Visar inlägg med etikett politik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett politik. Visa alla inlägg

onsdag, september 16, 2009

Den fula ankungen

Årets roligaste och sjukaste läsning är här. Och det är ingen mindre än svenskamerikanskan Anna Anka som levererar den. Ja, just det, damen som är aktuell i TV3:s kvalitetsprogram "Svenska Hollywoodfruar". I ett debattinlägg på Newsmill proklamerar hon att hon "vill bli en förebild för svenska fruar". Texten, som slår något slags världsrekord i unkna värderingar, innehåller flera minnesvärda passager. Här är en:

"Svenska pappor är tragiska med sina blöjbyten och sin jämställdhet. En riktig amerikansk man får panik om han är ensam med barnet i mer än 20 minuter. Amerikanska pappor lagar inte mat och stryker inte, de jobbar och försörjer sina familjer."

Här är en till:

"Det är synd om svenska män. De gifter sig med snygga kvinnor som snabbt blir oattraktiva, börjar klä sig slafsigt och struntar i mannens behov. Många svenska män måste undra varför de gifte sig - och det är inte underligt att så många väljer att skilja sig."

Och ännu en:

"Och så förfasar sig svenska folket nu över att jag är gift med en betydligt äldre man. Så fort en kvinna gifter sig med en äldre man heter det att hon är en prostituerad. Men ingen säger något om Demi Moore och Madonnas unga killar. Kan någon förklara vad det är för skillnad mellan mig och Ashton Kutcher? Om du går in i en hundaffär, köper du då en gammal hund eller en söt valp?"

En favorit:

"Om du anställer någon i Sverige ska du ha utbildning och vara kvalificerad. Här är det illegala mexikaner som gör jobbet. De diskar, städar, tar hand om trädgården. Jag har en enorm trädgård och fyra trädgårdsmästare. Det är jag som ser till att de kan försörja sina familjer. De kan inte prata engelska. Det är som att prata med en vägg, de kan inte ens stava till sina egna namn. Det kan bli ganska frustrerande ibland.

Förstår ni hur förbannad man blir när man lägger ner enorma summor på gräsmattorna och trädgårdsmästarna sedan förstör det jag plöjt ner 100000-tals kronor i?. Det är väl inte konstigt att man blir rasande och skäller ut dem. Men jag förnedrar dem inte. Jag tar hand om dem och ser till att de bor i bra områden nära jobbet så att de slipper sitta i bilköer. Jag skickar de på semester och ser till så att deras familjer har det bra."


Och så får jag själv en känga:

"Sedan har vi jätteproblem här med den nya internetgenerationen. Den är obildad och missunnsam och deras liv på bloggar och twitter meningslöst."

Jag ser framför mig hjorder av män och kvinnor som demonstrerar utanför Rosenbad snart som vill flytta oss tillbaka till det medeltidssamhälle där kvinnor tillåts vara kvinnor och män män. Anna Anka blir vår räddare, hon inspirerar oss till frigöra oss från våra hemska sosse-bojor och öppna armarna mot det förlovade landet Amerika där "illegala mexikaner gör jobbet".

Vad ska jag säga? Jag älskar när människor berättar för andra hur de borde leva sina liv. Som om vi i Sverige levt en slags outvecklad helvetes-tillvaro. Och speciellt när lösningen kommer från rättvisans och föredömets land; USA.

onsdag, juni 10, 2009

En gryende rynkfascism?

Inför EU-valet reagerade flera negativt på de photoshoppade valaffischerna på EU-kandidaterna. Kanske speciellt de på Mona Sahlin, Maria Ulvskog och Marit Paulsen. Miljöpartiets före detta språkrör Birger Schalug ville krossa rynkfascismen. Jag tycker debatten var en aning absurd. Som så ofta annars, skrev Johan Wirfält klokt om saken:

Resonemanget om att retuscherade bilder skulle tyda på bristande politisk kompass hos kandidaterna till EU-parlamentet är skevt på flera sätt. Dels är det inkonsekvent – som en kompis sa: "Har ni problem med att politiker sminkar sig också? Får de ha en fin frisyr? Eller klä sig i något som eventuellt antyder pondus och raffinemang?". Dels bottnar photoshopkritiken i en populistisk tankegång om att politiker "ska vara som alla andra", en idé lika typiskt jantesvensk som den är befängd.
Lär hela blogginlägget här.

söndag, februari 22, 2009

Bra artikel om Guantanamo Bay i SvD

Fantastisk artikel i dagens Svenska Dagbladet av Lars Berge om fångvaktaren på Guantanamo Bay, Christopher Arendt:

Sprit kostade mindre än mjölk där borta. När unga, frustrerade och våldsamma människor hålls instängda en längre tid med obegränsad tillgång på alkohol går saker och ting lätt över styr. Som när grabbgänget tejpade fast honom i sängen med gaffatejp exempelvis. Eller när han vaknade av knytnävsslag i ansiktet. Under dagen hade han och hans rumskamrat haft en dispyt och efter att hällt i sig ett flak öl tog han sin hämnd. Enligt Arendt rapporterades händelserna till befälen men inga
åtgärder vidtogs.
– De flesta soldater var hyggliga typer som bara ville få jobbet överstökat och åka hem till sina familjer. Men det fanns en grupp galningar som verkligen gick igång på att göra människor illa.

Arendt gled djupare och djupare in i en depression. Till slut gjorde han en snara av en elkabel och försökte hänga sig i takfläkten i förläggningen. I ett ögonblick sprattlade hans fötter ovanför golvet innan fläkten lossnade från sitt fäste.
– Jag skämdes och berättade inget för någon. Efter den händelsen stängde jag av alla känslor. De sista två månaderna var jag som en robot.

Drömlivet i ett hus på landet han fantiserat om på militärbasen tycktes ännu mer avlägset när han kom hem efter sina tio månader på Kuba. Den första natten tillbringade han ensam i sin bil på en parkering utanför Wal-Mart. Han hade ingenstans att bo, inget jobb och flickvännen hade lämnat honom.

När han vaknade på morgonen såg han kunderna som var på väg att fylla sina shoppingvagnar med varor.
– Allt kändes så futtigt, själlöst och utan mening. Jag försökte anpassa mig. Men jag upplevde det som att mina vänner inte förstod vad jag gått igenom. De jobb jag skaffade kunde jag inte behålla eftersom jag inte stod ut med att någon sade åt mig vad jag skulle göra.

Någon hjälp att bearbeta sina psykiska problem har han inte blivit erbjuden. Han har fortfarande ingenstans att bo utan sover hos kompisar i Chicago. Naturligtvis är han medveten om de alarmerande siffror som beskriver situationen för många av USA:s krigsveteraner. De många våldsbrotten, drogmissbruket, hemlösheten och självmorden. Armén utreder just nu 24 misstänkta självmord bland amerikanska soldater bara i januari 2009, fler än de som dödats på slagfälten i Afghanistan och Irak under samma tid. Därför låter han bli alkohol och droger förutom cigaretter, kaffe och marijuana som han röker för att lugna sina nerver. Psykofarmaka har han varken råd med eller vill äta.
– Jag är uppvuxen i en trailerpark. Min familj är fattig. Att ta värvning var min enda chans att få en collegeutbildning. Jag valde National Guard eftersom jag trodde att risken var minimal att jag skulle skickas utomlands. Istället har jag medverkat i systematiska övergrepp mot mänskliga rättigheter, säger Arendt.

torsdag, februari 19, 2009

Jan Guillous tomma kärna

Aftonbladet slår på stora trumman och inleder i dag en granskning av Sverigedemokraterna. Inte bara kommer det vara en granskning i flera delar. Utan i första delen är det ingen mindre än deras egen stjärnkrönikör Jan Guillou som agerar reporter och följer SD:s partiledare Jimmie Åkesson under några dagar. Guillou sitter, som vanligt, på sina höga hästar och ska minsann "finna den sanna historien om Sverigedemokraternas kärna".

Janne har alltid varit expert att blåsa upp sig själv och sitt eget ego för att, ofta skrattretande, bara spricka framför ögonen på sina läsare. Få tar sig själv på så stort allvar. Man kan riktigt se hur Guillou och Aftonbladet tänker sig att nu, nu ska han den Store Journalisten kliva ner och göra skitjobbet (granska detta främlingsfientliga parti) för att vissa andra kollegor hur det går till. Minsann.

Det blir som vanligt bara pannkaka av alltihop. Han kan inte låta bli att framhäva sig (som vanligt) och hans nonchalans och överlägsenhet lyser igenom hela det omotiverat långa textsjoket. Guillou, den store reportern, har inte ens bemödat sig att gjort någon vidare research eller ens tänkt ut några vettiga frågor. Han verkar inbilla sig att det räcker med hela tiden ställa simpa följdfrågor (t ex Hur då? Och därefter?) på varje påstående så har han varit kritisk i sin frågeställning.

Resultatet blir att Jimmie Åkesson bara kan lägga ut sina text precis som han vill utan motfrågor. Han frågar aldrig vad SD menar med "svenska värderingar och beteende" eller ber honom förklara hur det ska gå till när man ska "stimulera återvandring". Eller kanske presentera siffror som tyder på att Sverige faktiskt är beroende av invandring för att klara sig ekonomiskt och att det finns otroligt mycket andra, viktiga utgifter som slukar mer pengar än vad invandring påstås göra. Och han får bra med utrymme att basunera ut sin syn på sin politik utan Guillou ifrågasätter fakta, logik, resonemang och rimlighet. Antagligen för att Guillou inte har läst på speciellt mycket om SD:s politik eller fakta bakom deras påståenden. Ibland hejar han till och med på Åkessons utläggningar. Förbluffande usel journalistik!

Typiskt att kvällstidningarna antingen väljer att inte skriva om de främlingsfientliga partierna eller så tar de inte uppgiften på allvar. Oavsett vilket så tjänar det SD och deras meningsfränder. Guillou borde läsa Anna Tibergs grillning av Sverigedemokraternas arbetsmarknadspolitiske talesman Per Björklund i Dagens Arbete om han vill lära sig något om kritisk frågeställning och vikten av att vara påläst när man ska göra en intervju. Men varför skulle han lyssna på mig som tillhör den, enligt honom, förhatliga och okunniga bloggmobben?

torsdag, november 13, 2008

IPRED-lagen.

Jag vill dra mitt strå till stacken. Idag på DN:s Debatt-sida publicerades något slags upprop av artister inom musik-, film- och bokbranschen för IPRED-lagen. Den går i stora delar ut på att de upphovsrättsinnehavare ska få själva jaga de som laddar deras verk. Detta skulle i förlängningen betyda att skivbolag, filmbolag och förlag skulle få rätten att ta hand om ett polisiärt arbete. Vilket är ett ytterst tvivelaktigt tillvägagångssätt.

Och vad sänder det ut för signaler när regeringen vill skydda de stora företag gentemot folket med ett lagförslag som inte har någon vidare stöd hos människor. Dessutom finns det väldigt lite som tyder på att nedladdning och minskade intäkter hos nöjesindustrin har något direkt sammanband.

Den alltid så briljante Kjell Häglund hade en viktig poäng i en krönika på filmnyheterna.se i och med att ett gäng småstadsbiografer publicerat ett liknande upprop (som artisterna i DN Debatt) om samma lagförslag i en annons för några veckor sedan:

De flitigaste fildelarna går mest på bio och köper mest dvd-filmer. Energin i filmindustrin har blivit fullständigt självalstrande. En typisk sådan effekt syns tydligt i den färska SOM-undersökningen, som inte bara visar att svenskarna går på bio lika mycket i dag som för 15 år sedan, utan också att siffrorna peakade under ”Sagan om ringen”-åren – tack vare de tre filmer som är världens överlägset mest fildelade.
Jag vet inte. Det här gäller kanske inte mig eftersom jag inte laddar hem Per Gessles nya platta eller Colin Nutleys senaste film (de som så gärna vill se att IPRED-lagen går igenom). Jag ser ju oftast bara filmer och lyssnar på musik av konstnärer som är välvilligt inställda till fildelning.

Jag gör det självklart inte medvetet. Det har bara blivit så. Men det känns som det finns någon logisk förklaring till det också. Jag tror det har att göra någonting om synen på kultur och demokrati.

http://www.stoppaipred.nu

I sammanhanget vill jag också tipsa om en artikel av Emil Arvidsson som handlar om den kreativitet som internet utlöst hos människors musikskapande.

torsdag, oktober 02, 2008

tisdag, september 30, 2008

It's the economy, stupid.



Jag har läst mer i ekonomisidorna i tidningarna de senaste veckorna än jag gjort sammantaget i hela mitt liv innan. Det är nog inte så konstigt. Det är nog ganska många fler som intresserat sig för vad som händer just nu i USA och världen och sökt sig dit. Jag har annars avskytt allt som har med ekonomijournalistik att göra som pesten. Mitt ointresse för ekonomi har varit passionerat men jag har insett under de senaste åren att det är där allt viktigt står.

Fokuseringen på ekonomi- och näringsliv är ett relativt nytt fenomen inom journalistik och har givetvis sin bakgrund i hur samhällsklimatet förändrats. Men ekonomijournalistiken föregick faktiskt det allmänna intresset och kom fram tack vare andra krafter. Men också eftersom vi lever med en journalistik och en medievärld som är sjukt fascinerad av spekulationer så är just ekonomi- och näringslivsjournalistik ett tacksamt område att göra just detta. Men också för att vad som händer på den fria marknaden har så stor betydelse och inverkan på människors liv och vardag även om det i alla siffror och termer kan te sig abstrakt och långt ifrån verkligheten.

Just det här med spekulationer är ju extra intressant vad gäller finanskrisen i USA just nu. För krisen händer as we speak men dess effekter (vad dom nu blir) kommer vi först märka av inom de närmsta åren. Och det är först då de kommer ner på den vanliga människans nivå och blir mer fattbar och verklig.

Vi har förstått, av allt som medierna skriver, att det här kommer ge stora effekter. Men ingen vet riktiga exakt vilka effekter och exakt hur stora de kommer att bli. Det är därför vi behöver våra experter i medierna nu. Och det riktigt märks hur de myser när de med auktoritet får briljera för den vanlige småspararen vad den ska göra och inte göra med sina pengar. Spekulera.

Populärt är också nu att spekulera i vad det här kommer ge för effekter på den å så framgångsrika nyliberalismen som ideologi. Kommer den dö nu och kommer då den klåfingriga socialismen att enkelt roffa åt sig människors tillit mitt i det finansiella kaoset? Eller kommer den resa sig på tio, mobilisera sina styrkor och komma tillbaka ännu starkare och ännu bättre än förut?

Spekulationerna är många. Tankesmedjan Timbros Roland Poirier Martinsson försöker i ett desperat försök att ta avstånd från den nyliberalism de alltid hyllat. The Guardians Ann Pettifor slår ett slag för John Keynes och menar att centralbankerna ska ta kontroll över räntorna och att staten ska öka sin upplåning (republikanerna blir livrädda) för att stimulera människor för att stimulera efterfrågan. Dagens Nyheters Stefan Jonsson talar om en kapitalismens sekularisering; människors tro på dess överlägsenhet som system sätts på hårda prov.

Alla dessa spekulationer är helt i linje med hur journalistiken fungerar nuförtiden. Det räcker inte längre med att vara först att berätta vad som hände alldeles nyss eller ens vad som händer just nu. Nyhetstörsten är så stor att vi måste också veta vad som kommer hända imorgon. Fokuset har för länge sedan skiftat i nyheterna från det verkliga som faktiskt sker här och nu till en spekulativ och fiktiv värld där självutnämnda experter och makthavare berättar hur de tror det kommer att bli. Oftast har de fel.

Man kan lätt få för sig att världen helt har rasat samman om man läser alla tidningar just nu. Men sist jag tittade ut ur mitt fönster så verkade allt som vanligt. Men verkligheten är ju tyvärr den att det här verkligen kommer få konsekvenser för vanliga människors liv. Och det kan man tycka vad man vill om men så är det. Det är inte så mycket den enskilda människan kan påverka om den skulle vilja det. Det finns inte idag, trots att vi har en demokrati, något sätt, som jag ser det, att välja bort det systemet. Folk är hjälplösa och underkuvade marknaden.

Och som jag önskar att det fanns en slags enad och förnuftig vänster som tog vara på det här tillfället när finansvärlden är intill stor kollaps. Men det är väl att hoppas på för mycket, antar jag.

(Förlåt. Jag är ekonomisk analfabet, jag vet, men jag var bara tvungen.)

måndag, september 29, 2008

torsdag, oktober 11, 2007

Does politics belong in music?

Jag nickar instämmande när Anton Gustavsson i sin krönika på Digfi skriver om en musikscen i Sverige idag med nära på noll intresse för politik. Det finns ju en del undantag så klart men huvudtendensen är ändå tydlig. Men det är ju givetvis lite problematiskt det där. Vilken typ av politisk musik skulle man föredra? Hur skulle den se ut? Det finns ju otaliga exempel på när band och artister gjort pinsamma och löjliga försök till politiska ståndpunkter. Det finns därmed också en rädsla att stänga ute vissa lyssningsgrupper och skriva dem på näsan med att yttra för tydliga åsikter. Men man tänker ändå att det borde finnas ett gäng musiker i Sverige som inte är helt nöjda med en borgerlig regering? Eller? Råder det konsensus? Är alla överens att det Fredrik Reinfeldt och hans hejdukar pysslar med är det bästa för Sverige?

Jag läste till exempel i DN idag om en samlingsskiva som gjorts i England mot rasism där bland andra Babyshambles, Bloc Party, MIA och Charlatans medverkar. Detta som en reaktion på att British National Party försökt värva medlemmar genom att just dela ut skivor med rasistisk musik på skolgårdarna. Det känns ju som en ganska enkel och självklar grej att göra och inte någon direkt provocerande eller komplicerad ståndpunkt att ta. En lika mycket missionärsställningen för artister som vill visa sig vara politiskt medvetna som att säga George Bush är skit.

Med den svenska dramaserien "Upp Till Kamp" färskt i minnet där de mossiga vänsterfolket proklamerade att "musiken inte får bli ett självändamål" så slår man ju bakut och vill fly från all sort av politisk musik. Nu är inte jag heller något fan alls av svensk proggmusik så jag håller ibland verkligen med Karin Dreijer från The Knife när hon sa som sommarpratare för några år sedan att om man har en politisk åsikt eller idé så borde man nog kanske hellre starta ett parti, skriva en artikel, diskutera med andra människor eller demonstrera för att göra sig hörd.

Problemet är ju att det sällan blir speciellt bra när någon artist försöker vara politisk i sin musik då låtarna bara blir ett instrument för att pracka på folk sina åsikter. Popformatet lämpar sig oftast ganska illa för det. Som Fredrik Strage någon gång sa så är det mycket tuffare och rock-rebelliskt att sjunga att man vill störta kungahuset än att kanske skriva en saklig låttext om utförsäljningen av statliga företag eller för höga skatter etc.

Jag gillar verkligen låten "Shirin" på Jens Lekmans nya platta där han på ett snyggt och subtilt sätt tar upp kriget i Irak som ett faktum och inte en politisk fråga:
When Shirin cuts my hair her mom's sitting in a rocking chair,
She tells me stories from the war in Iraq cause they where there,
Shirin pulls my head to the side,
But in the mirror I can see a tear in her eye
En verklig favorit inom genren politisk popmusik är ju kanske framför allt Mattias Alkberg. På förra årets platta "Ditt hjärta är en stjärna" fanns det en del briljanta stunder. Där tar han bland annat upp mobbing ("Här är ditt liv"), jämställdhet ("Matti Apornas Son") och fattigdom ("Vi lägger oss igen") utan att det känns krystat. Men så är ju Mattias en mycket bra poet också. Han är expert på att bygga upp stämningar tack vare både grymt bra musik och sylvass lyrik:
Nedstämd på uppåttjack, helt väck på ett sexpack, panikångestattack.
Nere på parkeringen i skymningen i förskingringen.
Firar moderaterna ovanpå kloakerna. Ensam i taxin hem, tvåsam på avgiftningen, söndag morgon klockan fem.
Vilse på öppet hav, trygg kugge i ett nav, arg ledsen men på vad?
Tre månader i livslängder. Klappar eller limpåsar i källaren.
Två sidor av ett mynt. Ölburkar som julpynt. Ingenting har hänt.
Herren Guds bemärkelsedag, finns här några snälla barn? Inte fan vet jag.
Som sagt, "två sidor av ett mynt", det finns både dålig och bättre sätt att göra politisk musik på. Vissa artister är ju ganska korkade så man önskar att de kunde hålla sin åsikter för sig själva. Men stor del av att man köper vissa artisters politiska hållning och andras inte är ju självklart om musiken är bra helt enkelt. Nu är inte jag något fan av genren hardcore men jag gillade det svenska bandet Refused med deras agitator Dennis Lyxsén i spetsen. Speciellt på deras inflytelserika sista album "The Shape Of Punk To Come" där de överträffades sig själva och alla andra musikaliskt.

Dennis står nog och pratar om ungefär samma saker (med viss variation) mellan låtarna med sitt nya band The (International) Noise Conspiracy men det bandet gör en sådan oinspirerande och trött rockmusik att klockorna stannar så nu är jag inte det minsta intresserad vad han har att säga. Det är idel tomma rock-rebelliska poser.

Nej, jag öppnar gärna för en mer politisk svensk popmusik men för den skull tänker jag inte gå med på att vad skit som helst får passera bara för att artisten i fråga lyckats formulera en politisk åsikt.

torsdag, juni 14, 2007

Gimme deathpunk, baby!



Idag börjar årets Hultsfredsfestivalen och allt jag kan säga är bara att fy fan vad glad jag är att jag inte är där. Jag tycker inte om att bo i tält, jag hatar att vara oren och majoriteten av artisterna på Hultsfredsfestivalen tilltalar mig inte. Och i ärlighetens namn så är ju festivalspelningar sällan bra. Jag har inget emot att supa flera dagar i sträck. Inte alls. Men det måste vara med lyxen att kunna springa hem till sitt eget hem och sova och duscha när jag vill om jag ska trivas. Folk snackar om stämningen och att man träffar mycket olika folk. Men jag känner aldrig av någon schysst stämning och tycker bara att folk på festivaler verkar vara dumma i huvudet.

Nåväl, ett av banden som står på största scenen på Hultsfredsfestivalen i helgen, det norska deathpunkbandet Turbonegro, som gjorde ett skojigt uttalande i senaste Nöjesguiden apropå sin festivalspelning och varför den alltid ser likadan ut:

"Konstnärlig utveckling" är en högerkonspiration för att undertrycka den hårt arbetande artisten. Vi kommer aldrig att snudda vid musik som ens påminner om Andres Lokko.
Först tyckte jag det var ofantligt roligt sagt och en intressant synvinkel på konstnärskapets ideologi. Men vid en andra läsning blev jag mer fundersam och vid en tredje koll så kändes uttalandet lite fel ute. Och allt det här förutsatt att de menar allvar här vilket man kanske inte ska vara helt säker på vad gäller just Turbonegro (uttalandet kan ju också baseras på att de enbart vill vara den diametrala motsatsen till allt som har med herr Lokko att göra, vilket härstammar från den fina idén att man formar sitt konstnärskap först och främst utifrån vad man ogillar och inte vill vara som). Men om jag väljer att ta det på största allvar så finns det ju en del hål i resonemanget om man säger så.

Ok att de snackar om artistskapet som ett arbete, det låter ju hyggligt "vänster" kanske även om jag vet att det finns radikaler som skulle motsätta sig den idén. Men att aldrig förändras och utvecklas låter ju...konservativt! Att saker och ting ska få vara som dom alltid varit är väl en högeridé om något? Och även om man själv vägrar förändras så förändras ju världen och allt omkring en, man stiger ju aldrig ner i samma flod två gånger, som det heter! Att släppa en skiva med deathpunk 2005 är inte riktigt samma sak som att släppa en skiva med deathpunk 2007 hur gärna än Turbonegro vill att dom ska få göra det i ett tidlöst vakuum. Pop - och rockmusik bör vara en färskvara men också, för all del, gärna av återvinningsbart material.

fredag, juni 08, 2007

Silly Crimes?



Det har varit märkbart tyst sen The Tough Alliance hyllade de främlingsfientliga rockbandet Ultima Thule i senaste numret av gratistidningen Rodeo. Eller det kanske bara är jag som missat en massa? Eller är folk för fega för att uttala sig emot de senaste årens mest hypade svenska popakt? Vad jag har sett och hört är det bara DN På Stan som gjorde en liten notis av det samt musikskribenten Pierre Hellqvist som på musiktidingen Sonics hemsida tagit allra mest avstånd ifrån deras uttalande. Han väljer att hålla TTA utanför sin lista över årets hitills bästa album p g a sin hyllning nationalistrockarna.

Men annars har det varit tyst. Kanske är det inte så många som tar ett gratis exemplar av Rodeo och läser den? Kanske är det inte så många som bryr sig om vad ett litet indiepopband tycker om saker och ting? Fast både Rodeo som tidning och TTA som popband känns som ganska inflytelserika i den lilla ankdamm i Sverige som bryr sig om pop, mode och konst. Så jag tycker nog ändå att det är märkligt tyst.

DN På Stan skriver under rubriken "Ultima hipsters":

Ingen blir upprörd av Tough Alliance playbackframträdanden längre. Därför har den hajpade duon höjt ribban för sina provokationer. De säger i Rodeo att Ultima Thule "skrev extremt vackra melodier". Göteborgarna är knappast nationalister men en av dem känner igen sig i "utanförskapet och kompromisslösheten". Med tanke på vilken status Tough Alliance har just nu blir vi inte förvånade om det dj:as patriotisk vikingarock på Riche redan ikväll.
Tough Alliance säger i intervjun vid samtal om politisk musik att de kan tycka om att lyssna på Ultima Thule för att "reta tråkmånsar". De säger dock i samma andetag att de gillar den politiska musiken i Afrika och Sydamerika men framför allt uppskattar de Centralasiatisk. När intervjuaren Marcus Joons frågar vad de ser i Ultima Thule svarar en av dem:

En massa kärlek och hängivenhet som på grund av dålig smak, brist på intelligens och ett hårt och exkluderande samhälle har förvandlats till missriktat hat. Jag känner igen mig i utanförskapet och kompromisslösheten och dessutom skrev de extremt vackra melodier. Ultima Thule berättar väldigt mycket om skådespelssamhället. Den som bara ser de ytliga budskapen borde inte få kalla sig tänkande människa.
Pierre Hellqvist skriver på Sonics hemsida att det riktigt läskiga i uttalandet är inte att det pratas om att Ultima Thule är bra (frågar du mig hör jag musikaliskt ingen skillnad mellan dem och your average local punk band) utan att de säger i intervjun att de "kan känna igen sig i deras »utanförskap«. Hey, du har inte provat att försöka identifiera dig med de människor som tvingas lämna sina hemländer?"

Det har påminner ju onekligen ganska tydligt om när vissa popartister gör klumpiga uttalanden som t ex nu senast när Bryan Ferry hyllade den nazistiska estetiken. Men här kanske det finns en skillnad. Ferry gjorde ju i sin ursäkt tydligt att han avsåg bara konsten inte politiken. När TTA nämner "utanförskapet och kompromisslösheten" så känns det ganska politiskt. Men det här är kanske också bara ett försök av dem att hitta nya vägar att provocera och röra om i grytan? Isåfall får man väl ändå starkt ifrågasätta deras val av provokationer?

Det känns lika dumt och ogenomtänkt som när David Bowie i mittan av 70-talet tyckte att Storbritanien skulle må bra av en fascistisk diktatur. Eller finns det en poäng i det här? Att vår kultur blivit alldeles för stagnerad och nergyttjad i politisk korrekthet? Har alla post-koloniala teorier och genusteorier förlamat konsten? Eller är det här bara ett urbota dumt uttalande av två förvirrade ungdomar från medelklass-Göteborg som fått alldeles för mycket uppmärksamhet och inflytande?

Jag hoppas diskussionen kommer att fortsätta i högre grad än vad den gjort tidigare.

----------------------------------------------------------------------------------

Som vanligt vill jag pusha för Slummer igen. Nytt grymt nummer ute nu. Jag tipsar bland annat om två bra sommarskivor och gör en intervju med Juni Järvi.