu. Men om jag försöker vara helt ärlig och tänker riktigt noga, så är det nog så att jag aldrig var så lycklig framför en scen i år som framför den på V-dala nation den 2 september när I'm from Barcelona spelade kazoo, kasta konfetti, sjöng om kärlek och lycka och bjöd upp oss på scenen och det var dans dans dans! Jag såg dom även på Emmaboda och även om somliga av deras kvalitéer kom bättre till sin rätt på en stor scen i klart solsken så försvann intimiteten och interaktiviteten som lyfte klubbspelningen på V-dala. Dessutom spelade de min favoritlåt Chicken Pox på V-dala. Och den spelningen kommer nog leva kvar i mitt minne ett bra tag framför, åtminstone hittar jag fortfarande små konfettibitar i små vrår hemma.

Sämsta:
Puh, jag vill inte tänka på det. Jag vill inte påminnas om eländet. Men det var helt klart Ryan Adams på Berns i oktober. Fredagen den trettonde, så jag borde anat oråd. Och jag har ju sett honom göra usla, omdömeslösa, alldeles för långa spelningar förut men jag betalade ändå glatt 300 spänn för lotten, förlåt biljetten och gick dit. Tyvärr, nitlott, grinig gubbe, gitarronani, inga favoritlåtar, dryg publik, bara att gömma sej i mörkret bland dom andra femhundra rutiga skjortorna och hoppas att nästa lott blir en vinst. För hur mycket och hur intensivt jag än hatar karln just nu vet jag att jag har ett glömskt hjärta, jag kommer glatt betala för att se honom även nästa gång.

Vilka låtar kommer för alltid påminna dig om året 2006?
I kronologisk ordning:
Håkan Hellström Klubbland, Blood Music And she is the future, Gentle Touch Smedby, Sebastian Fors I ain't no loss, Irene Baby I love your way, Elias One Man Band The Mermaid, Rufus Wainwright Hallelujah, Billie the vision & the dancers Summercat, Persauna Broken metaphors, The Stereo Project Spark and burn, Neil Young Only love can break your heart, Ryan Adams Blossom, Tobias Fröberg When the night turns cold och Denison Witmer 24 turned 25.



Göran Dahlström är 22 år och jobbar som klubbredaktör på klubbguiden Djungeltrumman i Göteborg. Där kartlägger han utelivet och gör undersökningar på 'fältet'. Jobbet är bara halvtid och resten av halvan spelar han skivor och gör musik. För tillfället kör han en torsdagsklubb tillsammans med Dj Qlint på Locatelli på Avenyn. När han inte spelar med Qlint spelar han med sin bror Jonas under namnet Hermanos eller tillsammans med sångaren Ernesto aka Jonatan Bäckelie. Och när han inte gör det älskar han att arrangera mastodontstora svartfester i sin hemstad falun, alltid på hemlig ort.

Vilka var dom bästa tolvorna som släpptes i år?
Antena Camino Del Sol (incl Joakim Remix) (Permanent Vacation)
Bättre tech får man leta länge efter.

Mr. V feat Miss Patty Da Bump (Vega Records)
Alla älskar att hip-house is back!

Ferrer & Sydenham Inc Timbuktu (Incl Âme Main Mix) (Ibadan2x12")
Kanske är det mig det är fel på men jag har inte tröttnat än på âmes
grymma sound. Här med indianrop och allt annat man behöver.

The Locust 29 Calls, member of the Trick vol. 3 (Incl Trickski Remix) (Sonar Kollektiv)
Allt de tar i blir till guld. Ljudet får mig alltid att hamna i exstas
liknande den man får på rockkonsert men Trickski handlar strictly om
dansmusik.

Todd Terje Eurodans (Full Pupp)
Norge fortsätter att skämma bort mig med lusekofta-disco och det är
jag så sjukt glad för. Eurodans kommer vi fortfarande spela på nyår
2030!

Vilken tycker du var den genomgående trenden inom klubb/dans-musikscenen? Positivt/Negativt?
Det får väl nog bli techno-tech-trenden som alla pratar om. Ofta säger
folk att indievärlden tar upp genrer, tugger på dem ett tag för att
sedan skita ut dem i sämre skick än vad de var från början. Det ligger
nåt i det. I år har det kommit så sjukt mycket house och techno-grejer
som bara handlar om maximal energi och om möjligt ännu värre vokaler
än under electro-clash-vågen, det är lite trist. Men man måste också
säga att hypen kring tysk techno och smackig electro-house fört något
bra med sig, om inte annat så är väl Booka Shade i alla fall en
inkörsport till tyngre grejer...

Vad hoppas du på inför nästa år?
Jag hoppas som alltid på att deep-house ska bli stort. Och jag hoppas på att bra disco ska fortsätta uppskattas, jag tror inte folk orkar dans i 135 bpm så länge till...


Anne Hellman-Vold är 23 år och bor vid Fridhemsplan i Stockholm. Hon pluggar Samtids Estetik på Södertörns Högskola samt extraknäcker som butiksbiträde på skivaffären Rocks i Solna. Hon är även medverkande i Litteraturbloggen Post.

Vilka var dom bästa konserterna du såg i år?
Mitt förhållande till livespelningar är ganska dubbelt. Å ena sidan – “åh, bara tänk hur alldeles alldeles underbart det här kommer att bli”; å andra sidan – “kan alla människor gå och dö?!”. Jag är en cynisk romantiker med skyhöga tantpoäng och hög bekvämlighetsfaktor som helst vill slippa knuffas på, slippa trängas framför scenen och slippa slåss om bartenderns uppmärksamhet. Tackålov så har jag ett minne som en guldfisk, och alla obehagligheter som köer, söndertrampade tår och dåligt ljud bleknar när det är dags att köpa biljetter till nästa spelning. Om jag räknar ur minnet så blir antalet band jag sett i år tjugotvå stycken – och då tycker jag ändå att jag missat fler konserter än någonsin. Med detta sagt listar jag de fem konserter som under tvåtusensex slog an på varje sträng i mitt lilla musikhjärta.

Holly Golightly, sextonde april, Debaser.
Med en vacker klänning och en blomma i håret, ett manligt kompband och en utstråling som få kliver Holly Golightly ut på Debasers scen framför en liten, men mycket lycklig, publik. Med fem studioalbum och ett coveralbum (för att inte nämna de obskyra singlarna och collab-skivor som går att importera) finns det inte någon brist på låtar att spela. Det är å ena sidan alldeles fantastiskt, men gör å andra sidan att konserten blir lite för lång – efter närmare två timmar av låtar som snittar på två och en halv minut – så är det många i publiken som börjar titta på klockan. Absolut bäst var den halvtimma då Holly Golightly spelade guldkorn som My love, You ain´t no big thing, Through sun and wine och Don’t lie to me.

The Radio Dept, nittonde april, Kägelbanan.
Högst upp i lokalen i en mjuk soffa, med en kall öl i handen och i kungligt sällskap av mina favoritmusiknördar Saga och Johanni spelade The Radio Dept för kung och fosterland. Kombinationen minimalistisk scenshow och utomordentliga låtar är känd sedan tidigare, men kvällen blev extra spännande med eftersom de hade den nya skivan, Pet Grief, i bagaget. Utan hänsyn till alla som, precis som jag, skulle vilja höra mer! mer! mer! spelade de ett ganska kort set – men ett alldeles fabulöst sådant. Och tillskillnad från många andra dagar, och många andra konserter, så befann jag mig absolut ingen annanstans. Det var perfekt.

Belle & Sebastian sjuttonde maj, Annexet.
Konserten sålde slut fort. Så fort, faktiskt, att man bestämde sig för att flytta konserten från Berns till Annexet – till mitt stora förtret. För trots att det är glädjande att fler fick möjlighet att se fina Belle & Sebastian så är Annexet en skitåpiss lokal med gympasalsvibbar och ganska taskigt ljud. Förutfattade meningar till trots, och även fast jag knappt såg bandet (med undantag av Stuart Murdoch och hans vita byxor) så blev det en hejdundrande konsert! De levererade en fin blandning av gamla och nya hits, vackert mellansnack som var absolut omöjligt att begripa samt ett hejdlöst – men totalt passande – publikfrieri. Bäst var Electronic Renaissance.

Camera Obscura sjätte oktober, Debaser Medis.
Jag blev helt betagen! Lokalen var full, men det märktes knappt. I min värld var det bara jag, mina vänner och bandet – och kanske är det en av effekterna som Tracyannes röst har på de som lyssnar? För mig är Camera Obscura ett sådant band som balanserar på gränsen mellan vackert och för vackert; på gränsen mellan underbar nonchalas och sval likgiltighet – men alltid på rätt sida av gränsen. Och det var en fin fin fin konsert. Bäst var det mesta men bäst av allt var Razzle Dazzle Rose!

M.Ward tjugoandra oktober, Södra Teatern.
Innan konserten oroade jag mig lite för att M.Ward skulle få för sig att ta med sig ett stort kompband. Ogrundade misstankar – tackålov – för när förbandet (Joan as a Policewoman) hade spelat klart så tömdes scenen på allt utom ett piano. Med två gitarrer och en manick som gjorde det möjligt för honom att loopa sina egna gitarrslingor tog M.Ward hela publiken på en oförglömlig resa. Den karln spelar inte som någon annan! Det var underbart.

Bubblare: Acceleratorfestivalen, femte juli. Trädgårn’n Göteborg.
Det var för lite av några och för mycket av andra, men uppställningen (som jag såg den) var galant!

Love Is All – Jag hade bara hört en låt, men satan i gatan vilken show! Fabulöst!
The Essex Green – ganska ljummen konsert, men fina låtar.
Regina Spektor – bra på skiva, men ännu bättre live!
Jenny Lewis & the Watson Twins – guldklänningar, körer och gittarer. Briljant!
Death Cab For Cutie – Ben Gibbards röst hade kollapsat, annars kunde det blivit bra.
Hot Chip – vilken dans! vilka grabbar! Otroligt!

Dina favoritalbum 2006?
I alfabetisk ordning:
Asha Ali s/t
Band of Horses Everything All the Time
Camera Obscura Let’s get out of this country
Isobel Campbell & Mark Lanegan Ballad of the Broken Seas
Cat Power The Greatest
Jolie Holland – Springtime Can Kill You
Hot Chip The Warning
Love is All Nine Times That Same Song
The Knife Silet Shout
Jenny Lewis & the Watson Twins Rabbit Fur Coat
The Magic Numbers Those the brokes
Nikolas Makelberge Dying in Africa
The Radio Dept Pet Grief
Josh Ritter The animal years
TTA New Waves (ep)
M.Ward Post War
Whitest Boy Alive Dreams

Hur har din ipod förändrat ditt musiklyssnande?
Jag slipper bli puckelryggig eftersom jag inte längre springer med fem skivor i handväskan. Och min Ipod-shuffle funktion är fantastisk!!! Idag när jag åkte till skolan gjorde den en superblandning med Cat Power, Arcade Fire, The Embassy, Britta Persson, Stina Nordenstam, Bob Dylan och The Radio Dept Som att få blandband av sig själv, liksom!


Albin Boman är tjugotvå. Han bor i ett kollektiv på Linnégatan i Göteborg. Såhär beskriver Albin det: "Här lyssnas det på allt från Orup till Blümchen till The Clash. Mest popmusik alltså. Och inte bara bra popmusik. Så är det när man bor i kollektiv." När han inte jobbar som intervjuare på spårvagnarna spelar han i popband, träffar sin flickvän eller dricker öl på Kings head. Albin säger själv att nog alltid kommer att bo i Göteborg.

Albins musikår 2006:
Nu kan jag inte skjuta upp det längre. Det är inte många dagar kvar på 2006, så jag inser att det är dags att plocka fram nörden i mig och sammanfatta musikåret 2006. Jag har ramlat mellan eurodisco och punkrock, mellan nattklubbar och ölhak. På vingliga ben har jag skrapat upp låtar däremellan som jag tagit till mitt hjärta och älskat innerligt, och ibland hänsynslöst. Hur ska jag nu kunna älska någon mer än någon annan? Vad och vem ska jag välja?
I själva verket har mitt år handlat om låtar snarare än om album. Kanske har det berott på Lars Ulrichs största fiende och rädsla - fildelning. Kanske på myspace. Kanske något annat. Så här i efterhand kan jag säga att jag ändå älskat denna slit och släng-mentalitet. Att aldrig orka lyssna på ett helt album. Bara lägga upp en trehundraspårs playlist i winamp och kryssa för shuffle-knappen. DET är 2006 det.

Som de senaste typ sex åren har mitt musiklyssnande innefattat Håkan Hellström. Kanske mest av allt b-sidan För sent för edelweiss som det inte gått en för- eller efterfest utan att den spelats. Men förutom själva mannen med sjömanskostymen ifråga är det dessutom på sin plats att nämna ett litet hyllningsband. En fyraspårscd, med texten "Denna ep är tillägnad Håkan Hellström" på inneromslaget, har varit betydande för mig. Bandet heter Almedal och är världens bästa popband. Ibland. Deras första spelning, på underjorden i Gamlestan, kommer jag alltid att minnas som ett enda lyckligt ölregn. Till saken hör att jag gick hem med trasiga glasögon efter att någon trampade mig i ansiktet när att jag halkat i ölpölen. Det var så jävla värt det.
"Och alla platserna blev en fylleallsångsklassiker innan juni var slut", för att låna några ord från min vän Arnars blogg.
Bara just därför blir Almedal - och allt runt omkring dem - årets upptäckt.

Jag har förstås lyssnat skiten ur Silent Shout också. Den är på alla sätt lysande. Bara rakt igenom lysande. Jag önskar nästan att jag kunde överraska och spotta ur mig något litet punkband från Skottland som årets bästa band, men det går inte. Syskonen Dreijer har överträffat sig själva, och hela jäkla Skottlands punkscen. Att något så mörkt, kallt och minimalt ensamt kunde svänga så är för mig fortfarande obegripligt. Techno, trance och body i popkläder dansar tillsammans, och det blir ett fantastiskt dansgolv. Marble House är för övrigt en av världens bästa poplåtar. Och jag kommer för alltid gräma mig över att jag missade dem när de spelade i Götet.

Nå! Nu var det bara det roligaste kvar. Att göra en lång och intern lista på låtar som JAG har lyssnat på 2006. Flera av dessa låtar har räddat mig såväl som ställt till det för mig. Så är det med popmusik. Här kommer den. Helt i oordning. Håll i hatten:

Antony & The Johnsons Hope there's someone
Tough Alliance 25 Years And Runnin'
Håkan Hellström Försent för edelweiss
Almedal Och alla platserna
Annedal Ulla Skog
The Knife Silent Shout
Blümchen Heut ist mein tag
The Clash White man in hammersmith palaise
Euphoria and the lazy boy Open channel
Monster Don't answer the phone
Popsicle Hey Princess
Hot Chip Over and over
50 cent Many men
Orup Indiedrottning
Mattias Alkberg BD Stockholm
Almedal Springa på hustak
Emma Boman Suburbia
Lady Sovereign Pretty Vacant
Ada the red shoes
Surunmaa Cry out
Love is all talk talk talk
Cat 5 Stretch and bend
Concretes The chosen one
Belle and sebastian another sunny day
Morrissey You have killed me
Outkast Bombs over bagdad
Håkan hellström Du är det finaste jag vet
Bear quartet Mom and dad
Hansson De wolfe United Var kommer barnen in?
Galenskaparna Det är vattenpumpen Gerd
The Clash Straight to hell
The Clash Stay free
Moneybrother Brännö Serenad
Almedal Hur hamnade jag här
Jay Z 99 problems
Cumulus Höstvisa
Embassy Some Indulgence
DJ Hell & Anthony Rother German body machine
Freddie Wadling Flyg min väg
Pengabrorsan Dom vet ingenting om oss
The Kid Kit club hotel
Big Star Thirteen
Saint Etienne He´s on the phone
Orange Juice Rip it up
The Studio No comply
The Clash Junco Partner
Loney, Dear the city the airport
Allan Edwall Lilla bäcken
Hets Ulf

...och det finns så många fler.