"High culture for low brows"

Jag hade egentligen tänkt att skriva om Mikael Wiehes saggiga debattinlägg på DN:s kultursidor om fildelning för att det gjorde mig så otroligt irriterad. Enda anledningen till att han får nästan ett helt uppslag i Dagens Nyheter är för att han är känd och någon slags respekterad kulturpersonlighet för insatt i ämnet kan man ju knappast påstå att han var.

Men sen kände jag mig så otroligt uttråkad av tanken att skriva om fildelningsdebatten här igen och snubblade istället över Jan Gradvalls fina text om den framlidne kulturjournalisten Per Ögren. Jag har aldrig tagit del av något Per har gjort men fick väldigt stor lust nu när jag läste den inspirerande homage. Speciellt sätter den fingret på vad jag kände saknades i debatten om högt och lågt inom kulturen. Öppenhet.

Per Ögren tillträdde som chef för ”Kulturnytt” 1989. I övergången mellan åttiotal och nittiotal lade han grunden för den moderna form av kulturjournalistik som i dag är självklar på alla svenska kultursidor men då endast kunde urskiljas på andra sidan Nordsjön. Per Ögren dyrkade engelska tidningen The Modern Review (1991-1995). Under hans tid på radion utvecklades ”Kulturnytt” i P1 till en svensk motsvarighet.

Medan dagstidningar och TV fortsatte att slumra i sin 100-åriga törnrosasömn, där ogenomträngliga häckar vuxit upp mellan olika bevakningsområden, stod radions ”Kulturnytt” för en friare och mer intuitiv bevakning. Lågbudgettidningen The Modern Review, som trycktes på dagstidningspapper och var svår att hitta i tidningskiosker, hade devisen ”low-culture for high brows”. Ambitionen var att skriva lika skarpt, analytiskt och underhållande om Roland Barthes som Bart Simpson.

När tidningen gick i graven, efter ett bråk mellan grundarna Julie Burchill och Toby Young, värvades samtliga skribenter av engelska dagstidningar. Sunday Times baserade hela sin Culture-bilaga på The Modern Review. Det enklaste sättet att förklara vad The Modern Review gjorde i England och vad Per Ögren gjorde i Sverige vore att säga att de gav populärkulturen plats på kultursidorna.

Men det handlade inte om det. Det har aldrig handlat om en fusion mellan högt och lågt, fint och fult, smart och dumt. I dag är problemet snarare det motsatta. Kultursidorna anno 2008 borde kanske skriva lite mindre om nya HBO-serier och lite mer om det nya klassamhället.

Vad det handlar om är i stället en öppen syn på kultur, en syn på kultur som något ständigt föränderligt. Ingen vet i dag vad som är den mest intressanta och viktigaste kulturyttringen i morgon.

Jag hade gärna sett ett DN Kultur där skribenterna inte var så fasta i sina mallar och ramar. Som inte suttit på sina krönikörplatser i flera årtionden och gjort det dom alltid gjort. Därför är det kul att få läsa just Jan Gradvall där ibland utöver min personliga favorit Johan Croneman.