Sommar

Medan jag tvättar så lyssnar jag på några sommarpratare på P1's hemsida. Jenny Wilson och Klas Östergren närmare bestämt. Klas Östergren berörde att när han var debuterande författare så ansågs böcker vara en utdöende konstart. Men idag läser folk mer än de gjorde för 25 år sedan och det kryllar av personer som har en historia att berätta. Men Klas vill påpeka skillnaden mellan en mediaperson vars liv hängs ut var och varannan dag och bara vill berätta i en bok att dom är vanlig och som alla andra mot en en person som är blyg och vanlig och inte gör så mycket väsen av sig som i textform hänger ut sitt liv och dess underliga uppenbarelse. En tankvärd skillnad menar Klas.

Det mesta Östergren pratar om är väldigt intressant som jag egentligen skulle vilja ta upp men just nu är jag mest fascinerad av hans blandade och bra musikval. Khonnor, Grace Jones, Evert Taube, Underworld, Serge Gainsbourg, Right Said Fred och Shane McGowan. Wow. Jennys musikval är inte lika förvånande men ändå fruktansvärt bra: Kate Bush, Aphex Twin, Missy Elliot, Brian Eno, PJ Harvey, Phillip Glas och Nina Simone. Jenny pratade också om intressanta och tänkvärda saker men hade en liten oengagerande berättarröst tyvärr.

Prideparaden igår var upplyftande att se minst sagt. En sån glädje och en sån fest. Men framför allt en sån stolthet som får en att tro på någin sorts framtid där vårt samhälle kan vara en bättre plats att bo. Det finns ju faktiskt en del saker som kan tyda på det mitt i allt elände. Årets Prideparad i Stockholm verkar vara den första, enligt DN, på alla år som varit befriad på incidenter som att pridedeltagare blivit attackerade av högerextrema grupper. Så tycks fallet inte vara i år.

Men samtidigt som det var otroligt spännande och glädjande att titta på så kändes det otroligt töntigt att stå bredvid att titta på som det vore någon sorts cirkus som kommit till stan, eller freaks som visade upp sig för allmän beskådning. Det var ju bara modiga och stolta medlemmar av vårt samhälle som tycker att kärlek hur den än ser ut är en mänslig rättighet. Därför tänker jag gå med Prideparaden nästa år.

Lo-fi-fnks uppträdande på Debasers klubb Fritz Corner igår kväll var småcharmigt men samtidigt framstod dom live tydligare än på skiva som ett gäng TTA-wannabes. Inte allt för spännande.

Mixtapes & Cellmates nya EP "If there is silence, fill it with longing" är lika vacker som man kan förvänta sig. Förhoppningsvis en recension på The Cricket inom kort.

Nu drar jag strax till Ehrensvärdsgatan där det blir pasta med tomatsås och förmodligen förkovring i ett ovisst antal avsnitt av Six Feet Under.

Dagens låt: The Sleepy Jackson - How Was I Supposed To Know