söndag, augusti 27, 2006

Rent leverne under svåra omständigheter



I fredags var jag på en ska/soul-klubb på Carpte Noctem på Bondegatan. Där samsades jag och mina vänner om platsen med mods och skins. Mods och skins är ungdomskulturer sprungna ur brittisk arbetarklasskultur starkt sammanbundna med just musik just ska och soul. Tyvärr har också skins med sina raka skallar blivit förknippade med rasister vilket är en av ungdom- och subkulturernas absolut största missförstånd. Nå väl, det jag framför allt fascninerades av under min kväll på Carpe Noctem i fredags var alla mods och skins och deras uniformklädda uppenbarelser. Har kunde man lätt märka att det fanns vissa klädmärken, attribut och accesoarer som var återkommande från person till person. Modsen med deras Fred Perry-jackor och tröjor och ofta gärna en så kallad gubbkeps på huvudet. Skinsen med sina rutiga arbetarskjortor, hängslen och kängor.

Samtidigt som modskulturen är en "aforism för rent leverne under svåra omständigheter" (Pete Meaden) så står det, eller stod kanske man ska säga, för modernitet. Viljan att vara först med det senaste och bästa inom musik, film, konst och litteratur. Ett främjande för en ren och framåtskridande estetik. Idag verkar inte modskulturen alls speciellt framåtskridande, idag verkar den mest vilja återskapa ljuden och stilen från mitten av 60-talet. Som om ingenting hade hänt. Man skulle kunna kalla Mods och Skins för en död subkultur; den är konservativ och bakåtskridande. Så här skriver susning.nu om mods:
Mods var en ungdomskultur på 1960-talet. Här var det parkas som gällde - helst grön - och välsydda skjortor och slipovers.
Modsen hade hjälmfrisyrer och senare kajalmålade ögon. Svarta polotröjor eller skjortor och ökenkängor var livsviktiga accessoarer. Vespan var transportmedlet och på skivspelaren snurrade The Who, the Kinks och andra 1960-talsband. Stilen har fått en renässans från 1990-talet och framåt. Det var även en stor renässans 1979.
Det är den här oföränderliga bild som fortfarande råder. Modskulturen har tappat kontakten med det moderna samhället ironiskt nog. Den närliggande subkulturen Skins har också råkat ut för samma stagnation. Precis som med Modskulturen handlar det mer än om bara hur man klär sig: "Skinhead is more than a fashion statement, it's a way of life." (Richard Collins). Likheterna är många eftersom Skinheadkulturen i princip bara är en fortsättning på Modskulturen:
Skinheadrörelsen var, som inte så många vet, från början antirasistisk. Modet utvecklades från 60-talets kostymklädda Mods, som i grunden var en arbetarklassrörelse. Modsen lyssnade mest på soul och är mest kända för sina små kostymer och vespor. Men när hippierörelsen och "peace and love" började bli mode så splittrades modsen åt olika håll. Medelklassmodsen började ha längre hår och svika sina grundideal, medan vissa mods föraktade knarkhippies och "middleclasstwats". Dessa mods började kallas "hardmods" och klippte håret kortare för att visa avstånd från hippies och andra. "Hårdmodsen" var de första skinnskallarna, som stog för stil och arbetarklassstolthet. Inspirerade av modsens kostymer och arbetskläder som kängor och jeans så fick skinheadsen sitt eget mode. På den här tiden fast det också både svarta och vita skinnskallar, eftersom jamaicanska imigranter, rudeboys, kom till england. De hade också med sig ska, som blev den musiken som blev skinnskallarnas ledtema.
Skinskallarna är ju starkt förknippade med öl och fotboll och lite mindre angenämnt huliganism. Men ur just denna huligankultur som är nära sammanlänkad med skinheads och mods så har det kommit ännu en ny och modernare subkultur; casuals. Den går enkelt förklarat ut på att fotbollshuliganer jämt blev upptäckta av polisen för att de såg så typiskt ut som huliganer. Då började många huliganer klä sig mer som de mer vanliga människorna som gick på fotboll så de inte såg så misstänksamma ut. De såg helt enkelt mer casual ut.

Så på så sätt kan man säga att både mods- och skinkulturen lever kvar i vårt moderna samhälle i casualkulturen. För att fortsätta existera utan att bli exploaterad och stagnerad har den gått under jorden och gjort "anti-fashion" till fashion.

1 kommentar:

Johanni Sandén sa...

Jo, men som jag sa; om jag inte visste att det var du som hade skrivit det där så hade jag direkt trott att den som skrev det var ironisk. Ja, jag är nog kanske lite cynisk minsann!