Kristian Gidlund 1983 - 2013

"Som två dalasöner i ungefär samma ålder och med kärlek till musiken och det skrivna ordet hade vi nog en del gemensamt. Men i skuggan av vad som hände Kristian och hur han mötte det så känner jag mig osäker. Hade jag mött hans öde med samma mod och uppriktighet? Jag vet inte. Men Kristian ord kommer att alltid finnas kvar där som en påminnelse om hur skört livet är och hur man alltid måste våga lite mer."

Jag har skrivit om författaren, journalisten och musikern Kristian Gidlunds bortgång i Gefle Dagblad.

Intervju med Nanna Johansson

Foto: Julia Lindemalm/SR

"Visst händer det då och då att någon skriver att jag borde skickas till Somalia och gruppvåldtas och allt vad det är. Fast de är verkligen undantagen. De flesta som inte håller med om mina åsikter är väldigt trevliga i sin kritik."

Jag har intervjuat serietecknaren och radioprataren Nanna Johansson för Gefle Dagblads kultursidor.

Dylans många sidor

"David Dalton öppnar hela boken med att citera den kultförklarade och briljante portugisiska poeten Fernando Pessoa (1988-1935) om ”hur var och en av oss är flera stycken” och egentligen är jag redan där såld på den här boken eftersom det så väl sammanfattar vad Dylan handlar om."

Jag har recenserat David Daltons bok "Det är inte mig ni söker - Jakten på Bob Dylan" på Gefle Dagblads kultursidor.

Alice i populärkulturen

"Men förutom populariteten i originalverket ”Alice i underlandet” och dess uppföljare ”Alice i spegellandet” så har få andra böcker gett ett sådant eko i den populärkulturella världen. Alice, den vita kaninen, hattmakaren och de andra figurerna har blivit återkommande referenser inom musik, film, tv-spel, litteratur, tv-serier och konst."

Jag har skrivit på kultursidorna i Gefle Dagblad om de många referenserna till "Alice i underlandet" i populärkulturen.

"Rätt och fel dödar kreativiteten"

– Det är spännande att lägga över den kreativa processen på kunden. Då kan de anpassa plaggen till sin egen kroppsform och personliga smak.

Jag har träffat kläddesignern Jenny Hellström Ruas som är aktuell med en egen bok som vill få oss att sy våra egna kläder.

Fröding åter i ropet

– Det har märkts ett större intresse från lärare och elever på gymnasieskolor. Jag tror Mando Diaos tonsättningar kommer hålla ganska länge eftersom att flera av dem är väldigt bra trots att de gett sig på väldigt svåra dikter. Men det hade inte spelat någon roll hur populära deras tolkningar än blev om inte det var så att Fröding faktiskt hade något att säga dagens ungdomar. Som till exempel hans dikt En ghasel som handlar om utanförskap, säger Tomas Sköld, ordförande i Gustaf Fröding-sällskapet.

Jag har på Gefle Dagblads kultursidor undersökt Gustaf Frödings återfunna aktualitet tack vare rockbandet Mando Diaos tonsättningar av hans dikter.

You've Turned A Generation of Kids Onto Reading

Läser just nu "Harry Potter And The Goblet Of Fire" och kan inte låta bli att tänka på likheterna mellan Harrys vän Hermione Granger och Lisa Simpson. I de tidigare böckerna var det mest plugghästen i de båda som var likheten.

Men i den här boken när Hermione startar S.P.E.W. (Society for the Promotion of Elfish Welfare) så påminner det inte så lite om Lisa Simpsons rättvisepatos som löper som en röd tråd genom den amerikanska tecknade serien.

Jag vet att Rowling erkänt att Hermione är en överdriven version av henne själv när hon var yngre. Men kanske finns lite inspiration även från Simpson-familjens klipska dotter?

Reality Killed the Video Star

Jesper Högström skriver på Expressens kultursidor att han saknar en svensk romankonst som står "mitt i vardagen". Eller som han så snärtigt uttrycker det: "varför skulle verkligheten bry sig om litteraturen, när litteraturen inte bryr sig om verkligheten?"

Well Jesper, litteraturen behöver tillnärmelsevis inte verkligheten lika mycket som verkligheten behöver litteraturen. Den stora och det fantastiskt ogreppbara med litteraturen är att den bryr sig slående lite om den speglar en samtid eller möjlig verklighet.

Litteratur bryr sig också ganska lite om mallar, former och invanda sätt. Även om Högström kanske inte hittar den där samtiden eller verkligheten mellan pärmarna, inom det snäva begrepp som kallas roman, så finns alltid de där historierna om oss själva någon annanstans. Jag tror bara Jesper Högström letar på fel ställen.

Anyone can be nice

"Länge funderade jag på hur jag på bästa sätt skulle göra mig extremt impopulär, eftersom jag är övertygad om att man som kritiker så måste förfara åtminstone en gång om året för att göra sig av med eventuella illusioner och lojaliteter."

Skändlighetsutställningen.

Jag läser J G Ballards Skändlighetsutställningen för tillfället. Den är ömsom väldigt bra och ömsom ganska tråkig. Ojämn. Men så är det ju också en "experimentroman" bestående av en mänga korta noveller runt ämnena sex, våld och kändisskap. Det blir ju som det blir. Mest förtjust är jag i Ballards egna kommentarer till novellerna som kommer i slutet av varje kapitel. Så här kan de se ut:

Överallt i världen har stora muséer gett efter för Disneys inflytande och själva förvandlats till nöjesfält. Det förflutna, vare sig det rör sig om renässansen i Italien och antikens Egypten, omskapas och homogeniseras till sin mest lättsmälta form. Desperat sökande efter något nytt men missnöjda med allt som inte är välbekant omkoloniserar vi forntid och framtid. Samma trend kan ses i mellanmänskliga relationer, i hur människor förväntas förpacka sig själv, sina känslor och sin sexualitet i attraktiv och omedelbart tilltalande former.

och här en del ur en av de komprimerade romanerna med titeln Imaginära perversioner:

Numera är sex en konceptuell handling; det är förmodligen bara i termer av perversioner vi alls kan få kontakt med varandra. Perversioner är fullständigt neutrala, avskurna från varje koppling till psykopatologin - de flesta jag har prövat är i själva verket omoderna. Vi måste konstruera en serie imaginära sexuella perversioner bara för att hålla i gång aktiviteten.

Så. Very postmodern.

(Om jag har tid och lust så kommer jag i mellandagarna lägga upp någon slags 2008-best of som jag brukar. Men det är, som sagt, om jag har tid och lust.)

God Jul!

Dom säger att allt är för konsten.

Jag läste, som kanske en av de sista i Sverige, för några dagar sedan ut Gellert Tamas reportagebok Lasermannen - En berättelse om Sverige. Den var ju självklart briljant på alla sätt och vis som jag hade förväntat mig efter att redan ha sett den i TV-serieform som en av de bästa svenska dramaproduktioner jag någonsin sett. Men förutom denna lilla detalj så var det mest bestående intrycket efteråt hur otroligt lik den var Truman Capotes Med kallt blod.

Capotes behandlade också ett, i USA, väldigt uppmärksammat brott. Båda händelserna har sagts "tagit oskulden" av sina länder; i USA chockades på 60-talet bilden av den lantliga idyllen där inget hemskt kunde hända och i Sverige fick vi i början av 90-talet våran allra första seriemördare. Båda böckerna är två imponerande journalistiska researcharbeten med en otrolig detaljrikedom där dock Capote tar sig en aning större friheter vad gäller de litterära utsmyckningarna i texten. De följer också båda en narrativ som hela tiden växlar mellan sina perspektiv och sina röster; man får t ex i båda böckerna se det från mördaren/mördarnas synpunkt, offren, poliserna samt ett större samhälleligt perspektiv. Båda säger också på ett mycket bra sätt något om tiden och samhällsklimatet då de båda brotten inträffade.

Vidare verkar det också som att båda författarna kom ganska nära huvudpersonerna i sina böcker. Truman Capotes förhållande till den ene mördaren Perry är omtalat och Gellert Tamas var en av få journalister som John Ausonius lät sig intervjuas av. Huruvida efterspelet liknar varandra vet jag inte så mycket om; Capote blev utbränd efter de flera års arbete det hade tagit att färdigställa boken och var, enligt uppgifter, ett vrak ända fram till sin död och för blev också oproduktiv efter Med kallt blod. Hur Gellert Tamas psykiska och fysiska tillstånd ser ut i dagsläget har jag ingen aning om. Men ey, allt för konsten!

The Classical.

Det intressanta är inte vad som är en klassiker, utan vad som gör en klassiker intressant här och nu. Det räcker inte att ge ut böcker som bara är bra, eller för den delen briljanta, och placera dem i samma serie. För att en klassiker ska vara intressant här och nu kanske den behöver bara icke-konformistisk, spretig och jobbig, litterärt eller politiskt problematisk. En klassiker som får en att känna sig nöjd med sig själv och som bara bekräftar ens världsbild är inte relevant.

Kände bara att jag var tvungen citera Pietro Maglio från gårdagens DN-artikel om återutgivningen av klassiska böcker. Ett tänkvärt uttalande som skulle kännas viktig i den absurda och nu avsomnade debatten om en svensk litteratur kanon anförd av det främlingsfientliga partiet Folkpartiet.

Men också tänkvärt i den bemärkelsen att litteraturen alltid erbjuder en plågsam sanning som ofta sticker dig själv, dina vänner samt makthavare i ögonen. Litteratur värd att läsas för att den bråkar med gamla konventioner, vill bryta loss och slå ett slag för förändring. Och för att få förändring behövs att man omvärderar sin världsbild. Den bästa litteraturen har alltid erbjudit den sortens revision.

Ett till citat som jag också tycker passar in väldigt bra här kommer från Jarvis Cocker (så klart), från en intervju med Pitchfork:

Culture shouldn't be a pacifying thing. It shouldn't be something you passively accept. I think it should be something that, in some ways, is quite disruptive - makes you think and question things, and actually sparks debate. And a lot of time now, people use culture and music and films and stuff in the same ways you use them on kids. If the kids are driving you mad and chucking stuff around the house, you put a Disney CD or DVD on, and they shut up and watch it, and you get some peace. I've done it. I feel guilty about it sometimes, but I do it. And I think that kind of thing, in some ways, has moved into adult culture as well.

Seduce me again, Valerie.

Läser för tillfället Valerie Solanas Scum Manifest och bitvis är den ju helt briljant. Precis som baksidetexten menar så är den ju både den helt orimlig och helt rimlig. Valerie, denna livsfarliga pionjär. Det finns uppenbarligen mycket olika och viktiga aspekter av den här omistliga pamfletten men mina favorit partier återfinns, inte helt förvånande, under delen "Stor Konst" och "Kultur".

Just följande parti tycker jag är smått fantastisk och otroligt underhållande:

Då mannens "konstnärliga" strävan inte är att kommunicera (eftersom han inte har någonting på insidan har han ingenting att säga) utan att kamouflera sin primitivism flyr han till symbolism och obegriplighet ("djupa grejer"). Den stora majoriteten - och särskilt de "utbildade" som saknar tilltro till sina egna omdömen och är underdåniga och respektfulla gentemot auktoriteter ("Daddy vet bäst" kan översättas till vuxenspråk; "Kritikern vet bäst", "Författaren vet bäst", "Filosofie doktorn vet bäst") - luras lätt att tro att det dunkla, undflyende, obegripliga, indirekta, ambivalenta och långtråkiga är tecken på djup och briljans.

Ett annat helt oumbärligt parti i manifestet vill jag gärna tolka in som en känga till alla kulturkritikers passiva och okreativa roll. Den blir i alla fall mycket roande att läsa på det sättet:

Uppskattning är de "kultiverades" enda förströelse. De är passiva och inkompetenta, saknar vett och fantasi och måste försöka hantera detta. Eftersom de är oförmögna att skapa sina egna förströelser - oförmögna att skapa en egen liten värld och på det minsta sätt påverka sin omgivning - måste de acceptera det som är givet. Då de är oförmögna att skapa och oförmögna att relatera till sin omgivning tittar de passivt på. Att sluka "kultur" är ett desperat, ursinnigt försök att gå igång på en tråkig värld, att fly fasan i en steril, själlös existens. "Kultur" mutar den inkompetentes ego, "kultur" är ett sätt att rationalisera passivt stirrande. De kan berömma sig av att ha förmågan att uppskatta "finare" saker, att se en juvel där det bara finns skit (de vill bli beundrade för själva beundrandet). Då de saknar tilltro till sin förmåga att förändra saker och är resigneradei sakernas tillstånd måste de se skönhet i skit, eftersom, så vitt de kan se, skit är allt de någonsin kan få.

Jag vet, visst är det fabulöst? Resten av boken är sprängfylld med sådan här knivskarp briljans där det ibland känns som varje mening brinner. Brinner för förändring. Brinner för alltings onödighet. Brinner för raderandet av all denna djävulska tristess. Scum Manifestet är mer angeläget än någonsin. Kom ihåg var ni läste det sist.

På jakt efter den tid som flytt

Igår när jag besökte Muggen på Götgatan för en söndagsfika med Elin och Helene fick jag min egen lilla "Madeleinekaka-upplevelse" när jag kände lukten från den espressoshot som skulle förgylla min latte (aka vuxenvälling). Och precis som i Marcel Prousts "På jakt efter den tid som flytt" så triggades ett flöde av tankar fram, bilder och känslotillstånd schvisade snabbt förbi, omöjliga att fånga mer än för några snabba sekunder. Sekunder av intryck som ögonblicket senare är omöjliga att återskapa.

Att det var just lukten av av kaffebönor som snabbt skulle försätta mitt tillstånd direkt tillbaks nästan ett och ett halvt år tillbaks i tiden var föga överraskande. Rakt tillbaks till ett Starbucks i slutet av Old Broad Street några få meter från en av Londons största tågstationer; Liverpool Street någon gång våren 2005. Det är lunchtid och det är kö ända ut på gatan och ett gäng ungdomar av olika nationaliteter jobbar febrilt för att kön ut på gatan inte ska slingra sig längre bortåt Liverpool Street Station. Det är stressigt, det finns ingen plats för misstag som skulle ytterliggare drar på tempot i kön. Trots stressen är humöret gott och lugnet behållet.

Oftast brukar det vara så att musik är det som mannar fram minnen från det förflutna men igår eftermiddag var det snarare en speciell lukt som försatte mig i ett visst känslotillstånd och jag hörde till och med låtarna från de där blandskivorna av väldigt varierande kvalité som vi spelade på vårat kafé någonstans i bakgrunden i mitt huvud. Ibland när jag vill återskapa känslan och minnena från en svunnen tid så brukar jag sätta på en platta som jag lyssnade mycket på den aktuella tiden. Problemet blir jag vill tillbaks till den tiden oftare och oftare och minnena och ljuden nöts ur och förlorar mening.

Jag antar att det är något sorts desperat sätt att försöka fylla sin existens med mening och någonting att hålla fast i. Men det finns ingen mening, allt är bara tillfälligheter, lyckan sprids vind för våg. Minnena har ingen vidare funktion, det är bara virvlande och oklara bilder. Det finns ingen anledning att titta tillbaks mer än att förvirra sig själv och ens syfte. Man måste vara här och nu för det är det enda vi vet säkert. Om ens det.

Dagens låt: M83 - I Guess I'm Floating

Bokutmaning

1) En bok som förändrade ditt liv?
Hm, det kan jag nog inte riktigt säga att någon bok har gjort. Men jag kom ihåg att Marcus Birros "Alla djävulska främlingar" satte stort intryck på mig för det var den första boken som verkligen fick mig att inse vilket värde litteratur verkligen kan ha. Idag tycker jag mest att Marcus Birro är en ganska tråkig, torr och bitsk person men jag minns gärna "Alla djävulska främlingar".

2) En bok du läst mer än en gång?
Madame Bovary av Gustave Flaubert. Första gången var när jag var som djupast nere i Broder Daniels pojkrumsångest och Henrik Berggren sa att det var en av hans favoritböcker för han kände igen sig i Emma Bovarys utanförskap. Jag hade svårt att att inse storheten då men det gick bättre när jag läste den andra gången nu i våras under litteraturvetenskapen. Kanske var det alla litteraturteorier som fick mig att uppskatta den bättre.

3) En bok du skulle vilja ha med på en öde ö?
Fernando Pessoas Orons Bok, för då skulle jag antagligen inte längta tillbaks så mycket till en tillvaro med andra människor.

4) En bok som fick dig att skratta?
Jag läser sällan böcker som jag tror kommer att få mig att skratta. Det är sällan det jag vill ha ut av litteratur, vill jag ha humor vänder jag mig främst åt tv-serier, filmer och serietidningar. Men Fredrik Wikingsons och Filip Hammars "Två nötcremé och en moviebox" hade sina stunder. Likaså Jerry Seinfelds "Seinlanguage" även fast den mest var hans sketcher transkriberade till texter samlat i en bok.

5) En bok som fick dig att gråta?
Hm, lite lika som första frågan. Jag har gråtit till poplåtar, filmer och Six feet under men böcker har inte, ännu, haft den förmågan. Men jag vet att ett delar av Lars Åbergs "Cowboy - På drift i ett annat Amerika" berörde mig väldigt starkt. Livet överträffar dikten, ni vet.

6) En bok du önskar hade skrivits?
En roman som vore en blandning av filmerna "Groundhog day" och "Eternal sunshine of the spotless mind" skulle antagligen bli den bästa romanen jag någonsin läst.

7) En bok som inte borde skrivits?
Ooo, det är så många så jag blir deprimerad av att tänka på det. Men det är likadant där som med skivor, filmer och tv-serier.

8) En bok du just nu läser?
"Härifrån till allmänningen" av Steve Sem-Sandberg

9) En bok du tänkt läsa?
Sylvia Plath "Glaskupan", Laurence Sterne "Tristram Shandy", Monika Fagerholm "Diva", Sture Dahlström "Den galopperande svensken", Stig Larsson Nyår.

10) Den bästa boken du läst?
Chuck Palahniuk "Survivor", Virginia Wolf A room of ones own", Stig Larsson "Autisterna", Clarice Lispector "Stjärnans ögonblick", Klas Östergren "Gentlemen".

Härifrån till Allmänningen

Men nu har stormen verkligen nått öronbedövande styrka. Medan barnen sitter och tittar på Hylands hörna har Sigvard Pernheden just blandat till kvällens tredje gin och tonic (svag, precis som jag vill ha den) och dragit sig tillbaka till sitt arbetsrum på övervåningen för att ta en titt på originalen igen.

Kvällen innan hade han gått och lagt sig tidigt - det är ju fredag, som han berusat förklarat för sin hustru, man kan ju inte hålla på och härja hur länge som helst - bara för att vakna i den sedvanliga bakfylleångesten. Fyra på morgonen, Astrid som vanligt hopkurad med ryggen till, som om hon också i sömnen försökte undkomma honom; och om och om igen hör han byråchefens ord dåna i öronen:
Kan du stava till ordet KOMPETENS, Sigvard, säger Ljunggren samtidigt som han slänger ned de kasserade originalen på Pernhedens skrivbord.

(Utdrag ur Steve Sem-Sandbergs "Härifrån till Allmänningen")

Truman Capote

"Det finns bara en enda Truman Capote. Någon som jag har aldrig funnits och någon som jag kommer aldrig att finnas när jag är borta."
- Truman Capote (1924-1984)

Dagens Låt: Phoenix - One Time Too Many

Tonerna skulle vara mina

"Jag gick och satte mig vid det, lät mina fingrar röra sig, liksom fritt, och försökte förstå deras sinnesstämning. Jag kunde egentligen inte spela piano, inte i vanlig bemärkelse, när jag först tänkt lära mig hade jag bestämt mig för att gå tillväga på ett radikalt annorlunda sätt: jag spelade och spelade, utan någon som helst melodi, därför att jag trodde att jag då till slut skulle förstå tonerna, på ungefär samma sätt som barnet som första gången lär sig ett språk, utan regler, utan grammatik. Då skulle jag behärska tonerna i deras verkliga och precisa ögonblick, utan den abstraktion som skalor och melodier utgjorde, jag skulle kunna väga dem mot tystnaden som kvinnan som väger fisk på torget. Tonerna skulle vara mina. Men det gick inte så. Deras innersta nådde jag aldrig, då jag trodde att jag bar en av dem, förvandlade den sig genast till en annan, så fortsatte de timma efter timma med att lura mig."
- Stig Larsson "Autisterna"

Någonstans i detta citat tror jag kärnan finns i varför jag så sällan rör min gitarr nuförtiden. "Autisterna" är en bok fylld med sådan här knivskarp briljans.

Dagens låt: Broadcast - Tears In The Typing Pool

Pessoa

Haha, Fernando Pessoa tycker synd om mig:

"Jag tycker mera synd om dem som drömmer om det sannolika, det verklighetsanknutna och det näraliggande än om dem som fantiserar om fjärran och främmande ting. De som drömmer grandiosa drömmar är antingen dåraktiga och tror på det de drömmer, och följaktligen lyckliga, eller också är de vanliga enkla fantaster för vilka fantasierna är en själens musik som vaggar dem till ro utan att betyda något. Men den som drömmer om det möjliga löper en reel risk att drabbas av en verklig desillusion. Jag kan knappast bli särskilt ledsen över att jag inte har blivit kejsare i Rom, men jag kan sörja över att jag aldrig ens har talat med sömmerskan som alltid viker om hörnet och går in på tvärgatan till höger vid niotiden. Drömmen som lovar oss det omöjliga berövar oss detta just därför att vi omöjligen kan få det, men drömmen som lovar oss det möjliga tränger sig in i våra liv och överlåter uppgiften att lösa problemet åt oss. Den ena drömmen lever fritt och oberoende, den andra är underkastad omständigheterna i det som händer och sker."

Dagens låt: Håkan Hellström - Båda Sidor Nu

Söndagslyrik

Idag bjuder jag på lite söndagslyrik här på min blogg. Jag tänkte börja med den gamle gode Baudelaire och hans dikt "Dimmor och regn" som handlar om årstider. Det är ju ett fenomen som i stor utsträkning påverkar ens vardag. Men sällan behandlas det inte mer än väldigt ytligt oss människor emellan. Det blir lätt väldigt klyschigt och det är väl inte så konstigt med ett ämne som inte alls går att påverka. Det är bara att acceptera att det styr ens sinne.

Sena höstar, vintrar, vårar dränkta i lera,
sövande årstider, ni som min själ håller av
för att ni sveper i slöjor och vet balsamera
hjärta och hjärna djupt i er vaga grav!

På denna slätt där en isig stormvind hörs snyfta
och där i långa nätter vindflöjeln kvider
skulle min andres korpvingar lättare lyfta,
öppna till flykt, än i milda knoppningstider.

Intet ljuvare finns för ett dystert hjärta
och för en sorg, sen länge i rimfrost klädd,
än ert slocknade grå på ögats hinnor,

bleka årstider, ni vårt klimats härskarinnor
- om ej att två och två bedöva sin smärta
sent i månlös kväll på en tillfällig bädd.

Jag vill ha vår. Nu.

För ca 6 år sedan var jag på klassresa i Österrike. En dag så åkte vi ner till Italien och besökte Venedig över en dag. Vi var bara där några timmar men jag glömmer aldrig hur vackert det var där. Någon gång måste jag återvända dit. Det är någon sorts skimrande mystik över den staden. Jag tänker ibland på Marcus Birros skildringar av Venedig i "Alla djävulska främlingar" och ett kort jag tog från Rialtobron på alla båtar i vattnet. Det är kanske som Lord Byron skriver i sin dikt "Venedig" att det "är Italiens mask, Europas spegelsal". Jag vet inte, men såhär börjar i alla falla den dikten:

Jag såg Venedig från den sorgens bro
Som från palats till blykammar går;
Jag såg hur speglade i vattnets ro
Hus efter hus en magisk strålglans får;
Runt om mig spänner många hundra år
Ut vingarna, en svunnen Äras prakt
Sprids som ett leende; bevingat står
San Marcos pelarlejon än på vakt
Som då när havet självt det till sitt välde lagt.

Jag vill härmed avsluta söndagslyriken med en popkulturell text signerad ingen mindre än Plura Jonsson; en av Sveriges bästa poptextförfattare. Låten heter "Stora steg, stora tårar" och finns på Eldkvarns album "Himmelska Dagar".

Kom ut ur kulissen, älskling, kom ut ur din
stad av sönderskjutna minnen.
Det var en målande historia, men föreställningen
är slut se'n en timme.
Ridån föll; du verkar trött och sjuk.
Drick inger mer nu, inget blir ändå som förut.


Dagens låt: Squarepusher - Tommib