Anders Nunstedt på Expressen måste vara den sämsta svenska musikskribenten någonsin. Han skriver så jävla stelt och platt. Dessutom gillar han U2, The Hives, The Bravery och Kent; precis de banden jag hatar som mest i dom korta ögonblicken jag inte ger all kärlek jag kan uppbringa till mina favoriter Vic Godard, The Embassy och Orange Juice.
Vic Godard & The Subway Sect och Orange Juice medverkar förresten i Simon Reynolds mycket intressanta bok "Rip It Up And Start Again" om postpunkåren 1978-1984. Den rekommenderar jag mycket varmt för er som känner att rockmusik borde handla om något annat än bara skinnjackor och all dynga som skrivs i varje nummer av musiktidningarna Mojo och Uncut. Eller om du bara som mig ännu en gång vill bli kliad på ryggen och känna att jag, just jag, har den bästa musiksmaken.
Jag såg "Sideaways" idag äntligen. Och kanske tycker jag inte att den är lika bra som Mats Olsson som tjatat om den, men visst är det en av de bästa filmerna jag sett i år. Vilket förvisso inte säger så mycket då jag inte sett så många filmer som kommit i år, men ändå.
Jag vet inte vad den här bloggen kan vara början på. Förhoppningsvis något fint. Jag antar att jag kommer skriva mycket om musik, så klart. En del om film också. Och eftersom jag ska plugga Litteraturvetenskap i Stockholm i höst misstänker jag att litteratur kommer få en del plats. Och för all del, mina intryck av våran huvudstad kommer troligen också fylla denna plats.
I helgen ska jag ut på Falu Folkmusikfestival. På fredag tror jag att jag ska se Elias & The Whizzkids och på lördag ryktas det om en Ragga/Dancehall-klubb. Men jag vet inte, det spelar inte så stor roll. Jag kommer mest att koncentrera mig på att umgås med mina kära vänner som jag inte sett på flera månader. Det kommer utan tvekan bli en del kära återseenden.
Cheerio.
