Kristian Gidlund 1983 - 2013

"Som två dalasöner i ungefär samma ålder och med kärlek till musiken och det skrivna ordet hade vi nog en del gemensamt. Men i skuggan av vad som hände Kristian och hur han mötte det så känner jag mig osäker. Hade jag mött hans öde med samma mod och uppriktighet? Jag vet inte. Men Kristian ord kommer att alltid finnas kvar där som en påminnelse om hur skört livet är och hur man alltid måste våga lite mer."

Jag har skrivit om författaren, journalisten och musikern Kristian Gidlunds bortgång i Gefle Dagblad.

Grabbiga Euro Talk

Nästan varje måndag så ser jag på ett webb-tvprogram som heter "Euro Talk". I det Svenska Fans-producerade programmet sitter varje vecka några av Sveriges mest kunniga fotbollsnördar och diskuterar europeisk klubbfotboll.

Programmet är överlägset andra liknande program som till exempel TV4:s "Fotbollssöndag" där tiden äts upp av matchhöjdpunkter och reklam. I "Euro Talk" så ryms också både högt och lågt när man samtalar om den europeiska fotbollen.

Däremot dras programmet med en besk eftersmak hos mig eftersom under de åren jag följt "Euro Talk" så har den kvinnliga närvaron lyst med sin frånvaro. Jag har missat några avsnitt under åren och mitt minne kan svika mig, men så vitt jag kommer ihåg så har bara två kvinnliga gäster förekommit sedan jag började kolla. Det var journalisterna Marimba Roney och DN:s filmrecensent Eva af Geijerstam.

Detta trots att de senaste åren har kommit fram flera kvinnliga fotbollsreportrar med just europeisk klubbfotboll som specialitet. Johanna Fränden (Aftonbladet och SVT), Johanna Garå (Svenska Dagbladet och TV4), Johanna Reimers (Expressen), Anna Brolin (TV4) och Malena Johansson (Eurosport).

Det kan ju givetvis vara så att alla är några av de här fått frågan att vara med men tackat nej på grund av sin arbetsgivare eller för att de helt enkelt inte haft tid eller velat medverka.

Men det skrala antalet kvinnliga gäster är ändå ett underbetyg för programmet som borde försöka hårdare att ta in andra en samma återkommande manliga fotbollsskribenter. Förhoppningsvis skulle den också stävja den bitvis ganska grabbiga stämning som uppstår i programmet.

Protect IP Act

Den här krönikan av Kjell Häglund i Journalisten om den amerikanska Protect IP Act kändes lite för viktig för att inte sprida vidare. Viktigt och alarmerande.

"Vad lagen i princip går ut på är att spränga sönder internet och bygga ett nöjesfält med låsta portar ovanpå. Hela den online-säkerhetsstruktur som är inkapslad i domännamnssystemet, som hela internet bygger på, kommer att försvinna när USA-lagen och dess tjockbitspussel av filtrering, blockering och åtalshot (en enda länk till en livestream av en fotbollsmatch ska kunna ge upp till fem års fängelse) kommer att tvinga hela världens internet till självcensur."

Bloggkommentarerna - slaskhink eller journalistikens framtid?

Marcus Birro har nu stängt ner kommentarsfunktionen till sin fotbollsblogg på Expressen. Inte så värst förvånande. Han stängde ner kommentarsfunktionen på sin blogg på marcusbirro.se också. Och han slutade även att blogga på Svenska Fans p g a alla haters (eller var det för att Expressen erbjöd honom en hel del pengar för att göra samma sak där?). TV4-profilen och Fotbollskanalens bloggare Patrick Ekwall kör även han utan kommentarer och hyllar Birros beslut. Ekwall skriver att han hoppas att "fler bloggare hos seriösa publicister vågar välja samma linje istället för att vara ett redskap för legitimt förtal och rätt intelligensbefriade spyor som ingen vettig läsare vill ta del av."

Det är lustigt att Birro gärna spyr galla över hur rå och hatisk tonen är i kommentarsfälten på bloggarna men reflekterar inte över att han själv gärna kallar de anonyma hatarna för saker som "nedpissade efterblivna apor" eller "kopplade rabieshundar som står i sitt eget piss bakom elektriskt stängsel och skäller". Han gör ju inte så mycket själv för att förbättra tonen i samtalet. Faktum är att han aldrig bemödar sig att bemöta kommentarerna till sina egna blogginlägg. Han smäller gärna ut några tusen tecken i sin blogg men sen bryr han sig inte nämnvärt att svara för de diskussioner och frågor som uppstår efteråt. Kan det vara så att hans nonchalans till de som läser hans blogg bidrar till den hårda tonen i kommentarsfälten? Jag tror det.

I höstas intervjuade jag Kjell Häglund om etik inom journalistyrket. Vi kom då in på just hur man behandlar bloggkommentarer apropå hans artikel "Bloggarna gör det bättre" i tidningen Fokus. Han menade att en av de mest spännande delarna i den nya journalistiken är att en krönika inte är slut när den har gått i tryck och när man har satt punkt för sista meningen utan att den fortsätter i diskussionerna som uppstår i kommentarsfälten och på andra bloggar. Han ville gärna förtydliga sin text om det uppstod frågetecken och kunde inte förstå varför många journalister är så sparsamma med att bemöta kommentarer.

Vad Häglund också märkte var att när journalister inte närvarar i dom här kommentartrådarna så blir det en mycket råare och tråkigare ton. Så fort han själv deltog i kommentarerna så blir angreppen inte lika råa, i motsats till vad man kan tro. Han menade att det inte är lika lätt att bara komma med angrepp och inte någonting sakligt när han står där med namn och faktiskt är ganska vänligt bemötande även till dom som är hatiska. Resultatet är att bloggen Weird Science som Kjell Häglund är redaktör för har en väldigt spännande och god ton i kommentarsfälten. Dom är nästan lika spännande att läsa som själva blogginläggen. Diskussionen fortsätter där liksom.

Detsamma gäller för en blogg som ligger lite närmre ämnesmässigt Marcus Birros fotbollsblogg. På Simon Bank och Erik Nivas fotbollsblogg på Aftonbladet har de satt i system att besvara varenda kommentar som görs till blogginläggen. Det är lite smått häpnadsväckande vilken otrolig tid och omtanke de både fotbollsskribenterna lägger ned på att bemöta varenda läsares synpunkt. Och resultatet blir att flera läsare blir otroligt ödmjuka när de inser vilket otroligt arbete de utför med att hålla en nära kontakt med läsarna. Visst, de kritiska åsikterna och utspelen saknas så klart inte men det är på en väldigt sansad och saklig ton. Värdig. Inga "efterblivna apor" eller "kopplade rabieshundar" där inte.

Ja, det är lite öppet mål att flika in att man har de bloggkommentarer man förtjänar, men lite så känns det faktiskt. Självklart finns det en del publicistiska frågetecken kring anonyma kommentarer på bloggar och hemsidor. Men tillfället bör tas att utnyttja den här unika möjlighet till läsarkontakt. Lösningen på frågetecknen bör knappast vara att stänga av det helt och hållet.

Kommentera!

Två små steg till en bättre värld?

Dagens Industri skriver om nya (och mer rättvisa?) spelregler för Premier League-klubbarna:

En fotbollsvärldens Robin Hood. Det skulle man kunna kalla den brittiske kulturministern Andy Burnham, som vill se ett mer jämnställt Premier League och nu vill ta till okonventionella metoder för att få detta till stånd.

...och Jan Gradvall om att unga amerikanker hellre vill jobba inom den statliga sektorn än som journalister:

Den Obama-effekt som Martin Gelin beskriver i sin nya bok ”Det amerikanska löftet” är genuin. Fler och fler vill verkligen konkret hjälpa till att skapa en ny och bättre värld. Antalet ansökningar från unga amerikaner som vill jobba inom den statliga sektorn har redan ökat med 82 procent.

När ser vi samma utveckling i Sverige? När får mellanstadielärare högre status än modebloggare? När blir Landstinget det nya Stureplan?

Does fotboll belong in Aftonbladets kultursidor?

En gigant om en annan gigant. Mattias Göransson (Offside/Filter) recenserar Erik Nivas bok Den nya världsfotbollen på Aftonbladets kultursidor:

"Ser man till resten av den svenska journalistkåren är det storslaget att över huvud taget ha en igenkännbar och så konsekvent genomförd Metod.

Lämna fotbollsjournalistiken för vilket ämne du vill – kultur, politik, samhälle, ekonomi – och det blir omöjligt att hitta den skribent som kommer ens i närheten av vad Erik Niva presterat i ämnet fotboll.

Och tvärtom: om det så bara funnits en skrivande journalist med Erik Nivas upptäckarlust, ambitionsnivå och produktionskapacitet inom vart och ett av dessa ämnesområden, hade det hetat att vi levde i en journalistisk guldålder."

Recensionen är verkligen välskriven och om någon är rätt man att recensera Niva så är det väl Mattias Göransson. Men man får väl kanske ifrågasätta Aftonbladets kulturredaktions icke-existerande aktualitetskrav. Visst, boken har ju självklart fortfarande relevans men boken kom trots allt ut i mitten av december förra året.

Bokrecensioner brukar ju inte sällan publiceras innan, eller åtminstone samtidigt som, böckerna släpps. Och boken kan ju inte ha varit speciellt svår att få tag på för AB:s kulturredaktion. Dom sitter ju ändå i samma byggnad som författaren.

Min gissning är att redaktörerna på Aftonbladets kultursidor inte förväntar sig att en bok om fotboll ska vara värd att nämna på deras utrymme. Men efter ha de läst andra recensioner och skriverier om Erik Nivas bok insett att den inte bara handlar om laguppställningar, diviga stjärnor, mittbackar och puckade fyllon på läktarna.

Författaren själv verkar dock överlycklig av herr Göranssons fina vitsord.

En ding ding värld.

Tittar på Aktuellt just nu. De tio första minutrarna ägnas åt Joseph Fritzl livstidsdom. Man visar bilder från rättegången och man pratar med någon jeppe som är professor i straffrätt. Det är givetvis ett helt ofattbart hemskt fall. Inget snack om saken. Men vad är poängen med att ägna en tredjedel av programmet till det här fallet? Finns det något relevans i att prata så ingående om det? Mer än att folk är så otroligt nyfikna av det?

Låt kvällstidningarna ta hand om sådana smaklösa snaskigheter och låt tv-avgiften behandla mer seriösa och viktiga uppgifter. Annars riskerar SVT att framstå som En ding ding värld tillslut.

Bra artikel om Guantanamo Bay i SvD

Fantastisk artikel i dagens Svenska Dagbladet av Lars Berge om fångvaktaren på Guantanamo Bay, Christopher Arendt:

Sprit kostade mindre än mjölk där borta. När unga, frustrerade och våldsamma människor hålls instängda en längre tid med obegränsad tillgång på alkohol går saker och ting lätt över styr. Som när grabbgänget tejpade fast honom i sängen med gaffatejp exempelvis. Eller när han vaknade av knytnävsslag i ansiktet. Under dagen hade han och hans rumskamrat haft en dispyt och efter att hällt i sig ett flak öl tog han sin hämnd. Enligt Arendt rapporterades händelserna till befälen men inga
åtgärder vidtogs.
– De flesta soldater var hyggliga typer som bara ville få jobbet överstökat och åka hem till sina familjer. Men det fanns en grupp galningar som verkligen gick igång på att göra människor illa.

Arendt gled djupare och djupare in i en depression. Till slut gjorde han en snara av en elkabel och försökte hänga sig i takfläkten i förläggningen. I ett ögonblick sprattlade hans fötter ovanför golvet innan fläkten lossnade från sitt fäste.
– Jag skämdes och berättade inget för någon. Efter den händelsen stängde jag av alla känslor. De sista två månaderna var jag som en robot.

Drömlivet i ett hus på landet han fantiserat om på militärbasen tycktes ännu mer avlägset när han kom hem efter sina tio månader på Kuba. Den första natten tillbringade han ensam i sin bil på en parkering utanför Wal-Mart. Han hade ingenstans att bo, inget jobb och flickvännen hade lämnat honom.

När han vaknade på morgonen såg han kunderna som var på väg att fylla sina shoppingvagnar med varor.
– Allt kändes så futtigt, själlöst och utan mening. Jag försökte anpassa mig. Men jag upplevde det som att mina vänner inte förstod vad jag gått igenom. De jobb jag skaffade kunde jag inte behålla eftersom jag inte stod ut med att någon sade åt mig vad jag skulle göra.

Någon hjälp att bearbeta sina psykiska problem har han inte blivit erbjuden. Han har fortfarande ingenstans att bo utan sover hos kompisar i Chicago. Naturligtvis är han medveten om de alarmerande siffror som beskriver situationen för många av USA:s krigsveteraner. De många våldsbrotten, drogmissbruket, hemlösheten och självmorden. Armén utreder just nu 24 misstänkta självmord bland amerikanska soldater bara i januari 2009, fler än de som dödats på slagfälten i Afghanistan och Irak under samma tid. Därför låter han bli alkohol och droger förutom cigaretter, kaffe och marijuana som han röker för att lugna sina nerver. Psykofarmaka har han varken råd med eller vill äta.
– Jag är uppvuxen i en trailerpark. Min familj är fattig. Att ta värvning var min enda chans att få en collegeutbildning. Jag valde National Guard eftersom jag trodde att risken var minimal att jag skulle skickas utomlands. Istället har jag medverkat i systematiska övergrepp mot mänskliga rättigheter, säger Arendt.

Jan Guillous tomma kärna

Aftonbladet slår på stora trumman och inleder i dag en granskning av Sverigedemokraterna. Inte bara kommer det vara en granskning i flera delar. Utan i första delen är det ingen mindre än deras egen stjärnkrönikör Jan Guillou som agerar reporter och följer SD:s partiledare Jimmie Åkesson under några dagar. Guillou sitter, som vanligt, på sina höga hästar och ska minsann "finna den sanna historien om Sverigedemokraternas kärna".

Janne har alltid varit expert att blåsa upp sig själv och sitt eget ego för att, ofta skrattretande, bara spricka framför ögonen på sina läsare. Få tar sig själv på så stort allvar. Man kan riktigt se hur Guillou och Aftonbladet tänker sig att nu, nu ska han den Store Journalisten kliva ner och göra skitjobbet (granska detta främlingsfientliga parti) för att vissa andra kollegor hur det går till. Minsann.

Det blir som vanligt bara pannkaka av alltihop. Han kan inte låta bli att framhäva sig (som vanligt) och hans nonchalans och överlägsenhet lyser igenom hela det omotiverat långa textsjoket. Guillou, den store reportern, har inte ens bemödat sig att gjort någon vidare research eller ens tänkt ut några vettiga frågor. Han verkar inbilla sig att det räcker med hela tiden ställa simpa följdfrågor (t ex Hur då? Och därefter?) på varje påstående så har han varit kritisk i sin frågeställning.

Resultatet blir att Jimmie Åkesson bara kan lägga ut sina text precis som han vill utan motfrågor. Han frågar aldrig vad SD menar med "svenska värderingar och beteende" eller ber honom förklara hur det ska gå till när man ska "stimulera återvandring". Eller kanske presentera siffror som tyder på att Sverige faktiskt är beroende av invandring för att klara sig ekonomiskt och att det finns otroligt mycket andra, viktiga utgifter som slukar mer pengar än vad invandring påstås göra. Och han får bra med utrymme att basunera ut sin syn på sin politik utan Guillou ifrågasätter fakta, logik, resonemang och rimlighet. Antagligen för att Guillou inte har läst på speciellt mycket om SD:s politik eller fakta bakom deras påståenden. Ibland hejar han till och med på Åkessons utläggningar. Förbluffande usel journalistik!

Typiskt att kvällstidningarna antingen väljer att inte skriva om de främlingsfientliga partierna eller så tar de inte uppgiften på allvar. Oavsett vilket så tjänar det SD och deras meningsfränder. Guillou borde läsa Anna Tibergs grillning av Sverigedemokraternas arbetsmarknadspolitiske talesman Per Björklund i Dagens Arbete om han vill lära sig något om kritisk frågeställning och vikten av att vara påläst när man ska göra en intervju. Men varför skulle han lyssna på mig som tillhör den, enligt honom, förhatliga och okunniga bloggmobben?

Håkan i DN Söndag.

Håkan Hellström gav en välplacerad känga till trendängsliga stockholmare i en intervju i DN's söndagsbilaga. Jag kan inte annat än älska honom för den okonstlade inställningen:

- Det senaste bandet som fick mig att gasa rejält var Glasvegas. De är lite trafikfarliga faktiskt. För mig är de det stora utropstecknet.

Man får nästan inte säga att man gillar Glasvegas, eftersom de har blivit så otroligt hajpade. Jag läste en krönika med tesen "först att gå emot hajpen vinner". Vad tycker du om det?

- Jaså är det så? Det förstår jag inte. Det där en typisk Stockholmssjukdom, ett virus som lyckligtvis inte har spritt sig till Göteborg än.

Är det så?

- Definitivt. Jag tycker det låter helt befängt. Jag vet inte vad ni har för er häruppe egentligen. Jag tycker synd om er, ärligt talat, om ni håller på med såna "mind games". Jag beklagar. Jösses vilka tilltrasslade människor. Det bekräftar min tes, att vissa musikjournalister inte håller på med musik, de håller på med mode och trender. Det har inget med känsla eller estetik att göra, de är ute efter andra saker. Det är ytterst opålitliga människor som jag som tur är aldrig umgås med.

Annars måste jag säga att det var en av de sämsta intervjuerna jag någonsin läst med den folkkäre Håkan Hellström. Inte på grund av honom. Utan på grund av den helt förvirrade uppsättning frågor DN:s Hanna Hellqvist hade laddat upp med. Till och med den alltid så tillmötesgående Håkan verkar tycka frågorna är konstiga. Varför frågar hon om hans föräldrar och syskon? Herregud människa gör din research innan intervjun och sätt sådan information i en faktaruta.

Hela intervju är ett alldeles fantastiskt praktexempel på hafsverk. Fråga-svar-artiklar kräver ju lite att svaren är fylliga och intressanta. Men eftersom frågorna är så otroligt menlösa och ogenomtänkta så blir svaren därefter. Håkan måtte ju vara en av de mest intervjuade popartisterna i Sverige under 2000-talet så, visst, att hitta nya frågor och infallsvinklar hos honom kräver kanske lite extra. Men Hanna Hellqvists frågor brinner ju verkligen av ointresse och tidsbrist.

Poängen med intervjun var givetvis Håkans segertåg på alla galor den senaste tiden. Men ändå måste jag fråga varför dom i överhuvudtaget lägger ner möda att göra den där intervjun. Vi får inte veta nåt nytt och de oinsatta i Håkan lär knappast fått en speciellt klar bild av honom. Om det inte vore för Håkans lilla utläggning om ett trendängsligt Stockholm hade jag mailat och klagat hos DN för att jag slösat min tid att läsa deras meningslösa söndagsintervjuer.

Skilda världar.

Samtidigt som jag, på eget bevåg, genomlider Grammisgalan sitter jag och planlöst surfar runt för att stå ut. När jag besöker Aftonbladets hemsida möts jag av en otroligt lustig men också ganska vidrig grej. Ganska typisk för kvällsjournalistik, javisst, men jag kunde inte låta bli att reagera.

Huvudnyheten jag möts av är att "Europa fryser". Medan det är bitande vinter i delar av Europa så har många värmesystem stängts av på grund av gaskonflikten mellan Ryssland och Ukraina. I tv-inslaget intill artieln hävdar man att kylan tagit 10 människors liv. Hur sanninsenlig den artikeln låter jag vara osagt.

Men man får väl fråga hur Aftonbladets internetredaktörer tänkte när dom under den artikeln hade lagt nyheten om att många svenskars Thailands-semestrar regnar bort. Visst det har en väderkoppling. Men kom igen! Hur jävla opassande får man vara? Som grädde på mossen så är en av Thailand-artikelns källor "mediaprofilen" Alex Schulmans blogg. Han skriver:

"Det värsta? Att det inte ens finns hopp om sol. Ibland kommer en regnskur, och då rafsar vi ihop boken och solkrämerna och letar efter ett tak att ställa oss under. Och så står vi där och väntar tillsammans med övriga gäster. När det slutat regna går vi ut igen. Ut till mulenheten."

Jag är övertygad om att de familjer i Bulgarien som blivit av med sin värme när graderna sjunkit ner till minus 25 tycker otroligt synd om Alex Schulman och de andra 30 000 svenskar som måste spendera januari i Thailand där det är lite mulet för tillfället.

En sammanfattning.

Jag har praktiserat på nöjesredaktionen på Falu Kuriren i två veckor. Här är nästan alla texter jag producerade under den tiden:

En intervju med Detektivbyrån.

En intervju med Joacim Cans om hårdrocksfestivalen Monster of Mora.

En intervju med Markus Krunegård inför hans spelning på S2 i Borlänge.

En recension av boken "Den stora landsvägen" om Eldkvarn.

En lista över Woody Allens fem bästa filmer (jag har redan ångrat den).

En recension av Tiger Lous senaste album.

En intervju med skivaktuella Borlängebandet Stonewall Noise Orchestra.

En recension av Håkan Hellströms konsert på Magasinet i Falun.

En recension av Lill-Babs konsert på Maximteatern i Borlänge.

På lördag får ni gärna komma till restaurang Momma på Renstiernas Gata 30. För då ska jag och Anne spela skivor från halv elva till stängning på klubben Bon Chance. Bara bra grejer utlovas!

Jag...

...måste bara tipsa om Kjell Häglunds text om svenska mediers brist på källgranskning

och Erik de Vahls reflektioner kring sitt arbete som brevbärare.

It's the economy, stupid.

Jag har läst mer i ekonomisidorna i tidningarna de senaste veckorna än jag gjort sammantaget i hela mitt liv innan. Det är nog inte så konstigt. Det är nog ganska många fler som intresserat sig för vad som händer just nu i USA och världen och sökt sig dit. Jag har annars avskytt allt som har med ekonomijournalistik att göra som pesten. Mitt ointresse för ekonomi har varit passionerat men jag har insett under de senaste åren att det är där allt viktigt står.

Fokuseringen på ekonomi- och näringsliv är ett relativt nytt fenomen inom journalistik och har givetvis sin bakgrund i hur samhällsklimatet förändrats. Men ekonomijournalistiken föregick faktiskt det allmänna intresset och kom fram tack vare andra krafter. Men också eftersom vi lever med en journalistik och en medievärld som är sjukt fascinerad av spekulationer så är just ekonomi- och näringslivsjournalistik ett tacksamt område att göra just detta. Men också för att vad som händer på den fria marknaden har så stor betydelse och inverkan på människors liv och vardag även om det i alla siffror och termer kan te sig abstrakt och långt ifrån verkligheten.

Just det här med spekulationer är ju extra intressant vad gäller finanskrisen i USA just nu. För krisen händer as we speak men dess effekter (vad dom nu blir) kommer vi först märka av inom de närmsta åren. Och det är först då de kommer ner på den vanliga människans nivå och blir mer fattbar och verklig.

Vi har förstått, av allt som medierna skriver, att det här kommer ge stora effekter. Men ingen vet riktiga exakt vilka effekter och exakt hur stora de kommer att bli. Det är därför vi behöver våra experter i medierna nu. Och det riktigt märks hur de myser när de med auktoritet får briljera för den vanlige småspararen vad den ska göra och inte göra med sina pengar. Spekulera.

Populärt är också nu att spekulera i vad det här kommer ge för effekter på den å så framgångsrika nyliberalismen som ideologi. Kommer den dö nu och kommer då den klåfingriga socialismen att enkelt roffa åt sig människors tillit mitt i det finansiella kaoset? Eller kommer den resa sig på tio, mobilisera sina styrkor och komma tillbaka ännu starkare och ännu bättre än förut?

Spekulationerna är många. Tankesmedjan Timbros Roland Poirier Martinsson försöker i ett desperat försök att ta avstånd från den nyliberalism de alltid hyllat. The Guardians Ann Pettifor slår ett slag för John Keynes och menar att centralbankerna ska ta kontroll över räntorna och att staten ska öka sin upplåning (republikanerna blir livrädda) för att stimulera människor för att stimulera efterfrågan. Dagens Nyheters Stefan Jonsson talar om en kapitalismens sekularisering; människors tro på dess överlägsenhet som system sätts på hårda prov.

Alla dessa spekulationer är helt i linje med hur journalistiken fungerar nuförtiden. Det räcker inte längre med att vara först att berätta vad som hände alldeles nyss eller ens vad som händer just nu. Nyhetstörsten är så stor att vi måste också veta vad som kommer hända imorgon. Fokuset har för länge sedan skiftat i nyheterna från det verkliga som faktiskt sker här och nu till en spekulativ och fiktiv värld där självutnämnda experter och makthavare berättar hur de tror det kommer att bli. Oftast har de fel.

Man kan lätt få för sig att världen helt har rasat samman om man läser alla tidningar just nu. Men sist jag tittade ut ur mitt fönster så verkade allt som vanligt. Men verkligheten är ju tyvärr den att det här verkligen kommer få konsekvenser för vanliga människors liv. Och det kan man tycka vad man vill om men så är det. Det är inte så mycket den enskilda människan kan påverka om den skulle vilja det. Det finns inte idag, trots att vi har en demokrati, något sätt, som jag ser det, att välja bort det systemet. Folk är hjälplösa och underkuvade marknaden.

Och som jag önskar att det fanns en slags enad och förnuftig vänster som tog vara på det här tillfället när finansvärlden är intill stor kollaps. Men det är väl att hoppas på för mycket, antar jag.

(Förlåt. Jag är ekonomisk analfabet, jag vet, men jag var bara tvungen.)

Livet.

Jag har inte skrivit här på ett tag. Det har varit mycket de senaste veckorna. Uppsats, tentor, Göteborgstripp och andra saker. Och mitt upp i allt blev jag morbror (även om jag knappast kan påstå att det tagit upp speciellt mycket av min tid, men det är sjukt kul!). Så jag har inte haft så mycket tid, ork och inspiration att skriva här på sistone. Men jag lyckades skriva några rader om Booka Shades nya platta (inte så imponerande) och en artikel om den nya musiktidningen Novell och dess skapare Anton Gustavsson (klicka på länken och scrolla ner till sida 18).

Och nu snart är det sommar så det lär väl kanske inte bli så mycket skrivet framöver heller kanske. Om det inte blir dåligt väder förstås. Men jag ser fram emot fotbolls-EM, Håkan på Grönan, Trädgården, parkhäng och en massa annat. Annars vill jag mest rekommendera helt fantastisk läsning på bloggen Beneath A Steel Sky där Billy Rimgard i tretton delar berättar om sitt personliga förhållande till collagemusik. Grym läsning, om man gillar sådana grejer förstås (och ett av alldeles för få exempel på att bloggar ibland faktiskt kan resultera i mer spännande musikjournalistik än t ex trycka tidningar). När vi ändå är inne på grym läsning så måste jag få fortsätta att tjata om Erik Niva. Hans resereportage från olika europeiska länder inför fotbolls-EM är så fantastiskt bra journalistik. Här är ett briljant reportage från Kroatien.

Dom säger att allt är för konsten.

Jag läste, som kanske en av de sista i Sverige, för några dagar sedan ut Gellert Tamas reportagebok Lasermannen - En berättelse om Sverige. Den var ju självklart briljant på alla sätt och vis som jag hade förväntat mig efter att redan ha sett den i TV-serieform som en av de bästa svenska dramaproduktioner jag någonsin sett. Men förutom denna lilla detalj så var det mest bestående intrycket efteråt hur otroligt lik den var Truman Capotes Med kallt blod.

Capotes behandlade också ett, i USA, väldigt uppmärksammat brott. Båda händelserna har sagts "tagit oskulden" av sina länder; i USA chockades på 60-talet bilden av den lantliga idyllen där inget hemskt kunde hända och i Sverige fick vi i början av 90-talet våran allra första seriemördare. Båda böckerna är två imponerande journalistiska researcharbeten med en otrolig detaljrikedom där dock Capote tar sig en aning större friheter vad gäller de litterära utsmyckningarna i texten. De följer också båda en narrativ som hela tiden växlar mellan sina perspektiv och sina röster; man får t ex i båda böckerna se det från mördaren/mördarnas synpunkt, offren, poliserna samt ett större samhälleligt perspektiv. Båda säger också på ett mycket bra sätt något om tiden och samhällsklimatet då de båda brotten inträffade.

Vidare verkar det också som att båda författarna kom ganska nära huvudpersonerna i sina böcker. Truman Capotes förhållande till den ene mördaren Perry är omtalat och Gellert Tamas var en av få journalister som John Ausonius lät sig intervjuas av. Huruvida efterspelet liknar varandra vet jag inte så mycket om; Capote blev utbränd efter de flera års arbete det hade tagit att färdigställa boken och var, enligt uppgifter, ett vrak ända fram till sin död och för blev också oproduktiv efter Med kallt blod. Hur Gellert Tamas psykiska och fysiska tillstånd ser ut i dagsläget har jag ingen aning om. Men ey, allt för konsten!

Intervju med Erik Niva

Jag intervjuade Erik Niva för JMK's kårtidning Femte Statsmakten. Det blev en ganska lång pratstund. Artikeln till kårtidningen blev av utrymmes skäl ganska kort och fokuserade mest på hans yrkeskarriär. Eftersom jag tycker att Erik antagligen är Sveriges absolut bästa fotbollsskribent och hans svar på mina frågor om sportjournalistik och kommersialiseringen av den europeiska fotbollen är värda att läsas för omvärlden så publicerar jag det här för mina fans (haha).

Hur gammal är du? Var bor du?
- Jag har precis fyllt 29 vilket jag är missnöjd med. Det var mycket skönare innan det bara var ett år till 30. Nu måste man börja liksom tackla den problematiken på ett helt annat sätt när det bara är nedräkningen kvar. Men det ska väl göras det också.
- Det är som sagt en enda lång nedräkning känns det som men jag fyller väldigt sent på året, jag är född sent 78 så väldigt många av mina kompisar hinner fylla först under året och då känns det som det avdramatiseras lite längs med vägen.
- Samtidigt är det helt meningslöst att ordna en fest i slutet på året för då är alla så trötta att gå på dom. Det är för- och nackdelar med allt.

Hur länge har du arbetat på Aftonbladet?
- Jag läste journalisthögskolan uppe i Sundsvall. Jag sökte till Stockholm, det var mitt första val men jag kom inte in; inträdesprovet fällde mig.

När sökte du det?
- 2001 måste det ha varit! Men jag kom inte in så då fick jag ta Sundsvall som var mitt andraval och började där hösten 2001. Genom den utbildningen så fick vi ju då en termins praktik, fjärde terminen. Jag fick då praktik på Sportbladet, kom hit 1 februari 2003 och gjorde min praktiktermin. Därifrån fick jag sommarvikariat och därifrån fast anställning.

Var det lätt att få praktik på Sportbladet?
- Asså, det är ju centraliserat om man säger. Det är Stockholm, Sundsvall och Göteborg, i alla fall var det så på min tid, jag tror det fortfarande är så. Dom tre högskolorna söker liksom tillsammans och då ser dom till att det finns ett visst antal praktikplatser att söka. Det är liksom formaliserat. Då fick man söka på tre eller fyra alternativ som man anmälde intresse för. Då fick man hoppas att man fick någon av dom på sitt introduktionsbrev och på sina tidigare meriter. Och då hade jag turen att hamna här och det var vägen in. Det var ju det som var absolut bäst med utbildningen att den öppnade den dörren för mig. Hade jag inte haft utbildningen i ryggen hade det säkert varit jävligt svårt att komma in här. Men nu liksom fick jag den dörröppnaren och då fick man i alla fall chansen att visa vad man gick för på något sätt och försökte verkligen ta den. Som sagt, sen jag väl kom in här på praktiken så har jag aldrig lämnat huset igen så det var rätt ställe att komma till i rätt läge.

Hade du skrivit någon annanstans innan?
- Min första journalistiska produkt kom när jag var tonåring hemma i Lappland. Jag gjorde ett musikfanzine vilket var jäkligt bra för mig för det fick igång produktiviteten, kreativiteten och känslan av att det var viktigare att göra någonting än att bara teoretisera kring att göra någonting.

Vilken typ av musik skrev du om?
- Punkrock och hardcore! Jag var väldigt inne på den musiken på den tiden. Det är jag ju i och för sig fortfarande men jag var väldigt mer passionerad kring hela livsstilen då. Det var väldigt givande, väldigt bra på många sätt.

Vad hette fanzinet?
- Det hette så vitsigt Benzine med då andra stavningen som fanzine-stavning alltså; B-E-N-Z-I-N-E.

Hade du den själv eller tillsammans med kompisar?
- Nej, det var helt egen produktion. Malmberget som jag kommer ifrån var inte någon "hotbed" för punkrock direkt så det var inte så att folk stod i kö för att göra ett sånt fanzine utan det var att ta det i egna händer som gällde om det skulle bli av.

Men det finns ju lite tradition i Norrland av en punk- och hardcorescen.
- Absolut, vi räknar ju inte riktigt Umeå till Norrland, det är ju 50 mil söder om stället jag kommer ifrån. Men absolut, jag var extremt inne på Ume-scenen där ett tag i mitten av 90-talet. Jag flyttade till Umeå sen och läste på universitetet delvis på grund av att dom har en sån bra musikscen och jag har fortfarande kontakt med mycket av folket från den tiden. Men som sagt, det är 50 mil emellan så det var inte så att man liksom åkte hem och hängde hos varandra på helgerna direkt eller för den delen gjorde fanzine tillsammans.

Var du inne i scenen på den tiden, förutom att skrev i ditt fanzine?
- Jag var musikalisk obegåvad så jag kunde aldrig spela instrument eller bilda ett band men jag ville liksom ändå vara en del av vad jag upplevde som en väldigt positivt inriktad, framåtriktad ungdomskultur. Inte för att jag formulerade så tydligt i huvudet för mig själv på den tiden utan jag tyckte det var kul med punkrock och ville vara med. Då blev så att jag lockades av att skriva, jag lockades inte av att arrangera spelningar eller trycka upp band-t-shirts eller vad det nu fanns för andra vägar att gå om man inte var musikaliskt begåvad. Jag ville skriva och triggades nog igång just av den här möjligheten att ändå vara delaktig; delaktig i musiken utan att spela musik. Så jag gjorde ju det och åkte på jäkligt mycket spelningar. Man hade ju ett stort nätverk på den tiden av likasinnade i varje by så jag var absolut involverad på många plan.

Annamade du också hela livsstilen?
- Frågan är vad som är hönan och vad som är ägget? Om man dras till en subkultur och en musik för att den speglar ens ideal eller om man formar sina ideal efter att man har dragits till den där subkulturen. Men det är absolut så att jag har väldigt många grundvärderingar och sånt kvar från den tiden vad gäller politik och vad gäller kanske framför allt den här do-it-yourself-grejen som präglade punkscenen väldigt starkt; vill du att något ska hända så få du se till att göra det själv! Det är inte upp till någon annan, det är upp till dig själv och ingenting är omöjligt. Den attityden tror jag att jag burit med mig väldigt mycket. Och återigen det här med grundläggande värderingar, grunden är väldigt lik nu som den var när jag var 15 sen har man ju förhoppningsvis förfinats, sofistikerats och blivit lite klokare med åren men i grund och botten så har jag dom sakerna kvar.

Vad skulle du säga att din yrkestitel är?
- Journalist. Ska jag förfina det mer än så känner jag mig inte som reporter och inte som krönikör utan känner mig snarare som någon form av reportageskribent. Sen är det lite luddigt och pretentiöst men om nån frågar säger jag bara journalist men, som sagt, om någon mer mig precisera så är det väl reportageskribent.

- Men i alla fall, jag kom på att jag hann inte svara ordentligt klart på förra frågan. Parallellt med att jag gjorde musikfanzinet började jag även skriva sport på frilans-basis för Norrbottens Kuriren, alltså en av lokal tidningarna hemma.

Men hur gick den kopplingen från punk till sport?
- Näe, det är fullt kompatibla verksamheter. Det är folkliga kulturyttringar båda två. Det har alltid varit mina två stora intressen och passioner så det var inte så att det kändes på något vis icke-kompatibelt utan det var inga problem. Det var väl när jag började skriva för Norbottens Kuriren som det mer börjades kännas som att det kunde finnas en professionell bana där i slutet av regnbågen på något sätt för det tänkte jag ju i överhuvudtaget aldrig på när jag gjorde det här punkfanzinet. Det fanns inte med sådana dimensioner att man skulle göra sig någon karriär på det. Men det började väl ändå komma lite grann när jag jobbade med Norbottens Kuriren. Sen så gick jag ut gymnasiet, flyttade till London och bodde där lite kors och tvärs åren efter gymnasiet. En av vändorna just som jag jobbade i London så jobbade jag också på ett fotbollsmagasin som hette Four-Four-Two. Där det fanns en sån här möjlighet att få ett märkligt EU-stipendium från någon konstig fond som i praktiken innebar att dom finansierade en praktikperiod på en utländsk arbetsplats ifall den kunde erbjuda saker som inte gick att få i Sverige. Och det övertygade jag dom att det skulle göra att jobba på ett engelskt fotbollsmagasin så i praktiken kunde jag med deras pengar i ryggen höra av mig och säga "hej, vill ni inte att jag ska komma och jobba gratis för er i ett halvår?" och det ville dom. Sen blev det bra, jag jobbade där och började få pengar från dom också så jag fick dubbla löner. Men det var också en kul erfarenhet och det var väl också något som gjorde att jag ännu mer började känna att det här med att skriva och det här med att skriva sport "for a living" liksom ändå kändes som en realistisk möjlighet.

Men att gå från punk till fotboll, du kände inte att var såhär....?
- Jag ser ingen motsättning där faktiskt, det gör jag inte, nej.

Men jag tänker att folk som är inne i punk- och hardcorescenen kanske inte är så sportintresserade?
- Nej, det hör väl kanske inte till dom allra största vanligheterna men jag tycker att för mig är sport mer än bara sport. Det är väldigt tätt ihop kopplat med samhällena vi lever i och hur världen fungerar. Jag tycker musik är precis samma sak. När jag skrev om musik var jag egentligen helt ointresserad av studiotekniska detaljer eller ackordföljders tillkomst och sådana saker utan jag ville ju höra vad har dom här banden att berätta, vad kan dom säga om platsen dom kommer ifrån, hur har den påverkat dom och hur har dom sedan påverkat världen. Det är precis samma typ av dimensioner som jag tycker fotbollen har som är intressanta. Jag tycker inte det är så jävla intressant...eller, jag tycker det är relativt intressant om Sverige formerar sig ett 4-1-3-2-system eller inte. Men jag tycker det är betydligt mer intressant att fundera kring vad det Nordirländska fotbollslandslaget betyder för Nordirland och hur det laget speglas av det delade samhället dom kommer ifrån. Så i grund och botten så har både musiken och sporten varit ett sätt för mig att förstå världen, det har varit en genväg till det. Även om jag, som sagt, gillar punkrocksriff och gillar fotbollstaktik så är det underordnat. Det är dom här stora berättelserna som jag på något vis ändå har lockats till när jag skrivit journalistiskt. Jag tänker ju inte så när jag slår på en skiva hemma men just när jag ska sätta mig ner och fundera kring vad jag vill
göra, vad jag är nyfiken på och vad jag kan tänkas vilja berätta. Då är den typen av banor funderingarna har gått i.

Det är kanske lite vad du pratat om nu, men vad är ditt mål med din journalistik, vad vill du åstadkomma?
- Nämen, det går nog att återknyta till det jag just sa att försöka förstå lite mer av världen vi befinner oss i med fotbollen som genväg och hjälpmedel för jag är ju helt övertygad om att det just betyder någonting mer än det som bara händer på planen. Ser man spanska fotbollslandslaget spela och sätter sig in i deras historia, deras bakgrund, vilka spelarna är och var dom kommer ifrån så då får man en rätt god förståelse för hur Spanien fungerar som land och varför det gör det. Det är liksom den allra mest fascinerande dimensionen tycker jag. Jag menar jag älskar ju liksom bara en vanlig fotbollsmatch, jag tycker det är jättekul underhållning och jättefängslande. Men det är inget som jag hade velat bygga ett yrkesliv kring. Jag tror jag hade tröttnat rätt mycket om jag bara hade gått på matcher sett den, konstaterat att AIK slog GAIS med 2-1 och bytte några ord med Mats Rubarth kring straffsituationen liksom. Det hade jag kunnat göra några år men jag hade nog inte kunnat göra det jättelänge men däremot just de här samhälleliga kopplingarna och förmånen och privilegiet att ha ett yrke där man kan få en större förståelse lite mer hur världen fungerar. Det är det som driver mig och det är det jag vill förmedla också i stort.

Men när du började på Sportbladet fick skriva om europeisk och internationell fotboll direkt?
- Asså, jag hade ju tur med tajmingen vilket jag är helt övertygad om att man måste ha vad man än hoppas kunna göra. När jag kom in här så hade Sportmagasinet precis börjat, det månadsmagasin som sportredaktionen också ger ut. Det var egentligen där jag kom in först, det var där jag började min praktiktid. Såsom det var då var det en väldigt liten redaktion som gjorde väldigt många sidor, precis hade börjat och inte riktigt hittat sin form. Så då kunde jag komma in där och just presentera den här typen av idéer att "fan, jag vill åka med Real Madrid till Kina på David Beckhams första turné med laget" och se vad det säger om kommersialiseringen av europeisk fotboll och den idrottsliga koloniseringen av Kina. Jag kunde komma med den typen av idéer, få gehör för dom, få utrymme för dom och ha resurser tillräckligt för att kunna göra det. Det var ju extraordinärt lyckat för det magasinet fanns ju inte när jag började plugga till journalist. När jag funderade kring drömjobb när jag började plugga så var det här bättre än någonting jag hade kunnat föreställa mig i och med att det var någonting som hade skapats under tiden som jag pluggade. Så det var verkligen en jäkla tur! Det ledde just till att jag kunde börja skriva den typen av artiklar ganska snabbt, jag behövde liksom inte gå igenom den här perioden då jag bara satt och gnetade med notiser, förhandsartiklar och kanske i bästa fall något matchreferat. Jag kom verkligen ner på djupa ändan direkt och som tur var så visade det sig att jag flöt i alla fall hyfsat. När jag väl började skriva dom där artiklarna, hade gjort det ett tag och tyckte det blev helt ok så öppnade ju det mer möjligheter. Jag kunde liksom smyga in liknande typer av artiklar i Sportbladet, få gehör för det och mer eller mindre skapa sig en position där det var den typen av texter jag förväntades skriva snarare än matchreferat och förhandsartiklar. Det var kort och gott tur med tajmingen, men det är som med allting, jag är helt övertygad om att det krävs tur, talang och tajming om man ska lyckas. Man måste ha turen att komma in på ett ställe i över huvudtaget, man måste ha tajmingen att komma in i ungefär rätt läge och sen måste man givetvis ha talangen att göra något av den chansen. Och, ja, alla tre bitar föll som tur var på plats.

Shit, det är ju skitgrymt!
- Ja, man tänker på det ibland när det är segt att gå upp måndag morgnarna att det blev jävligt mycket bättre än vad man hade trott att det skulle bli. Man ska ju försöka vara bra på att uppskatta det också även om man blir sämre och sämre med åren, man glömmer bort mer och mer om hur det var tidigare men det är en annan diskussion.

All den kunskap du har om fotboll, hur tidigt tillbaks finns den grunden?
- Rätt tidigt, i grund och botten så är mitt största, mest grundmurade intresse för engelsk fotboll och det kommer sig från när jag växte upp. Fotboll i Malmberget existerade knappt. Det ligger ju då 130 mil norr om Stockholm så det är mer eller mindre vinter året runt. Så svensk fotboll kom jag egentligen inte i kontakt med i över huvudtaget innan jag var tonåring i alla fall. Närmsta allsvenska lag spelade ju i Solna 130 mil bort så det var ju inte så att man åkte och såg dom varje lördag. Det jag hade var Tipsextra och dom matcherna som sändes på tv för det sändes ju knappt någon svensk fotboll på tv. Men dom började jag titta på tidigt och av någon anledning så grep det mig så jäkla starkt och jag blev tidigt extremt intresserad. Men så tror jag ändå att jag hade en svacka under tonåren då jag inte brydde mig fullt lika mycket för att jag inte riktigt hade insett den här andra dimensionen ännu. Jag hade liksom tröttnat på bara det här med själva spelet och själva matcherna lite grann, jag följde det fortfarande absolut men jag var inte lika fanatiskt intresserad som jag var när jag var nio år gammal. Men sen just kanske i de senare tonåren så började jag fatta lite mer om hur det gick att koppla det till samhället och hur världen fungerarade så då fick jag en revival på något sätt. Jag har alltid haft rätt lätt för att suga upp information och sådär så ser jag en match 1987 så kommer jag ihåg den 2008. Ser man sedan väldigt många matcher under väldigt många års tid så sätter sig rätt mycket och på sätt har det väl gått till.

Riktigt gamla grejer då, läser du mycket om äldre fotboll?
- Ja, ända sedan jag har fått det här som yrke så gör jag ju en medveten ansträngning om att läsa in mig på saker som jag kanske inte kan. Känner jag att jag inte har en aning om om vad fan som vad grejen med "Grande Inter" på 1950- och 60-talet så försöker jag få tag i litteratur och läsa in mig på vad "Grande Inter" egentligen handlade om. För det ser jag mer eller mindre som en del av mitt jobb, det ser jag som nödvändigt ifall jag liksom ska fortsätta ha något relevant att säga i längden.

Hur tycker du att svensk sportjournalistik står sig internationellt?
- Bättre än många andra tror jag. Jag tror att många svenskar har en tendens att referera till La Gazzeta Dello Sport som världens absolut mest trovärdiga och prestigefyllda sporttidning utan att egentligen läst den någon gång.

Nej, det är ju kanske inte så många som kanske kan italienska.
- Nej, exakt men det ändå någon sån här förhärskande sanning som råder. Nu tar jag bara det som ett exempel men jag upplever att om man reser runt i Europa och fotbollsländerna i Sydamerika och så vidare så är det inte så där överdrivet stor skillnad till att börja med. I den mån det är skillnad så tycker jag inte att den är till Sveriges nackdel i alla fall. Det har gått väldigt snabbt med svensk sportjournalistik sen Sportbladet startade 2000-2001 någonting och sen Offside startade i ungefär samma veva så har den utvecklats jäkligt mycket. Framför allt har just den här berättande journalistiken som jag sysslar med tillkommit, det fanns inte tidigare utan då fanns bara matchreferaten. Hela den här utvecklingsfasen har gjort att svensk sportjournalistik har flyttat fram positionerna jäkligt mycket. Det finns absolut bättre sportredaktioner än Sportbladets i världen; France Fotball är en fantastisk publikation och många av dom engelska prestigetidningarna som The Guardian, The Times, Independent, Daily Telegraph och magasinet Four-Four-Two gör jätte, jätte, jättebra grejer. Men jag upplever det lite som att det i Sverige finns en bild om att svensk sportjournalistik är så väldigt underutvecklad och så tycker jag inte att det är. Jag tycker att vi är långt fram. Vi är nog ungefär som Sveriges fotbollslandslag; on a good day så hade vi nog säkert kunnat gått till semifinal i ett VM för sportjournalistik. Men till mästerskapen går vi även om vi bara spelar på vår normala nivå. Så bra tycker jag att vi har blivit.

Vad har du för förebilder både inom sportjournalistiken och inom annan journalistik? Svensk och utländsk?
- Många av dom som just började med det här med att koppla ihop fotboll med samhället och så vidare. Det kom en bok i början av 90-talet som hette "Football against the enemy" skriven av en holländsk engelsman som hette Simon Kuper. Den var precis så att han hade rest runt i hela världen, sett på fotboll och framför allt funderat kring kopplingen mellan fotboll och de respektive lokalsamhällena. Vad berättade fotbollen i Moskva om Sovjetunionens sönderfall och vad berättade fotbollen i Brasilien om det korrupta latinamerika och så vidare. Det var nog det första verket i den andan som jag stötte på och det var en jäkla aha-upplevelse; då förstod man just det här att fan det är ju precis lika viktigt och stort...nej, men just fattade grejen liksom att fotboll verkligen var en folk kultur som var något mer än bara sport. Det skulle jag nog än i dag säga som det viktigaste boken i min bana. Sen finns det ju fler och fler; Offside, den svenska publikationen ska ju inte underskattas för när den kom där i början av 2000-talet så hade ju den också influerats väldigt mycket av Simon Kuper och hans verk och värv. Dom visade just att det gick att göra på svenska också. Så det har också varit en inspirationskälla. Även en rad amerikansk sportjournalistik, den är jag inte så intresserad av rent innehållsmässigt; jag struntar i dom här Joe DiMaggio och dom gamla boxarna och basketspelarna men däremot är den ofta jäkligt bra formmässigt. Den hämtar ju ofta mycket inspiration från den här "New Journalism"-skolan som kom skarven 60-/70-tal med Truman Capote, Hunter Thompson, Norman Mailer och alla dom titanerna. Just det här att göra litterära berättelser i ett journalistiskt sammanhang och den formen upplever jag alltid som djävligt givande och försöker i någon mån använda mig av. Tjah, det där blev ett lite luddigt svar men där någonstans tycker jag att ändå att de viktigaste pelarna finns med om man säger.

Hur ser din egna aktiva karriär ut som fotbollsspelare?
- Jag spela fotboll fram tills att jag var 16-17 men då tyckte jag liksom att insatsen man var tvungen att lägga ner blev för stor jämfört med man faktiskt fick ut av det. Jag var liksom aldrig någon jättetalang, jag hade aldrig någonsin kunnat göra mig en karriär på att spela fotboll. Och det fattade jag rätt snabbt, det fattade jag redan i tonåren. Det var ju på ett sätt för tidigt för att fatta en sån hemsk sak. Det ska inte en tonåring behöva konfronteras med. Men samtidigt var det rätt bra för att då kunde jag förhålla mig till det och inte lägger ner alla dom här tusentals timmarna som en medelmåttig division 2-spelare faktiskt lägger ner. Jag kunde lägga dom på att göra nånting som jag faktiskt hade någon talang för t ex göra ett punkfanzine eller skriva lokaltidnings texter för det kunde ju i alla fall leda någonstans. Och den avvägningen gjorde jag ganska medvetet just då för att "är det värt att lägga ner den här tiden på det som inte kommer leda någonstans eller ska jag lägga av med fotboll och göra något annat istället?" Det var ett jävligt lyckat beslut får jag lov att säga.

Tror du att det gör någon skillnad en sportjournalist om man utövat den idrotten man skriver om?
- Jag säger som AC Milans gamla tränare Arrigo Sacchi: "för att bli en bra jockey behöver du inte ha varit en bra häst". Nej, man lite så är det. Det är ju absolut ett perspektiv som vi saknar. Spelförståelse och så tror jag inte är så jävla viktigt men däremot tror jag insikten i hur toppfotbollen fungerar inifrån är en dimension som vi saknar. Magnus Hedman kan ju med någon trovärdighet i alla fall berätta om hur Chelseas omkläddningsrum funkar. Det kan inte jag för den insikten har jag inte. Där har dom ett litet försprång men jag upplever väldigt ofta i nästan samtliga fall att det försprånget äts upp av vårt försprång genom att vara skolade journalister och drivna skribenter. För det finns ju en trend inom sportjournalistik att man gärna tar in gamla storspelare som tyckare eller experter för att det är namn som folk identifierar sig med. Men ärligt talat tycker jag sällan att dom är speciellt bra, jag tycker ofta att det är mer namn, det är mer yta än innehåll. Men det i ryggen så tycker jag tryggt att jag kan svara att jag inte känner mig underlägsen genom att jag inte har spelat fotboll på någon speciellt hög nivå. Jag tror mig vara en minst lika bra sportjournalist ändå.

Jag tycker också att det kan vara lite överskattat med fotbollsspelare som experter, det är många som inte säger så mycket mer än vad man själv skulle kunna klura ut ibland.
- Exakt! De kan vara ovilliga att kritisera sina gamla polare och dels är dom inte kapabla att förmedla ett budskap heller. Dom kanske har något intressant att säga men dom har liksom inte verktygen för att få ut det, vare sig i skrift eller tal. Jag lägger ingen värdering i det, det är inte så att...dom är inte skolade i det liksom! Men jag kan just tycka att det är en redaktionellt lite tråkig trend att man prioriterar ett känt ansikte framför en utbildad journalist.

Hur många fotbollsmatcher ser du per år live? I tjänst och i egenskap av "supporter"?
- Hur tänker du live? Inkluderar du TV? Eller tänker du live live?

Live live! Alltså på plats.
- Vad skulle jag tro? (tänker) Säg...men även allsvenska matcher som jag bara gå på för att jag råkar vara i Stockholm helt utanför tjänsten?

Ja.
- Ja, då blir det lite fler. Säg 75 kanske. 100 ett mästerskapsår, då blir det alltid lite fler. Men jag gör ju rätt lite allsvensk fotboll, jag gör mer internationell fotboll. Bor man i Sverige och följer Allsvenskan så ser man mer eller mindre 3 matcher i veckan så då är man ju uppe i 150 bara där om nu Allsvenskan hade hållt på året runt vilket den inte gör. Men i alla fall, jag tror jag hade sett ännu fler matcher om jag hade skrivit regelbundet om Allsvenskan om man säger så. Nu krävs det ju att man åker till Manchester eller nåt för att se en match men... ah, minst 50 högst 100 det tror jag är en rimlig uppskattning.

Men när du åker och ser en match ute i Europa...du kan ju alltid se den på TV men vad är anledningen till att du ibland, förutom att det är roligare att se den matchen live, jag vet inte...jag antar att Aftonbladet betalar?
- Eh, det gör dom jävlar i mig förutom när jag åker och ser mitt favoritlag Tottenham då brukar jag betala själv. Nej, men anledningen är ju att jag tycker det ger någonting. Jag tycker att det ger perspektiv som man inte kan få framför TV:n. Jag tycker att kvarteren kring Stade Vélodrome i Marseille säger någonting om fotbollsklubben Olympique de Marseille och dom insikterna, dom lukterna, dom människorna dom får man ju inte om man sitter hemma utan det måste man ner och faktiskt befinna sig på platsen för att uppfatta. Och återigen så är det en skillnad om man skriver matchreferat, matchrapportering och om man skriver mer skildrande, berättande texter. För den typen av texter tycker jag nästan det är nödvändigt att vara på plats för att gå i land med. I alla fall nödvändigt att någon gång varit på plats om man ska skriva om Manchester United och deras betydelse för nordvästra England t ex. Om man däremot bara gör matchrapportering så då är egentligen enda anledningen att åka ner att man får prata med spelarna efter matchen; dom går ju ofta i genom den här "mixade zonen". Om man därför har möjlighet att komma åt dom vilket man inte har på telefon från Stockholm eftersom spelare blir mer och mer ovilliga att lämna ut sina nummer.

Men hur ofta kan du motivera att du ska åka iväg och se en match? Skickar dom dig gärna eller?
- Nja, det är ju lite en ekonomisk fråga. Det beror på hur det går för tidningen också men normalt sett har jag väldigt bra gehör hos mina chefer, det måste jag säga. Dom brukar vara väldigt generösa men då är jag också rätt kostnadsmedveten. Jag åker ju liksom inte dyraste resorna, vi flyger inte första klass och vi bor inte på de bästa hotellen utan det blir ganska billiga resor. Men ser beror det helt på vad som är på gång och hur man motiverar det. Jag ville åka ner på Afrikanska mästerkskapen i Ghana nu till exempel men fick för ovanlighetens skull nej på den förfrågan. Eftersom att det är ett EM till sommaren och då tycker dom att då ska vi ägna vårens reseresurser åt att göra historier som går att knyta till EM. Och jag ser logiken i det, jag tycker vi kunde ha åkt ändå i och för sig, men jag kan väl köpa det. Däremot 2010, nästa gång det är Afrikanska mästerskapen, då kommer vi garanterat åka för då är det VM och kanske har vi ett afrikanskt lag i Sveriges grupp och sådär. Så det beror ju lite på sammanhanget och så där hur lätt det är att få igenom. Men på det stora hela så har jag ingenting att klaga på, än så länge har dom varit generösa. Sen får vi se hur det blir ekonomiskt framöver.

Vilka är de största fotbollsspelarna du intevjuat?
- Dom fotbollsspelare som har varit aktiva det senaste årtiondet så har jag nog intervjuat dom flesta av de största, det har jag faktiskt. Det är Zidane, ser jag som den största. Ronaldinho, David Beckham, Thierry Henry, Kaká, ja i Sverige; Zlatan, Ljungberg, Henke Larsson. Internationellt går det att ha en ganska lång uppräkning; Ronaldo, både den gamla och den nya, Luis Figo...ja, vem som nu än må ha vunnit Guldbollen, höll jag på att säga.

Brukar det finnas, när du ska intevjua spelarna, krav från klubben att dom vill läsa dina frågor innan? Och om dom har några krav brukar du ställa upp på dom kraven?
- Jag har aldrig varit med om det från en klubb faktiskt däremot har jag varit med om det från agenter och från skosponsorer några gånger. Om dom kraven begränsas till att den här intervjun ska bara handla om fotboll, ingenting om privatliv, så då har jag alltid accepterat det. Är det så, så visst! Jag kan absolut göra en intressant intervju med Sven-Göran Eriksson utan att prata om hans privatliv så det brukar jag acceptera. Skulle det någon gång vara så att du inte få ställa frågor om det här, det här eller det här även vad gäller fotboll så då vet jag inte, då kan jag inte tänka mig att vi hade accpeterat det. För det är liksom för stora inskränkningar men det har jag faktiskt aldrig varit med om. Det händer att idrottsmän vill...att idrottsmän; jag har aldrig varit med om det från klubbhåll heller, men att idrottsmän vill läsa igenom en intervju och kontrollera riktigheten i det han tycker att han har sagt. Och det går jag alltid med på att dom får läsa igenom. Sen om dom vill ändra på någonting så får man ta den diskussionen då för det kan vara folk som menar att dom är felciterade och bevisligen inte är det; man har det på band liksom. Då brukar jag säga; "nej men nu har du faktiskt sagt det här och då får du förmodligen stå för det".

Har det hänt någon gång?
- Ja, det har hänt. Jag var i Ryssland strax innan jul och träffade bland annat hockeymålisen Daniel Henriksson, som på den tiden spelade i Novosibirsk, nu har han lämnat klubben, och skildrade hans tillvaro där i en text. Sen när jag kom hem så skickade jag texten till honom och han upplevde att den inte var rättvisande. Då hade vi en diskussion kring vad som var problemet och kom ganska snabbt fram till att "jaha, men det var i alla fall inte citaten det var fel på" för dom han hade han sagt och jag hade dom bevarade, så det var ganska snabbt tydligt att det inte var frågan om det. Det var mer en fråga om att han upplevde att helhetskänslan inte var såsom jag skildrade hela spektaklet upplevde inte han att det var riktigt rättvisande.

Vadå, i hans situation i klubben?
- Hans situation i klubben, i staden, i Ryssland. Att han upplevde att det var mer positivt än vad jag hade skrivit i texten. Men faktum var ju att två veckor efter att jag hade lämnat Novosibirsk så lämnade också Daniel Henriksson den här klubben för att han fick sparken och för att han själv inte trivdes hundraprocentigt. Diskussionen mynade väl tillslut ut i att det var absolut ok att göra några få ändringar, ge ett positivt citat till om han nu ville ha det sagt. Men texten i stort förblev intakt för det var trots allt jag som var författaren till den och det var jag som stod för dom flesta intrycksskildringarna och beskrivningar och så vidare. Han kan ju inte påverka om jag tycker att Novosibirsk är en nedgången stad och att deras omklädningsrum är rörigt. Det är inte upp till honom att göra dom bedömningarna. Det blev ett långt resonemang men tillslut så kom vi nog ganska bra överens.

Du skriver ju ganska långa, berättande texter. För att få dom så engagerande och spännande som möjligt, hur undviker du att fastna i klicheér? Det är ju t ex ganska vanligt med krigsmetaforer i sportjournalistik, hur brukar du tänka när du skriver?
- Ja jo, i grund och botten så handlar det just om att vara medveten om det och i alla fall reflektera över det. Om man sitter och tänker att nu ska jag undvika att beskriva den här matchen som "slaget om Belgrad" så då gör man inte det eftersom man helt enkelt tänker annorlunda. Men sen är det en evigt pågående kamp att inte upprepa sig själv och det är en balansgång som jag tycker är rätt svår. När har man sin egen stil? Och när blir man en trött kopia på sig själv? Det är två rätt närliggande saker och en gränsdragning som jag inte riktigt är klar på när jag håller mig på rätt sida om och när jag faller ner. Så det har jag faktiskt inget riktigt bra svar på utan det är sånt jag funderar mycket kring själv. Återigen, just det faktum att jag funderar mycket kring det tror jag är den i alla fall mest effektiva metoden i grundläget. Om man bara skriver på utan att tänka så då faller man nog in i formulär 1A ganska snabbt. Men om man i alla fall ständigt tänker på det och tycker det är viktigt att pressa sig själv och utmana sig själv så ökar ju ens chanser. Men det är inte så att det här är en redaktion där vi har väldigt mycket interna textdiskussioner och responssamtal utan man skriver sin text sen är det nästa dags tidning att ta tag i. Så det är inte så mycket utvärdering så jag funderar kring att gå någon kurs inom det här "fojo"...eh, nu kommer jag inte ihåg vad det står för, men det är en vidareutbidlning för journalister kort och gott. Liksom göra den typen av grejer för att förhoppningsvis få nya intryck och lära mig mer att skriva men...som sagt, det är ett ständigt balanserande. Jag har liksom inga patenterade knep som jag kan lära ut eller som jag kan använda mig av utan det är verkligen bara att försöka anstränga sig från fall till fall och undvika att skriva tråkigt i möjligaste mån.

Men eftersom det är så mycket tidspress, hur mycket hinner man tänka efter?
- I nån mån men återigen jag har ett schema som både är ganska fritt och ganska inrutat. 50% av min tjänst är på månadsmagasin och sportmagasin medan 50% är på Sportbladet och i det så rymmer det att jag varje månad ska leverera ett riktigt lång reportage till Sportmagasinet. Det är det jag ska göra och det kan vara ett nedslag hos David Beckham i Los Angeles som jag gjorde i höstas eller en berättelse om hur det nya Ryssland skildras genom idrotten som jag gjorde i vintras. Men någon typ av sån berättelse ska jag göra på en månad. Sen ska jag även göra ett längre dokument om internationell fotboll varje helg och det kan bli lördags-, söndags- eller måndagstidningen till Sportbladet. Det är dom två grejerna, dom två hållpunkterna som jag är förbunden att göra. Därför är det utifrån det rätt mycket upp till mig själv att planera dom jobben, att planera min egen tid just så att det inte ska bli extrem tidspress. Sen så blir det ju ändå likförbannat så att man sitter sista kvällen och svettas och sliter men då är det i alla fall mitt eget fel. Så den aspekten kan inte jag skylla så jäkla mycket på det är mer för dom som går på en match klockan nio och kommer tillbaks till redaktionen klockan halv tolv och ska skriva mot en deadline klockan två. Men den dimensionen berör inte mig alls lika mycket som dom utan jag får den tid jag tar mig. Om jag bara planerar mina jobb bra så är det inga större problem där.

När du skriver långa reportage, hur tänker du dig läsaren framför dig? Balansgången mellan att skriva lite mer på djupet men samtidigt hålla sig på en förståelig nivå för de som inte är så insatta? Typ termer, förkortningar och smeknamn.
- Det är ju ofta en invändning man får av från båda håll. Dom väldigt sportintresserade tycker ju att man håller en för låg nivå, dom tycker liksom att man borde nörda ner sig ännu mer. Men det är ju en väldigt enkel sak att svara på att tidningen har drygt två miljoner läsare varje dag, ganska jämt fördelat på nätet och papperstidningen. Papperstidningen har ungefär 1 miljon läsare och nätet har också ungefär en miljon läsare. Av dom två miljonerna är 0,5% så sportintresserade som den mest intresserade skaran är. Så det inser man ju rätt snabbt att det sättet går inte att skriva på. Men jag har en rätt tacksam konkret läsare att förhålla mig till; och det är att min morsa brukar försöka läsa vad jag skriver och hon är helt ointresserad av sport. Så därför brukar jag just kunna fundera kring; finns det någon chans att min morsa ska kunna begripa det här eller är det fullständigt oförståeligt för henne? Då kan jag komma fram till att nej men hon har inte en aning om att "scousers" är människor som kommer från Liverpool. Okej, då tar jag bort den engelska facktermen och ändrar det till just "människor från Liverpoolområdet" eller något i den stilen. Så det är absolut någonting man måste fundera kring när man just skriver för en publikation med en sån oerhörd räckvidd men jag tror just att för mig är det en större risk att jag håller det på en för nördig nivå än att jag blir för bredd. När jag känner att jag är på väg att hålla det på en för teknisk, initierad nivå så då brukar jag just tänka på min morsa, fundera vad jag kan göra för henne och anpassa mig efter den funderingen.

Men det är inte så att du skickar texter till henne utan du bara tänker hur...?
- Nej, jag bara tänker vad kan hon, okej hon är en fullt adekvat begåvad människa så hon förstår ju i alla fall om jag förklarar för henne men finns det grejer som faktiskt inte framgår här, finns det saker som hon förutsätts veta som det inte är självklart att hon vet. Men så länge texten håller ihop logiskt och att det inte finns allt för många krav på förkunskaper när man läser den så då tycker jag att den...då köper jag den. Men det är just dom här förkunskapskraven som man får försöka dra ner lite på för förkunskaperna är betydligt mindre hos den genomsnittlige Sportbladet-läsaren än vad man kanske inbillar sig.

Det är ganska vanligt att de svenska fotbollsspelarnas insatser i de europeiska ligorna blir övervärderade och hjälteförklarade, vilket jag inte tycker du gör, men hur svårt är det att vara objektiv? Känner du någon press från chefer eller läsare att hylla dem?
- Jag känner ingen press överhuvudtaget men jag kan förstå en mekanism som gör att man tycker det är väldigt roligare att göra en tidning med rubriken "svensksuccén" än en tidning med ingen rubrik alls för att det inte finns någon succé att skriva om. Så jag kan absolut förstå mekanismen som gör att man kanske överrapporterar någonting. Men jag upplever att det också har blivit väldigt, väldigt mycket mindre av i takt med att framför antalet svenska fotbollsproffs och svenska hockeyproffs har ökat. Förut i mitten av 90-talet kanske vi hade fem spelare ute i Europa; Jesper Blomqvist var någonstans på vägen mellan Milan och Parma, Martin Dahlin var någonstans, Bjärred Andersson var någonstans, Jonas Thern var någonstans och sen var det inte så mycket mer. Om då en av dom spelarna hade en målgivande passning så var det den största nyheten från den internationella fotbollshelgen medan nu så finns det kanske 45 spelare ute i Europa. Och se som tidningen idag då jag vet att vi har någon sån här hjälterubrik eller i alla fall hyllningsrubrik om Rasmus Lindgren men han var genuint väldigt bra i sin debutmatch för Ajax; han gjorde två målgivande passningar i deras klassikermöte mot Feyenord. Så det är inte en speciellt hård dragning och nu kanske vi har 80 svenska utlandsproffs och någon av dom lyckas ju alltid med någonting. Så det finns betydligt fler historier att förhålla sig till men sen är det klart att det är ju roligare om Zlatan gör succé i Inter än att Daniel Majstorovic gör det i Basel bara för att Zlatan är så mycket större som kändis, som mediepersonlighet. Men återigen där, nuförtiden gör Zlatan oftast succé som man behöver liksom inte vrida och vända på hans matcher för att få fram dom.

Men du tycker nivån är rätt okej nu?
- Rätt ok ja, jag tycker absolut att det kan finnas enstaka fall då man överdriver just eftersom att man på något sätt vill ju ha den här spännande historien och då kanske man låter historien bli lite mer spännande än vad den egentligen var. Men återigen jag upplever att det var mycket mer för tio år sedan av den enkla anledningen att historierna var färre då, nu är dom fler och därför är flera av dom också bra.

Lite samma sak, ofta i stora mästerskap där svenskar medverkar eller just också svenskar ute i proffsligorna, så blir deras insatser redan dagen efter utnämnda till klassiska historiska ögonblick. Tror du att det finns en risk för inflation?
- Det finns en risk för inflation i superlativ. När någonting beskrivs som sensationellt när det i själva verket är en adekvat målpassning så får man ju problemet vad man skriver när Zlatan faktiskt har klackat in en boll i krysset mot Italien i slutminuterna av ett EM, är det då übersensationellt? Så det problemet finns ju att man liksom gödslar med superlativen för mycket och jag antar att det finns samma problem i om man utnämner för många händelser till historiska klassiker. Vad utmärker då det som verkligen är en historisk klassiker? Går det att likställa Charlotte Kallas ryck upp för en brant backe med Ingemar Johanssons tungviktsmatch? Det tycker jag ju inte men kanske finns det en risk att dom beskrivs i liknande ordalag. Den risken finns väl men det är ingenting jag funderar och reflekterar över jättemycket. Det är ofta så att det är redigerarna som sätter rubrikerna, det är inte vi som skriver som gör det. Så jag hoppas att dom tänker betydligt mer på dom dimensionerna än vad vi gör för det är ju mångt och mycket dom som avgör det. Det är dom som sätter den där rubriken som blir ihågkommen och blir definierande för händelsen mer än det är vi som skriver texterna som gör det. Även om vi också ska ha med det i tankarna givetvis för superlativ används ju inte bara i rubriken.

Vad tycker du om relationen mellan sportjournalistiken i tidningarna i och med att de flesta sportevenemang sänds på TV så är det mycket inför-artiklar och efter-reportage. Ser du någon sorts beroendeställning?
- Ömsesidigt beroende, ja det är det ju absolut. Man gör ju tidning på ett helt annat sätt idag när tv-sändandet och tv-tittandet har ökat så mycket. För har Sverige spelat en landskamp nu så vet vi ju att alla intresserade har sett den matchen redan på kvällen. Då kanske vi gör en tidning dagen efter och berättar hur det gick, men det vet alla. Utan vi måste berätta varför det gick som det gick, vi måste liksom ta det ett steg längre. Tidigare var det kanske bara just fotbollslandskamper och skidstafetter som man behövde tänka så på. Men nu är det ju mer eller mindre varje allsvenskmatch, varje stormatch i Europa för dom som är intresserade har kommit i kontakt med i alla fall målen, dom har sett målen på sportsändningarna och dom har förmodligen sett matchen på Canal + också. Så numera gör vi ju mycket mer en förklarande tidning, vi berättar ju inte vad som har hänt utan vi berättar hur något har hänt och varför något har hänt i mycket högre utsträckning än vad vi gjorde tidigare. Och sen är det ju också krasst nog så att TV's betydelse är mycket större för idrotten än tidningarnas. TV genererar mycket mer pengar, TV-bolagen betalar väldigt mycket för sändnings rättigheterna och dom pumpar även in mycket sponsorpengar. Det ger ju att dom prioriteras; efter en tävling eller efter en match så får ju alltid TV första tjing om man säger; det är dom som får störst och först tillgång till idrottsmännen. Det försvårar ju arbetet för skrivande medier men så är det. Det är ingenting man kan förändra utan det är något man måste förhålla sig till. Det är bara att göra liksom!

Dom riktigt stora fotbollslagen, eller nästan alla stora fotbollslag i dom stora ligorna, mer eller mindre sköts som stora globala företag, ganska långt ifrån när de startade som små lokala föreningar. Finns det en risk för att den folkliga prägeln på fotbollen försvinner i framtiden?
- Det finns en oerhörd risk för det och jag tycker att det i mångt och mycket har skett vad gäller framför allt de största fotbollsklubbarna. T ex att staden Manchester har väldigt lite med fotbollklubben Manchester United att göra nuförtiden; dom spelar sina matcher där och det är mer eller mindre det. För just det här som jag pratade om tidigare att jag har alltid tyckt att ett fotbollslag säger någonting om platsen den kommer ifrån det håller ju på att försvinna. För det finns inga spelare i laget som kommer från trakten, ägaren kommer inte från trakten, på läktarna är det väldigt mycket inrest folk, turister osv så kopplingen mellan just laget och staden blir allt svagare för de här största föreningarna. Det tror jag just gör att identiteten försvagas och att kort och gott folk bryr sig mindre. För tidigare så var det ju så att folk i Manchester såg det här laget som sitt flagskepp, det var liksom deras stora stolthet och dom kände att det verkligen representerade dom. Den kopplingen tror jag blir väldigt mycket svagare och redan har blivit det väldigt snabbt. Eftersom att, vad står Manchester United för, vad skiljer dom från Arsenal? Inte mycket alls. Det går liksom inte att inbilla sig att vårt lag har en helt annan prägel, en helt annan identitet och karaktär en det som kommer från London, för så är det inte. Utan, som sagt, spelarna, ägarna, tränarna till och med läktarna är importerade legosoldater liksom. Så den faran ser jag absolut.

Hur tror du att det kommer att utvecklas? Vad kommer hända?
- Det gör ju just att den här dimensionen som jag tycker är så fascinerande riskerar att försvagas. Just att fotbollen inte längre kommer att berätta dom här historierna som jag tycker är så spännande utan fotbollen kommer bara vara underhållning. Man ser en match mellan två lag som är väldigt skickliga och har världens bästa spelare i sig, och ett av dom vinner och ett av dom förlorar. Men det är inte så att man kan se den matchen som ett tecken på Siciliens uppsving eftersom att faktumet att Palermo vann den här matchen har ingen koppling kring utvecklingen på Sicilien. Att just den kopplingen mellan lokalsamhällen och lag kommer att försvagas och det gör att kopplingen mellan fotboll och samhälle försvagas och det gör i sin tur att jag tycker att det blir mycket mindre intressant.

Så intresset kommer att minska då hos folk?
- Det kommer att minska för många men inte för alla. Dom här stora klubbarna kommer att bli globala nöjesföretag, alla i hela världen kommer att vara ungefär lika intresserade av se Manchester United spela. Folk från Manchester kommer väl att tycka att det är väl lite kul liksom och folk från Kina kommer väl också tycka att det är lite kul. Men dom går inte på matcherna och brinner utan dom ser det på TV, det är kul underhållning och sen är det klart. Så där tror jag att den hårda kärnan kring Manchester United kommer att bry sig betydligt mindre och så tror jag även att supportrarna kring små och mellanstora klubbar kommer att tappa en hel del engagemang och intresse eftersom deras lag är chanslösa. Dom har inte samma ekonomiska resurser som ett Manchester United; Birmingham City kan inte längre konkurrera med dom, dom kommer vara helt underlägsna. Men dom kommer ändå försöka, dom kommer också liksom försöka driva sin klubb som ett företag, hämta in spelare utifrån och välkomna utländska investerare. Så dom kommer inte stå för något heller, dom kommer inte ha någon egentlig koppling till Birmingham. Om man då varken har någon identitet eller någon spektakulär framgångssaga och ett oerhört bra lag så då är frågan varför man i överhuvudtaget ska kolla på Birmingham City? Och den frågan tror jag fler och fler kommer få svårare att besvara. Så jag tror att det kommer bli ett enormt globalt intresse för det här allra största; Champions League-matcher, de största europeiska klubbarna, VM liksom. Men just det här att de kommer att gå 35 000 för att se Leeds United i den engelska tredje divisionen det tror jag kommer försvinna mer och mer tyvärr.

Du tror inte att hela den här ekonomiska (grunden?) kommer att kollapsa på något sätt?
- Jag ser inga tecken på det. Det skulle väl i såna fall krävas att hela den globala kapitalistiska världsordningen skulle kollapsa och det kan man väl möjligen säga se tecken på i och med att det är en sån jävla oro på börserna. Men jag tror att det är förutsättningen i så fall för så länge som världsekonomin och underhållningsindustrin och allt det går bra då kommer även toppfotbollen vara ekonomiskt gynnsam. Och jag kan inte så några andra skäl till att bubblan skulle spricka, om man säger så.

Fotbollen ska ju anses, grunden i alla fall, vara någon sorts positiv bild av laganda, gemenskap och sunda värderingar men tycker du att fotbollen ska ta ansvar när det kommer ägare som Milton i AIK och Shinawatra i Manchester City med skumma bakgrunder?
- Vilken typ av ansvar tänker du?

Ska dom kunna komma och bara köpa in sig i föreningar?
- Näe, alltså jag hade ju önskat att fotbollen hade reglerats upp mycket hårdare på en mängd plan. Jag tror att den enda chansen att stoppa den här utvecklingen när några få klubbar blir väldigt mycket rikare än alla andra det är att reglera. Införa lönetak, införa ett krav på ett visst antal lokala spelare och då eventuellt också införa ett krav på någon form av lokal koppling i ägandet. Så jag skulle önska det men jag är helt övertygad om att det aldrig kommer att hända. För allt sånt här hänvisas ju alltid till EU-domstolen och där styr bara den fria marknaden och den fria rörligheten. Så fort någon funderar kring att reglera någon aspekt av fotbollssporten hänvisas dom till EU-domstolen som upphäver den intentionen. Dom helt enkelt kör över den i lag. Så jag kan inte se det hända men hade jag varit allsmäktig chef över fotbollen och världen så hade jag definitivt stramat upp det. Jag hade försökt förstärka just den här kopplingen mellan en fotbollsklubb och platsen den kommer ifrån och försvårat för utländska banditkapitalister att köpa in sig utan att det ställs några frågor. Men återigen, jag tror mig tyvärr inte bli utnämnd till allmäktig världsherre anytime soon så jag får väl vänta litegrann.

Det här med läktarvåld och huliganism, det har ju också varit ett stort problem och omdebatterad fråga både här i Sverige och utomlands. Hur tycker du att den här frågan har behandlats i media? Tycker du att diskussionen varit inne på rätt spår eller? Vad borde det fokuseras på i den frågan?
- Det är ju flera olika frågor i en, höll jag på att säga. Vad det ska fokuseras på om man ska komma åt något och komma till en förändring det är en sak. Men då är frågan är det mediernas ansvar att förändra den här saken eller är det institutionella och politiska samhällets ansvar? Jag tycker väl det senare, jag tycker inte att medierna ska förväntas ta någon hänsyn till hur läktarvåldet utvecklas, dom ska bara skildra det som har hänt och vad som kan komma att hända. Men dom ska inte ta det som sin sak att sätta stopp för det utan det är de etablerade samhällsinstitutionerna som måste göra. Sen vet jag inte om du vill att jag ska svara på hur jag tycker att dom ska göra det eller...?

Ja, tycker du att det ska läggas mer ansvar hos klubbarna?
- Asså, jag tycker att klubbarna gör väl i någon mån vad dom kan i Sverige i alla fall. Ska det stoppas då måste man ju lagstifta mycket hårdare kort och gott. Det civila samhället måste göra straffsatserna mycket hårdare, dom måste göra det lättare för klubbar och det juridiska systemet att utbyta information; klubbarna måste få information om vilka som har bråkat på stan, kunna stänga av dom från matcherna, polisen måste liksom kunna döma folk till fängelse ifall dom har stökat inne på en arena. Det är liksom den typen av åtgärder som måste till. Sen kan man alltid driva den diskussionen om hur mycket fokus samhället ska lägga på det och hur rimligt det är med alla dom här hårdare straffsatserna. För jag kan absolut tycka att det blir lite för skevt; i England har dom ju fått bukt med fotbollsvåldet i mångt och mycket men där är det så att slåss man utanför en nattklubb så får man 20 dagsböter men slåss man utanför en nattklubb i fotbollströja så får man 2 års fängelse. Det tycker jag liksom inte är proportionerligt och det har blivit lite väl mycket sånt här Orwellianskt övervakningssamhälle med kameror överallt och arenorna är rena polisstaten; man får knappt resa sig ur sin stol utan att bli utslängd och straffad för det. Men dom har fått bukt med problemet och på något sätt får man väga det ena mot den andra; vad är rimligt? Hur stort är problemet? Hur stort kan det bli? Hur engagerade är samhället i att förändra det här? Men återigen, det är avvägningar som jag tycker att det lagstiftande...det måste riksdagar och liknande ta ställning till, det är inte tidningars sak att avgöra.

Men tycker du att det borde pratas, inte kanske just hos er men i överhuvudtaget, mer om attityd hos spelare, tränare och diverse fotbollsfolk?
- Inte generellt liksom, jag kan absolut tycka det i specifika fall. Jag kan tycka att Rickard Norling och AIK's klubbledning borde ha en helt annan hållning gentemot sin firma bara för att ta ett exempel. Men rent generellt upplever jag inte att de är något som driver på utvecklingen i någon sån där överdrivet stor utsträckning. Dras man till en fotbollsfirma så gör man inte det på grund av hur Daniel Tjärnström uttrycker sig och på samma sätt stannar man inte därifrån av den anledningen utan det är helt andra mekanismer som styr. Generellt tycker jag inte att det är ett stort problem men jag kan bli irriterad i enskilda fall när jag tycker att klubbledare är för släta.

Du var ju med i Farmen, vilket år var det?
- Sista frågan, spara det till sist, strategiskt! 2001.

Då var du med som en fejkad deltagare kan man säga, var det en del av ett skolprojekt?
- Nej, inget skolprojekt ärligt talat. Det var faktiskt terminen innan jag började som journalist, det var när jag fortfarande bodde uppe i Umeå och läste på universitetet där. Men om jag ska förklara hela den grejen i korthet så var det så att jag umgicks i väldigt samhällsengagerade och politiskt drivna kretsar på den tiden. Vi var ett kompisgäng som följde den explosion av dokusåpor som kom då. Framför allt den explosion av dokusåpe-relaterat material i medierna som kom då. För det var en jäkla skillnad i jämfört med 2008 med hur det var 2001. Då var det en sån oerhörd stor fokusering på dokusåpor att det var osunt, tyckte vi. Då funderade vi just kring hur vi...eller det var inte så jävla genomtänkt ärligt talat, men den typen av tankar rörde sig ändå i huvudena. Och någon gång satt man bara och slökollade på någon dokusåpa och blev provocerad av hur det var uppbyggt och läste om det tidningen och blev provocerad av att det fick så stort utrymme. Då sa man det "fan, det finns ju inget intresse här från TV-bolagens sida att skildra något dokumentärt utan det är bara ett regisserat skådespel och fan det finns inget..."

(Där tog bandet på diktafonen slut här föjer de fragmentariska anteckningarna jag gjorde under svaret på frågan om hans Farmen-deltagande):

Kompisgäng...fanns inget intresse att behandla på ett nyktert sätt...hittade på en karaktär för att se vad som skulle hända...stereotypisera, funderade på satanist eller liknande, militant straight edge, dom kretsarna, insatta i kodsystemet, drog lott på 8 personer, audition och låtsades, 3 veckor, åkte ut, gick till Aftonbladet, fick ett debattuppslag, ställde upp i debattprogram, regisserad underhållning, medierna ger en skev bild, tills programmet var slut.

Inget positivt, dokusåpan var inget proffsigt, nackdel, irrelevant, lite positivt.

Marknadens konformism

http://waywewear.blogspot.com/2006/12/en-gng-till-pamflett.html

http://www.svd.se/dynamiskt/noje/did_14227793.asp

Dom där två texterna gör mig så uppgiven och besviken på något sätt. Likriktningen och utarmningen. Som jag är rädd att jag är minst lika bidragande till som alla andra.

Vad är det som får oss, i ett av världens mest liberala länder, där alla möjligheter till fria val existerar, att klä oss uniformt på gränsen till skrattretande lika? Vad är det som får oss att upprepa det som några redan utvalda "gatekeepers" har valt ut som godkända åsikter, må det handla om handväskor eller politik?

(Johan B, The Way We Wear)

En ursvensk och uråldrig längtan efter ett rättesnöre, en konsensus om rätt och fel. En oundviklig bieffekt av en evighetslång tradition av socialstyrelser och motböcker som dikterat exakt vad som är bra eller dåligt för oss.
Vi vill fortfarande att någon annan bestämmer åt oss eftersom avsaknaden av en norm, en mall, ju omöjliggör alla former av opposition.

(Andres Lokko, Svenska Dagbladet)

Förhoppningarna har ju varit, iaf från min sida, att uppkomsten av bloggarna och hemsidorna skulle borga för att ett mångfald av åsikter skulle komma fram där alternativen var många. Ja, en mer demokratisk kultur. Men båda de ovan länkade texterna talar tyvärr för motsatsen och jag känner mig lite grann som en av alla onödiga hobbyskribenter som basunerar ut dåligt skrivna och ogenomtänkta texter som inbillar sig vara ett viktigt alternativ till den etablerade journalistiken men som i de stora hela idisslar samma åsikter och tankar.

Jag känner mig träffad helt klart. Jag placerar också Hot Chips andra album högt upp bland årets album och jag ser exakt ut som alla andra ungdomar i någon av Sveriges storstäder med någon sånär "koll" på modet. Gillar jag Hot Chips platta så mycket för att etablerade musiktidningar som Sonic och Nöjesguiden placerar den högst eller för att jag genuint tycker att det är en fantastisk skiva? Klär jag mig som jag gör för alla andra jag ser ute på klubbar och i tidningar gör så eller för att jag oberoende kan säga att det är kläder som jag gillar?

Den fria marknaden ska ju bereda vägen för mångfald och "sann demokrati" men i verkligheten funkar det dåligt. Det gör mig nedslagen. Det känns oinspirerande som dedicated follower of kultur. Men det är bra att ifrågasätta sig själv på något sätt. Jag ska göra mitt bästa för att bli en bättre människa.

Något som dock inspirerade mer än något annat den senaste tiden:



Jag såg denna underbara lilla film på Popcorns filmfestival i söndags och var helt tagen efteråt:

What Have You Done Today, Mervyn Day? continues Saint Etienne’s deep-seated fascination with the city of London and its inhabitants and buildings. The film is set in the vast mysterious pylon-covered wasteland that is the Lower Lea Valley, East London, on the eve of the Olympic redevelopment. Through the eyes of a paperboy on his first day at work, the band and film crew race against time to document buildings, landmarks and people before they disappear to make way for stadiums, spacious plazas and Olympic villages. David Essex, who features on the band’s critically acclaimed latest album, ‘Tales From Turnpike House’ narrates alongside Linda Robson, with accompanying musical score by St Etienne.

(Royal Institute of British Architects)

Efter filmen var jag som i en annan värld långt efter där ett helt synsätt rådde. Det var minst sagt inspirerande. Inspirerande var också dokumentären om Paul Weller på samma festival. En minst sagt imponerande man men han ser ganska lökig ut nuförtiden.

En jävla pajas.

Lasse Anrell har kommit på hur den svenska damfotbollen ska räddas och det är helt otroligt att en sådan intelligensbefriad människa får fortsätta skriva för Aftonbladet. Han menar att damfotbollen måste göras mer kvinnlig. Så här skriver han i en krönika på aftonbladet.se:

Då kom jag på det.Damfotbollen måste bli mycket trevligare. Här är några ytterst konkreta förslag:

Mindre mål.
Kvinnor är kortare än män, alltså är det orimligt att målen ska vara lika stora. Nu är det ju bara att skjuta högt så blir det mål. Det ger ett lite fånigt intryck.

Bollen är för stor och tung.
Flickor är spädare än pojkar, varför ska de en lika svintung boll. Fram med en flickboll, precis som flickkulstötare har en lättare och mindre kula. Flickhänder är mindre än pojkhänder.

Trevligare kläder till damfotbollspelare.
Det där är ett gammalt förslag från Malmö FF som en gång la fram tanken om att spelarna skulle ha kjol. Jättetrevlig idé, säger jag. Såna där tenniskjolar som damtennisens stjärnor har med så stor framgång. Till och med Mauresmo har en sån nu och det har bara varit bra för henne att byta.

"Våga vara kvinnliga, tjejer" fortsätter sedan karln. Jag trodde helt klart att han skämtade först. Jag trodde, i min stilla naivitet, att sådana uttalanden inte fick yttras av en ledande krönikör på en kvällstidning. Jag vet förvisso att Lasse Anrell är en jävla pajas. Men han är en pajas med mycket inflytande. Otroligt många läser vad han skriver. Allt ett sådan här idé vill göra är att ytterliggare förminska och bagatellisera damfotboll. Det hjälper inte ett dugg.

Han skriver också: "Och glöm inte en sak: värre kan det inte bli. Ingen bryr sig om er lilla halvtaskiga liga. Publiksiffrorna blir bara sämre och sämre.
Snart kommer ingen alls." Jo, det kan visst bli värre. Ett sådant förslag kan göra att inte ens de få som kommer tar damfotbollen på allvar. Lasse Anrells idéer är ett sådant klassiskt exempel på kvinnoförakt som av oaktsamma människor kan misstas för omtänksamhet för tjejers utövande av fotbollen. Jag tror egentligen att Lasse Anrell hatar både fotboll och kvinnor.

Läs hela Lasses krönika här.

En liten portion kulturläsning.

Det är måndag, början på en ny vecka och varför inte dela med sig lite finfin läsning från Expressens kultursidor:

Nils Forsberg om Matthew Robertsons bok "Factory Records - The Complete Graphic Album":

Första fasen av Factorys grafiska profil handlar om Peter Saville. Han blandade bauhausmodernism och industriell formgivning med punkens gör-det-själv-attityd, och resultatet irriterade inte bara vetgiriga tonåringar i Norrland. När The Smiths spelade på Hacienda 1983 vevade Morrissey runt med blommor på scenen i protest mot lokalernas kyliga estetik.
Men Savilles svartvita omslag till Joy Divisions debut Unknown Pleasures - ett diagram över radiovågorna från en slocknad stjärna - är fortfarande universums bästa visuella tolkning av förtätade musikaliska stämningar.
I slutet av åttiotalet var postpunken stendöd, men en ny klubbkultur desto mer levande. Factory började ge ut Happy Mondays, och nya husformgivarna Central Station Design stod för allt som Savilles maskinklassicism inte var. Det var rörigt, grällt och galet (knarkigt, tror jag att vi sa) och fångade en helt annan populärkulturell era, men lika kongenialt som tidigare.

[läs hela artikeln här]

Stig Larsson om en av sina favoritskribenter (också en av mina) Malena Rydell som skriver för Dagens Nyheter:

Det är inte helt omöjligt att du som läser den här texten läser den därför att du har sett att det är jag som har skrivit den.
Så tror jag att det fungerar på kultursidor: Innan man läser en text kollar man vem det är som har skrivit den.
När det handlar om kritiker, krävs det att du ska ha ett visst förtroende för kritikern i fråga.
Hur uppstår detta förtroende?
Det behöver inte vara så att du i x antal fall har haft samma åsikt som denne kritiker. Det kan också vara någonting i kritikerns stil - i kritikerns engagemang - som gör att du intresserar dig för vad denne har skrivit.

[läs hela artikeln här]

Andres Lokko om den svenska översättningen av Neil Strauss bok om Mötley Crüe "The dirt":

Utan pekpinnar, utan att någonsin bli dömande, är det en bok om livets extremer, om yin och yang, om hur det ena uteslutande leder till det andra. Och hur vi, oavsett om vi sysslar med rocknroll eller bokföring, egentligen aldrig lär oss någonting.
Precis som Mötley Crües musik - och metal i allmänhet - strävar medlemmarna hela tiden mot att utan ansträngning, utan intellektuella pretentioner, fånga essensen i livet. Som en målarbok där människans mest grundläggande drivkrafter till varje pris ska färgläggas och få evigt liv.

[läs hela artikeln här]

Dagens låt: New Order - Procession