The Classical.

Det intressanta är inte vad som är en klassiker, utan vad som gör en klassiker intressant här och nu. Det räcker inte att ge ut böcker som bara är bra, eller för den delen briljanta, och placera dem i samma serie. För att en klassiker ska vara intressant här och nu kanske den behöver bara icke-konformistisk, spretig och jobbig, litterärt eller politiskt problematisk. En klassiker som får en att känna sig nöjd med sig själv och som bara bekräftar ens världsbild är inte relevant.

Kände bara att jag var tvungen citera Pietro Maglio från gårdagens DN-artikel om återutgivningen av klassiska böcker. Ett tänkvärt uttalande som skulle kännas viktig i den absurda och nu avsomnade debatten om en svensk litteratur kanon anförd av det främlingsfientliga partiet Folkpartiet.

Men också tänkvärt i den bemärkelsen att litteraturen alltid erbjuder en plågsam sanning som ofta sticker dig själv, dina vänner samt makthavare i ögonen. Litteratur värd att läsas för att den bråkar med gamla konventioner, vill bryta loss och slå ett slag för förändring. Och för att få förändring behövs att man omvärderar sin världsbild. Den bästa litteraturen har alltid erbjudit den sortens revision.

Ett till citat som jag också tycker passar in väldigt bra här kommer från Jarvis Cocker (så klart), från en intervju med Pitchfork:

Culture shouldn't be a pacifying thing. It shouldn't be something you passively accept. I think it should be something that, in some ways, is quite disruptive - makes you think and question things, and actually sparks debate. And a lot of time now, people use culture and music and films and stuff in the same ways you use them on kids. If the kids are driving you mad and chucking stuff around the house, you put a Disney CD or DVD on, and they shut up and watch it, and you get some peace. I've done it. I feel guilty about it sometimes, but I do it. And I think that kind of thing, in some ways, has moved into adult culture as well.