Jag läste, som kanske en av de sista i Sverige, för några dagar sedan ut Gellert Tamas reportagebok Lasermannen - En berättelse om Sverige. Den var ju självklart briljant på alla sätt och vis som jag hade förväntat mig efter att redan ha sett den i TV-serieform som en av de bästa svenska dramaproduktioner jag någonsin sett. Men förutom denna lilla detalj så var det mest bestående intrycket efteråt hur otroligt lik den var Truman Capotes Med kallt blod.
Capotes behandlade också ett, i USA, väldigt uppmärksammat brott. Båda händelserna har sagts "tagit oskulden" av sina länder; i USA chockades på 60-talet bilden av den lantliga idyllen där inget hemskt kunde hända och i Sverige fick vi i början av 90-talet våran allra första seriemördare. Båda böckerna är två imponerande journalistiska researcharbeten med en otrolig detaljrikedom där dock Capote tar sig en aning större friheter vad gäller de litterära utsmyckningarna i texten. De följer också båda en narrativ som hela tiden växlar mellan sina perspektiv och sina röster; man får t ex i båda böckerna se det från mördaren/mördarnas synpunkt, offren, poliserna samt ett större samhälleligt perspektiv. Båda säger också på ett mycket bra sätt något om tiden och samhällsklimatet då de båda brotten inträffade.
Vidare verkar det också som att båda författarna kom ganska nära huvudpersonerna i sina böcker. Truman Capotes förhållande till den ene mördaren Perry är omtalat och Gellert Tamas var en av få journalister som John Ausonius lät sig intervjuas av. Huruvida efterspelet liknar varandra vet jag inte så mycket om; Capote blev utbränd efter de flera års arbete det hade tagit att färdigställa boken och var, enligt uppgifter, ett vrak ända fram till sin död och för blev också oproduktiv efter Med kallt blod. Hur Gellert Tamas psykiska och fysiska tillstånd ser ut i dagsläget har jag ingen aning om. Men ey, allt för konsten!
4 kommentarer:
Alldeles sist är du inte, det kan jag garantera då jag inte läst den. Men, vill nog helst läsa Capotes bok först då... fan, jag måste börja läsa bra journalistik! Inspireras och lära av den! Istället för att, som förut, bli livrädd för att det är så bra och få ångest för att jag själv aldrig skulle kunna skriva något som ens var i närheten... :)
Ah, Inter, jag skiter väl i inter! ;) San Siro, San Siro... nä fullsatt var det inte. Det fanns dock inga Atalanta-fans på plats, det hade varit strikt förbjudet för "residents of Bergamo" att köpa biljett, eller för oss att sälja vidare till dem... Det ligger nära Milano och de är ökända för att bråka... Men stämningen.... om jag säger såhär. Vad tar San Siro? 80.000? Vi höll på att sätta i halsen när Norrköpingsborna som satt bakom oss på planet, plötsligt kom lufsandes och hade platserna precis bakom oss.... hörde sjukt mycket svenska även utanför stadion. Men det är klart att det var otroligt coolt. Särskilt på slutet när alla italienare reste sej upp och gestikulerade vilt när det var dags för straff. (För att inte tala om deras miner när Pirlo missade!) Ska försöka plita ner en mer läsvärd redogörelse på bloggen snart! :)
John Ausonius är inte seriemördare eftersom endast en av de han sköt på dog.
Och både Tore Hedin och Tomas Quick (om man nu ska tro på allt han säger) var aktiva innan Ausonius.
Ha där fick jag så jag teg!
Seriemord och mördare är ett huvudintresse, hehe.
Skicka en kommentar