Sommardisco.

Nej, det blir inte mycket bloggande under sommaren. Får se om det blir bättre snart när hösten kommer och man får ett lite mer inrutat liv. Annars har jag varit lite allmänt opepp på att blogga den senaste tiden. Vet som sagt inte om det berott på att sommaren har gjort mig ofokuserad eller om jag börjat tröttnat på det här tillslut. Några år efter att blogg-hypen dog ut.

Hur som haver så gjorde jag för några veckor en blandskiva till Anne när hon åkte till Valencia. Den var mest fylld med dansvänlig musik som jag hållit kär den senaste tiden. Jag bjuder här på låtlistan (och några korta kommentarer om spåren) som tips på nya och bra musik.

01. Booka Shade - Charlotte
Nya albumet The Sun & The Neonlight tyckte jag var lite av en besvikelse men den här låten är en av mina favoriter som påminner lite mer om låtarna på förra skivan.

02. Watussi - If All We Had Was Love
Ska inte blandas ihop med det australienska rockbandet. Watussi är en duo bestående av Eric Broucek och Morgan Wiley. Båda från New Yorks hippa kretsar runt skivbolaget DFA. Det här är en skönt seg disco-låt med briljant blås.

03. Wave Machines - I Go I Go I Go
Charmig och dansvänlig pop från popens hemstad Liverpool. Låter lovande.

04. Quiet Villages - Free Rider
Ett av de bästa spåren från ett av de bästa albumen frånd det här året hitills. Utsökt hiphop-beat och snygga gitarriff.

05. Air France - Collapsing At Your Doorstep
Jag kan inte bestämma mig om nya EP:n "No Way Down" är det bästa Air France gjort eller om det bara är väldigt bra. Jag är lite ambivalent där. Men den här låten är utan tvekan sjukt bra.

06. Friend - Secret
Osignad engelsk snubbe som med hjälp av föregående låt gör sprudlande disco. Jag har svårt att inte börja dansa när blåsriffet och funkbasen kommer in i låten.

07. Hercules & Love Affair - Hercules' Theme
Spelningen på Acceleratorfestivalen var minst sagt underhållande. Toppen disco! Detta är en av mina favoriter på albumet.

08. Action Biker - ICA Lappis
Det finns något upplyftande men samtidigt väldigt melankoliskt hos Action Biker som jag gillar väldigt starkt. Balansen är allt som oftast nästan perfekt. Som i den här låten med väldigt bra text.

09. Babytalk - Chance
Mer New York-disco. Väldigt bra sådan dessutom!

10. Parken - Åt Helvete Med Himlen
Har dålig koll på det här men det är tydligen en medlem från Moder Jords Massiva. Låter lite som ett TTA på svenska. Typ. Album kommer i höst.

11. Photonz - Shaboo
Varför lyssnar jag inte mer på acid house? Obegripligt.

12. Kelley Polar - Rosenband
Mycket trevligt album från mannen bakom stråkarna hos Metro Area. En av de trevligaste spåren.

13. Benga - Night
Nya stjärnan på den brittiska dubstep-himlen. Har inte lyssnat så intensivt men jag gillar den här låten skarpt.

14. Junior Boys - No Kinda Man
En låt från någon samling som kom för ett tag sedan. Mycket bra. När kommer dom med nytt egentligen?

15. Love Is All - Turn The Radio Off (Studio Remix)
Inte min favorit remix av Studio (däremot en av mina favvo-låtar med Love Is All) men det är ändå hög klass på allt Studio lägger sina vantar på.

16. The Whitest Boy Alive - Golden Cage (Fred Falke Remix)
Den här låten blev helt plötsligt helt briljant när Fred Falke la sina vantar på den och sträckte ut det till en över åtta minuter lång olycklig kärleks-discoserenad. Fantastiskt!

17. Babytalk - Chance (Hercules & Love Affair Remix)
En mycket bra remix av Hercules & Love Affair på låten lite längre upp.

18. Jens Lekman - Sipping On The Sweet Nectar (Bogdan Irkuk Love Nectar Remix)
Briljant jobb av Bogdan Irkuk här. Är lätt i klass med originalet, tycker jag. Lite mörkare, lite syntigare och fantastiskt vackert.

Många av de här låtarna går att ladda ner på mp3-sökmotorn The Hype Machine.

"High culture for low brows"

Jag hade egentligen tänkt att skriva om Mikael Wiehes saggiga debattinlägg på DN:s kultursidor om fildelning för att det gjorde mig så otroligt irriterad. Enda anledningen till att han får nästan ett helt uppslag i Dagens Nyheter är för att han är känd och någon slags respekterad kulturpersonlighet för insatt i ämnet kan man ju knappast påstå att han var.

Men sen kände jag mig så otroligt uttråkad av tanken att skriva om fildelningsdebatten här igen och snubblade istället över Jan Gradvalls fina text om den framlidne kulturjournalisten Per Ögren. Jag har aldrig tagit del av något Per har gjort men fick väldigt stor lust nu när jag läste den inspirerande homage. Speciellt sätter den fingret på vad jag kände saknades i debatten om högt och lågt inom kulturen. Öppenhet.

Per Ögren tillträdde som chef för ”Kulturnytt” 1989. I övergången mellan åttiotal och nittiotal lade han grunden för den moderna form av kulturjournalistik som i dag är självklar på alla svenska kultursidor men då endast kunde urskiljas på andra sidan Nordsjön. Per Ögren dyrkade engelska tidningen The Modern Review (1991-1995). Under hans tid på radion utvecklades ”Kulturnytt” i P1 till en svensk motsvarighet.

Medan dagstidningar och TV fortsatte att slumra i sin 100-åriga törnrosasömn, där ogenomträngliga häckar vuxit upp mellan olika bevakningsområden, stod radions ”Kulturnytt” för en friare och mer intuitiv bevakning. Lågbudgettidningen The Modern Review, som trycktes på dagstidningspapper och var svår att hitta i tidningskiosker, hade devisen ”low-culture for high brows”. Ambitionen var att skriva lika skarpt, analytiskt och underhållande om Roland Barthes som Bart Simpson.

När tidningen gick i graven, efter ett bråk mellan grundarna Julie Burchill och Toby Young, värvades samtliga skribenter av engelska dagstidningar. Sunday Times baserade hela sin Culture-bilaga på The Modern Review. Det enklaste sättet att förklara vad The Modern Review gjorde i England och vad Per Ögren gjorde i Sverige vore att säga att de gav populärkulturen plats på kultursidorna.

Men det handlade inte om det. Det har aldrig handlat om en fusion mellan högt och lågt, fint och fult, smart och dumt. I dag är problemet snarare det motsatta. Kultursidorna anno 2008 borde kanske skriva lite mindre om nya HBO-serier och lite mer om det nya klassamhället.

Vad det handlar om är i stället en öppen syn på kultur, en syn på kultur som något ständigt föränderligt. Ingen vet i dag vad som är den mest intressanta och viktigaste kulturyttringen i morgon.

Jag hade gärna sett ett DN Kultur där skribenterna inte var så fasta i sina mallar och ramar. Som inte suttit på sina krönikörplatser i flera årtionden och gjort det dom alltid gjort. Därför är det kul att få läsa just Jan Gradvall där ibland utöver min personliga favorit Johan Croneman.

All together now

Åsså var ännu ett fotbolls-EM till ända. Jag tror jag inte följt ett fotbollsmästerskap så hängivet som detta. Inte ångrar jag mig heller. Det bjöds ju på fantastisk fotboll emellanåt. Experterna talade om att den positiva och anfallsrika fotbollen var den som segrade i år. Detta i och med framgångarna hos t ex Spanien, Ryssland, Holland och Turkiet. Den defensiva fotbollen som gick segrande ur förra EM:et (Grekland) föll pladask redan i gruppspelet och var rent pinsamt att beskåda. Jag tror jag aldrig sett ett sådant defensivt spel av ett fotbollslag på en sån här hög nivå som när jag såg Grekland spela.

Att vissa dock har klagat på att detta EM saknat i vackra frisparksmål och distansskott, tror jag, har med det mer offensiva spelets framfart att göra. Speciellt distansskotten. Om man möter ett kompakt försvar som är svårt att luckra upp genom antingen passningar eller dribblingar så blir ju konsekvensen att man gärna chansar med ett skott en bit utanför straffområdet. Men man kommer ju ändå ihåg Michael Ballacks fantastiska frispark mot Österrike och Zlatans kanon mot Grekland.

Fantstisk var även att se Holland spöa 2006 års VM-finalister, Italien och Frankrike, med sammanlagda 7-1 i målskillnad. Synd att det tog stopp mot Ryssland som dock också var sjukt imponerande att se gå så långt. Att Spanien gick segrande ur hela skiten var otroligt kul att se, inte bara för den fina fotboll dom spelar utan också för den 44-åriga väntan dom genomlidit. Fernando Torres är redan en legend vid 24 års ålder!

Det är rätt komiskt att läsa många experter hävda nu i efterhand att det inte alls är konstigt att Sverige åkt ut redan i gruppspelet; "vi är inte bättre än så här", säger dom alla. Samma experter som tävlade i att innan EM bygga förväntningarna om stordåd från Sveriges landslag.

TV4, som rätteligen fått ganska mycket skit för sina EM-sändningar (själv har jag kollat på FANTV:s program "EM-joddel" för att få lyssna på lite djupare analyser och åsikter), har på sluttampen försökt peppa TV-publiken att stanna kvar efter EM och titta på deras kommande sändningar från den allsvenska fotbollen som börjar nu i veckan. Haha, snacka om anti-klimax. I förrgår fick vi en EM-final mellan Tyskland och Spanien där Ballack, Torres, Klose och Fabregas gav sitt allt. På torsdag sänder TV4 matchen mellan Helsingborg och Gais. Till och med Bojan Djordic kunde inte hålla sig för skratt i studion när Peter Jihde försökte entusiasmera tittarna inför den matchen.

Idag öppnar så också transferfönstret för alla europeiska fotbollsklubbar och en ny säsong tar sin början, nämligen den löjliga "silly season". Tiden på året då hoppet tänds om att just den här säsongen kommer ditt favoritlag gå riktigt långt. För det ser ju så bra ut på papperet! Men sen börjar det på allvar till hösten och alla de där förhoppningarna och drömmarna dödas en efter en. Och då står man där efter slutet på säsongen, besviken, och tänker att nästa säsong då jävlar!

Rumours? No, that's all true!

Första säsongen av Flight of the Conchords kom i vissa stunder upp i The Office-klass. Men bara i vissa stunder. Något man kanske inte tänker på hela tiden är att om inte Bret och Jermaine vore så bra på att göra pastischer på klassisk popmusik så skulle mycket av de musikaliska delarna i serien falla väldigt platt (som i videon här ovanför till deras nya singel Ladies of the World). Does humour belong in music? frågade sig Frank Zappa och i FOTC:s fall kan det inte bli mer än ett rungande ja!

Speciellt förtjust är jag i de scener där det smyger in popkulturella referenser i dialogen. Just en scen med deras obetalbara manager Murray Hewitt i en instrumentaffär är en favorit då Bret och Jermaine har hamnat i ett triangeldrama:

Murray: I've told you! When you're in a band, you don't get with your bandmates girlfriend! Past or present.
Jermaine: Yes, well, thanks for that!
Murray: You get a love triangel, you know! A Fleetwood Mac-situation! Although there was four of them, so more of a love square, but you know, no one gets on!
Jermaine: Ok, I see.
Murray: Mind you, they did some of their best music back then.
Bret: Rumours?
Murray: No, that's all true!

...eller en annan, lite samma typ av skämt:

Bret: Michael Jackson's Off the Wall!
Murray: Yeah! Woah! I'd say he is! He's crazy! Off the planet!

Till saken hör att Fleetwood Macs album heter just Rumours och Michael Jacksons heter Off the Wall. Jag hoppas på en andra säsong snart!

Livet.

Jag har inte skrivit här på ett tag. Det har varit mycket de senaste veckorna. Uppsats, tentor, Göteborgstripp och andra saker. Och mitt upp i allt blev jag morbror (även om jag knappast kan påstå att det tagit upp speciellt mycket av min tid, men det är sjukt kul!). Så jag har inte haft så mycket tid, ork och inspiration att skriva här på sistone. Men jag lyckades skriva några rader om Booka Shades nya platta (inte så imponerande) och en artikel om den nya musiktidningen Novell och dess skapare Anton Gustavsson (klicka på länken och scrolla ner till sida 18).

Och nu snart är det sommar så det lär väl kanske inte bli så mycket skrivet framöver heller kanske. Om det inte blir dåligt väder förstås. Men jag ser fram emot fotbolls-EM, Håkan på Grönan, Trädgården, parkhäng och en massa annat. Annars vill jag mest rekommendera helt fantastisk läsning på bloggen Beneath A Steel Sky där Billy Rimgard i tretton delar berättar om sitt personliga förhållande till collagemusik. Grym läsning, om man gillar sådana grejer förstås (och ett av alldeles för få exempel på att bloggar ibland faktiskt kan resultera i mer spännande musikjournalistik än t ex trycka tidningar). När vi ändå är inne på grym läsning så måste jag få fortsätta att tjata om Erik Niva. Hans resereportage från olika europeiska länder inför fotbolls-EM är så fantastiskt bra journalistik. Här är ett briljant reportage från Kroatien.

En kommunikationsstrategi.

Tillåt mig vara lite ambivalent. Jag vill prata om pop och politik (igen) i allmänhet och låten Doktor Kosmos lägger upp en mediestrategi av Doktor Kosmos från nya skivan Hallå! i synnerhet. Texten är minst sagt underhållande;

Vi bollade idéer om hur vi skulle göra för att lura journalisterna att skriva.
Henrik sa vi kan ju alltid dissa andra band och få några rubriker som ni vet.
Vi kan kalla Timbuk för julklappsrimmarkungen och Jocke Berg för högstadiepoet.
Martin sa vi måste ha en visuell profil, likadana jackor ska vi ha.
Uje du får raka allt ditt proggskägg nu på måndag för det ger fel signaler tycker jag.

eller

Anders sa hur ska vi vara när vi intervjuas, ska vi vara skygga som The Knife.
Ska vi låtsas vara naturliga som Håkan eller låtsas kaxiga som Hives. Sen så kan vi säga till dom som intervjuar att vi jobbade på post i Hallstavik.
Och lärde oss att spela på postens gummiband och hade aldrig hört om popmusik.
Sen så tror jag att det är en jättebra idé att vi sjunger om vårt band och vår musik.
Så att våra popkrönikörer sen kan skriva att Doktor Kosmos skildrar rockmusik.

Ja, ni ser, det är skoj och det är träffande. Men sen kommer nåt som gnager mig och säger; varför skriver dom inte en artikel? Släpper en pressrelease eller nåt annat? Jag vill inte säga att det är fel att föra fram en åsikt i en poplåt, tvärtom. Jag förespråkar en mer politisk svensk popmusik men kan också tycka att manifesta budkskap i poplåtar kan ofta beröva musiken dess kraft. Det kan bli lite för enkelt, lite för banalt.

Vad gäller Doktor Kosmos så har jag väl aldrig varit något stort fan. Deras humoristiska ton har aldrig slagit an hos mig. Visst någon låt kan jag väl gilla ibland men som sagt det kan bli för klämkäckt och tokroligt för min smak. Låten som jag citerar ur ovanför får mig musikaliskt knappast att höja något ögonbryn, det är i lyriken behållningen finns. Men å andra sidan hade jag kanske aldrig kommit i kontakt med texten och sedan publicera den här i min blogg om det inte var för att den figurerade i en poplåt. På så sätt har dom lyckats fått ut sitt budskap.

Hejda discomusiken!

Snodde den här från Service's hemsida. Behöver väl egentligen inte skriva nåt om den, den talar ganska mycket för sig själv. På ett sätt kan man väl säga att vissa saker förändras medan vissa saker verkligen inte gör det. Det finns ju ganska tydliga paralleler med dagens fildelningsdebatt här och som sätter den debatten i ett lite nytt och intressant ljus. Men som sagt klippet får nog kanske tala för sig själv.

.....................................................

När avsaknaden av politisk musik är som störst i dessa nyliberala tider så kommer Radio Dept och ger oss en låt om vår högerregering med titeln Freddie and the Trojan Horse. Jag har inte riktigt uppfattat hela texten så jag kan inte riktigt kommentera den så jag får kanske återkomma om den saken. Dessutom har vi den här veckan också förärats med ett nytt musikmagasin som också kan uppfattas som ganska politiskt i alla fall om man jämför med en tidning som Sonic. Tidningen heter Novell och innehåller en intervju med Johan Staël Von Holstein som är briljant.

Playlist "Födelsedagsfest" 080426

Action Biker - Love For Sure
M83 - Graveyard Girl
Gui Boratto - Beautiful Life
The Magnetic Fields - California Girls
Cass McCombs - That's That
Markus Krunegård - Jag är en vampyr
The Clash - Rudi Can't Fail
Moto Boy - What It Was Like To Be With You
Club 8 - Whatever You Want
My Morning Jacket - Two Halves
Cut Copy - Saturdays
Nick Lowe - I Love the Sound of Breaking Glass
Cut Copy - Hearts On Fire
Orange Juice - I Guess I'm Just A Little Too Sensitive
Electronic - Getting Away With It
Pacific - Disappear
Familjen - Det Snurrar i Min Skalle
Parken - Åt Helvete Med Himlen
Gentle Touch - Once You Used To
Paul Simon - Graceland
Hercules & Love Affair feat. Anothony Hegarty - Blind
Peter Gabriel - Salsbury Hill
Hot Chip - Ready For The Floor
Sebastian Tellier - Divine
Håkan Hellström - För En Lång Lång Tid
The Style Council - Headstart For Happiness
Joel Alme - The Queens Corner
Vampire Weekend - Mansard Roof
Joel Alme - Always On My Mind
The Whitest Boy Alive - Golden Cage (Fred Falke remix)
Kopia - Circuit Three
The Waterboys - The Whole of the Moon

Dom säger att allt är för konsten.

Jag läste, som kanske en av de sista i Sverige, för några dagar sedan ut Gellert Tamas reportagebok Lasermannen - En berättelse om Sverige. Den var ju självklart briljant på alla sätt och vis som jag hade förväntat mig efter att redan ha sett den i TV-serieform som en av de bästa svenska dramaproduktioner jag någonsin sett. Men förutom denna lilla detalj så var det mest bestående intrycket efteråt hur otroligt lik den var Truman Capotes Med kallt blod.

Capotes behandlade också ett, i USA, väldigt uppmärksammat brott. Båda händelserna har sagts "tagit oskulden" av sina länder; i USA chockades på 60-talet bilden av den lantliga idyllen där inget hemskt kunde hända och i Sverige fick vi i början av 90-talet våran allra första seriemördare. Båda böckerna är två imponerande journalistiska researcharbeten med en otrolig detaljrikedom där dock Capote tar sig en aning större friheter vad gäller de litterära utsmyckningarna i texten. De följer också båda en narrativ som hela tiden växlar mellan sina perspektiv och sina röster; man får t ex i båda böckerna se det från mördaren/mördarnas synpunkt, offren, poliserna samt ett större samhälleligt perspektiv. Båda säger också på ett mycket bra sätt något om tiden och samhällsklimatet då de båda brotten inträffade.

Vidare verkar det också som att båda författarna kom ganska nära huvudpersonerna i sina böcker. Truman Capotes förhållande till den ene mördaren Perry är omtalat och Gellert Tamas var en av få journalister som John Ausonius lät sig intervjuas av. Huruvida efterspelet liknar varandra vet jag inte så mycket om; Capote blev utbränd efter de flera års arbete det hade tagit att färdigställa boken och var, enligt uppgifter, ett vrak ända fram till sin död och för blev också oproduktiv efter Med kallt blod. Hur Gellert Tamas psykiska och fysiska tillstånd ser ut i dagsläget har jag ingen aning om. Men ey, allt för konsten!

Långa bollar på Bengt.

Hammarby Damfotbolls nya marknadsföringskampanj är, som ni kan se, inget annat än briljant. En annan affisch (än den här bredvid) lyder: "38:e bästa ligan i Europa. Eller världens bästa. Vi ses på Kanalplan!". Det klagas så mycket på herrallsvenskans låga nivå jämfört med de andra europeiska ligorna som Premier League, La Liga och Serie A som alla hyllas jämt och ständigt i svensk press. Samtidigt som en av världens bästa fotbollsligor spelas framför våra näsor några kvarter bort från t ex Råsunda.

Ändå fortsätter det att göras stora reportage och extra bilagor inför herrallsvenskans premiär; denna kladdiga gärsgårdsserie. Det säger ju allt att en spelare som Bojan Djordic de senaste säsongerna fört en tynande tillvaro i Championsship-laget (Englands andradivision) de senaste säsongerna men nu är han allsvenskans hetaste övergång och spelaren med kanske mest press på i hela serien. Samtidigt som damallsvenskan kan stoltsera med världens bästa fotbollsspelare i Martha.

Svenska sportjournalister skulle skita på sig om Kaká eller Cristiano Ronaldo gick över till ett herrallsvenskt lag. I damallsvenskan är en sådan sak verklighet. Därför förtjänar den mycket mer uppmärksamhet av mig och alla andra som påstår sig vara intresserad av fotboll.