Skillnad på musik och musik.

Förlåt mig, men det här kunde jag bara inte låta vara. I dagens Expressen har Gunilla Brodrej gjort en intervju med popstjärnan Sting. Och visar tydligt på att det är skillnad på musik och musik. Kultur och kultur. Och nöje och nöje. Sting är tydligen lite mer och finare än andra rockstjärnor. När han intervjuas sållas det in på kultursidorna istället för nöjessidorna och det kallas inte heller något så simpelt som intervju utan här får vi minsann en audiens med den engelska sångaren.

Det finns mycket att irritera sig på i denna artikel, verkligen. Den okritiska hållningen; det här är ingen kritiskt granskande kulturartikel det är helt och hållet en fanintervju som hör mer hemma i senaste numret av Okej än på en kvällstidnings kultursidor. Men ja just det, Sting gör ju inte sån där slit-och-slängpop. Han har på sitt senaste album gett sig in i klassiska musikens sfär och det, mina vänner, det är är så jävla fin kultur.

Men det som kanske fick mig att knyta näven i fickan som hårdast var nog ändå den här lilla passagen om hur artikelförfattarens första möte med den stora mannen:

Jag studsade upp och ner till The Polices ska och reggae och älskade harmoniken och rytmiken i den postpunk som var så mycket smartare och bättre än det där demokratiska alla-kan-spela-slamret. Det är banne mig ingen mänsklig rättighet att kunna göra bra låtar.

Gunilla Brodrej är feg nog att inte nämna några namn på de band som hon sållar till de "demokratiska alla-kan-spela-slamret". Antagligen för att hon inte kan namnen på några postpunkband och än mindre hört dom utan har bara en bild av en massa fulla och finniga brittiska ungdomar i 70-talet slut som för ett olyssningsbart oväsen som inte alls är lika fint och duktigt som något som Sting har medverkat på. Antagligen är inte Gunilla det minsta musikintresserad.

Om det inte vore för punkens oliktänkande gentemot branschen så skulle inte ett ska- och reggae-influerat (om än rejält utslätat) band som The Police fått ett sådant genomslag. Den nya vågen öppnade upp för det. Och när Gunilla skriver "smartare och bättre" så är hon verkligen ute och cyklar. Jag rekommenderar att hon läser Simon Reynolds "Rip It Up And Start Again: Post Punk 1978-1984" och blir varse en musikscen som saknar motstycke inom populärkulturen.

Här gjorde briljanta grupper som Joy Division, Young Marble Giants, Orange Juice, Scritti Politti, The Slits, Gang Of Four, Talking Heads och jättemånga andra band allt för att vända upp och ner på en musikbransch som hade stagnerat. Där fanns ett nytänkande och radikalitet som fortfarande ger eko inom dom alternativa musikscenerna och som miljonsäljande och strömlinjeformade band som The Police inte var i närheten av.

Och jag förstår inte hur någon, inte ens Gunilla som säkert är en ganska vettig person, kan tycka att Stings världsfrånvända och hippiedoftande andlighetstugg på något sätt låter intelligent. "Det är banne mig ingen mänsklig rättighet att kunna göra bra låtar." Nej kanske inte, men när man har tappat talangen för att skriva bra låtar så är det absolut inte heller någon mänsklig rättighet att skylla över detta faktum med att göra jazz och klassisk musik.

Hur är det Steve Coogan säger i "24 Hour Party People"? Jazz är den sista utposten för talanglösa musiker eftersom de på scenen har roligare än publiken.