En liten portion kulturläsning.

Det är måndag, början på en ny vecka och varför inte dela med sig lite finfin läsning från Expressens kultursidor:

Nils Forsberg om Matthew Robertsons bok "Factory Records - The Complete Graphic Album":

Första fasen av Factorys grafiska profil handlar om Peter Saville. Han blandade bauhausmodernism och industriell formgivning med punkens gör-det-själv-attityd, och resultatet irriterade inte bara vetgiriga tonåringar i Norrland. När The Smiths spelade på Hacienda 1983 vevade Morrissey runt med blommor på scenen i protest mot lokalernas kyliga estetik.
Men Savilles svartvita omslag till Joy Divisions debut Unknown Pleasures - ett diagram över radiovågorna från en slocknad stjärna - är fortfarande universums bästa visuella tolkning av förtätade musikaliska stämningar.
I slutet av åttiotalet var postpunken stendöd, men en ny klubbkultur desto mer levande. Factory började ge ut Happy Mondays, och nya husformgivarna Central Station Design stod för allt som Savilles maskinklassicism inte var. Det var rörigt, grällt och galet (knarkigt, tror jag att vi sa) och fångade en helt annan populärkulturell era, men lika kongenialt som tidigare.

[läs hela artikeln här]

Stig Larsson om en av sina favoritskribenter (också en av mina) Malena Rydell som skriver för Dagens Nyheter:

Det är inte helt omöjligt att du som läser den här texten läser den därför att du har sett att det är jag som har skrivit den.
Så tror jag att det fungerar på kultursidor: Innan man läser en text kollar man vem det är som har skrivit den.
När det handlar om kritiker, krävs det att du ska ha ett visst förtroende för kritikern i fråga.
Hur uppstår detta förtroende?
Det behöver inte vara så att du i x antal fall har haft samma åsikt som denne kritiker. Det kan också vara någonting i kritikerns stil - i kritikerns engagemang - som gör att du intresserar dig för vad denne har skrivit.

[läs hela artikeln här]

Andres Lokko om den svenska översättningen av Neil Strauss bok om Mötley Crüe "The dirt":

Utan pekpinnar, utan att någonsin bli dömande, är det en bok om livets extremer, om yin och yang, om hur det ena uteslutande leder till det andra. Och hur vi, oavsett om vi sysslar med rocknroll eller bokföring, egentligen aldrig lär oss någonting.
Precis som Mötley Crües musik - och metal i allmänhet - strävar medlemmarna hela tiden mot att utan ansträngning, utan intellektuella pretentioner, fånga essensen i livet. Som en målarbok där människans mest grundläggande drivkrafter till varje pris ska färgläggas och få evigt liv.

[läs hela artikeln här]

Dagens låt: New Order - Procession