Se trailer här.
torsdag, maj 28, 2009
Woody & Larry
Se trailer här.
söndag, maj 10, 2009
Bloggkommentarerna - slaskhink eller journalistikens framtid?
Marcus Birro har nu stängt ner kommentarsfunktionen till sin fotbollsblogg på Expressen. Inte så värst förvånande. Han stängde ner kommentarsfunktionen på sin blogg på marcusbirro.se också. Och han slutade även att blogga på Svenska Fans p g a alla haters (eller var det för att Expressen erbjöd honom en hel del pengar för att göra samma sak där?). TV4-profilen och Fotbollskanalens bloggare Patrick Ekwall kör även han utan kommentarer och hyllar Birros beslut. Ekwall skriver att han hoppas att "fler bloggare hos seriösa publicister vågar välja samma linje istället för att vara ett redskap för legitimt förtal och rätt intelligensbefriade spyor som ingen vettig läsare vill ta del av."Det är lustigt att Birro gärna spyr galla över hur rå och hatisk tonen är i kommentarsfälten på bloggarna men reflekterar inte över att han själv gärna kallar de anonyma hatarna för saker som "nedpissade efterblivna apor" eller "kopplade rabieshundar som står i sitt eget piss bakom elektriskt stängsel och skäller". Han gör ju inte så mycket själv för att förbättra tonen i samtalet. Faktum är att han aldrig bemödar sig att bemöta kommentarerna till sina egna blogginlägg. Han smäller gärna ut några tusen tecken i sin blogg men sen bryr han sig inte nämnvärt att svara för de diskussioner och frågor som uppstår efteråt. Kan det vara så att hans nonchalans till de som läser hans blogg bidrar till den hårda tonen i kommentarsfälten? Jag tror det.
Vad Häglund också märkte var att när journalister inte närvarar i dom här kommentartrådarna så blir det en mycket råare och tråkigare ton. Så fort han själv deltog i kommentarerna så blir angreppen inte lika råa, i motsats till vad man kan tro. Han menade att det inte är lika lätt att bara komma med angrepp och inte någonting sakligt när han står där med namn och faktiskt är ganska vänligt bemötande även till dom som är hatiska. Resultatet är att bloggen Weird Science som Kjell Häglund är redaktör för har en väldigt spännande och god ton i kommentarsfälten. Dom är nästan lika spännande att läsa som själva blogginläggen. Diskussionen fortsätter där liksom.
Detsamma gäller för en blogg som ligger lite närmre ämnesmässigt Marcus Birros fotbollsblogg. På Simon Bank och Erik Nivas fotbollsblogg på Aftonbladet har de satt i system att besvara varenda kommentar som görs till blogginläggen. Det är lite smått häpnadsväckande vilken otrolig tid och omtanke de både fotbollsskribenterna lägger ned på att bemöta varenda läsares synpunkt. Och resultatet blir att flera läsare blir otroligt ödmjuka när de inser vilket otroligt arbete de utför med att hålla en nära kontakt med läsarna. Visst, de kritiska åsikterna och utspelen saknas så klart inte men det är på en väldigt sansad och saklig ton. Värdig. Inga "efterblivna apor" eller "kopplade rabieshundar" där inte.
Ja, det är lite öppet mål att flika in att man har de bloggkommentarer man förtjänar, men lite så känns det faktiskt. Självklart finns det en del publicistiska frågetecken kring anonyma kommentarer på bloggar och hemsidor. Men tillfället bör tas att utnyttja den här unika möjlighet till läsarkontakt. Lösningen på frågetecknen bör knappast vara att stänga av det helt och hållet.
Kommentera!
torsdag, maj 07, 2009
Två små steg till en bättre värld?
Dagens Industri skriver om nya (och mer rättvisa?) spelregler för Premier League-klubbarna:
En fotbollsvärldens Robin Hood. Det skulle man kunna kalla den brittiske kulturministern Andy Burnham, som vill se ett mer jämnställt Premier League och nu vill ta till okonventionella metoder för att få detta till stånd....och Jan Gradvall om att unga amerikanker hellre vill jobba inom den statliga sektorn än som journalister:
Den Obama-effekt som Martin Gelin beskriver i sin nya bok ”Det amerikanska löftet” är genuin. Fler och fler vill verkligen konkret hjälpa till att skapa en ny och bättre värld. Antalet ansökningar från unga amerikaner som vill jobba inom den statliga sektorn har redan ökat med 82 procent.
När ser vi samma utveckling i Sverige? När får mellanstadielärare högre status än modebloggare? När blir Landstinget det nya Stureplan?
måndag, maj 04, 2009
"We say the marketplace is a false creation"
Klas Senatus Sjögren skriver bra och spännande om BBC-dokumentären Do it yourself - the story of Rough Trade på The Jet Set Junta. Inte för att jag sett dokumentären men för att den behandlar ett intressant ämne. Rough Trade var inte bara ett skivbolag som släppte musik med bra artister. Dom stod också upp för vissa estetiska och politiska ideal som gjorde dom speciella inte bara inom musibranschen under 80-talet i stort, utan även inom den amerikanska och brittiska punk- och indievärlden.
Just det tar Klas upp i sin text. Han skriver att i "somliga sekvenser, som den när Travis utfrågas om varför han sparkade Richard Scott eller om konkursen, ser man en mindre attraktiv, defensiv och företagsmässig sida av honom som jag har svårt att förlika mig med. Mannen som en gång släppte skivor med This Heat och the Young Marble Giants säkrar nu sin pension med retrorebellerna the Strokes och the Libertines. Det står klart att den som väljer att arbeta i musikindustrin, förr eller senare kommer att kompromissa med sina ideal och det skär aningen i hjärtat."
Nog kan jag ge honom rätt i sak att Rough Trades skivutgivning under 2000-talet inte varit i närheten av de estetiska ideal som rådde under 80-talet. Från dåtidens banbrytande postpunk till dagens tillrättalagd garagerock är det en stark skiljelinje. Men jag delar nog inte hans pessimistiska syn att det finns någon slags regel om att alla verksamma inom musikbranschen, utan undantag, någon gång kommer att tumma på sina ideal.
Om man som jag inte sett BBC-dokumentären men vill läsa mer om Rough Trade så rekommenderar jag varmt Rob Youngs bok om det klassiska skivbolaget. Fullt med fina bilder, skivomslag och en bra historia.
Just det tar Klas upp i sin text. Han skriver att i "somliga sekvenser, som den när Travis utfrågas om varför han sparkade Richard Scott eller om konkursen, ser man en mindre attraktiv, defensiv och företagsmässig sida av honom som jag har svårt att förlika mig med. Mannen som en gång släppte skivor med This Heat och the Young Marble Giants säkrar nu sin pension med retrorebellerna the Strokes och the Libertines. Det står klart att den som väljer att arbeta i musikindustrin, förr eller senare kommer att kompromissa med sina ideal och det skär aningen i hjärtat."
Nog kan jag ge honom rätt i sak att Rough Trades skivutgivning under 2000-talet inte varit i närheten av de estetiska ideal som rådde under 80-talet. Från dåtidens banbrytande postpunk till dagens tillrättalagd garagerock är det en stark skiljelinje. Men jag delar nog inte hans pessimistiska syn att det finns någon slags regel om att alla verksamma inom musikbranschen, utan undantag, någon gång kommer att tumma på sina ideal.
Om man som jag inte sett BBC-dokumentären men vill läsa mer om Rough Trade så rekommenderar jag varmt Rob Youngs bok om det klassiska skivbolaget. Fullt med fina bilder, skivomslag och en bra historia.
torsdag, april 30, 2009
Does fotboll belong in Aftonbladets kultursidor?
En gigant om en annan gigant. Mattias Göransson (Offside/Filter) recenserar Erik Nivas bok Den nya världsfotbollen på Aftonbladets kultursidor:

Bokrecensioner brukar ju inte sällan publiceras innan, eller åtminstone samtidigt som, böckerna släpps. Och boken kan ju inte ha varit speciellt svår att få tag på för AB:s kulturredaktion. Dom sitter ju ändå i samma byggnad som författaren.
Min gissning är att redaktörerna på Aftonbladets kultursidor inte förväntar sig att en bok om fotboll ska vara värd att nämna på deras utrymme. Men efter ha de läst andra recensioner och skriverier om Erik Nivas bok insett att den inte bara handlar om laguppställningar, diviga stjärnor, mittbackar och puckade fyllon på läktarna.
Författaren själv verkar dock överlycklig av herr Göranssons fina vitsord.
"Ser man till resten av den svenska journalistkåren är det storslaget att över huvud taget ha en igenkännbar och så konsekvent genomförd Metod.Recensionen är verkligen välskriven och om någon är rätt man att recensera Niva så är det väl Mattias Göransson. Men man får väl kanske ifrågasätta Aftonbladets kulturredaktions icke-existerande aktualitetskrav. Visst, boken har ju självklart fortfarande relevans men boken kom trots allt ut i mitten av december förra året.
Lämna fotbollsjournalistiken för vilket ämne du vill – kultur, politik, samhälle, ekonomi – och det blir omöjligt att hitta den skribent som kommer ens i närheten av vad Erik Niva presterat i ämnet fotboll.
Och tvärtom: om det så bara funnits en skrivande journalist med Erik Nivas upptäckarlust, ambitionsnivå och produktionskapacitet inom vart och ett av dessa ämnesområden, hade det hetat att vi levde i en journalistisk guldålder."
Bokrecensioner brukar ju inte sällan publiceras innan, eller åtminstone samtidigt som, böckerna släpps. Och boken kan ju inte ha varit speciellt svår att få tag på för AB:s kulturredaktion. Dom sitter ju ändå i samma byggnad som författaren.
Min gissning är att redaktörerna på Aftonbladets kultursidor inte förväntar sig att en bok om fotboll ska vara värd att nämna på deras utrymme. Men efter ha de läst andra recensioner och skriverier om Erik Nivas bok insett att den inte bara handlar om laguppställningar, diviga stjärnor, mittbackar och puckade fyllon på läktarna.
Författaren själv verkar dock överlycklig av herr Göranssons fina vitsord.
torsdag, april 23, 2009
måndag, mars 30, 2009
Man var bland molnen.
Jag har inte skrivit så mycket här den senaste månaden. Jag har flyttat från Kungsholmen till Aspudden och det har varit mycket och intensivt i skolan den senaste tiden (vilket ju nästan bara har varit otroligt roligt). Och egentligen är det viktigaste jag velat skriva om på sistone bara en enda sak.
Och det är Anna Järvinens andra album "Man var bland molnen". Jag är knockad av beundran för den kvinnan. Medan första skivan var en briljant homage till den typ av svenska pop Håkan Hellström gjort till sin så känns det nu nästan som om Anna är i kapp och förbi. Hon har spöat sin egen förebild på hans egen planhalva.
Det är stora ord men "Man var bland molnen" känns just nu mycket mer djärvare, lite mer personlig och beundransvärd än "Försent för Edelweiss".
Och allting blir ännu lite bättre av den fina intervjun med henne av Johan Wirfält i DN På Stan. Hon är en stor människa den kvinnan! Fan, hon har lagt upp ett klip av slutscenen från Woody Allens 'Annie Hall' på sin Myspace. Det är typ det enklaste tricket i boken för att nå mitt hjärta.
Just nu blir allting lite vackrare med hennes nya skiva i hörlurarna. Eller om man ser klippet från Nyhetsmorgon här ovanför där hon framför en av de många fantastiska låtarna på nya skivan. Hon ser så otroligt cool ut!
Den 24 april spelar hon på Strand i Stockholm. Jag längtar så tills dess.
torsdag, mars 19, 2009
En ding ding värld.
Tittar på Aktuellt just nu. De tio första minutrarna ägnas åt Joseph Fritzl livstidsdom. Man visar bilder från rättegången och man pratar med någon jeppe som är professor i straffrätt. Det är givetvis ett helt ofattbart hemskt fall. Inget snack om saken. Men vad är poängen med att ägna en tredjedel av programmet till det här fallet? Finns det något relevans i att prata så ingående om det? Mer än att folk är så otroligt nyfikna av det?
Låt kvällstidningarna ta hand om sådana smaklösa snaskigheter och låt tv-avgiften behandla mer seriösa och viktiga uppgifter. Annars riskerar SVT att framstå som En ding ding värld tillslut.
Låt kvällstidningarna ta hand om sådana smaklösa snaskigheter och låt tv-avgiften behandla mer seriösa och viktiga uppgifter. Annars riskerar SVT att framstå som En ding ding värld tillslut.
söndag, februari 22, 2009
Bra artikel om Guantanamo Bay i SvD
Fantastisk artikel i dagens Svenska Dagbladet av Lars Berge om fångvaktaren på Guantanamo Bay, Christopher Arendt:
Sprit kostade mindre än mjölk där borta. När unga, frustrerade och våldsamma människor hålls instängda en längre tid med obegränsad tillgång på alkohol går saker och ting lätt över styr. Som när grabbgänget tejpade fast honom i sängen med gaffatejp exempelvis. Eller när han vaknade av knytnävsslag i ansiktet. Under dagen hade han och hans rumskamrat haft en dispyt och efter att hällt i sig ett flak öl tog han sin hämnd. Enligt Arendt rapporterades händelserna till befälen men inga
åtgärder vidtogs.
– De flesta soldater var hyggliga typer som bara ville få jobbet överstökat och åka hem till sina familjer. Men det fanns en grupp galningar som verkligen gick igång på att göra människor illa.
Arendt gled djupare och djupare in i en depression. Till slut gjorde han en snara av en elkabel och försökte hänga sig i takfläkten i förläggningen. I ett ögonblick sprattlade hans fötter ovanför golvet innan fläkten lossnade från sitt fäste.
– Jag skämdes och berättade inget för någon. Efter den händelsen stängde jag av alla känslor. De sista två månaderna var jag som en robot.
Drömlivet i ett hus på landet han fantiserat om på militärbasen tycktes ännu mer avlägset när han kom hem efter sina tio månader på Kuba. Den första natten tillbringade han ensam i sin bil på en parkering utanför Wal-Mart. Han hade ingenstans att bo, inget jobb och flickvännen hade lämnat honom.
När han vaknade på morgonen såg han kunderna som var på väg att fylla sina shoppingvagnar med varor.
– Allt kändes så futtigt, själlöst och utan mening. Jag försökte anpassa mig. Men jag upplevde det som att mina vänner inte förstod vad jag gått igenom. De jobb jag skaffade kunde jag inte behålla eftersom jag inte stod ut med att någon sade åt mig vad jag skulle göra.
Någon hjälp att bearbeta sina psykiska problem har han inte blivit erbjuden. Han har fortfarande ingenstans att bo utan sover hos kompisar i Chicago. Naturligtvis är han medveten om de alarmerande siffror som beskriver situationen för många av USA:s krigsveteraner. De många våldsbrotten, drogmissbruket, hemlösheten och självmorden. Armén utreder just nu 24 misstänkta självmord bland amerikanska soldater bara i januari 2009, fler än de som dödats på slagfälten i Afghanistan och Irak under samma tid. Därför låter han bli alkohol och droger förutom cigaretter, kaffe och marijuana som han röker för att lugna sina nerver. Psykofarmaka har han varken råd med eller vill äta.
– Jag är uppvuxen i en trailerpark. Min familj är fattig. Att ta värvning var min enda chans att få en collegeutbildning. Jag valde National Guard eftersom jag trodde att risken var minimal att jag skulle skickas utomlands. Istället har jag medverkat i systematiska övergrepp mot mänskliga rättigheter, säger Arendt.
torsdag, februari 19, 2009
Jan Guillous tomma kärna
Aftonbladet slår på stora trumman och inleder i dag en granskning av Sverigedemokraterna. Inte bara kommer det vara en granskning i flera delar. Utan i första delen är det ingen mindre än deras egen stjärnkrönikör Jan Guillou som agerar reporter och följer SD:s partiledare Jimmie Åkesson under några dagar. Guillou sitter, som vanligt, på sina höga hästar och ska minsann "finna den sanna historien om Sverigedemokraternas kärna".
Janne har alltid varit expert att blåsa upp sig själv och sitt eget ego för att, ofta skrattretande, bara spricka framför ögonen på sina läsare. Få tar sig själv på så stort allvar. Man kan riktigt se hur Guillou och Aftonbladet tänker sig att nu, nu ska han den Store Journalisten kliva ner och göra skitjobbet (granska detta främlingsfientliga parti) för att vissa andra kollegor hur det går till. Minsann.
Det blir som vanligt bara pannkaka av alltihop. Han kan inte låta bli att framhäva sig (som vanligt) och hans nonchalans och överlägsenhet lyser igenom hela det omotiverat långa textsjoket. Guillou, den store reportern, har inte ens bemödat sig att gjort någon vidare research eller ens tänkt ut några vettiga frågor. Han verkar inbilla sig att det räcker med hela tiden ställa simpa följdfrågor (t ex Hur då? Och därefter?) på varje påstående så har han varit kritisk i sin frågeställning.
Resultatet blir att Jimmie Åkesson bara kan lägga ut sina text precis som han vill utan motfrågor. Han frågar aldrig vad SD menar med "svenska värderingar och beteende" eller ber honom förklara hur det ska gå till när man ska "stimulera återvandring". Eller kanske presentera siffror som tyder på att Sverige faktiskt är beroende av invandring för att klara sig ekonomiskt och att det finns otroligt mycket andra, viktiga utgifter som slukar mer pengar än vad invandring påstås göra. Och han får bra med utrymme att basunera ut sin syn på sin politik utan Guillou ifrågasätter fakta, logik, resonemang och rimlighet. Antagligen för att Guillou inte har läst på speciellt mycket om SD:s politik eller fakta bakom deras påståenden. Ibland hejar han till och med på Åkessons utläggningar. Förbluffande usel journalistik!
Typiskt att kvällstidningarna antingen väljer att inte skriva om de främlingsfientliga partierna eller så tar de inte uppgiften på allvar. Oavsett vilket så tjänar det SD och deras meningsfränder. Guillou borde läsa Anna Tibergs grillning av Sverigedemokraternas arbetsmarknadspolitiske talesman Per Björklund i Dagens Arbete om han vill lära sig något om kritisk frågeställning och vikten av att vara påläst när man ska göra en intervju. Men varför skulle han lyssna på mig som tillhör den, enligt honom, förhatliga och okunniga bloggmobben?
Janne har alltid varit expert att blåsa upp sig själv och sitt eget ego för att, ofta skrattretande, bara spricka framför ögonen på sina läsare. Få tar sig själv på så stort allvar. Man kan riktigt se hur Guillou och Aftonbladet tänker sig att nu, nu ska han den Store Journalisten kliva ner och göra skitjobbet (granska detta främlingsfientliga parti) för att vissa andra kollegor hur det går till. Minsann.
Det blir som vanligt bara pannkaka av alltihop. Han kan inte låta bli att framhäva sig (som vanligt) och hans nonchalans och överlägsenhet lyser igenom hela det omotiverat långa textsjoket. Guillou, den store reportern, har inte ens bemödat sig att gjort någon vidare research eller ens tänkt ut några vettiga frågor. Han verkar inbilla sig att det räcker med hela tiden ställa simpa följdfrågor (t ex Hur då? Och därefter?) på varje påstående så har han varit kritisk i sin frågeställning.
Resultatet blir att Jimmie Åkesson bara kan lägga ut sina text precis som han vill utan motfrågor. Han frågar aldrig vad SD menar med "svenska värderingar och beteende" eller ber honom förklara hur det ska gå till när man ska "stimulera återvandring". Eller kanske presentera siffror som tyder på att Sverige faktiskt är beroende av invandring för att klara sig ekonomiskt och att det finns otroligt mycket andra, viktiga utgifter som slukar mer pengar än vad invandring påstås göra. Och han får bra med utrymme att basunera ut sin syn på sin politik utan Guillou ifrågasätter fakta, logik, resonemang och rimlighet. Antagligen för att Guillou inte har läst på speciellt mycket om SD:s politik eller fakta bakom deras påståenden. Ibland hejar han till och med på Åkessons utläggningar. Förbluffande usel journalistik!
Typiskt att kvällstidningarna antingen väljer att inte skriva om de främlingsfientliga partierna eller så tar de inte uppgiften på allvar. Oavsett vilket så tjänar det SD och deras meningsfränder. Guillou borde läsa Anna Tibergs grillning av Sverigedemokraternas arbetsmarknadspolitiske talesman Per Björklund i Dagens Arbete om han vill lära sig något om kritisk frågeställning och vikten av att vara påläst när man ska göra en intervju. Men varför skulle han lyssna på mig som tillhör den, enligt honom, förhatliga och okunniga bloggmobben?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)