Jag intervjuade
Erik Niva för
JMK's kårtidning
Femte Statsmakten. Det blev en ganska lång pratstund. Artikeln till kårtidningen blev av utrymmes skäl ganska kort och fokuserade mest på hans yrkeskarriär. Eftersom jag tycker att Erik antagligen är Sveriges absolut bästa fotbollsskribent och hans svar på mina frågor om sportjournalistik och kommersialiseringen av den europeiska fotbollen är värda att läsas för omvärlden så publicerar jag det här för mina fans (haha).
Hur gammal är du? Var bor du?- Jag har precis fyllt 29 vilket jag är missnöjd med. Det var mycket skönare innan det bara var ett år till 30. Nu måste man börja liksom tackla den problematiken på ett helt annat sätt när det bara är nedräkningen kvar. Men det ska väl göras det också.
- Det är som sagt en enda lång nedräkning känns det som men jag fyller väldigt sent på året, jag är född sent 78 så väldigt många av mina kompisar hinner fylla först under året och då känns det som det avdramatiseras lite längs med vägen.
- Samtidigt är det helt meningslöst att ordna en fest i slutet på året för då är alla så trötta att gå på dom. Det är för- och nackdelar med allt.
Hur länge har du arbetat på Aftonbladet?- Jag läste journalisthögskolan uppe i Sundsvall. Jag sökte till Stockholm, det var mitt första val men jag kom inte in; inträdesprovet fällde mig.
När sökte du det?- 2001 måste det ha varit! Men jag kom inte in så då fick jag ta Sundsvall som var mitt andraval och började där hösten 2001. Genom den utbildningen så fick vi ju då en termins praktik, fjärde terminen. Jag fick då praktik på
Sportbladet, kom hit 1 februari 2003 och gjorde min praktiktermin. Därifrån fick jag sommarvikariat och därifrån fast anställning.
Var det lätt att få praktik på Sportbladet?- Asså, det är ju centraliserat om man säger. Det är Stockholm, Sundsvall och Göteborg, i alla fall var det så på min tid, jag tror det fortfarande är så. Dom tre högskolorna söker liksom tillsammans och då ser dom till att det finns ett visst antal praktikplatser att söka. Det är liksom formaliserat. Då fick man söka på tre eller fyra alternativ som man anmälde intresse för. Då fick man hoppas att man fick någon av dom på sitt introduktionsbrev och på sina tidigare meriter. Och då hade jag turen att hamna här och det var vägen in. Det var ju det som var absolut bäst med utbildningen att den öppnade den dörren för mig. Hade jag inte haft utbildningen i ryggen hade det säkert varit jävligt svårt att komma in här. Men nu liksom fick jag den dörröppnaren och då fick man i alla fall chansen att visa vad man gick för på något sätt och försökte verkligen ta den. Som sagt, sen jag väl kom in här på praktiken så har jag aldrig lämnat huset igen så det var rätt ställe att komma till i rätt läge.
Hade du skrivit någon annanstans innan?- Min första journalistiska produkt kom när jag var tonåring hemma i Lappland. Jag gjorde ett musikfanzine vilket var jäkligt bra för mig för det fick igång produktiviteten, kreativiteten och känslan av att det var viktigare att göra någonting än att bara teoretisera kring att göra någonting.
Vilken typ av musik skrev du om? - Punkrock och hardcore! Jag var väldigt inne på den musiken på den tiden. Det är jag ju i och för sig fortfarande men jag var väldigt mer passionerad kring hela livsstilen då. Det var väldigt givande, väldigt bra på många sätt.
Vad hette fanzinet?- Det hette så vitsigt
Benzine med då andra stavningen som fanzine-stavning alltså; B-E-N-Z-I-N-E.
Hade du den själv eller tillsammans med kompisar? - Nej, det var helt egen produktion. Malmberget som jag kommer ifrån var inte någon "hotbed" för punkrock direkt så det var inte så att folk stod i kö för att göra ett sånt fanzine utan det var att ta det i egna händer som gällde om det skulle bli av.
Men det finns ju lite tradition i Norrland av en punk- och hardcorescen. - Absolut, vi räknar ju inte riktigt Umeå till Norrland, det är ju 50 mil söder om stället jag kommer ifrån. Men absolut, jag var extremt inne på Ume-scenen där ett tag i mitten av 90-talet. Jag flyttade till Umeå sen och läste på universitetet delvis på grund av att dom har en sån bra musikscen och jag har fortfarande kontakt med mycket av folket från den tiden. Men som sagt, det är 50 mil emellan så det var inte så att man liksom åkte hem och hängde hos varandra på helgerna direkt eller för den delen gjorde fanzine tillsammans.
Var du inne i scenen på den tiden, förutom att skrev i ditt fanzine? - Jag var musikalisk obegåvad så jag kunde aldrig spela instrument eller bilda ett band men jag ville liksom ändå vara en del av vad jag upplevde som en väldigt positivt inriktad, framåtriktad ungdomskultur. Inte för att jag formulerade så tydligt i huvudet för mig själv på den tiden utan jag tyckte det var kul med punkrock och ville vara med. Då blev så att jag lockades av att skriva, jag lockades inte av att arrangera spelningar eller trycka upp band-t-shirts eller vad det nu fanns för andra vägar att gå om man inte var musikaliskt begåvad. Jag ville skriva och triggades nog igång just av den här möjligheten att ändå vara delaktig; delaktig i musiken utan att spela musik. Så jag gjorde ju det och åkte på jäkligt mycket spelningar. Man hade ju ett stort nätverk på den tiden av likasinnade i varje by så jag var absolut involverad på många plan.
Annamade du också hela livsstilen? - Frågan är vad som är hönan och vad som är ägget? Om man dras till en subkultur och en musik för att den speglar ens ideal eller om man formar sina ideal efter att man har dragits till den där subkulturen. Men det är absolut så att jag har väldigt många grundvärderingar och sånt kvar från den tiden vad gäller politik och vad gäller kanske framför allt den här do-it-yourself-grejen som präglade punkscenen väldigt starkt; vill du att något ska hända så få du se till att göra det själv! Det är inte upp till någon annan, det är upp till dig själv och ingenting är omöjligt. Den attityden tror jag att jag burit med mig väldigt mycket. Och återigen det här med grundläggande värderingar, grunden är väldigt lik nu som den var när jag var 15 sen har man ju förhoppningsvis förfinats, sofistikerats och blivit lite klokare med åren men i grund och botten så har jag dom sakerna kvar.
Vad skulle du säga att din yrkestitel är?- Journalist. Ska jag förfina det mer än så känner jag mig inte som reporter och inte som krönikör utan känner mig snarare som någon form av reportageskribent. Sen är det lite luddigt och pretentiöst men om nån frågar säger jag bara journalist men, som sagt, om någon mer mig precisera så är det väl reportageskribent.
- Men i alla fall, jag kom på att jag hann inte svara ordentligt klart på förra frågan. Parallellt med att jag gjorde musikfanzinet började jag även skriva sport på frilans-basis för
Norrbottens Kuriren, alltså en av lokal tidningarna hemma.
Men hur gick den kopplingen från punk till sport?- Näe, det är fullt kompatibla verksamheter. Det är folkliga kulturyttringar båda två. Det har alltid varit mina två stora intressen och passioner så det var inte så att det kändes på något vis icke-kompatibelt utan det var inga problem. Det var väl när jag började skriva för Norbottens Kuriren som det mer börjades kännas som att det kunde finnas en professionell bana där i slutet av regnbågen på något sätt för det tänkte jag ju i överhuvudtaget aldrig på när jag gjorde det här punkfanzinet. Det fanns inte med sådana dimensioner att man skulle göra sig någon karriär på det. Men det började väl ändå komma lite grann när jag jobbade med Norbottens Kuriren. Sen så gick jag ut gymnasiet, flyttade till London och bodde där lite kors och tvärs åren efter gymnasiet. En av vändorna just som jag jobbade i London så jobbade jag också på ett fotbollsmagasin som hette
Four-Four-Two. Där det fanns en sån här möjlighet att få ett märkligt EU-stipendium från någon konstig fond som i praktiken innebar att dom finansierade en praktikperiod på en utländsk arbetsplats ifall den kunde erbjuda saker som inte gick att få i Sverige. Och det övertygade jag dom att det skulle göra att jobba på ett engelskt fotbollsmagasin så i praktiken kunde jag med deras pengar i ryggen höra av mig och säga "hej, vill ni inte att jag ska komma och jobba gratis för er i ett halvår?" och det ville dom. Sen blev det bra, jag jobbade där och började få pengar från dom också så jag fick dubbla löner. Men det var också en kul erfarenhet och det var väl också något som gjorde att jag ännu mer började känna att det här med att skriva och det här med att skriva sport "for a living" liksom ändå kändes som en realistisk möjlighet.
Men att gå från punk till fotboll, du kände inte att var såhär....?- Jag ser ingen motsättning där faktiskt, det gör jag inte, nej.
Men jag tänker att folk som är inne i punk- och hardcorescenen kanske inte är så sportintresserade?- Nej, det hör väl kanske inte till dom allra största vanligheterna men jag tycker att för mig är sport mer än bara sport. Det är väldigt tätt ihop kopplat med samhällena vi lever i och hur världen fungerar. Jag tycker musik är precis samma sak. När jag skrev om musik var jag egentligen helt ointresserad av studiotekniska detaljer eller ackordföljders tillkomst och sådana saker utan jag ville ju höra vad har dom här banden att berätta, vad kan dom säga om platsen dom kommer ifrån, hur har den påverkat dom och hur har dom sedan påverkat världen. Det är precis samma typ av dimensioner som jag tycker fotbollen har som är intressanta. Jag tycker inte det är så jävla intressant...eller, jag tycker det är relativt intressant om Sverige formerar sig ett 4-1-3-2-system eller inte. Men jag tycker det är betydligt mer intressant att fundera kring vad det Nordirländska fotbollslandslaget betyder för Nordirland och hur det laget speglas av det delade samhället dom kommer ifrån. Så i grund och botten så har både musiken och sporten varit ett sätt för mig att förstå världen, det har varit en genväg till det. Även om jag, som sagt, gillar punkrocksriff och gillar fotbollstaktik så är det underordnat. Det är dom här stora berättelserna som jag på något vis ändå har lockats till när jag skrivit journalistiskt. Jag tänker ju inte så när jag slår på en skiva hemma men just när jag ska sätta mig ner och fundera kring vad jag vill
göra, vad jag är nyfiken på och vad jag kan tänkas vilja berätta. Då är den typen av banor funderingarna har gått i.
Det är kanske lite vad du pratat om nu, men vad är ditt mål med din journalistik, vad vill du åstadkomma?- Nämen, det går nog att återknyta till det jag just sa att försöka förstå lite mer av världen vi befinner oss i med fotbollen som genväg och hjälpmedel för jag är ju helt övertygad om att det just betyder någonting mer än det som bara händer på planen. Ser man spanska fotbollslandslaget spela och sätter sig in i deras historia, deras bakgrund, vilka spelarna är och var dom kommer ifrån så då får man en rätt god förståelse för hur Spanien fungerar som land och varför det gör det. Det är liksom den allra mest fascinerande dimensionen tycker jag. Jag menar jag älskar ju liksom bara en vanlig fotbollsmatch, jag tycker det är jättekul underhållning och jättefängslande. Men det är inget som jag hade velat bygga ett yrkesliv kring. Jag tror jag hade tröttnat rätt mycket om jag bara hade gått på matcher sett den, konstaterat att
AIK slog
GAIS med 2-1 och bytte några ord med
Mats Rubarth kring straffsituationen liksom. Det hade jag kunnat göra några år men jag hade nog inte kunnat göra det jättelänge men däremot just de här samhälleliga kopplingarna och förmånen och privilegiet att ha ett yrke där man kan få en större förståelse lite mer hur världen fungerar. Det är det som driver mig och det är det jag vill förmedla också i stort.
Men när du började på Sportbladet fick skriva om europeisk och internationell fotboll direkt?- Asså, jag hade ju tur med tajmingen vilket jag är helt övertygad om att man måste ha vad man än hoppas kunna göra. När jag kom in här så hade Sportmagasinet precis börjat, det månadsmagasin som sportredaktionen också ger ut. Det var egentligen där jag kom in först, det var där jag började min praktiktid. Såsom det var då var det en väldigt liten redaktion som gjorde väldigt många sidor, precis hade börjat och inte riktigt hittat sin form. Så då kunde jag komma in där och just presentera den här typen av idéer att "fan, jag vill åka med
Real Madrid till Kina på
David Beckhams första turné med laget" och se vad det säger om kommersialiseringen av europeisk fotboll och den idrottsliga koloniseringen av Kina. Jag kunde komma med den typen av idéer, få gehör för dom, få utrymme för dom och ha resurser tillräckligt för att kunna göra det. Det var ju extraordinärt lyckat för det magasinet fanns ju inte när jag började plugga till journalist. När jag funderade kring drömjobb när jag började plugga så var det här bättre än någonting jag hade kunnat föreställa mig i och med att det var någonting som hade skapats under tiden som jag pluggade. Så det var verkligen en jäkla tur! Det ledde just till att jag kunde börja skriva den typen av artiklar ganska snabbt, jag behövde liksom inte gå igenom den här perioden då jag bara satt och gnetade med notiser, förhandsartiklar och kanske i bästa fall något matchreferat. Jag kom verkligen ner på djupa ändan direkt och som tur var så visade det sig att jag flöt i alla fall hyfsat. När jag väl började skriva dom där artiklarna, hade gjort det ett tag och tyckte det blev helt ok så öppnade ju det mer möjligheter. Jag kunde liksom smyga in liknande typer av artiklar i Sportbladet, få gehör för det och mer eller mindre skapa sig en position där det var den typen av texter jag förväntades skriva snarare än matchreferat och förhandsartiklar. Det var kort och gott tur med tajmingen, men det är som med allting, jag är helt övertygad om att det krävs tur, talang och tajming om man ska lyckas. Man måste ha turen att komma in på ett ställe i över huvudtaget, man måste ha tajmingen att komma in i ungefär rätt läge och sen måste man givetvis ha talangen att göra något av den chansen. Och, ja, alla tre bitar föll som tur var på plats.
Shit, det är ju skitgrymt!- Ja, man tänker på det ibland när det är segt att gå upp måndag morgnarna att det blev jävligt mycket bättre än vad man hade trott att det skulle bli. Man ska ju försöka vara bra på att uppskatta det också även om man blir sämre och sämre med åren, man glömmer bort mer och mer om hur det var tidigare men det är en annan diskussion.
All den kunskap du har om fotboll, hur tidigt tillbaks finns den grunden?- Rätt tidigt, i grund och botten så är mitt största, mest grundmurade intresse för engelsk fotboll och det kommer sig från när jag växte upp. Fotboll i Malmberget existerade knappt. Det ligger ju då 130 mil norr om Stockholm så det är mer eller mindre vinter året runt. Så svensk fotboll kom jag egentligen inte i kontakt med i över huvudtaget innan jag var tonåring i alla fall. Närmsta allsvenska lag spelade ju i Solna 130 mil bort så det var ju inte så att man åkte och såg dom varje lördag. Det jag hade var Tipsextra och dom matcherna som sändes på tv för det sändes ju knappt någon svensk fotboll på tv. Men dom började jag titta på tidigt och av någon anledning så grep det mig så jäkla starkt och jag blev tidigt extremt intresserad. Men så tror jag ändå att jag hade en svacka under tonåren då jag inte brydde mig fullt lika mycket för att jag inte riktigt hade insett den här andra dimensionen ännu. Jag hade liksom tröttnat på bara det här med själva spelet och själva matcherna lite grann, jag följde det fortfarande absolut men jag var inte lika fanatiskt intresserad som jag var när jag var nio år gammal. Men sen just kanske i de senare tonåren så började jag fatta lite mer om hur det gick att koppla det till samhället och hur världen fungerarade så då fick jag en revival på något sätt. Jag har alltid haft rätt lätt för att suga upp information och sådär så ser jag en match 1987 så kommer jag ihåg den 2008. Ser man sedan väldigt många matcher under väldigt många års tid så sätter sig rätt mycket och på sätt har det väl gått till.
Riktigt gamla grejer då, läser du mycket om äldre fotboll? - Ja, ända sedan jag har fått det här som yrke så gör jag ju en medveten ansträngning om att läsa in mig på saker som jag kanske inte kan. Känner jag att jag inte har en aning om om vad fan som vad grejen med "Grande Inter" på 1950- och 60-talet så försöker jag få tag i litteratur och läsa in mig på vad "Grande Inter" egentligen handlade om. För det ser jag mer eller mindre som en del av mitt jobb, det ser jag som nödvändigt ifall jag liksom ska fortsätta ha något relevant att säga i längden.
Hur tycker du att svensk sportjournalistik står sig internationellt? - Bättre än många andra tror jag. Jag tror att många svenskar har en tendens att referera till
La Gazzeta Dello Sport som världens absolut mest trovärdiga och prestigefyllda sporttidning utan att egentligen läst den någon gång.
Nej, det är ju kanske inte så många som kanske kan italienska. - Nej, exakt men det ändå någon sån här förhärskande sanning som råder. Nu tar jag bara det som ett exempel men jag upplever att om man reser runt i Europa och fotbollsländerna i Sydamerika och så vidare så är det inte så där överdrivet stor skillnad till att börja med. I den mån det är skillnad så tycker jag inte att den är till Sveriges nackdel i alla fall. Det har gått väldigt snabbt med svensk sportjournalistik sen Sportbladet startade 2000-2001 någonting och sen
Offside startade i ungefär samma veva så har den utvecklats jäkligt mycket. Framför allt har just den här berättande journalistiken som jag sysslar med tillkommit, det fanns inte tidigare utan då fanns bara matchreferaten. Hela den här utvecklingsfasen har gjort att svensk sportjournalistik har flyttat fram positionerna jäkligt mycket. Det finns absolut bättre sportredaktioner än Sportbladets i världen;
France Fotball är en fantastisk publikation och många av dom engelska prestigetidningarna som
The Guardian,
The Times,
Independent,
Daily Telegraph och magasinet Four-Four-Two gör jätte, jätte, jättebra grejer. Men jag upplever det lite som att det i Sverige finns en bild om att svensk sportjournalistik är så väldigt underutvecklad och så tycker jag inte att det är. Jag tycker att vi är långt fram. Vi är nog ungefär som Sveriges fotbollslandslag; on a good day så hade vi nog säkert kunnat gått till semifinal i ett VM för sportjournalistik. Men till mästerskapen går vi även om vi bara spelar på vår normala nivå. Så bra tycker jag att vi har blivit.
Vad har du för förebilder både inom sportjournalistiken och inom annan journalistik? Svensk och utländsk?- Många av dom som just började med det här med att koppla ihop fotboll med samhället och så vidare. Det kom en bok i början av 90-talet som hette
"Football against the enemy" skriven av en holländsk engelsman som hette
Simon Kuper. Den var precis så att han hade rest runt i hela världen, sett på fotboll och framför allt funderat kring kopplingen mellan fotboll och de respektive lokalsamhällena. Vad berättade fotbollen i Moskva om Sovjetunionens sönderfall och vad berättade fotbollen i Brasilien om det korrupta latinamerika och så vidare. Det var nog det första verket i den andan som jag stötte på och det var en jäkla aha-upplevelse; då förstod man just det här att fan det är ju precis lika viktigt och stort...nej, men just fattade grejen liksom att fotboll verkligen var en folk kultur som var något mer än bara sport. Det skulle jag nog än i dag säga som det viktigaste boken i min bana. Sen finns det ju fler och fler; Offside, den svenska publikationen ska ju inte underskattas för när den kom där i början av 2000-talet så hade ju den också influerats väldigt mycket av Simon Kuper och hans verk och värv. Dom visade just att det gick att göra på svenska också. Så det har också varit en inspirationskälla. Även en rad amerikansk sportjournalistik, den är jag inte så intresserad av rent innehållsmässigt; jag struntar i dom här
Joe DiMaggio och dom gamla boxarna och basketspelarna men däremot är den ofta jäkligt bra formmässigt. Den hämtar ju ofta mycket inspiration från den här
"New Journalism"-skolan som kom skarven 60-/70-tal med
Truman Capote,
Hunter Thompson,
Norman Mailer och alla dom titanerna. Just det här att göra litterära berättelser i ett journalistiskt sammanhang och den formen upplever jag alltid som djävligt givande och försöker i någon mån använda mig av. Tjah, det där blev ett lite luddigt svar men där någonstans tycker jag att ändå att de viktigaste pelarna finns med om man säger.
Hur ser din egna aktiva karriär ut som fotbollsspelare? - Jag spela fotboll fram tills att jag var 16-17 men då tyckte jag liksom att insatsen man var tvungen att lägga ner blev för stor jämfört med man faktiskt fick ut av det. Jag var liksom aldrig någon jättetalang, jag hade aldrig någonsin kunnat göra mig en karriär på att spela fotboll. Och det fattade jag rätt snabbt, det fattade jag redan i tonåren. Det var ju på ett sätt för tidigt för att fatta en sån hemsk sak. Det ska inte en tonåring behöva konfronteras med. Men samtidigt var det rätt bra för att då kunde jag förhålla mig till det och inte lägger ner alla dom här tusentals timmarna som en medelmåttig division 2-spelare faktiskt lägger ner. Jag kunde lägga dom på att göra nånting som jag faktiskt hade någon talang för t ex göra ett punkfanzine eller skriva lokaltidnings texter för det kunde ju i alla fall leda någonstans. Och den avvägningen gjorde jag ganska medvetet just då för att "är det värt att lägga ner den här tiden på det som inte kommer leda någonstans eller ska jag lägga av med fotboll och göra något annat istället?" Det var ett jävligt lyckat beslut får jag lov att säga.
Tror du att det gör någon skillnad en sportjournalist om man utövat den idrotten man skriver om?- Jag säger som
AC Milans gamla tränare
Arrigo Sacchi:
"för att bli en bra jockey behöver du inte ha varit en bra häst". Nej, man lite så är det. Det är ju absolut ett perspektiv som vi saknar. Spelförståelse och så tror jag inte är så jävla viktigt men däremot tror jag insikten i hur toppfotbollen fungerar inifrån är en dimension som vi saknar.
Magnus Hedman kan ju med någon trovärdighet i alla fall berätta om hur
Chelseas omkläddningsrum funkar. Det kan inte jag för den insikten har jag inte. Där har dom ett litet försprång men jag upplever väldigt ofta i nästan samtliga fall att det försprånget äts upp av vårt försprång genom att vara skolade journalister och drivna skribenter. För det finns ju en trend inom sportjournalistik att man gärna tar in gamla storspelare som tyckare eller experter för att det är namn som folk identifierar sig med. Men ärligt talat tycker jag sällan att dom är speciellt bra, jag tycker ofta att det är mer namn, det är mer yta än innehåll. Men det i ryggen så tycker jag tryggt att jag kan svara att jag inte känner mig underlägsen genom att jag inte har spelat fotboll på någon speciellt hög nivå. Jag tror mig vara en minst lika bra sportjournalist ändå.
Jag tycker också att det kan vara lite överskattat med fotbollsspelare som experter, det är många som inte säger så mycket mer än vad man själv skulle kunna klura ut ibland. - Exakt! De kan vara ovilliga att kritisera sina gamla polare och dels är dom inte kapabla att förmedla ett budskap heller. Dom kanske har något intressant att säga men dom har liksom inte verktygen för att få ut det, vare sig i skrift eller tal. Jag lägger ingen värdering i det, det är inte så att...dom är inte skolade i det liksom! Men jag kan just tycka att det är en redaktionellt lite tråkig trend att man prioriterar ett känt ansikte framför en utbildad journalist.
Hur många fotbollsmatcher ser du per år live? I tjänst och i egenskap av "supporter"? - Hur tänker du live? Inkluderar du TV? Eller tänker du live
live?
Live live! Alltså på plats.- Vad skulle jag tro? (tänker) Säg...men även allsvenska matcher som jag bara gå på för att jag råkar vara i Stockholm helt utanför tjänsten?
Ja. - Ja, då blir det lite fler. Säg 75 kanske. 100 ett mästerskapsår, då blir det alltid lite fler. Men jag gör ju rätt lite allsvensk fotboll, jag gör mer internationell fotboll. Bor man i Sverige och följer Allsvenskan så ser man mer eller mindre 3 matcher i veckan så då är man ju uppe i 150 bara där om nu Allsvenskan hade hållt på året runt vilket den inte gör. Men i alla fall, jag tror jag hade sett ännu fler matcher om jag hade skrivit regelbundet om Allsvenskan om man säger så. Nu krävs det ju att man åker till Manchester eller nåt för att se en match men... ah, minst 50 högst 100 det tror jag är en rimlig uppskattning.
Men när du åker och ser en match ute i Europa...du kan ju alltid se den på TV men vad är anledningen till att du ibland, förutom att det är roligare att se den matchen live, jag vet inte...jag antar att Aftonbladet betalar?- Eh, det gör dom jävlar i mig förutom när jag åker och ser mitt favoritlag
Tottenham då brukar jag betala själv. Nej, men anledningen är ju att jag tycker det ger någonting. Jag tycker att det ger perspektiv som man inte kan få framför TV:n. Jag tycker att kvarteren kring
Stade Vélodrome i Marseille säger någonting om fotbollsklubben
Olympique de Marseille och dom insikterna, dom lukterna, dom människorna dom får man ju inte om man sitter hemma utan det måste man ner och faktiskt befinna sig på platsen för att uppfatta. Och återigen så är det en skillnad om man skriver matchreferat, matchrapportering och om man skriver mer skildrande, berättande texter. För den typen av texter tycker jag nästan det är nödvändigt att vara på plats för att gå i land med. I alla fall nödvändigt att någon gång varit på plats om man ska skriva om
Manchester United och deras betydelse för nordvästra England t ex. Om man däremot bara gör matchrapportering så då är egentligen enda anledningen att åka ner att man får prata med spelarna efter matchen; dom går ju ofta i genom den här "mixade zonen". Om man därför har möjlighet att komma åt dom vilket man inte har på telefon från Stockholm eftersom spelare blir mer och mer ovilliga att lämna ut sina nummer.
Men hur ofta kan du motivera att du ska åka iväg och se en match? Skickar dom dig gärna eller?- Nja, det är ju lite en ekonomisk fråga. Det beror på hur det går för tidningen också men normalt sett har jag väldigt bra gehör hos mina chefer, det måste jag säga. Dom brukar vara väldigt generösa men då är jag också rätt kostnadsmedveten. Jag åker ju liksom inte dyraste resorna, vi flyger inte första klass och vi bor inte på de bästa hotellen utan det blir ganska billiga resor. Men ser beror det helt på vad som är på gång och hur man motiverar det. Jag ville åka ner på Afrikanska mästerkskapen i Ghana nu till exempel men fick för ovanlighetens skull nej på den förfrågan. Eftersom att det är ett EM till sommaren och då tycker dom att då ska vi ägna vårens reseresurser åt att göra historier som går att knyta till EM. Och jag ser logiken i det, jag tycker vi kunde ha åkt ändå i och för sig, men jag kan väl köpa det. Däremot 2010, nästa gång det är Afrikanska mästerskapen, då kommer vi garanterat åka för då är det VM och kanske har vi ett afrikanskt lag i Sveriges grupp och sådär. Så det beror ju lite på sammanhanget och så där hur lätt det är att få igenom. Men på det stora hela så har jag ingenting att klaga på, än så länge har dom varit generösa. Sen får vi se hur det blir ekonomiskt framöver.
Vilka är de största fotbollsspelarna du intevjuat? - Dom fotbollsspelare som har varit aktiva det senaste årtiondet så har jag nog intervjuat dom flesta av de största, det har jag faktiskt. Det är
Zidane, ser jag som den största.
Ronaldinho,
David Beckham,
Thierry Henry,
Kaká, ja i Sverige;
Zlatan,
Ljungberg,
Henke Larsson. Internationellt går det att ha en ganska lång uppräkning;
Ronaldo, både den gamla och den nya,
Luis Figo...ja, vem som nu än må ha vunnit Guldbollen, höll jag på att säga.
Brukar det finnas, när du ska intevjua spelarna, krav från klubben att dom vill läsa dina frågor innan? Och om dom har några krav brukar du ställa upp på dom kraven?- Jag har aldrig varit med om det från en klubb faktiskt däremot har jag varit med om det från agenter och från skosponsorer några gånger. Om dom kraven begränsas till att den här intervjun ska bara handla om fotboll, ingenting om privatliv, så då har jag alltid accepterat det. Är det så, så visst! Jag kan absolut göra en intressant intervju med
Sven-Göran Eriksson utan att prata om hans privatliv så det brukar jag acceptera. Skulle det någon gång vara så att du inte få ställa frågor om det här, det här eller det här även vad gäller fotboll så då vet jag inte, då kan jag inte tänka mig att vi hade accpeterat det. För det är liksom för stora inskränkningar men det har jag faktiskt aldrig varit med om. Det händer att idrottsmän vill...att idrottsmän; jag har aldrig varit med om det från klubbhåll heller, men att idrottsmän vill läsa igenom en intervju och kontrollera riktigheten i det han tycker att han har sagt. Och det går jag alltid med på att dom får läsa igenom. Sen om dom vill ändra på någonting så får man ta den diskussionen då för det kan vara folk som menar att dom är felciterade och bevisligen inte är det; man har det på band liksom. Då brukar jag säga; "nej men nu har du faktiskt sagt det här och då får du förmodligen stå för det".
Har det hänt någon gång? - Ja, det har hänt. Jag var i Ryssland strax innan jul och träffade bland annat hockeymålisen
Daniel Henriksson, som på den tiden spelade i Novosibirsk, nu har han lämnat klubben, och skildrade hans tillvaro där i en text. Sen när jag kom hem så skickade jag texten till honom och han upplevde att den inte var rättvisande. Då hade vi en diskussion kring vad som var problemet och kom ganska snabbt fram till att "jaha, men det var i alla fall inte citaten det var fel på" för dom han hade han sagt och jag hade dom bevarade, så det var ganska snabbt tydligt att det inte var frågan om det. Det var mer en fråga om att han upplevde att helhetskänslan inte var såsom jag skildrade hela spektaklet upplevde inte han att det var riktigt rättvisande.
Vadå, i hans situation i klubben?- Hans situation i klubben, i staden, i Ryssland. Att han upplevde att det var mer positivt än vad jag hade skrivit i texten. Men faktum var ju att två veckor efter att jag hade lämnat Novosibirsk så lämnade också Daniel Henriksson den här klubben för att han fick sparken och för att han själv inte trivdes hundraprocentigt. Diskussionen mynade väl tillslut ut i att det var absolut ok att göra några få ändringar, ge ett positivt citat till om han nu ville ha det sagt. Men texten i stort förblev intakt för det var trots allt jag som var författaren till den och det var jag som stod för dom flesta intrycksskildringarna och beskrivningar och så vidare. Han kan ju inte påverka om jag tycker att Novosibirsk är en nedgången stad och att deras omklädningsrum är rörigt. Det är inte upp till honom att göra dom bedömningarna. Det blev ett långt resonemang men tillslut så kom vi nog ganska bra överens.
Du skriver ju ganska långa, berättande texter. För att få dom så engagerande och spännande som möjligt, hur undviker du att fastna i klicheér? Det är ju t ex ganska vanligt med krigsmetaforer i sportjournalistik, hur brukar du tänka när du skriver? - Ja jo, i grund och botten så handlar det just om att vara medveten om det och i alla fall reflektera över det. Om man sitter och tänker att nu ska jag undvika att beskriva den här matchen som "slaget om Belgrad" så då gör man inte det eftersom man helt enkelt tänker annorlunda. Men sen är det en evigt pågående kamp att inte upprepa sig själv och det är en balansgång som jag tycker är rätt svår. När har man sin egen stil? Och när blir man en trött kopia på sig själv? Det är två rätt närliggande saker och en gränsdragning som jag inte riktigt är klar på när jag håller mig på rätt sida om och när jag faller ner. Så det har jag faktiskt inget riktigt bra svar på utan det är sånt jag funderar mycket kring själv. Återigen, just det faktum att jag funderar mycket kring det tror jag är den i alla fall mest effektiva metoden i grundläget. Om man bara skriver på utan att tänka så då faller man nog in i formulär 1A ganska snabbt. Men om man i alla fall ständigt tänker på det och tycker det är viktigt att pressa sig själv och utmana sig själv så ökar ju ens chanser. Men det är inte så att det här är en redaktion där vi har väldigt mycket interna textdiskussioner och responssamtal utan man skriver sin text sen är det nästa dags tidning att ta tag i. Så det är inte så mycket utvärdering så jag funderar kring att gå någon kurs inom det här "fojo"...eh, nu kommer jag inte ihåg vad det står för, men det är en vidareutbidlning för journalister kort och gott. Liksom göra den typen av grejer för att förhoppningsvis få nya intryck och lära mig mer att skriva men...som sagt, det är ett ständigt balanserande. Jag har liksom inga patenterade knep som jag kan lära ut eller som jag kan använda mig av utan det är verkligen bara att försöka anstränga sig från fall till fall och undvika att skriva tråkigt i möjligaste mån.
Men eftersom det är så mycket tidspress, hur mycket hinner man tänka efter? - I nån mån men återigen jag har ett schema som både är ganska fritt och ganska inrutat. 50% av min tjänst är på månadsmagasin och sportmagasin medan 50% är på Sportbladet och i det så rymmer det att jag varje månad ska leverera ett riktigt lång reportage till Sportmagasinet. Det är det jag ska göra och det kan vara ett nedslag hos David Beckham i Los Angeles som jag gjorde i höstas eller en berättelse om hur det nya Ryssland skildras genom idrotten som jag gjorde i vintras. Men någon typ av sån berättelse ska jag göra på en månad. Sen ska jag även göra ett längre dokument om internationell fotboll varje helg och det kan bli lördags-, söndags- eller måndagstidningen till Sportbladet. Det är dom två grejerna, dom två hållpunkterna som jag är förbunden att göra. Därför är det utifrån det rätt mycket upp till mig själv att planera dom jobben, att planera min egen tid just så att det inte ska bli extrem tidspress. Sen så blir det ju ändå likförbannat så att man sitter sista kvällen och svettas och sliter men då är det i alla fall mitt eget fel. Så den aspekten kan inte jag skylla så jäkla mycket på det är mer för dom som går på en match klockan nio och kommer tillbaks till redaktionen klockan halv tolv och ska skriva mot en deadline klockan två. Men den dimensionen berör inte mig alls lika mycket som dom utan jag får den tid jag tar mig. Om jag bara planerar mina jobb bra så är det inga större problem där.
När du skriver långa reportage, hur tänker du dig läsaren framför dig? Balansgången mellan att skriva lite mer på djupet men samtidigt hålla sig på en förståelig nivå för de som inte är så insatta? Typ termer, förkortningar och smeknamn.- Det är ju ofta en invändning man får av från båda håll. Dom väldigt sportintresserade tycker ju att man håller en för låg nivå, dom tycker liksom att man borde nörda ner sig ännu mer. Men det är ju en väldigt enkel sak att svara på att tidningen har drygt två miljoner läsare varje dag, ganska jämt fördelat på nätet och papperstidningen. Papperstidningen har ungefär 1 miljon läsare och nätet har också ungefär en miljon läsare. Av dom två miljonerna är 0,5% så sportintresserade som den mest intresserade skaran är. Så det inser man ju rätt snabbt att det sättet går inte att skriva på. Men jag har en rätt tacksam konkret läsare att förhålla mig till; och det är att min morsa brukar försöka läsa vad jag skriver och hon är helt ointresserad av sport. Så därför brukar jag just kunna fundera kring; finns det någon chans att min morsa ska kunna begripa det här eller är det fullständigt oförståeligt för henne? Då kan jag komma fram till att nej men hon har inte en aning om att "scousers" är människor som kommer från Liverpool. Okej, då tar jag bort den engelska facktermen och ändrar det till just "människor från Liverpoolområdet" eller något i den stilen. Så det är absolut någonting man måste fundera kring när man just skriver för en publikation med en sån oerhörd räckvidd men jag tror just att för mig är det en större risk att jag håller det på en för nördig nivå än att jag blir för bredd. När jag känner att jag är på väg att hålla det på en för teknisk, initierad nivå så då brukar jag just tänka på min morsa, fundera vad jag kan göra för henne och anpassa mig efter den funderingen.
Men det är inte så att du skickar texter till henne utan du bara tänker hur...?- Nej, jag bara tänker vad kan hon, okej hon är en fullt adekvat begåvad människa så hon förstår ju i alla fall om jag förklarar för henne men finns det grejer som faktiskt inte framgår här, finns det saker som hon förutsätts veta som det inte är självklart att hon vet. Men så länge texten håller ihop logiskt och att det inte finns allt för många krav på förkunskaper när man läser den så då tycker jag att den...då köper jag den. Men det är just dom här förkunskapskraven som man får försöka dra ner lite på för förkunskaperna är betydligt mindre hos den genomsnittlige Sportbladet-läsaren än vad man kanske inbillar sig.
Det är ganska vanligt att de svenska fotbollsspelarnas insatser i de europeiska ligorna blir övervärderade och hjälteförklarade, vilket jag inte tycker du gör, men hur svårt är det att vara objektiv? Känner du någon press från chefer eller läsare att hylla dem? - Jag känner ingen press överhuvudtaget men jag kan förstå en mekanism som gör att man tycker det är väldigt roligare att göra en tidning med rubriken "svensksuccén" än en tidning med ingen rubrik alls för att det inte finns någon succé att skriva om. Så jag kan absolut förstå mekanismen som gör att man kanske överrapporterar någonting. Men jag upplever att det också har blivit väldigt, väldigt mycket mindre av i takt med att framför antalet svenska fotbollsproffs och svenska hockeyproffs har ökat. Förut i mitten av 90-talet kanske vi hade fem spelare ute i Europa;
Jesper Blomqvist var någonstans på vägen mellan
Milan och
Parma,
Martin Dahlin var någonstans,
Bjärred Andersson var någonstans,
Jonas Thern var någonstans och sen var det inte så mycket mer. Om då en av dom spelarna hade en målgivande passning så var det den största nyheten från den internationella fotbollshelgen medan nu så finns det kanske 45 spelare ute i Europa. Och se som tidningen idag då jag vet att vi har någon sån här hjälterubrik eller i alla fall hyllningsrubrik om
Rasmus Lindgren men han var genuint väldigt bra i sin debutmatch för
Ajax; han gjorde två målgivande passningar i deras klassikermöte mot
Feyenord. Så det är inte en speciellt hård dragning och nu kanske vi har 80 svenska utlandsproffs och någon av dom lyckas ju alltid med någonting. Så det finns betydligt fler historier att förhålla sig till men sen är det klart att det är ju roligare om
Zlatan gör succé i
Inter än att
Daniel Majstorovic gör det i Basel bara för att Zlatan är så mycket större som kändis, som mediepersonlighet. Men återigen där, nuförtiden gör Zlatan oftast succé som man behöver liksom inte vrida och vända på hans matcher för att få fram dom.
Men du tycker nivån är rätt okej nu?- Rätt ok ja, jag tycker absolut att det kan finnas enstaka fall då man överdriver just eftersom att man på något sätt vill ju ha den här spännande historien och då kanske man låter historien bli lite mer spännande än vad den egentligen var. Men återigen jag upplever att det var mycket mer för tio år sedan av den enkla anledningen att historierna var färre då, nu är dom fler och därför är flera av dom också bra.
Lite samma sak, ofta i stora mästerskap där svenskar medverkar eller just också svenskar ute i proffsligorna, så blir deras insatser redan dagen efter utnämnda till klassiska historiska ögonblick. Tror du att det finns en risk för inflation?- Det finns en risk för inflation i superlativ. När någonting beskrivs som sensationellt när det i själva verket är en adekvat målpassning så får man ju problemet vad man skriver när Zlatan faktiskt har klackat in en boll i krysset mot Italien i slutminuterna av ett EM, är det då übersensationellt? Så det problemet finns ju att man liksom gödslar med superlativen för mycket och jag antar att det finns samma problem i om man utnämner för många händelser till historiska klassiker. Vad utmärker då det som verkligen är en historisk klassiker? Går det att likställa
Charlotte Kallas ryck upp för en brant backe med
Ingemar Johanssons tungviktsmatch? Det tycker jag ju inte men kanske finns det en risk att dom beskrivs i liknande ordalag. Den risken finns väl men det är ingenting jag funderar och reflekterar över jättemycket. Det är ofta så att det är redigerarna som sätter rubrikerna, det är inte vi som skriver som gör det. Så jag hoppas att dom tänker betydligt mer på dom dimensionerna än vad vi gör för det är ju mångt och mycket dom som avgör det. Det är dom som sätter den där rubriken som blir ihågkommen och blir definierande för händelsen mer än det är vi som skriver texterna som gör det. Även om vi också ska ha med det i tankarna givetvis för superlativ används ju inte bara i rubriken.
Vad tycker du om relationen mellan sportjournalistiken i tidningarna i och med att de flesta sportevenemang sänds på TV så är det mycket inför-artiklar och efter-reportage. Ser du någon sorts beroendeställning?- Ömsesidigt beroende, ja det är det ju absolut. Man gör ju tidning på ett helt annat sätt idag när tv-sändandet och tv-tittandet har ökat så mycket. För har Sverige spelat en landskamp nu så vet vi ju att alla intresserade har sett den matchen redan på kvällen. Då kanske vi gör en tidning dagen efter och berättar hur det gick, men det vet alla. Utan vi måste berätta varför det gick som det gick, vi måste liksom ta det ett steg längre. Tidigare var det kanske bara just fotbollslandskamper och skidstafetter som man behövde tänka så på. Men nu är det ju mer eller mindre varje allsvenskmatch, varje stormatch i Europa för dom som är intresserade har kommit i kontakt med i alla fall målen, dom har sett målen på sportsändningarna och dom har förmodligen sett matchen på Canal + också. Så numera gör vi ju mycket mer en förklarande tidning, vi berättar ju inte vad som har hänt utan vi berättar hur något har hänt och varför något har hänt i mycket högre utsträckning än vad vi gjorde tidigare. Och sen är det ju också krasst nog så att TV's betydelse är mycket större för idrotten än tidningarnas. TV genererar mycket mer pengar, TV-bolagen betalar väldigt mycket för sändnings rättigheterna och dom pumpar även in mycket sponsorpengar. Det ger ju att dom prioriteras; efter en tävling eller efter en match så får ju alltid TV första tjing om man säger; det är dom som får störst och först tillgång till idrottsmännen. Det försvårar ju arbetet för skrivande medier men så är det. Det är ingenting man kan förändra utan det är något man måste förhålla sig till. Det är bara att göra liksom!
Dom riktigt stora fotbollslagen, eller nästan alla stora fotbollslag i dom stora ligorna, mer eller mindre sköts som stora globala företag, ganska långt ifrån när de startade som små lokala föreningar. Finns det en risk för att den folkliga prägeln på fotbollen försvinner i framtiden? - Det finns en oerhörd risk för det och jag tycker att det i mångt och mycket har skett vad gäller framför allt de största fotbollsklubbarna. T ex att staden Manchester har väldigt lite med fotbollklubben
Manchester United att göra nuförtiden; dom spelar sina matcher där och det är mer eller mindre det. För just det här som jag pratade om tidigare att jag har alltid tyckt att ett fotbollslag säger någonting om platsen den kommer ifrån det håller ju på att försvinna. För det finns inga spelare i laget som kommer från trakten, ägaren kommer inte från trakten, på läktarna är det väldigt mycket inrest folk, turister osv så kopplingen mellan just laget och staden blir allt svagare för de här största föreningarna. Det tror jag just gör att identiteten försvagas och att kort och gott folk bryr sig mindre. För tidigare så var det ju så att folk i Manchester såg det här laget som sitt flagskepp, det var liksom deras stora stolthet och dom kände att det verkligen representerade dom. Den kopplingen tror jag blir väldigt mycket svagare och redan har blivit det väldigt snabbt. Eftersom att, vad står Manchester United för, vad skiljer dom från
Arsenal? Inte mycket alls. Det går liksom inte att inbilla sig att vårt lag har en helt annan prägel, en helt annan identitet och karaktär en det som kommer från London, för så är det inte. Utan, som sagt, spelarna, ägarna, tränarna till och med läktarna är importerade legosoldater liksom. Så den faran ser jag absolut.
Hur tror du att det kommer att utvecklas? Vad kommer hända?- Det gör ju just att den här dimensionen som jag tycker är så fascinerande riskerar att försvagas. Just att fotbollen inte längre kommer att berätta dom här historierna som jag tycker är så spännande utan fotbollen kommer bara vara underhållning. Man ser en match mellan två lag som är väldigt skickliga och har världens bästa spelare i sig, och ett av dom vinner och ett av dom förlorar. Men det är inte så att man kan se den matchen som ett tecken på Siciliens uppsving eftersom att faktumet att
Palermo vann den här matchen har ingen koppling kring utvecklingen på Sicilien. Att just den kopplingen mellan lokalsamhällen och lag kommer att försvagas och det gör att kopplingen mellan fotboll och samhälle försvagas och det gör i sin tur att jag tycker att det blir mycket mindre intressant.
Så intresset kommer att minska då hos folk?- Det kommer att minska för många men inte för alla. Dom här stora klubbarna kommer att bli globala nöjesföretag, alla i hela världen kommer att vara ungefär lika intresserade av se Manchester United spela. Folk från Manchester kommer väl att tycka att det är väl lite kul liksom och folk från Kina kommer väl också tycka att det är lite kul. Men dom går inte på matcherna och brinner utan dom ser det på TV, det är kul underhållning och sen är det klart. Så där tror jag att den hårda kärnan kring Manchester United kommer att bry sig betydligt mindre och så tror jag även att supportrarna kring små och mellanstora klubbar kommer att tappa en hel del engagemang och intresse eftersom deras lag är chanslösa. Dom har inte samma ekonomiska resurser som ett Manchester United;
Birmingham City kan inte längre konkurrera med dom, dom kommer vara helt underlägsna. Men dom kommer ändå försöka, dom kommer också liksom försöka driva sin klubb som ett företag, hämta in spelare utifrån och välkomna utländska investerare. Så dom kommer inte stå för något heller, dom kommer inte ha någon egentlig koppling till Birmingham. Om man då varken har någon identitet eller någon spektakulär framgångssaga och ett oerhört bra lag så då är frågan varför man i överhuvudtaget ska kolla på Birmingham City? Och den frågan tror jag fler och fler kommer få svårare att besvara. Så jag tror att det kommer bli ett enormt globalt intresse för det här allra största; Champions League-matcher, de största europeiska klubbarna, VM liksom. Men just det här att de kommer att gå 35 000 för att se
Leeds United i den engelska tredje divisionen det tror jag kommer försvinna mer och mer tyvärr.
Du tror inte att hela den här ekonomiska (grunden?) kommer att kollapsa på något sätt?- Jag ser inga tecken på det. Det skulle väl i såna fall krävas att hela den globala kapitalistiska världsordningen skulle kollapsa och det kan man väl möjligen säga se tecken på i och med att det är en sån jävla oro på börserna. Men jag tror att det är förutsättningen i så fall för så länge som världsekonomin och underhållningsindustrin och allt det går bra då kommer även toppfotbollen vara ekonomiskt gynnsam. Och jag kan inte så några andra skäl till att bubblan skulle spricka, om man säger så.
Fotbollen ska ju anses, grunden i alla fall, vara någon sorts positiv bild av laganda, gemenskap och sunda värderingar men tycker du att fotbollen ska ta ansvar när det kommer ägare som Milton i AIK och Shinawatra i Manchester City med skumma bakgrunder?- Vilken typ av ansvar tänker du?
Ska dom kunna komma och bara köpa in sig i föreningar?- Näe, alltså jag hade ju önskat att fotbollen hade reglerats upp mycket hårdare på en mängd plan. Jag tror att den enda chansen att stoppa den här utvecklingen när några få klubbar blir väldigt mycket rikare än alla andra det är att reglera. Införa lönetak, införa ett krav på ett visst antal lokala spelare och då eventuellt också införa ett krav på någon form av lokal koppling i ägandet. Så jag skulle önska det men jag är helt övertygad om att det aldrig kommer att hända. För allt sånt här hänvisas ju alltid till EU-domstolen och där styr bara den fria marknaden och den fria rörligheten. Så fort någon funderar kring att reglera någon aspekt av fotbollssporten hänvisas dom till EU-domstolen som upphäver den intentionen. Dom helt enkelt kör över den i lag. Så jag kan inte se det hända men hade jag varit allsmäktig chef över fotbollen och världen så hade jag definitivt stramat upp det. Jag hade försökt förstärka just den här kopplingen mellan en fotbollsklubb och platsen den kommer ifrån och försvårat för utländska banditkapitalister att köpa in sig utan att det ställs några frågor. Men återigen, jag tror mig tyvärr inte bli utnämnd till allmäktig världsherre anytime soon så jag får väl vänta litegrann.
Det här med läktarvåld och huliganism, det har ju också varit ett stort problem och omdebatterad fråga både här i Sverige och utomlands. Hur tycker du att den här frågan har behandlats i media? Tycker du att diskussionen varit inne på rätt spår eller? Vad borde det fokuseras på i den frågan?- Det är ju flera olika frågor i en, höll jag på att säga. Vad det ska fokuseras på om man ska komma åt något och komma till en förändring det är en sak. Men då är frågan är det mediernas ansvar att förändra den här saken eller är det institutionella och politiska samhällets ansvar? Jag tycker väl det senare, jag tycker inte att medierna ska förväntas ta någon hänsyn till hur läktarvåldet utvecklas, dom ska bara skildra det som har hänt och vad som kan komma att hända. Men dom ska inte ta det som sin sak att sätta stopp för det utan det är de etablerade samhällsinstitutionerna som måste göra. Sen vet jag inte om du vill att jag ska svara på hur jag tycker att dom ska göra det eller...?
Ja, tycker du att det ska läggas mer ansvar hos klubbarna?- Asså, jag tycker att klubbarna gör väl i någon mån vad dom kan i Sverige i alla fall. Ska det stoppas då måste man ju lagstifta mycket hårdare kort och gott. Det civila samhället måste göra straffsatserna mycket hårdare, dom måste göra det lättare för klubbar och det juridiska systemet att utbyta information; klubbarna måste få information om vilka som har bråkat på stan, kunna stänga av dom från matcherna, polisen måste liksom kunna döma folk till fängelse ifall dom har stökat inne på en arena. Det är liksom den typen av åtgärder som måste till. Sen kan man alltid driva den diskussionen om hur mycket fokus samhället ska lägga på det och hur rimligt det är med alla dom här hårdare straffsatserna. För jag kan absolut tycka att det blir lite för skevt; i England har dom ju fått bukt med fotbollsvåldet i mångt och mycket men där är det så att slåss man utanför en nattklubb så får man 20 dagsböter men slåss man utanför en nattklubb i fotbollströja så får man 2 års fängelse. Det tycker jag liksom inte är proportionerligt och det har blivit lite väl mycket sånt här Orwellianskt övervakningssamhälle med kameror överallt och arenorna är rena polisstaten; man får knappt resa sig ur sin stol utan att bli utslängd och straffad för det. Men dom har fått bukt med problemet och på något sätt får man väga det ena mot den andra; vad är rimligt? Hur stort är problemet? Hur stort kan det bli? Hur engagerade är samhället i att förändra det här? Men återigen, det är avvägningar som jag tycker att det lagstiftande...det måste riksdagar och liknande ta ställning till, det är inte tidningars sak att avgöra.
Men tycker du att det borde pratas, inte kanske just hos er men i överhuvudtaget, mer om attityd hos spelare, tränare och diverse fotbollsfolk? - Inte generellt liksom, jag kan absolut tycka det i specifika fall. Jag kan tycka att
Rickard Norling och AIK's klubbledning borde ha en helt annan hållning gentemot sin firma bara för att ta ett exempel. Men rent generellt upplever jag inte att de är något som driver på utvecklingen i någon sån där överdrivet stor utsträckning. Dras man till en fotbollsfirma så gör man inte det på grund av hur
Daniel Tjärnström uttrycker sig och på samma sätt stannar man inte därifrån av den anledningen utan det är helt andra mekanismer som styr. Generellt tycker jag inte att det är ett stort problem men jag kan bli irriterad i enskilda fall när jag tycker att klubbledare är för släta.
Du var ju med i Farmen, vilket år var det?- Sista frågan, spara det till sist, strategiskt! 2001.
Då var du med som en fejkad deltagare kan man säga, var det en del av ett skolprojekt? - Nej, inget skolprojekt ärligt talat. Det var faktiskt terminen innan jag började som journalist, det var när jag fortfarande bodde uppe i Umeå och läste på universitetet där. Men om jag ska förklara hela den grejen i korthet så var det så att jag umgicks i väldigt samhällsengagerade och politiskt drivna kretsar på den tiden. Vi var ett kompisgäng som följde den explosion av dokusåpor som kom då. Framför allt den explosion av dokusåpe-relaterat material i medierna som kom då. För det var en jäkla skillnad i jämfört med 2008 med hur det var 2001. Då var det en sån oerhörd stor fokusering på dokusåpor att det var osunt, tyckte vi. Då funderade vi just kring hur vi...eller det var inte så jävla genomtänkt ärligt talat, men den typen av tankar rörde sig ändå i huvudena. Och någon gång satt man bara och slökollade på någon dokusåpa och blev provocerad av hur det var uppbyggt och läste om det tidningen och blev provocerad av att det fick så stort utrymme. Då sa man det "fan, det finns ju inget intresse här från TV-bolagens sida att skildra något dokumentärt utan det är bara ett regisserat skådespel och fan det finns inget..."
(Där tog bandet på diktafonen slut här föjer de fragmentariska anteckningarna jag gjorde under svaret på frågan om hans Farmen-deltagande):
Kompisgäng...fanns inget intresse att behandla på ett nyktert sätt...hittade på en karaktär för att se vad som skulle hända...stereotypisera, funderade på satanist eller liknande, militant straight edge, dom kretsarna, insatta i kodsystemet, drog lott på 8 personer, audition och låtsades, 3 veckor, åkte ut, gick till Aftonbladet, fick ett debattuppslag, ställde upp i debattprogram, regisserad underhållning, medierna ger en skev bild, tills programmet var slut.
Inget positivt, dokusåpan var inget proffsigt, nackdel, irrelevant, lite positivt.
