Gävlemusikernas låtar når miljoner tv-tittare

"När allt mindre pengar kommer från skivförsäljning så blir artister som säljer sina låtar till tv-serier allt vanligare. Två som lyckats bra med detta är popmusikerna från Gävletrakten i The Deer Tracks och Little Children."

Jag har skrivit om Gävlemusikerna som säljer in sina låtar till amerikanska tv-serier för Gefle Dagblad Kultur.

Grabbiga Euro Talk

Nästan varje måndag så ser jag på ett webb-tvprogram som heter "Euro Talk". I det Svenska Fans-producerade programmet sitter varje vecka några av Sveriges mest kunniga fotbollsnördar och diskuterar europeisk klubbfotboll.

Programmet är överlägset andra liknande program som till exempel TV4:s "Fotbollssöndag" där tiden äts upp av matchhöjdpunkter och reklam. I "Euro Talk" så ryms också både högt och lågt när man samtalar om den europeiska fotbollen.

Däremot dras programmet med en besk eftersmak hos mig eftersom under de åren jag följt "Euro Talk" så har den kvinnliga närvaron lyst med sin frånvaro. Jag har missat några avsnitt under åren och mitt minne kan svika mig, men så vitt jag kommer ihåg så har bara två kvinnliga gäster förekommit sedan jag började kolla. Det var journalisterna Marimba Roney och DN:s filmrecensent Eva af Geijerstam.

Detta trots att de senaste åren har kommit fram flera kvinnliga fotbollsreportrar med just europeisk klubbfotboll som specialitet. Johanna Fränden (Aftonbladet och SVT), Johanna Garå (Svenska Dagbladet och TV4), Johanna Reimers (Expressen), Anna Brolin (TV4) och Malena Johansson (Eurosport).

Det kan ju givetvis vara så att alla är några av de här fått frågan att vara med men tackat nej på grund av sin arbetsgivare eller för att de helt enkelt inte haft tid eller velat medverka.

Men det skrala antalet kvinnliga gäster är ändå ett underbetyg för programmet som borde försöka hårdare att ta in andra en samma återkommande manliga fotbollsskribenter. Förhoppningsvis skulle den också stävja den bitvis ganska grabbiga stämning som uppstår i programmet.

You've Turned A Generation of Kids Onto Reading

Läser just nu "Harry Potter And The Goblet Of Fire" och kan inte låta bli att tänka på likheterna mellan Harrys vän Hermione Granger och Lisa Simpson. I de tidigare böckerna var det mest plugghästen i de båda som var likheten.

Men i den här boken när Hermione startar S.P.E.W. (Society for the Promotion of Elfish Welfare) så påminner det inte så lite om Lisa Simpsons rättvisepatos som löper som en röd tråd genom den amerikanska tecknade serien.

Jag vet att Rowling erkänt att Hermione är en överdriven version av henne själv när hon var yngre. Men kanske finns lite inspiration även från Simpson-familjens klipska dotter?

Tramsig tv-kanal gör tramsig tv

Under hela slutspelet har de hållit på och gnabbats och kivats som de värsta två tonårsbröderna. Det skulle kunna misstas för charmigt och underhållande men har alla gånger bara framstått som larvigt och oseriöst. Wikegårds analyser i periodpauserna gör mig inte heller så förvånad över att karln inte längre har något jobb som ishockeytränare.

"Tramsig tv-kanal gör tramsig tv" - ny krönika Gefle Dagblad.

Den populäre oempatiske

"Så varför är vi så fascinerad av dessa odrägliga anti-hjältar? De är trots allt emotionellt svårtillgängliga och oempatiska män som oftast inte tar någon som helst hänsyn till sin omgivning. Men de kommer gång på gång undan med vad som helst så länge de löser sina fall."

"Den populäre oempatiske" - ny krönika i Gefle Dagblad.

“Let’s get on with it before NBC replace me with Jay Leno.”

Jag vet inte om ni såg Idrottsgalan på SVT igår. Jag tittade sporadiskt men det var plågsamt. Ugglas framträdande är en sak. Men de så kallade komiska tillfällena var så förbannat krystade att klockorna stannade. Det är tragiskt att se svenskars menlösa försök till att vara lite "elaka" mot kändisar och kollegor på sådana här galor. Det är så snällt och uddlöst.

Annat var det när den brittiske komikern Ricky Gervais var värd för Golden Globe Awards i USA härom natten. Jag såg det inte, men höll på att ramla ur soffan av ett 10-minutersklipp där någon vänlig själ klippt samman de bästa stunderna under Gervais fantastiska värdskap. Karln är ett geni! Under kvällen lyckas han förolämpa stora delar av Hollywoods skådiselit utan någon slags rädsla. "I'm not going to do this again, anyway", säger han och brister ut i sitt karatäristiska leende.

En bit av Hugh Laurie.

Lång innan Hugh Laurie blev en sexsymbol som den bittra och cyniska Gregory House på bästa sändningstid i den republikanska propagandakanalen FOX var han en briljant komiker. Istället för att härma amerikansk accent så brukade han och Stephen Fry i deras komediserie 'A bit of Fry & Laurie' göra typisk intellektuell brittisk humor som gärna drev med de konservativa i landet. Som här ovan där de driver med Thatcherismens privatiseringsiver (jag älskar när Laurie säger: Well, I am a citizen! varpå Fry replikerar: Citizen? Oh, you mean client!) eller Rupert Murdoch.

Men jag gissar att Hugh Laurie inte skulle få något vidare gehör för sådana idéer som att till exempel kritisera USA:s sjukvård i nästa avsnitt av House. Eller för den delen driva med Rupert Murdoch i kanalen han själv äger. Istället spelar han den "okoventionella hjälten" med antisocial uppsyn som ska rädda de stackars drabbade människorna.

All together now

Åsså var ännu ett fotbolls-EM till ända. Jag tror jag inte följt ett fotbollsmästerskap så hängivet som detta. Inte ångrar jag mig heller. Det bjöds ju på fantastisk fotboll emellanåt. Experterna talade om att den positiva och anfallsrika fotbollen var den som segrade i år. Detta i och med framgångarna hos t ex Spanien, Ryssland, Holland och Turkiet. Den defensiva fotbollen som gick segrande ur förra EM:et (Grekland) föll pladask redan i gruppspelet och var rent pinsamt att beskåda. Jag tror jag aldrig sett ett sådant defensivt spel av ett fotbollslag på en sån här hög nivå som när jag såg Grekland spela.

Att vissa dock har klagat på att detta EM saknat i vackra frisparksmål och distansskott, tror jag, har med det mer offensiva spelets framfart att göra. Speciellt distansskotten. Om man möter ett kompakt försvar som är svårt att luckra upp genom antingen passningar eller dribblingar så blir ju konsekvensen att man gärna chansar med ett skott en bit utanför straffområdet. Men man kommer ju ändå ihåg Michael Ballacks fantastiska frispark mot Österrike och Zlatans kanon mot Grekland.

Fantstisk var även att se Holland spöa 2006 års VM-finalister, Italien och Frankrike, med sammanlagda 7-1 i målskillnad. Synd att det tog stopp mot Ryssland som dock också var sjukt imponerande att se gå så långt. Att Spanien gick segrande ur hela skiten var otroligt kul att se, inte bara för den fina fotboll dom spelar utan också för den 44-åriga väntan dom genomlidit. Fernando Torres är redan en legend vid 24 års ålder!

Det är rätt komiskt att läsa många experter hävda nu i efterhand att det inte alls är konstigt att Sverige åkt ut redan i gruppspelet; "vi är inte bättre än så här", säger dom alla. Samma experter som tävlade i att innan EM bygga förväntningarna om stordåd från Sveriges landslag.

TV4, som rätteligen fått ganska mycket skit för sina EM-sändningar (själv har jag kollat på FANTV:s program "EM-joddel" för att få lyssna på lite djupare analyser och åsikter), har på sluttampen försökt peppa TV-publiken att stanna kvar efter EM och titta på deras kommande sändningar från den allsvenska fotbollen som börjar nu i veckan. Haha, snacka om anti-klimax. I förrgår fick vi en EM-final mellan Tyskland och Spanien där Ballack, Torres, Klose och Fabregas gav sitt allt. På torsdag sänder TV4 matchen mellan Helsingborg och Gais. Till och med Bojan Djordic kunde inte hålla sig för skratt i studion när Peter Jihde försökte entusiasmera tittarna inför den matchen.

Idag öppnar så också transferfönstret för alla europeiska fotbollsklubbar och en ny säsong tar sin början, nämligen den löjliga "silly season". Tiden på året då hoppet tänds om att just den här säsongen kommer ditt favoritlag gå riktigt långt. För det ser ju så bra ut på papperet! Men sen börjar det på allvar till hösten och alla de där förhoppningarna och drömmarna dödas en efter en. Och då står man där efter slutet på säsongen, besviken, och tänker att nästa säsong då jävlar!

Musikministeriet

Musikministeriet. Ja, så heter SVTs nya musikprogram som hade premiär igår kväll. Programmet undersökte i sitt första avsnitt om det finns äkta eller oäkta musik. Som så ofta när det gäller teveprogram på 30 minuter så hinns det sällan med att gå ner på något betydande djup. Men Musikministeriet verkar ta upp en del intressanta frågeställningar i den programserien som kommer sändas i höst och ser ut att kunna bli ett småtrevligt program. Visst fanns det en del billiga poänger som håvades in under programmets halvtimme och några frågor besvarades egentligen aldrig vilket kan ses som både en styrka och en svaghet.

Bäst var nog ändå medverkan av Flaming Lips sångare Wayne Coyne som liknade vid att lyssna på sin favoritmusik med att äta sin favoriträtt; den är din favorit och ingen annans, musiktyckande är och kommer alltid vara en högst subjektiv företelse. Samt att en artist inte är samma sak som sångare; bara för att Britney Spears sångröst inte håller i alla lägen så är det ju ingen som kan betvivla hennes status som underhållningsartist. En annan lustig grej jag funderade på var att programmets stämning och bildningsambitioner kändes väldigt snarlikt Fredrik Lindströms briljanta språksprogram Värsta Språket. How come?

Dagens låt: M. Ward - Chinese Translation

Den misslyckade trollkarlen

Visst Tre Kronor spelar semifinal mot Kanada i ishockey ikväll men det är egentligen ingen giltig anledning till att missa SVT's "Greatest Hits"-program med den legendariske brittiske komikern Tommy Cooper klockan 19.30 idag. Cooper byggde sina humorshower, som alltid spelades in framför publik, på att agera som en tämligen misslyckad trollkarl och gjorde det på otroligt skrattretande vis. Såhär skriver susning.nu om Cooper:

Tommy Cooper, brittisk komiker, född 19 mars 1922 i Caerphilly i Wales, död 15 april 1984.
Tommy Coopers stil byggde på att han var en misslyckad trollkarl då hans trick alltid gick snett, men trots att det gick snett så skedde alltid något magiskt. Tommy hade alltid en fez på sig när han framträdde. Tommys största önskan var att få dö på scen, vilket han också fick. Han avled av en hjärtattack mitt under en direktsändning i ITV från en föreställning på Her Majestys Theatre.

Tommy Cooper var så populär under 60-talet att han nämndes i texten till The Beatles låt "Give Peace A Chance" där han figurerar som en av dem som alla talar om.


Dagens låt: Sambassadeur - Marie [ladda hem mp3]
Den här låten passerade mig obemärkt första gångerna jag lyssnade på den. Men nu framstår den helt klart som en av vårens bästa popsinglar. Tack för det!

Loranga, Masarin och Dartanjang på SVT

Det var väl ganska förståeligt att det skulle bli så här. Det finns få saker som är mer heliga för folk än barndomsminnen. Till mina favoritbarndomsminnen hör Loranga, Masarin och Dartanjang. Alltså Barbro Lindgrens legendariska berättelser. Jag har inge minne av att någon läste den ur en bok till mig. Men jag vet att jag lyssnade sönder den på ett kassetband jag hade.

Lorangas okonventionella fadersskap, Dartanjangs ständiga hypokondri, girafferna och tigrarna. Det var inte svårt att fängslas vid en värld så befriad från den vanliga världens förutsägbara och gråa verklighet som förespråkade än mer spontan och nästan nihilistisk livshållning. Visst Loranga är en otroligt dryg farsa och Barbro har blivit kritiserad för frånvaron av kvinnor i berättelserna. Men berättelserna är egentligen oklanderliga i sin absurditet och uppkäftighet.

Just absurditeten, uppkäftigheten och, kanske ska jag säga, exotismen går förlorad i den nya SVT-producerade animerade TV-serien av 'Loranga, Masarin Och Dartanjang'. Allt är för snyggt gjort; det är alldeles för tillrättalagt och konventionellt. Figurerna är alldeles för mesigt framställda; uppkäftigheten hos Loranga har helt gått förlorad och han framstår bara som dryg.

Animeringen är plågsamt fantasilös. När man var liten och fick historien berättad för sig så bildade man helt egna ideér i sitt huvud om hur allt såg ut. Jag vet att ett barns fantasi med råge överstiger allting som skulle produceras fram och realiseras på en bildskärm och det är väl självklart att man blir besviken när man får se det konkretiseras på TV.

Men man hade ändå kunnat förväntat sig lite mer risktagande och egenart när serierna gjordes. Rösterna är också tråkiga. Endast Gösta Ekman kommer undan med hedern i behåll som den förvirrade och klene farfarn Dartanjang.

Alan Ball. Hjälte.

Ibland får man för sig att en tragisk vardag är mer verklig än en lycklig vardag. Men sanningen är väl någonstans där mitt emellan? De flesta dagarna är väl varken tragiska eller sorglösa; de flesta dagarna bara flyter på utan att man känner något speciellt. Där finns också svårigheten med en TV-dramaserie; det finns hela tiden ett krav från publiken att bli underhållen. Det finns en begäran att det vi tittar på ska vara dramatiskt och spännande, samtidigt som de flesta människors liv väldigt sällan innehåller just dramatik och spänning. TV-serien blir mer en avkoppling från vardagen än en förlängning av den. Det gör att TV-serier kommer ganska långt ifrån något anspråk på att vara en någorlunda återgivning av verkligheten. Och sällan är det något som problematiseras eller ifrågasätts.

Den amerikanska HBO- producerade dramaserien Six Feet Under gör kanske vid en första anblick inte mer anspråk än någon annan dramaserie att vara en närmre verklighetsåtergivning. Den utspelar sig hos en familj i Los Angeles som driver en begravningsbyrå och redan där kanske man har ett anslag som ter sig dystrare än den genomsnittlige familjens modus; hela deras tillvaro präglas av död. I början av varje avsnitt inträffar en dödsolycka som ger avtryck i resten av avsnittet och vars offer blir deras begravningsbyrås uppgift att hand om.

Det är inte så konstigt att man såg, och fortfarande ser, Six Feet Under som en ganska osannolik succé. En tungsint TV-serie om en begravningsbyrå där alla karaktärerna verkar ha en destruktiv relation till både sina familjemedlemmar och sina livspartners är knappast något man kan koppla av till och obekymrat ögna igenom. För den behandlar döden som något påtagligt närvarande i vår tillvaro som är svår att ignorera. I en intervju i Expressen i februari 2002 inför seriens premiär säger seriens skapare Alan Ball att döden ” är något som är ständigt närvarande i våra liv, men samtidigt något som vår kultur hela tiden säger till oss att vi ska ignorera. Nästan all popkultur predikar att vi ska vara evigt unga. Snygga, vältränade, superglada. Följden blir att nästan alla går runt och känner sig misslyckade på ett eller annat sätt. Alla har komplex för att det inte lever ett idealliv. Den egentliga verkligheten, där döden hela tiden är närvarande, förträngs däremot helt.”


Familjen Fischer.

Här talar Alan om ”den egentliga verkligheten”, vad det innebär exakt är jag osäker på men jag tror ändå att jag vet vad han pratar om. Det är en verklighet, precis som serien ofta skildrar, som är lite pinsam och något man helst inte pratar om men som väldigt många känner igen sig i. Ofta används rent övernaturliga inslag för att förstärka verkligheten: i varje avsnitt förekommer minst en gång där en levande möter, och kanske till och med pratar med, en död människa. Se där, en pinsam verklighet som väldigt få skulle prata om.

Kanske känns karaktärerna i Six Feet Under så verkliga för att de som alla andra människor så uppenbart visar upp sina fel och brister mitt framför ögonen på oss hur pinsamma och jobbiga de än må vara? Man ser att de sviker sina närmaste gång på gång, men man förlåter dem för att man älskar dem så mycket och man vet att de, innerst inne, bara vill väl. Dom gör om samma misstag gång på gång; de lär sig aldrig, de säger en sak men menar en annan och de dras till människor som de vet inte är bra för dem.

Visst målar Six Feet Under upp en familjs vardag på ett allt jämnt mörkt och djupt tragiskt sätt; ibland verkar det inte finnas några ljuspunkter eller tecken på en bättre framtid för dem. Men samtidigt skildras karaktärerna med en sådan värme och empati att man inte kan låta bli att känna en sorts närhet och medkänsla med dem. En sådan närhet och medkänsla som man skulle känna om det vore grannfamiljen och deras tragiska livsöde.


Victoria Bergsman. Hjälte.

På The Concretes hemsida kan man nu titta på videon till deras nya singel "Chosen One". Videon är jävligt twee på något sånt där gulligt, poppigt sätt. Låten är också en väldigt poppig sak med fina gitarrer som för tankarna till Primal Screams "Gentle Tuesday".
http://www.theconcretes.com/ Klicka sen på "Downloads".