Woody & Larry

En fantastisk intervju med Woody Allen och Larry David i senaste numret av New York Magazine som båda är aktuella i Allens nygamla film Whatever Works.

Se trailer här.

Bloggkommentarerna - slaskhink eller journalistikens framtid?

Marcus Birro har nu stängt ner kommentarsfunktionen till sin fotbollsblogg på Expressen. Inte så värst förvånande. Han stängde ner kommentarsfunktionen på sin blogg på marcusbirro.se också. Och han slutade även att blogga på Svenska Fans p g a alla haters (eller var det för att Expressen erbjöd honom en hel del pengar för att göra samma sak där?). TV4-profilen och Fotbollskanalens bloggare Patrick Ekwall kör även han utan kommentarer och hyllar Birros beslut. Ekwall skriver att han hoppas att "fler bloggare hos seriösa publicister vågar välja samma linje istället för att vara ett redskap för legitimt förtal och rätt intelligensbefriade spyor som ingen vettig läsare vill ta del av."

Det är lustigt att Birro gärna spyr galla över hur rå och hatisk tonen är i kommentarsfälten på bloggarna men reflekterar inte över att han själv gärna kallar de anonyma hatarna för saker som "nedpissade efterblivna apor" eller "kopplade rabieshundar som står i sitt eget piss bakom elektriskt stängsel och skäller". Han gör ju inte så mycket själv för att förbättra tonen i samtalet. Faktum är att han aldrig bemödar sig att bemöta kommentarerna till sina egna blogginlägg. Han smäller gärna ut några tusen tecken i sin blogg men sen bryr han sig inte nämnvärt att svara för de diskussioner och frågor som uppstår efteråt. Kan det vara så att hans nonchalans till de som läser hans blogg bidrar till den hårda tonen i kommentarsfälten? Jag tror det.

I höstas intervjuade jag Kjell Häglund om etik inom journalistyrket. Vi kom då in på just hur man behandlar bloggkommentarer apropå hans artikel "Bloggarna gör det bättre" i tidningen Fokus. Han menade att en av de mest spännande delarna i den nya journalistiken är att en krönika inte är slut när den har gått i tryck och när man har satt punkt för sista meningen utan att den fortsätter i diskussionerna som uppstår i kommentarsfälten och på andra bloggar. Han ville gärna förtydliga sin text om det uppstod frågetecken och kunde inte förstå varför många journalister är så sparsamma med att bemöta kommentarer.

Vad Häglund också märkte var att när journalister inte närvarar i dom här kommentartrådarna så blir det en mycket råare och tråkigare ton. Så fort han själv deltog i kommentarerna så blir angreppen inte lika råa, i motsats till vad man kan tro. Han menade att det inte är lika lätt att bara komma med angrepp och inte någonting sakligt när han står där med namn och faktiskt är ganska vänligt bemötande även till dom som är hatiska. Resultatet är att bloggen Weird Science som Kjell Häglund är redaktör för har en väldigt spännande och god ton i kommentarsfälten. Dom är nästan lika spännande att läsa som själva blogginläggen. Diskussionen fortsätter där liksom.

Detsamma gäller för en blogg som ligger lite närmre ämnesmässigt Marcus Birros fotbollsblogg. På Simon Bank och Erik Nivas fotbollsblogg på Aftonbladet har de satt i system att besvara varenda kommentar som görs till blogginläggen. Det är lite smått häpnadsväckande vilken otrolig tid och omtanke de både fotbollsskribenterna lägger ned på att bemöta varenda läsares synpunkt. Och resultatet blir att flera läsare blir otroligt ödmjuka när de inser vilket otroligt arbete de utför med att hålla en nära kontakt med läsarna. Visst, de kritiska åsikterna och utspelen saknas så klart inte men det är på en väldigt sansad och saklig ton. Värdig. Inga "efterblivna apor" eller "kopplade rabieshundar" där inte.

Ja, det är lite öppet mål att flika in att man har de bloggkommentarer man förtjänar, men lite så känns det faktiskt. Självklart finns det en del publicistiska frågetecken kring anonyma kommentarer på bloggar och hemsidor. Men tillfället bör tas att utnyttja den här unika möjlighet till läsarkontakt. Lösningen på frågetecknen bör knappast vara att stänga av det helt och hållet.

Kommentera!

Två små steg till en bättre värld?

Dagens Industri skriver om nya (och mer rättvisa?) spelregler för Premier League-klubbarna:

En fotbollsvärldens Robin Hood. Det skulle man kunna kalla den brittiske kulturministern Andy Burnham, som vill se ett mer jämnställt Premier League och nu vill ta till okonventionella metoder för att få detta till stånd.

...och Jan Gradvall om att unga amerikanker hellre vill jobba inom den statliga sektorn än som journalister:

Den Obama-effekt som Martin Gelin beskriver i sin nya bok ”Det amerikanska löftet” är genuin. Fler och fler vill verkligen konkret hjälpa till att skapa en ny och bättre värld. Antalet ansökningar från unga amerikaner som vill jobba inom den statliga sektorn har redan ökat med 82 procent.

När ser vi samma utveckling i Sverige? När får mellanstadielärare högre status än modebloggare? När blir Landstinget det nya Stureplan?

"We say the marketplace is a false creation"

Klas Senatus Sjögren skriver bra och spännande om BBC-dokumentären Do it yourself - the story of Rough Trade på The Jet Set Junta. Inte för att jag sett dokumentären men för att den behandlar ett intressant ämne. Rough Trade var inte bara ett skivbolag som släppte musik med bra artister. Dom stod också upp för vissa estetiska och politiska ideal som gjorde dom speciella inte bara inom musibranschen under 80-talet i stort, utan även inom den amerikanska och brittiska punk- och indievärlden.

Just det tar Klas upp i sin text. Han skriver att i "somliga sekvenser, som den när Travis utfrågas om varför han sparkade Richard Scott eller om konkursen, ser man en mindre attraktiv, defensiv och företagsmässig sida av honom som jag har svårt att förlika mig med. Mannen som en gång släppte skivor med This Heat och the Young Marble Giants säkrar nu sin pension med retrorebellerna the Strokes och the Libertines. Det står klart att den som väljer att arbeta i musikindustrin, förr eller senare kommer att kompromissa med sina ideal och det skär aningen i hjärtat."

Nog kan jag ge honom rätt i sak att Rough Trades skivutgivning under 2000-talet inte varit i närheten av de estetiska ideal som rådde under 80-talet. Från dåtidens banbrytande postpunk till dagens tillrättalagd garagerock är det en stark skiljelinje. Men jag delar nog inte hans pessimistiska syn att det finns någon slags regel om att alla verksamma inom musikbranschen, utan undantag, någon gång kommer att tumma på sina ideal.

Om man som jag inte sett BBC-dokumentären men vill läsa mer om Rough Trade så rekommenderar jag varmt Rob Youngs bok om det klassiska skivbolaget. Fullt med fina bilder, skivomslag och en bra historia.