Gävlemusikernas låtar når miljoner tv-tittare

"När allt mindre pengar kommer från skivförsäljning så blir artister som säljer sina låtar till tv-serier allt vanligare. Två som lyckats bra med detta är popmusikerna från Gävletrakten i The Deer Tracks och Little Children."

Jag har skrivit om Gävlemusikerna som säljer in sina låtar till amerikanska tv-serier för Gefle Dagblad Kultur.

Pontus vill förändra synen på jakt

- Jag som älskar naturen vill att djuren ska ha ett så rikt liv som möjligt. Jag har samma respekt för en skata som för en älg, det är ingen skillnad. Jag blir alltid vemodig när jag dödar ett djur, men det behöver inte utesluta känslan av lycka efter en lyckad jakt.

Jag har intervjuat jägaren och journalisten Pontus Hammarlund om hans reportagebok "Att döda ett djur - jakt och vilt i Sverige" på Gefle Dagblads kultursidor.

"Jag pratar om allvarliga saker på ett roligt sätt"

Foto: Morgan Norman

"Jag har aldrig blivit den typiska ståupparen även om jag gjort en del standup. Jag skiljer inte så mycket på humor och allvar i mina framträdande, jag pratar om allvarliga saker på ett roligt sätt. Jag har lite svårt för det där att bara gå upp på scenen och vara rolig i en halvtimme."

Jag har intervjuat Fredrik Lindström om hans föreställning "Svenskar är också människor" i Gefle Dagblad.

30 år av fri barnteater

Jag har skrivit om en av Sveriges äldsta friteatergrupper, Skottes musikteater som firar 30 år, i Gefle Dagblad.

Varför behövs en stadsarkitekt?

"Men yrket såg annorlunda ut på Hedins dagar. Att vara stadsarkitekt har ändrat sig genom åren från att ha varit den som ritade byggnaderna i staden till att i dag handla mer om att planera och granska byggnationerna."

Jag har skrivit på Gefle Dagblads kultursidor om huruvida Gävle behöver en stadsarkitekt eller inte.

Tillbaka till folkparken

"1958 fanns det 245 folkparker i Sverige som var anslutna till det som då hette Folkparkernas Centralorganisation (FPC). 2012 är siffran nere på 127 folkparker som är medlemmar i vad som år 2000 fick namnet Folkets Hus och Parker när FPC slogs ihop med Folkets Hus Riksorganisation."

Jag har skrivit i Gefle Dagblad om det återfunna intresset för folkparker med artister som Mando Diao och Brolle.

Intervju med Nanna Johansson

Foto: Julia Lindemalm/SR

"Visst händer det då och då att någon skriver att jag borde skickas till Somalia och gruppvåldtas och allt vad det är. Fast de är verkligen undantagen. De flesta som inte håller med om mina åsikter är väldigt trevliga i sin kritik."

Jag har intervjuat serietecknaren och radioprataren Nanna Johansson för Gefle Dagblads kultursidor.

Alice i populärkulturen

"Men förutom populariteten i originalverket ”Alice i underlandet” och dess uppföljare ”Alice i spegellandet” så har få andra böcker gett ett sådant eko i den populärkulturella världen. Alice, den vita kaninen, hattmakaren och de andra figurerna har blivit återkommande referenser inom musik, film, tv-spel, litteratur, tv-serier och konst."

Jag har skrivit på kultursidorna i Gefle Dagblad om de många referenserna till "Alice i underlandet" i populärkulturen.

Fröding åter i ropet

– Det har märkts ett större intresse från lärare och elever på gymnasieskolor. Jag tror Mando Diaos tonsättningar kommer hålla ganska länge eftersom att flera av dem är väldigt bra trots att de gett sig på väldigt svåra dikter. Men det hade inte spelat någon roll hur populära deras tolkningar än blev om inte det var så att Fröding faktiskt hade något att säga dagens ungdomar. Som till exempel hans dikt En ghasel som handlar om utanförskap, säger Tomas Sköld, ordförande i Gustaf Fröding-sällskapet.

Jag har på Gefle Dagblads kultursidor undersökt Gustaf Frödings återfunna aktualitet tack vare rockbandet Mando Diaos tonsättningar av hans dikter.

Vem vill egentligen betala för kulturen?

"Det kan tyckas lite ironiskt att kulturen hamnar på våra pengar när kulturen i sig är en bransch i konstant brist på just pengar. Få branscher är så otacksamma att ge sig in i om man ens hade tänkt överleva på det."

"Vem vill egentligen betala för kulturen?" - ny krönika i Gefle Dagblad.

Den fula ankungen

Årets roligaste och sjukaste läsning är här. Och det är ingen mindre än svenskamerikanskan Anna Anka som levererar den. Ja, just det, damen som är aktuell i TV3:s kvalitetsprogram "Svenska Hollywoodfruar". I ett debattinlägg på Newsmill proklamerar hon att hon "vill bli en förebild för svenska fruar". Texten, som slår något slags världsrekord i unkna värderingar, innehåller flera minnesvärda passager. Här är en:

"Svenska pappor är tragiska med sina blöjbyten och sin jämställdhet. En riktig amerikansk man får panik om han är ensam med barnet i mer än 20 minuter. Amerikanska pappor lagar inte mat och stryker inte, de jobbar och försörjer sina familjer."

Här är en till:

"Det är synd om svenska män. De gifter sig med snygga kvinnor som snabbt blir oattraktiva, börjar klä sig slafsigt och struntar i mannens behov. Många svenska män måste undra varför de gifte sig - och det är inte underligt att så många väljer att skilja sig."

Och ännu en:

"Och så förfasar sig svenska folket nu över att jag är gift med en betydligt äldre man. Så fort en kvinna gifter sig med en äldre man heter det att hon är en prostituerad. Men ingen säger något om Demi Moore och Madonnas unga killar. Kan någon förklara vad det är för skillnad mellan mig och Ashton Kutcher? Om du går in i en hundaffär, köper du då en gammal hund eller en söt valp?"

En favorit:

"Om du anställer någon i Sverige ska du ha utbildning och vara kvalificerad. Här är det illegala mexikaner som gör jobbet. De diskar, städar, tar hand om trädgården. Jag har en enorm trädgård och fyra trädgårdsmästare. Det är jag som ser till att de kan försörja sina familjer. De kan inte prata engelska. Det är som att prata med en vägg, de kan inte ens stava till sina egna namn. Det kan bli ganska frustrerande ibland.

Förstår ni hur förbannad man blir när man lägger ner enorma summor på gräsmattorna och trädgårdsmästarna sedan förstör det jag plöjt ner 100000-tals kronor i?. Det är väl inte konstigt att man blir rasande och skäller ut dem. Men jag förnedrar dem inte. Jag tar hand om dem och ser till att de bor i bra områden nära jobbet så att de slipper sitta i bilköer. Jag skickar de på semester och ser till så att deras familjer har det bra."

Och så får jag själv en känga:

"Sedan har vi jätteproblem här med den nya internetgenerationen. Den är obildad och missunnsam och deras liv på bloggar och twitter meningslöst."

Jag ser framför mig hjorder av män och kvinnor som demonstrerar utanför Rosenbad snart som vill flytta oss tillbaka till det medeltidssamhälle där kvinnor tillåts vara kvinnor och män män. Anna Anka blir vår räddare, hon inspirerar oss till frigöra oss från våra hemska sosse-bojor och öppna armarna mot det förlovade landet Amerika där "illegala mexikaner gör jobbet".

Vad ska jag säga? Jag älskar när människor berättar för andra hur de borde leva sina liv. Som om vi i Sverige levt en slags outvecklad helvetes-tillvaro. Och speciellt när lösningen kommer från rättvisans och föredömets land; USA.

IPRED-lagen.

Jag vill dra mitt strå till stacken. Idag på DN:s Debatt-sida publicerades något slags upprop av artister inom musik-, film- och bokbranschen för IPRED-lagen. Den går i stora delar ut på att de upphovsrättsinnehavare ska få själva jaga de som laddar deras verk. Detta skulle i förlängningen betyda att skivbolag, filmbolag och förlag skulle få rätten att ta hand om ett polisiärt arbete. Vilket är ett ytterst tvivelaktigt tillvägagångssätt.

Och vad sänder det ut för signaler när regeringen vill skydda de stora företag gentemot folket med ett lagförslag som inte har någon vidare stöd hos människor. Dessutom finns det väldigt lite som tyder på att nedladdning och minskade intäkter hos nöjesindustrin har något direkt sammanband.

Den alltid så briljante Kjell Häglund hade en viktig poäng i en krönika på filmnyheterna.se i och med att ett gäng småstadsbiografer publicerat ett liknande upprop (som artisterna i DN Debatt) om samma lagförslag i en annons för några veckor sedan:

De flitigaste fildelarna går mest på bio och köper mest dvd-filmer. Energin i filmindustrin har blivit fullständigt självalstrande. En typisk sådan effekt syns tydligt i den färska SOM-undersökningen, som inte bara visar att svenskarna går på bio lika mycket i dag som för 15 år sedan, utan också att siffrorna peakade under ”Sagan om ringen”-åren – tack vare de tre filmer som är världens överlägset mest fildelade.

Jag vet inte. Det här gäller kanske inte mig eftersom jag inte laddar hem Per Gessles nya platta eller Colin Nutleys senaste film (de som så gärna vill se att IPRED-lagen går igenom). Jag ser ju oftast bara filmer och lyssnar på musik av konstnärer som är välvilligt inställda till fildelning.

Jag gör det självklart inte medvetet. Det har bara blivit så. Men det känns som det finns någon logisk förklaring till det också. Jag tror det har att göra någonting om synen på kultur och demokrati.

http://www.stoppaipred.nu

I sammanhanget vill jag också tipsa om en artikel av Emil Arvidsson som handlar om den kreativitet som internet utlöst hos människors musikskapande.

"High culture for low brows"

Jag hade egentligen tänkt att skriva om Mikael Wiehes saggiga debattinlägg på DN:s kultursidor om fildelning för att det gjorde mig så otroligt irriterad. Enda anledningen till att han får nästan ett helt uppslag i Dagens Nyheter är för att han är känd och någon slags respekterad kulturpersonlighet för insatt i ämnet kan man ju knappast påstå att han var.

Men sen kände jag mig så otroligt uttråkad av tanken att skriva om fildelningsdebatten här igen och snubblade istället över Jan Gradvalls fina text om den framlidne kulturjournalisten Per Ögren. Jag har aldrig tagit del av något Per har gjort men fick väldigt stor lust nu när jag läste den inspirerande homage. Speciellt sätter den fingret på vad jag kände saknades i debatten om högt och lågt inom kulturen. Öppenhet.

Per Ögren tillträdde som chef för ”Kulturnytt” 1989. I övergången mellan åttiotal och nittiotal lade han grunden för den moderna form av kulturjournalistik som i dag är självklar på alla svenska kultursidor men då endast kunde urskiljas på andra sidan Nordsjön. Per Ögren dyrkade engelska tidningen The Modern Review (1991-1995). Under hans tid på radion utvecklades ”Kulturnytt” i P1 till en svensk motsvarighet.

Medan dagstidningar och TV fortsatte att slumra i sin 100-åriga törnrosasömn, där ogenomträngliga häckar vuxit upp mellan olika bevakningsområden, stod radions ”Kulturnytt” för en friare och mer intuitiv bevakning. Lågbudgettidningen The Modern Review, som trycktes på dagstidningspapper och var svår att hitta i tidningskiosker, hade devisen ”low-culture for high brows”. Ambitionen var att skriva lika skarpt, analytiskt och underhållande om Roland Barthes som Bart Simpson.

När tidningen gick i graven, efter ett bråk mellan grundarna Julie Burchill och Toby Young, värvades samtliga skribenter av engelska dagstidningar. Sunday Times baserade hela sin Culture-bilaga på The Modern Review. Det enklaste sättet att förklara vad The Modern Review gjorde i England och vad Per Ögren gjorde i Sverige vore att säga att de gav populärkulturen plats på kultursidorna.

Men det handlade inte om det. Det har aldrig handlat om en fusion mellan högt och lågt, fint och fult, smart och dumt. I dag är problemet snarare det motsatta. Kultursidorna anno 2008 borde kanske skriva lite mindre om nya HBO-serier och lite mer om det nya klassamhället.

Vad det handlar om är i stället en öppen syn på kultur, en syn på kultur som något ständigt föränderligt. Ingen vet i dag vad som är den mest intressanta och viktigaste kulturyttringen i morgon.

Jag hade gärna sett ett DN Kultur där skribenterna inte var så fasta i sina mallar och ramar. Som inte suttit på sina krönikörplatser i flera årtionden och gjort det dom alltid gjort. Därför är det kul att få läsa just Jan Gradvall där ibland utöver min personliga favorit Johan Croneman.

Here comes the future.

You Tube är ett stort svart hål. Så känns det verkligen ibland. Jag vet att jag delar den här känslan med flera andra. Det tar liksom aldrig slut. Det känns ibland som ett bottenlöst hav eller tunneln utan slut. Det finns alltid nåt nytt man kan tänkas söka fram, ibland saker man aldrig ens fått för sig att man ville se. Oftast hamnar jag själv självklart framför klipp av olika musikartister. Men ofta mycket annat också.

En obestridbar favorit på sistone är det fem och en halv minut långa klippet jag har lagt in här nedanför. Kolla in det om du är det minsta sugen på lite 90-talsnostalgi. Det är fantastiskt skojigt. Det är ett klipp från Andres Lokko tv-program Tempo som hade på TV4. Det är otroligt roligt hur han berättar att "framtiden är kommunikation. Framtiden är information. Datorer, fax och telefoner" och sedan följer ett inslag om en man med en gigantisk mobiltelefon.

Det är självklart väldigt tacksamt att 2007 sitta och fnissa åt sådant som ansågs modernt och häftigt då på 90-talet men som nu känns stenålder. Jag fnissar också lite grann hur Andres väljer att kalla det för "sju knalladdade program". Knalladdade? Det var inte igår jag hörde det ordet. Njut:

Stop being influenced by fools.

Fredrik Virtanen är rolig. I lördags skrev han en krönika om hur man inte måste likna alla andra (läs här). Han talar högtidligt om kulturens likriktning och hur alla spännande alternativ blir färre och färre. Och, tro det eller ej, så citerar han Bob Dylan minsann. Karln måste ju ha något slags rekord i att skriva, referera, tipsa, nämna Dylans namn.

Förutom att allt känns som ett jättetröttsamt och typiskt gubbigt "det-var-bättre-förr"-snack på en otroligt ytlig nivå (så som sig passar och får plats på Aftonbladets Nöjeslivs sidor) så gillar jag avslutningen bäst. Så vad är då Virtanens alternativ till svennifieringen av vår kultur? Jo, vi ska titta mer på Sopranos istället för Grey's Anatomy och vi ska också hellre kolla in den senaste Scorsese-filmen än Spielbergs dito.

Wow, Fredrik! Jag är helt övertygad att så fort det händer så kommer vår kultur helt plötsligt bli fylld av fritänkare och vi slipper den masskonformitet av kulturen som vi har idag. För nu har vi helt plötsligt bytt ut en amerikansk vit gubbe till filmregissör (Spielberg) till en annan vit amerikansk filmregissör (Scorsese) samt byt ut en amerikansk tv-serie (Grey's Anatomy) till en annan amerikanske tv-serie (Sopranos).

När jag läser det där tänker jag att det kanske inte alls blir fel för att folket får bestämma (som leder till mer kommersialism och mindre artisteri, enligt Fredrik) utan för att vi lyssnar alldeles för mycket vad korkade Aftonbladet-krönikörer tycker att vi ska titta och lyssna på. Så mitt råd blir också, precis som Fredrik, att influeras av vad Dylan sjöng: "stop being influenced by fools".

The Classical.

Det intressanta är inte vad som är en klassiker, utan vad som gör en klassiker intressant här och nu. Det räcker inte att ge ut böcker som bara är bra, eller för den delen briljanta, och placera dem i samma serie. För att en klassiker ska vara intressant här och nu kanske den behöver bara icke-konformistisk, spretig och jobbig, litterärt eller politiskt problematisk. En klassiker som får en att känna sig nöjd med sig själv och som bara bekräftar ens världsbild är inte relevant.

Kände bara att jag var tvungen citera Pietro Maglio från gårdagens DN-artikel om återutgivningen av klassiska böcker. Ett tänkvärt uttalande som skulle kännas viktig i den absurda och nu avsomnade debatten om en svensk litteratur kanon anförd av det främlingsfientliga partiet Folkpartiet.

Men också tänkvärt i den bemärkelsen att litteraturen alltid erbjuder en plågsam sanning som ofta sticker dig själv, dina vänner samt makthavare i ögonen. Litteratur värd att läsas för att den bråkar med gamla konventioner, vill bryta loss och slå ett slag för förändring. Och för att få förändring behövs att man omvärderar sin världsbild. Den bästa litteraturen har alltid erbjudit den sortens revision.

Ett till citat som jag också tycker passar in väldigt bra här kommer från Jarvis Cocker (så klart), från en intervju med Pitchfork:

Culture shouldn't be a pacifying thing. It shouldn't be something you passively accept. I think it should be something that, in some ways, is quite disruptive - makes you think and question things, and actually sparks debate. And a lot of time now, people use culture and music and films and stuff in the same ways you use them on kids. If the kids are driving you mad and chucking stuff around the house, you put a Disney CD or DVD on, and they shut up and watch it, and you get some peace. I've done it. I feel guilty about it sometimes, but I do it. And I think that kind of thing, in some ways, has moved into adult culture as well.

Marknadens konformism

http://waywewear.blogspot.com/2006/12/en-gng-till-pamflett.html

http://www.svd.se/dynamiskt/noje/did_14227793.asp

Dom där två texterna gör mig så uppgiven och besviken på något sätt. Likriktningen och utarmningen. Som jag är rädd att jag är minst lika bidragande till som alla andra.

Vad är det som får oss, i ett av världens mest liberala länder, där alla möjligheter till fria val existerar, att klä oss uniformt på gränsen till skrattretande lika? Vad är det som får oss att upprepa det som några redan utvalda "gatekeepers" har valt ut som godkända åsikter, må det handla om handväskor eller politik?

(Johan B, The Way We Wear)

En ursvensk och uråldrig längtan efter ett rättesnöre, en konsensus om rätt och fel. En oundviklig bieffekt av en evighetslång tradition av socialstyrelser och motböcker som dikterat exakt vad som är bra eller dåligt för oss.
Vi vill fortfarande att någon annan bestämmer åt oss eftersom avsaknaden av en norm, en mall, ju omöjliggör alla former av opposition.

(Andres Lokko, Svenska Dagbladet)

Förhoppningarna har ju varit, iaf från min sida, att uppkomsten av bloggarna och hemsidorna skulle borga för att ett mångfald av åsikter skulle komma fram där alternativen var många. Ja, en mer demokratisk kultur. Men båda de ovan länkade texterna talar tyvärr för motsatsen och jag känner mig lite grann som en av alla onödiga hobbyskribenter som basunerar ut dåligt skrivna och ogenomtänkta texter som inbillar sig vara ett viktigt alternativ till den etablerade journalistiken men som i de stora hela idisslar samma åsikter och tankar.

Jag känner mig träffad helt klart. Jag placerar också Hot Chips andra album högt upp bland årets album och jag ser exakt ut som alla andra ungdomar i någon av Sveriges storstäder med någon sånär "koll" på modet. Gillar jag Hot Chips platta så mycket för att etablerade musiktidningar som Sonic och Nöjesguiden placerar den högst eller för att jag genuint tycker att det är en fantastisk skiva? Klär jag mig som jag gör för alla andra jag ser ute på klubbar och i tidningar gör så eller för att jag oberoende kan säga att det är kläder som jag gillar?

Den fria marknaden ska ju bereda vägen för mångfald och "sann demokrati" men i verkligheten funkar det dåligt. Det gör mig nedslagen. Det känns oinspirerande som dedicated follower of kultur. Men det är bra att ifrågasätta sig själv på något sätt. Jag ska göra mitt bästa för att bli en bättre människa.

Något som dock inspirerade mer än något annat den senaste tiden:



Jag såg denna underbara lilla film på Popcorns filmfestival i söndags och var helt tagen efteråt:

What Have You Done Today, Mervyn Day? continues Saint Etienne’s deep-seated fascination with the city of London and its inhabitants and buildings. The film is set in the vast mysterious pylon-covered wasteland that is the Lower Lea Valley, East London, on the eve of the Olympic redevelopment. Through the eyes of a paperboy on his first day at work, the band and film crew race against time to document buildings, landmarks and people before they disappear to make way for stadiums, spacious plazas and Olympic villages. David Essex, who features on the band’s critically acclaimed latest album, ‘Tales From Turnpike House’ narrates alongside Linda Robson, with accompanying musical score by St Etienne.

(Royal Institute of British Architects)

Efter filmen var jag som i en annan värld långt efter där ett helt synsätt rådde. Det var minst sagt inspirerande. Inspirerande var också dokumentären om Paul Weller på samma festival. En minst sagt imponerande man men han ser ganska lökig ut nuförtiden.

Rent leverne under svåra omständigheter

I fredags var jag på en ska/soul-klubb på Carpte Noctem på Bondegatan. Där samsades jag och mina vänner om platsen med mods och skins. Mods och skins är ungdomskulturer sprungna ur brittisk arbetarklasskultur starkt sammanbundna med just musik just ska och soul. Tyvärr har också skins med sina raka skallar blivit förknippade med rasister vilket är en av ungdom- och subkulturernas absolut största missförstånd. Nå väl, det jag framför allt fascninerades av under min kväll på Carpe Noctem i fredags var alla mods och skins och deras uniformklädda uppenbarelser. Har kunde man lätt märka att det fanns vissa klädmärken, attribut och accesoarer som var återkommande från person till person. Modsen med deras Fred Perry-jackor och tröjor och ofta gärna en så kallad gubbkeps på huvudet. Skinsen med sina rutiga arbetarskjortor, hängslen och kängor.

Samtidigt som modskulturen är en "aforism för rent leverne under svåra omständigheter" (Pete Meaden) så står det, eller stod kanske man ska säga, för modernitet. Viljan att vara först med det senaste och bästa inom musik, film, konst och litteratur. Ett främjande för en ren och framåtskridande estetik. Idag verkar inte modskulturen alls speciellt framåtskridande, idag verkar den mest vilja återskapa ljuden och stilen från mitten av 60-talet. Som om ingenting hade hänt. Man skulle kunna kalla Mods och Skins för en död subkultur; den är konservativ och bakåtskridande. Så här skriver susning.nu om mods:

Mods var en ungdomskultur på 1960-talet. Här var det parkas som gällde - helst grön - och välsydda skjortor och slipovers.
Modsen hade hjälmfrisyrer och senare kajalmålade ögon. Svarta polotröjor eller skjortor och ökenkängor var livsviktiga accessoarer. Vespan var transportmedlet och på skivspelaren snurrade The Who, the Kinks och andra 1960-talsband. Stilen har fått en renässans från 1990-talet och framåt. Det var även en stor renässans 1979.

Det är den här oföränderliga bild som fortfarande råder. Modskulturen har tappat kontakten med det moderna samhället ironiskt nog. Den närliggande subkulturen Skins har också råkat ut för samma stagnation. Precis som med Modskulturen handlar det mer än om bara hur man klär sig: "Skinhead is more than a fashion statement, it's a way of life." (Richard Collins). Likheterna är många eftersom Skinheadkulturen i princip bara är en fortsättning på Modskulturen:

Skinheadrörelsen var, som inte så många vet, från början antirasistisk. Modet utvecklades från 60-talets kostymklädda Mods, som i grunden var en arbetarklassrörelse. Modsen lyssnade mest på soul och är mest kända för sina små kostymer och vespor. Men när hippierörelsen och "peace and love" började bli mode så splittrades modsen åt olika håll. Medelklassmodsen började ha längre hår och svika sina grundideal, medan vissa mods föraktade knarkhippies och "middleclasstwats". Dessa mods började kallas "hardmods" och klippte håret kortare för att visa avstånd från hippies och andra. "Hårdmodsen" var de första skinnskallarna, som stog för stil och arbetarklassstolthet. Inspirerade av modsens kostymer och arbetskläder som kängor och jeans så fick skinheadsen sitt eget mode. På den här tiden fast det också både svarta och vita skinnskallar, eftersom jamaicanska imigranter, rudeboys, kom till england. De hade också med sig ska, som blev den musiken som blev skinnskallarnas ledtema.

Skinskallarna är ju starkt förknippade med öl och fotboll och lite mindre angenämnt huliganism. Men ur just denna huligankultur som är nära sammanlänkad med skinheads och mods så har det kommit ännu en ny och modernare subkultur; casuals. Den går enkelt förklarat ut på att fotbollshuliganer jämt blev upptäckta av polisen för att de såg så typiskt ut som huliganer. Då började många huliganer klä sig mer som de mer vanliga människorna som gick på fotboll så de inte såg så misstänksamma ut. De såg helt enkelt mer casual ut.

Så på så sätt kan man säga att både mods- och skinkulturen lever kvar i vårt moderna samhälle i casualkulturen. För att fortsätta existera utan att bli exploaterad och stagnerad har den gått under jorden och gjort "anti-fashion" till fashion.

En liten portion kulturläsning.

Det är måndag, början på en ny vecka och varför inte dela med sig lite finfin läsning från Expressens kultursidor:

Nils Forsberg om Matthew Robertsons bok "Factory Records - The Complete Graphic Album":

Första fasen av Factorys grafiska profil handlar om Peter Saville. Han blandade bauhausmodernism och industriell formgivning med punkens gör-det-själv-attityd, och resultatet irriterade inte bara vetgiriga tonåringar i Norrland. När The Smiths spelade på Hacienda 1983 vevade Morrissey runt med blommor på scenen i protest mot lokalernas kyliga estetik.
Men Savilles svartvita omslag till Joy Divisions debut Unknown Pleasures - ett diagram över radiovågorna från en slocknad stjärna - är fortfarande universums bästa visuella tolkning av förtätade musikaliska stämningar.
I slutet av åttiotalet var postpunken stendöd, men en ny klubbkultur desto mer levande. Factory började ge ut Happy Mondays, och nya husformgivarna Central Station Design stod för allt som Savilles maskinklassicism inte var. Det var rörigt, grällt och galet (knarkigt, tror jag att vi sa) och fångade en helt annan populärkulturell era, men lika kongenialt som tidigare.

[läs hela artikeln här]

Stig Larsson om en av sina favoritskribenter (också en av mina) Malena Rydell som skriver för Dagens Nyheter:

Det är inte helt omöjligt att du som läser den här texten läser den därför att du har sett att det är jag som har skrivit den.
Så tror jag att det fungerar på kultursidor: Innan man läser en text kollar man vem det är som har skrivit den.
När det handlar om kritiker, krävs det att du ska ha ett visst förtroende för kritikern i fråga.
Hur uppstår detta förtroende?
Det behöver inte vara så att du i x antal fall har haft samma åsikt som denne kritiker. Det kan också vara någonting i kritikerns stil - i kritikerns engagemang - som gör att du intresserar dig för vad denne har skrivit.

[läs hela artikeln här]

Andres Lokko om den svenska översättningen av Neil Strauss bok om Mötley Crüe "The dirt":

Utan pekpinnar, utan att någonsin bli dömande, är det en bok om livets extremer, om yin och yang, om hur det ena uteslutande leder till det andra. Och hur vi, oavsett om vi sysslar med rocknroll eller bokföring, egentligen aldrig lär oss någonting.
Precis som Mötley Crües musik - och metal i allmänhet - strävar medlemmarna hela tiden mot att utan ansträngning, utan intellektuella pretentioner, fånga essensen i livet. Som en målarbok där människans mest grundläggande drivkrafter till varje pris ska färgläggas och få evigt liv.

[läs hela artikeln här]

Dagens låt: New Order - Procession

When you were younger you should fall in love

Det här är mina favoritkurskamrater Anne, Ulrika och Lovisa. Bilden är från i onsdags förra veckan när vi var dom enda tappra från klassen som kom till den där ölpickniken i Tantolunden även fast det blåste kallt och till slut började regna. Igår var vi fyra hemma hos Ulrika och tittade på Jean Pierre Jeunet's Delikatessen och vi kunde självklart inte hålla oss från att dra litteraturvetenskapliga teorier om det groteska när vi kollade på den. Det var ganska tacksamt att göra det på just den filmen.

Jenny Wilson säger insiktsfulla saker i senaste numret av den alltid förträffliga brittiska poptidningen Plan B (tack så jättemycket Elin för gratis exemplaret!) :

"I actually think that summers can be pretty difficult. Becasue you have such a pressure on you to do a lot of funny things. When you were younger you should fall in love, you should do this and that and you should definitely have fun all the time. When I think back on my youth, I can get pretty angry with myself. I should have been much more brave and I shouldn't have been so afraid of everything."

Ikväll vill jag tipsa om kulturprogrammet Kobra på SVT1 som ska ha ett special ägnat åt mitt B-uppsatsämne Truman Capote klockan 21.30. Det kommer alltså bara handla om Capote; "partyproffset, mediehoran och en av efterkrigstidens största stilister". Mitt arbete om honom går sakta men säkert framåt och kanske, kanske finns det en chans att den blir klar i tid. Men jag lovar självklart ingenting säkert.

I helgen blir det Popaganda för hela slanten. Men det finns säkerligen skäl att återkomma till det senare i veckan.

Och mitt upp i allt har jag faktiskt lyckats klämt ur mig en recension av Cat5's debutalbum. Den recensionen finns att läsa här.

Dagens låt: Ellen Allien & Apparat - Jet